Monthly Archives: August 2016

Sommarens konserthöjdpunkt: Kalevauva.fi

Jag har frilansat som musikkritiker sedan 2008 och torde ha skrivit en god bit över 200 recensioner vid det här laget. Speciellt sommartid är det roligt att frilansa eftersom det är festivalernas högsäsong.

En festival jag ser fram emot är Kaustby folkmusikfestival eftersom man där kan stöta på en massa överraskande musikaliska upplevelser. Sommarens intressantaste och roligaste konsert upplevde jag definitivt där, nämligen duo-projektet Kalevauva.fi. Jag förutspådde då att killarna, som sjunger lyrik hämtad från det finska diskussionsforumet på vauva.fi kommer att få en hel del uppmärksamhet i media vilket de minsann också har fått.

När duon uppträdde i Kaustby torde konserten har varit ett av deras första framträdanden och sedan dess har killarna inte bara laddat upp några videon på YouTube, de har även fixat en hemsida åt projektet.Videon ovan är från konserten i Kaustby den 13.7.2016 men deras YouTube-kanal innehåller även andra guldbitar.

Uppmärksamheten de har fått har ironiskt nog gjort att de även har diskuterats på diskussionsforumet varifrån de  i “Lönnrotsk anda” har hämtat sina sångtexter. Här en sång som vars lyrik handlar om bandet. Diskussionerna har bland annat också gällt upphovsrätten till texterna de har använt, vilket är något som de två musikerna Kimmo Numminen och Aapo Niininen inte har tagit som ett skämt utan försökt utreda.

Konsertrecensioner är i och för sig färskvara men det här projektet var så roligt att uppleva och skriva om att jag publicerar konsertrecensionen i sin helhet här. I motsats till exempelvis Jorma Lover & La Riippa Group- och Anssi Kela-texterna publicerades recensionen inte på ÖT:s webbsidor så ni får hålla till godo med denna textversion av den publicerade texten. Recensionen publicerades i ÖT:s papperstidning den 16.7.2016.

Kalevauva.fi lär ska uppträda på Konstens Natt i Helsingfors den 25.8.2016Olohuoneklubi. Missa inte det ifall ni är i närheten!

__

Folksägner i modern tappning

Kaustby folkmusikfestival
Kalevauva.fi
Viinitupas utescen, 13.7.2016

Det som jag tycker mest om med Kaustbyfestivalen är att man där kan stöta på de mest fascinerande och överraskande konsertupplevelser. Kanske något traditionellt och autentiskt, något man inte kände till (t.ex. att man kan spela såg i orkesterformat), moderna omtolkningar eller helt nya infallsvinklar på vardagliga musikaliska fenomen. (Folk)musiker har genom tiderna varit kreativa entreprenörer som tagit intryck men även anpassat sig till sin omvärld.

Vad gäller det nya och spännande hade jag inför festivalonsdagen siktat in mig på Kimmo Numminen och Aapo Niininens trubadurprojekt ”Kalevauva.fi”. Kalevauva.fi går i korthet ut på att de två moderna trubadurerna spelar lyrik från folkmun, i detta fall från vauva.fi:s diskussionsforum på Internet. Diskussionsforum har länge intresserat forskare (speciellt sociologer) men de kan uppenbarligen även fungera som inspiration och grundmaterial för musiker.

På diskussionsforumen finns, enligt trubadurerna själva, dagens kaffebordsdiskussioner och diskussionerna de har tonsatt verkar ha fötts snabbt och utan större självcensur. På vauva.fi:s forum finns diskussionstrådar där man tar upp alla möjliga vardagliga problem och dessa svar dyker också väldigt ofta upp i Google-sökningar. På dylika forum ser man tendenser av nyhjälplöshet men också att man söker råd i väldigt stora existentiella frågor av likasinnade kökspsykologer.

Dessa, det finska nätfolkets tankar och berättelser har duon nu i Lönnrotsk anda och med glimten i ögat samlat in och gett musikalisk beledsagning. Texterna behandlas som ”trad.” dvs. som folkliga texter utan kända upphovsmän och de har inte redigerats eller censurerats nämnvärt.

Sångerna har namngetts efter diskussionstrådens rubrik och de olika inläggen fungerar således som texten som tolkas. För att kunna skapa musik av textflödet underlättar det givetvis att de är två musiker som tar sig an berättelsen i dialogform, den ena sjunger den ursprungliga frågan medan den andra så att säga ”kommenterar”. Mycket fyndigt.

Speciellt de diskussioner som präglas av erkännande berättelser, repeteras diskussionens rubrik som refräng eller omkväde. Allra roligast blir detta i ”Tinder-horror story” där publiken lockas till allsång efter varje berättelse om misslyckade Tinder-dates. Andra tokroliga berättelser behandlar exempelvis en frän diskussion om en snarkande katt och mannen som, i textform, illustrerar hur en sjuans, åttans, nians och tians kvinna ser ut.

Numminen och Niininen är skickliga musiker och texterna sjungs i berättande country & blues-stil helt akustiskt till ackompanjemang av gitarr och banjo. För att exempelvis understryka spänningen i diskussionstråden om ”erkännande som man inte vill att andra ska känna till” modulerar man uppåt och visar samtidigt att ”verkligheten” överträffar fiktionen. I många fall är själva texten så underhållande att den inte behöver mer än några musikaliska understrykningar här och där.

Duon, som i vissa låtar fick förstärkning av Juhani Grönroos, avslutade sitt lite över halvtimmen långa spelning med en mjuk och kärleksfull tonsättning av forumets svar på vad som är meningen med livet.

Man erkände att projektet har eskalerat med fler nya spelningar. Med tanke på den unga och mycket roade publiken skulle det inte förvåna mig om duon får mycket uppmärksamhet i sociala medier framöver.

 

 

Advertisements

De olympiska segrarnas marsch

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 7.8.2016 (papper) och på webben 8.8.2016.

De olympiska segrarnas marsch

En idag ofta citerad artikel inom humaniora är Walter Benjamins essä “The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction” (1936). I sin inflytelserika essä diskuterar Benjamin modernitetens konsekvenser för konsten, och med fotografi och film som exempel lyfter han fram hur reproduktioner saknar den ”aura” av autenticitet som original anses ha.

Även om Benjamin inte uttryckligen diskuterade musik har hans idéer använts mycket inom musikvetenskapen. När fonografen gjorde det möjligt att spela in, reproducera och förflytta musik, fick vanliga människor, ”massorna”, tillgång till musik- och konstupplevelser som tidigare endast var möjliga i närvaro av levande musiker. Frigjord från sina exklusiva och restriktiva ritualer blev konsten mera tillgänglig för massorna.

Visserligen hade Benjamin rätt om tillgänglighet; inspelningar – alltså reproduktioner – ökade tillgången på musik men, som forskaren Mark Katz påpekar, är inspelningar inte befriade från ritualer och traditioner: snarare bidrar de till skapandet av nya. Inspelningar sprider inte bara kultur, de kan också skapa till nya uttrycksformer och betydelser avlägsna från originalets ursprungliga sammanhang.

Ett mycket aktuellt exempel är framförandet av ”Björneborgarnas marsch” (kompositör okänd, text J.L. Runeberg) för finländska olympiska guldmedaljörer i YLE:s utsändningar. “Björneborgarnas marsch” har sedan 1918 varit försvarsmaktens honnörsmarsch och hör till presidentens festceremonier. I ett tacktal till Finlands olympiska kommitté och guldmedaljörerna vid OS i Nagano 1998 uttryckte president Martti Ahtisaari sig så här:

“När jag uttalar dessa tackord känner jag mig nästan som er kollega. De som vinner en olympisk guldmedalj tillhör nämligen den skara människor för vilka man spelar ‘Björneborgarnas marsch’. Jag hoppas att allt flera idrottsmän och -kvinnor under de kommande åren kan sälla sig till er skara.”

Intressant nog gjorde Ahtisaari ingen skillnad på att för presidenten framförs den oftast av försvarsmaktens musiker, medan olympiavinnare hedras med en inspelning av marschen i etermedia (utan att kanske själv ens höra den).

Den här traditionen har, enligt tidigare sportredaktören Arto Teronen, troligtvis inletts redan vid OS i London 1948. Idén att ge olympiska segrare ”fosterländsk ära” med “Björneborgarnas marsch” kom från programchef Jussi Koskiluoma och referenten Pekka Tiilikainen. Tiilikainen, som ansågs ha en ”blåvit röst”, är den som antagligen först har yttrat de numera legendariska orden: ”Helsinki, olkaa hyvä, Porilaisten marssi!”*. Nuförtiden, när YLE finns i stadsdelen Böle, är det också möjligt att omformulera frasen till ”Pasila, olkaa hyvä, Porilaisten marssi”.

Det har alltså skapats en, åtminstone inom YLE, omhuldad medieritual reserverad för finska olympiasegrare. YLE publicerade till och med en artikel om ritualen på sin webbplats efter att Sami Jauhojärvi och Iivo Niskanen vunnit guld i Sotji 2014. Guldet i Sotji, det första vinterguldet på 12 år, innebar att både tv-kanalen YLE Fem och radiokanalen YLE Puhe spelade marschen. Marschen blev det första musikstycket som någonsin spelats i pratkanalen YLE Puhe. Senast musikstycket har spelats under sommar-OS var till Satu Mäkelä-Nummelas ära när hon vann guld i skytte vid OS i Peking 2008.

Det återstår att se om finländare når sådana framgångar vid OS i Rio att det finns skäl att spela marschen.

___

Edit 8.8.2016: webblänkar adderade till bloggtexten.

* Eller kort “Helsinki, Porilaisten marssi!”