Monthly Archives: May 2019

Varför får bara herrar tåga till Champions League-hymnen?

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 17.4.2019

Varför får bara herrar tåga till Champions League-hymnen?

När jag undervisar i musikens historia brukar jag lyfta fram att musik inte bara framförs på konserter, musik genomsyrar hela samhället, skapar och formar sammanhang.

Som ett exempel på musik som en del av en ceremoni brukar jag använda G. F. Händels Kröningshymn, Zadok the Priest. Den (och tre andra) skrev han för kröningen av kung Georg II år 1727 och den har framförts vid kröningen av varje brittisk monark sedan dess.

Med små delikata rörelser och vändningar i musiken bygger Händel upp en spänd förväntan inför den monumentala höjdpunkten då kören bryter in: “Zaaaaaaaaadok the Priest”. Pukor och trumpeter, glädje och storslagen symbolik förenas med krönandet av en ny regent och beskyddare.

Eftersom ingen ny brittisk monark har krönts sedan Elizabeth II år 1953 är jag inte helt säker på i vilket skede av ceremonin hymnen vanligtvis används men den fungerar bra som exempel på ingångsmusik.

Det brukar vara krävande att hitta lämplig rytm i stegen och situationen leder till intressanta diskussioner och inte minst en del förbryllade miner eftersom många känner igen musiken från andra sammanhang.

Många drömmer om att få gå in till textfrasen “These are the Champions!”. Ja, du läste rätt, Fotboll. Uefa Champions League. De bästa europeiska klubblagen marscherar in till en omarbetning av Händels hymn.

Eller rättare sagt herrarna går in till den Champions League-hymn som Tony Britten komponerade 1992 med Händels mästerverk som förebild. Men man har aldrig hymlat om att det är en adaption av Zadok the Priest trots att det kommer som en överraskning för många. Originalets bibeltexter är ersatta med fraser på engelska, franska och tyska som lyfter fram turneringens och prestationernas storhet. Den är så vida känd att om och när Charles kröns till kung kommer många att undra varför man spelar Champions League-hymnen.

När man hör fotbollsspelare reflektera över sin upplevelse av hymnen – som till och med en del män sjunger med i innan match – är det ofattbart att Europeiska fotbollsförbundet (Uefa) inte unnar även kvinnliga fotbollsspelare en likartad inramning. Enligt uppgifter i norska TV2 har Uefa nämligen förbjudit damlag att använda hymnen i Women’s Champions League. Det är en motsvarande turnering, organiserad av samma förbund. Spelas hymnen får hemmalaget böter. Inga drottningar av fotboll får krönas till samma toner som herrarna.

För mig är detta en exkluderande handling helt i kontrast med de betydelser idrottsrörelser vanligtvis tillskriver idrotten, det vill säga brobygge människor emellan. Ord och handling är olika saker och här slår man en kil mellan könen. Jag kan inte dra mig till minnes någon motsvarande situation där man skulle ha förbjudit kvinnor att använda samma musikaliska symboler som män. Om dylika finns bör de lyftas fram i dagsljus.

Uefa har lovat att ta fram egen musik åt damerna. Trevligt, men Champions Leagues ljud- och symbolvärld har man tillskansat sig via Händel och den pompösa musikaliska gestik som brukats för att hylla kungligheter av båda könen. Det är detta kulturella kapital som man bygger vidare på, låser in och reserverar för herrar.

Vad är nästa steg, olika national- eller klubbsånger? En befängd tanke. Lika befängd som att nästa gång jag spelar Zadok the Priest i klassrummet påpeka att: jo, en bearbetning av detta musikstycke används inom herrfotbollen så nu kan killarna stiga upp medan tjejerna får sitta kvar och fortsätta drömma om att deras prestationer ska tas på lika stort allvar.

Advertisements

Klanger av obehag

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 13.4.2019

 

Klanger av obehag

Filmen ”Leaving Neverland”, där två män öppet och övertygande berättar om hur popikonen Michael Jackson under många år förgrep sig sexuellt på dem som barn, skapar nu rubriker världen över. Jackson själv dog 2009.

Trots att den handlar om en av musikhistoriens största artister är allmängiltigheten i dokumentären stor. Fram träder ett skolboksexempel på grooming, det vill säga den systematiska processen att bryta ner och isolera offer (barn) och normalisera sexuella handlingar.

Enligt en artikel i Savon Sanomat fick Sexpo:s rådgivningstelefon ta emot fler samtal än man kunde hantera kvällen dokumentären visades på Yle. Många ringde och var bekymrade över sina fantasier. Om dokumentären kan förhindra eller få andra att äntligen våga tala ut om övergrepp eller få bekymrade människor att söka hjälp så har den fyllt en viktig funktion.

Men filmen aktualiserar även frågan hur man ska förhålla sig till en stor konstnär som har en mörk sida. Borde man sluta lyssna på hens musik?

I historien har det alltid funnits konstnärer som har betett sig illa men ofta har man valt att förneka och tysta ner deras mörka sidor. Det borde man inte. Man ska inte låta sig förblindas av människor med stor skaparkraft, även de är människor med fel och brister. ”Övermänsklig” skaparkraft legitimerar aldrig att man behandlar andra människor på ett omänskligt sätt.

Skådespelaren Kevin Spaceys karriär tog mer eller mindre slut när hans övergrepp blev kända. Om man hade vetat skulle historiens (karriärens) gång varit annorlunda även där. Det är nu viktigare att övergreppen kommer fram än att personerna rivs ur historieböckerna.

Valet att sluta samarbeta med en konstnär är ett sätt att ta ställning. En del förespråkar nu bojkott av Michael Jacksons musik. Vissa radiokanaler har plockat bort hans musik från spellistorna och därmed stryps flödet av royalties som kan användas för att tysta ner vittnesmål.

Spotify har till exempel förhindrat våldtäktsanklagade R. Kelly och hans låtar från att komma med på de listor som streamingtjänsten skapar. Framhävandet av musiken kan ses som ett ställningstagande. Men det är här som det blir problematiskt.

Michael Jacksons musik är redan en del av vårt gemensamma kulturarv och musik har en annan materialitet än till exempel film och bildkonst. Man kan ha dansat igenom sin barndom till musiken, gråtit till den under tonåren eller kanske velat få den spelad i viktiga livsskeden. För så är det med den största musiken, den börjar leva sitt eget liv, söker sig in i vardagen och kan börja handla mer om ”mig” än om skaparen. Då kan det bli konflikt mellan känslorna.

I vissa fall konstrueras kopplingarna till artistens tvivelaktigheter enbart hos en del av lyssnarna. Jag kan inte hjälpa att det väcker en känsla av obehag när dottern nynnar ”We are the World”. Närmare barns kroppar än så här ska förgripare inte få komma. Nynnandet påminner mig om hur viktigt det är att vi alla jobbar för att skydda barnen.

Jobbar man som lärare eller musiker bör man reflektera över hur man själv lyfter fram och ramar in musiken. Ja, vad gör man när en elev vill framföra en låt av till exempel Michael Jackson?

Det finns säkert de som kan förbise historien, det vill säga helt separera verket från skaparen eller kanske inte alls känner till bakgrunden. Då borde man nog upplysas om den så att man inte omedvetet förmedlar något som kan väcka anstöt eller går emot de egna värderingarna. I andra ändan av spektret finns de som aldrig kommer att lyssna på musiken eftersom den kanske slår upp egna öppna sår.

Jag har inte egna erfarenheter av övergrepp men kommer inte att aktivt söka upp Michael Jacksons musik i framtiden. Det är mitt val och mitt sätt att visa solidaritet med dem som fallit offer för sexuella övergrepp.