Tag Archives: Vårt land

Några tankar om nationalsången

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 12.6.2016.

Några tankar om nationalsången

Med jämna mellanrum ifrågasätts nationalsångens status. Nu senast har samlingspartiets ungdomsförbund fört fram en motion till partistyrelsen att Finland borde byta nationalsång från Pacius/Runebergs ”Vårt land” till Sibelius/Koskenniemis ”Finlandia”.

I motsats till Finlands vapen och flagga är nationalsången nämligen inte fastställd i lag. Det är en kulturell överenskommelse att ”vi” bland många andra patriotiska finländska sånger använder just ”Vårt land” i betydelsen nationalsång. Om man får tro tidigare kulturminister Suvi Lindéns svar på Sulo Aittoniemis spörsmål 2001, då han var ute i samma ärende som de unga samlingspartisterna, är det just det som gör Vårt lands ställning som nationalsång stark.

Som jag ser det är Vårt lands ställning som nationalsång idag förankrad i att den används och sjungs som nationalsång, dvs. i de kulturellt meningsfulla sammanhang och ceremonier som konstruerar betydelsen ”nationalsång”. Det betyder helt teoretiskt att ifall finländare plötsligt skulle få för sig att börja använda en annan sång finns det inget som hindrar det. Men vilken soppa det skulle bli. Inte har Vårt lands väg till etablerad nationalsång varit spikrak heller, vilket framkommer i historikern Matti Klinges bok ”Suomen sinivalkoiset värit”.

Av alla tvångslagar SSS-regeringen har hotat att driva igenom har jag svårt att tro att en som påtvingar medborgarna att sjunga en ny nationalsång skulle vara ett klokt förslag. Efter att ha läst de unga samlingspartisternas motion får jag dessutom en känsla av att man vill tillrättalägga historien i efterhand då man antyder att svenskspråkige Runeberg och tyskfödde Pacius inte gör ”Vårt land” finländsk nog. Det är en farlig väg att gå och ett problematiskt sätt att hylla Finlands kulturhistoria märkesåret 2017. Det är lätt att hålla med Henrik Othman som på ledarplats i ÖT (31.05) gav en välmotiverad uppmaning att fortsätta sjunga Vårt land.

Genom tiderna har många också haft åsikter om nationalsången vilka bottnat i att dess bruksändamål inom idrotten. Speciellt ishockey-VM används ofta som ett slagträd för att man ska behålla ”Vårt land”. Visst, ”Finlandia” är mer svårsjungen men ofta antyds att ett så fint musikstycke inte ska förstöras av skränande fans i något så banalt som sport. Å andra sidan har Finlandiahymnen med hovsångare Sakari Kuosmanen redan en viss status inom ishockeykulturen.

Urho Kekkonen har i sin tur berättat att friidrottslandskampen Sverige-Finland var så blodigt allvar kring 1930-talet att Vårt lands text ansågs för mjuk för att kunna uppbåda den rätta kampandan. Kekkonen förespråkade en ”krigsmarsch” och lär ha planerat att försöka få ”Björneborgarnas marsch” att klinga på Stockholms stadion.

Vid tiderna för OS i Sarajevo 1984 förespråkade Mauno Koivisto att man för att undvika att underblåsa fanatism helt borde avstå från nationella kännetecken i samband med idrottstävlingar. Det finska folket var inte alls inne på samma linje. Ett liknande förslag hade faktiskt vunnit en omröstning i internationella olympiska kommittén 1968, men med för liten majoriteten för att kunna drivas igenom. En svindlande tanke i samma anda är att ifall hela världen skulle utgöras av ett endaste land så skulle bruket av nationalsånger bli överflödigt.

Eller tänk om Österbotten skulle bli en självständig nation, hur skulle man då enas kring en för ”oss” representativ sång? Och vem skulle vara österbottning nog att få skriva den?

_________________

Webblänkarna är bifogade för denna webbversion av texten.

Övriga källor:

Kokkonen, Jouko. 2003. Kansakunnat kultajahdissa. Urheilu ja nationalismi. Helsingfors: Liikuntatieteellinen seura.

Tuovinen, Petri. 2009. Musik, idrott och Vårt land. I Fredrik Pacius. Musiken som hemland. Red. Seija Lappalainen. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet. 162–175.

Advertisements

Den föreställda gemenskapen pisshuvud

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 4.10.2015.

Den föreställda gemenskapen pisshuvud

Den senaste tiden har man översköljts med bilder på människor som försöker skrämma bort flyktingar som söker trygghet i Finland. Ett exempel är den (o)mänskliga muren som hade skapats i Torneå (19.9) för att, åtminstone på ett symboliskt plan, försöka förhindra flyktingar att ta sig till Finland. Välmående (?) lappländare skränade ”stäng gränserna!” och bevisade att det finns en selektiv historieglömska hos vissa medborgare.

Den senaste tiden har jag fascinerats av statsvetaren Benedict Andersons tanke om den föreställda gemenskapen. Idén är att man kan känna sig delaktigt i olika gemenskaper trots att man inte känner alla andra medlemmar eller ens under sin livstid ha möjlighet att träffat dem. Anderson använder ”nationen” som ett exempel på en föreställd gemenskap. I föreställda gemenskaper är det för samhörigheten nödvändigt att det finns gemensamma kollektivt accepterade symboler.

Tanken om den föreställda gemenskapen är som mest kraftfull inom sport där namngivna representanter framträder i gemenskapens färger och symboler. Därför var det inte någon större överraskning att ishockeylandslagets lejonprydda spelskjortor skymtades bland de som protesterade i Torneå. Ishockeyförbundet, som nog har tagit ställning mot exempelvis mobbning, skickade några dagar efter Torneå-incidenten ut en fjuttig tweet med budskapet till sina fans att supportertröjorna hör hemma på läktaren, inte på demonstrationer.

Demonstranterna stod hand i hand, några invirade i Finlands flaggor och sjöng sig samman med nationalsången. Lejonet, detta ack så finländska djur, symboliserar styrka men flaggan och nationalsången fungerar ofta som offersymboler, dvs. symboliserar det man kämpar/kämpat för. På banderollerna var man av åsikten att Finlands veteraner har offrat sig i onödan. Via medier förmedlades uppståndelsen i Torneå till likasinnade men också till förfärade människor vilka skämdes å sina landsmäns vägnar. Allt detta i den föreställda gemenskapen Finland.

Det går inte att förhindra att grupper med tvivelaktiga syften roffar åt sig symboler för att föreställa sig större än vad man egentligen är. Deras syfte är att chockera samt få andra att föreställa Finland på ett visst vis. I dess mest manipulativa form kallas det för propaganda.

Svenskspråkiga finnen Runeberg och tyskfödde Pacius hade säkert haft ett och annat att säga om nationalsången. En som däremot kunde ryta till var krigsveteranen Henrik Forsius som i HBL (22.09) påpekade att det är skamligt att veteranerna används som slagträ av invandringsfientliga demonstranter.

Jag undrar om Marcus Rosenlund inte var rätt nära sanningen i när han i sin blogg (28.9) benämnde de invandringsfientliga demonstranterna för ”pisshuvuden”, dvs. genuint otrevliga, elaka, rasistiska, hatfulla och själviska människor. ”Det är mänsklighetens stora tragedi att den stora, hyggliga majoriteten genom alla tider har hållits som gisslan av pisshuvudena bland oss. De förgiftar samhällsklimatet, de skapar friktion och motsättningar, de agiterar och sprider hat och rädsla.”, summerar Rosenlund med tummen på pulsen.

Tyvärr roffar de åt sig väldigt stor plats i medier för närvarande och vi föreställer dessa egoistiska människor som fler än de egentligen är.