Tag Archives: nationalsånger

Att sjunga för Ukraina

Kolumn först publicerad i Hufvudstadsbladet 30.3.2022

Sedan Ryssland invaderade Ukraina har vi översköljts av bilder och videor från det krigshärjade landet men också från många håll i världen där man visat sitt stöd för ukrainarnas kamp. Många av dessa videor har kraftfull musik och inte minst har Ukrainas nationalsång blivit en symbol för transnationell, global solidaritet med det ukrainska folket.

När man på en teoretisk nivå diskuterar nationer är det vanligt att man utgår från Benedict Anderson och hans tankar om nationen som en föreställd gemenskap; alltså att man kan känna samhörighet med människor som man aldrig har träffat genom kollektivt accepterade symboler. Genom dem kan man föreställa sig en gemenskap i vilken man själv ser sig ingå (eller inte).

Här har nationalsånger en speciell funktion. De är inte bara ländernas klingande kännetecken, genom musik kan man leva ut en känsla av samhörighet tillsammans med andra. Dessutom omgärdas sångerna av en viss ceremonialitet; man framför inte sångerna när som helst och hur som helst, även av dem som bara lyssnar avkrävs ofta ett visst deltagande och vördnad.

Även annan fosterländsk musik än uttryckligen nationalsånger kan ha samma funktioner. Exempelvis Finlandiahymnen och Björneborgarnas marsch framfördes även flitigt utomlands kring sekelskiftet 1900 när finländare kämpade mot ryskt förtryck. Körerna såg till att ha dem på sin repertoar vid utlandsresor men arrangörerna kunde även själva välja att visa sin sympati för finländarnas sak. Detta illustreras i en reseskildring av Reinhold Felix von Willebrand där han beskriver hur Björneborgarnas marsch spelades vid Helsingfors Gymnastikklubbs uppvisning i Malmö 1896:

Det går ännu en kall kåre på min rygg då jag minns vår inmarsch, när vid de Björneborgska tonerna hela publiken som en man reste sig och ett dövande dån av applåder hälsade oss ända tills vi stodo uppställda. […] Stormande applåder lönade oss då vi efter slutad uppvisning stodo uppställda; Movitz kommenderade: framåt marsch! och musiken intonerade ‘Söner av ett folk som blött’. I ett nu stod igen hela publiken upp, som på kommando. Ett ändlöst jubel brast ut och fortgick under jämnt crescendo vid det vi två varv tågade kring salen.

Även om det historiska sammanhanget kring exemplet ovan på många sätt skiljer sig från dagens konflikt illustrerar det att det finns en lång historia av musikaliska solidaritetsyttringar utomlands.

I dag framförs Ukrainas nationalsång, men även annan ukrainsk musik, världen över som uttryck för solidaritet med ukrainarnas kamp mot ryska krigshandlingar. Sången klingar på till exempel demonstrationer, utanför ryska konsulat, på konserter eller av de ukrainska soldaterna själv och förmedlas via sociala medier. Musiken blir ett verktyg för att manifestera sammanhållning på en storskalig global nivå, ett sätt att föreställa oss en global gemenskap förenade i sympati med det ukrainska folkets kamp.

De fosterländska sångernas symboliska kraft ligger i att de är offersymboler, det vill säga de understryker för vilket högre syfte man kämpar eller sätter sin kropp på spel. Det är också en av orsakerna till att nationalsånger framförs i stunder av både glädje och nöd. Texten till Ukrainas nationalsång tar också fasta på viljan att offra sig för ett syfte större än det individuella: I refrängen sjunger man om att man gärna offrar liv och själ för friheten, det vill säga att man är villig att offra sig själv för Ukraina(s ära).

Tyvärr blir man lätt avtrubbad av bilderna som förmedlas från kriget, men där det visuella inte räcker till kan musik hitta vägar in i oss som får strängar i vårt inre att resonera empati: Flickan som sjöng “Let it go” i ett bombskydd i Kiev illustrerar hur Ukrainas barn, som gillar samma filmmusik som mina egna, nu har berövats sin trygghet. Cellisten som spelar musik ur Bachs cellosviter på gatorna i ett sönderbombat Charkiv förstärker kontrasten mellan något av det vackraste som människan har skapat och det omänskliga och bestialiska i Putins handlingar.

Men ovannämnda bilder från krigets Ukraina kan även ge en känslan av hopplöshet. Vad kan lilla jag göra för att stoppa detta fruktansvärda dödande? Det minsta man kan göra är att hålla sången för Ukraina vid liv. Allas röster behövs i kampen mot en av de största krigsförbrytarna i modern tid.

Några tankar om nationalsången

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 12.6.2016.

Några tankar om nationalsången

Med jämna mellanrum ifrågasätts nationalsångens status. Nu senast har samlingspartiets ungdomsförbund fört fram en motion till partistyrelsen att Finland borde byta nationalsång från Pacius/Runebergs ”Vårt land” till Sibelius/Koskenniemis ”Finlandia”.

I motsats till Finlands vapen och flagga är nationalsången nämligen inte fastställd i lag. Det är en kulturell överenskommelse att ”vi” bland många andra patriotiska finländska sånger använder just ”Vårt land” i betydelsen nationalsång. Om man får tro tidigare kulturminister Suvi Lindéns svar på Sulo Aittoniemis spörsmål 2001, då han var ute i samma ärende som de unga samlingspartisterna, är det just det som gör Vårt lands ställning som nationalsång stark.

Som jag ser det är Vårt lands ställning som nationalsång idag förankrad i att den används och sjungs som nationalsång, dvs. i de kulturellt meningsfulla sammanhang och ceremonier som konstruerar betydelsen ”nationalsång”. Det betyder helt teoretiskt att ifall finländare plötsligt skulle få för sig att börja använda en annan sång finns det inget som hindrar det. Men vilken soppa det skulle bli. Inte har Vårt lands väg till etablerad nationalsång varit spikrak heller, vilket framkommer i historikern Matti Klinges bok ”Suomen sinivalkoiset värit”.

Av alla tvångslagar SSS-regeringen har hotat att driva igenom har jag svårt att tro att en som påtvingar medborgarna att sjunga en ny nationalsång skulle vara ett klokt förslag. Efter att ha läst de unga samlingspartisternas motion får jag dessutom en känsla av att man vill tillrättalägga historien i efterhand då man antyder att svenskspråkige Runeberg och tyskfödde Pacius inte gör ”Vårt land” finländsk nog. Det är en farlig väg att gå och ett problematiskt sätt att hylla Finlands kulturhistoria märkesåret 2017. Det är lätt att hålla med Henrik Othman som på ledarplats i ÖT (31.05) gav en välmotiverad uppmaning att fortsätta sjunga Vårt land.

Genom tiderna har många också haft åsikter om nationalsången vilka bottnat i att dess bruksändamål inom idrotten. Speciellt ishockey-VM används ofta som ett slagträd för att man ska behålla ”Vårt land”. Visst, ”Finlandia” är mer svårsjungen men ofta antyds att ett så fint musikstycke inte ska förstöras av skränande fans i något så banalt som sport. Å andra sidan har Finlandiahymnen med hovsångare Sakari Kuosmanen redan en viss status inom ishockeykulturen.

Urho Kekkonen har i sin tur berättat att friidrottslandskampen Sverige-Finland var så blodigt allvar kring 1930-talet att Vårt lands text ansågs för mjuk för att kunna uppbåda den rätta kampandan. Kekkonen förespråkade en ”krigsmarsch” och lär ha planerat att försöka få ”Björneborgarnas marsch” att klinga på Stockholms stadion.

Vid tiderna för OS i Sarajevo 1984 förespråkade Mauno Koivisto att man för att undvika att underblåsa fanatism helt borde avstå från nationella kännetecken i samband med idrottstävlingar. Det finska folket var inte alls inne på samma linje. Ett liknande förslag hade faktiskt vunnit en omröstning i internationella olympiska kommittén 1968, men med för liten majoriteten för att kunna drivas igenom. En svindlande tanke i samma anda är att ifall hela världen skulle utgöras av ett endaste land så skulle bruket av nationalsånger bli överflödigt.

Eller tänk om Österbotten skulle bli en självständig nation, hur skulle man då enas kring en för ”oss” representativ sång? Och vem skulle vara österbottning nog att få skriva den?

_________________

Webblänkarna är bifogade för denna webbversion av texten.

Övriga källor:

Kokkonen, Jouko. 2003. Kansakunnat kultajahdissa. Urheilu ja nationalismi. Helsingfors: Liikuntatieteellinen seura.

Tuovinen, Petri. 2009. Musik, idrott och Vårt land. I Fredrik Pacius. Musiken som hemland. Red. Seija Lappalainen. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet. 162–175.

#KHLISHERE part 2

Ett nytt element som introducerats fullt ut, i en finländsk kontext, av Jokerit är sjungandet av nationalsångerna i klubbsammanhang. KHL har uppenbarligen som tradition att spela nationalsången för de respektive länder varifrån lagen kommer. Följaktligen sjöngs Vitrysslands respektive Finlands nationalsång under Jokerits första hemmamatch mot Dinamo Minsk. Inför Jokerits första match florerade rykten om att man alltid skulle spela Rysslands nationalsång först men så är inte kutymen, vilket man också konstaterade i efterhand i bl.a. Aamulehti. Det som hände var att en kvartett ur Ylioppilaskunnan Laulajat sjöng Vårt Land (på finska givetvis) och publiken lyssnade. Om folket sjöng med var det nog pinsamt svagt. Orsaken till att man tyst kan också att man chockades att kvartettens svajiga utförande. Innan det sjöngs den vitryska nationalsången. Att hitta någon som kunde sjunga den vitryska var garanterat utmanande, lång var sången dessutom.

Men vad är du detta med nationalsånger riktigt? Påstående att KHL har tagit intryck från NHL kan både bekräftas och ifrågasättas. I NHL sjunger man USA:s och Kanadas nationalsånger, först bortalaget och sen hemmalagets precis som i KHL. Ifall båda lagen är från samma land sjunger man givetvis nationalsången bara en gång. Den här traditionen härstammar enligt McLeod (2011) från andra världskriget då man vill stärka samhörigheten på hemmafronten genom att sjunga nationalsången. Detta gällde även i Kanada. Först sjöng man bara hemmanationens sång men så småningom började man sjunga båda lagens hymner. Man såg detta också som ett sätt att hedrade de veteraner som återvänt eller stupat. Sedan dessa har traditionen hållit i sig over there och ritualen har fått överdrivet klyschiga och patriotiska undertoner, speciellt i USA.

I Finland har man vanligtvis sjung nationalsången i exempelvis ishockeyfinaler (SM-Liiga) där man velat understryka matchens betydelse nationellt. Oftast har någon känd person sjungit nationalsången vilket också är vanligt i jubileumsmatcher. Idén är att nationalsången, som är en hel nations klingande symbol, fungerar som gemensam identitetsmarkör för båda lagen och dess fans. I vanliga grundseriematcher har lagens egna sånger ersatt nationalsångens funktion men dessa sjungs ju inte när lagen står uppradade på varsin blå linje.

Jokerit hänvisar till “internationella sammanhang”, när man motiverar varför man först sjunger bortalagets nationalsång sedan hemmalagets innan matcher. ”Kansainvälisiin jääkiekko-otteluihin on pitkään kuulunut kansallishymnien esittäminen ennen peliä”, skriver Jokerit i sitt pressmeddelande. Pressmeddelandet är ett svar på ett journalistiskt bottennapp av HS när man medvetet försöker skapa sensationer och gör en artikel medvetet onödigt svårtolkad. Klart att den är svårtolkad när Jokerits VD Jukka Kohonen inte vet hur man gör i KHL och drar till med att man han har en ”känsla av att man kommer att spela Rysslands nationalsång”. HS har nog fattat att Korhonen är ute och cyklar eftersom han helt klart är tänker på traditionen i NHL där har man bara har två nationalsånger att välja mellan och oftast sjungs bara den ena.

Med ”internationella ishockeymatcher” syftar Jokerit antagligen på VM, Euro Hockey Tour eller Olympiska spel där man använder nationalsånger före och kanske även efter matcherna. Innan matcherna stärker det samhörigheten för lagen och dess fans, efter matchen blir nationalsången en segersymbol. Nystartade Champions Hockey League (CHL) använder vad jag vet inga nationalsånger men har i motsats till KHL, NHL och Liiga en ljudlogo, dock långt ifrån lika etablerad och i samma proportioner som fotbollförebilden Champions League (vars ljudlogo är en adaption av Händels Zadok the Priest). De som såg HJK spela en internationell vänskapsmatch mot Barcelona i augusti, s.k. ”El Stadico”, kanske noterade att båda lagen marscherade in till tonerna Barcelonas hymn medan HJK:s Taas kansa täyttää spelades i ett lite senare skede. Ännu ett tecken på att i fotbollsklubbsammanhang ersätter föreningarnas egna hymner och sånger nationalsångerna identitetsskapande funktion. I ishockeyklubbsammanhang får hemmalaget traditionellt den musik man skrinnar in till. Bortalaget skrinner ofta in i mörkret och utan egen musik. (Så är det givetvis inte i stora internationella turneringar.) Sen sjunger man (kanske) nationalsångerna. Efter matcherna klingar inga nationalsånger i varken KHL eller NHL. Segersymboliken övertas av lagens egna traditioner sånger.

Så vad vill då Kontinental Hockey League (KHL) med att i en ”kontinental liga” spela nationalsångerna? Antagligen vill man gärna se matcherna som internationella matcher nu när flera länder har kommit med. När KHL grundades var den helt klart en motpol till NHL. När KHL grundes 2008 var 21 av 24 lag från Ryssland, och det rådde det knappast något tvivel om att man var inspirerad av de nordamerikanska ishockeytraditionerna.

Att sjungandet av nationalsångerna på Jokerits matcher har väckt uppståndelse i Finland är helt klart politiska och man tolkar KHL och Hartwall-arenans ryska ägarskap gärna som någon ny form av rysk imperialism. Utan krisen i Ukraina skulle Jokerits KHL-process ha fått helt andra rubriker och proportioner. I Nord-Amerika politiserar man också nationalsångerna genom att de istället får överdrivna patriotiska inslag. Men inte är man helt okritiska där heller. Precis som på många andra ställen har man demonstrerat mot USA:s krigsföring i bl.a. Irak genom att bua när nationalsången sjungs. Jag kommer själv ihåg hur man i ishockey-VM i Minsk buade när USA:s nationalsång spelades i matchen mot Schweiz. De ”neutrala” schweiziska supportrarna var synnerligen partiska. (En väldigt full schweizisk supporter iklädd krokodilkostym sprang runt arena och försökt övertyga oss att heja på Schweiz genom att skrika ”fuck USA!”)

Att vi här i Finland reagerar på att Jokerit på sina matcher – hemma som borta – använder Vårt Land som identitetsmarkör är i sin tur också naturligt problematisk. Någon kanske minns att Jokerit har använt sig av nationalsången tidigare men i helt andra syften. Under 1990-talet, när finlandssvenske (!) Hjallis Harkimo tog över Jokerit sjöngs nationalsången på Jokerits matcher. Denna importerade NHL-tradition användes då för att förstärka känslan av att Jokerit, som nu sökte sin identitet i östra Helsingfors, var det ”finska” laget medan den ständige trätobrodern, HIFK var det ”svenska” (läs: finlandssvenska) laget. Sverige-ropen skallade från Jokerit-supportrar i både Helsingfors ishall och Hartwall-arenan när lagen möttes för derbymatcher.

Idag är faktumet det att största delen av ishockey-Finland inte (ännu) ser Jokerit som sitt eller ”vårt” lag alltså någon form av helfinskt lag som represterar ”oss” i de internationella matcher som Jokerit och KHL anser att de spelar. Jokerit och KHL skulle ju givetvis gärna vilja att hela den finska nationen skulle ställa sig bakom ”vårt” KHL-lag. Men det kan nog ta en stund ännu. I väntan på det får vi hoppas att ritualen i Hartwall inte får överdrivet patriotiska inslag.

Källor:

McLeod, Ken 2011. We are the Champions: The Politics of Sports and Popular Music. Ashgate.

Tuovinen, Petri 2009. Musik, idrott och Vårt land. I Fredrik Pacius. Musiken som hemland. Red. Seija Lappalainen. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland. 162-175

Wickström, Mika 2012 HIFK – Jokerit. Taistelu Helsingin herruudesta. Helsinki: Tammi