Monthly Archives: February 2015

Om att gräva där man står

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 8.2.2015

Om att gräva där man står

När man blir lite äldre brukar man får ett behov av att förstå myllan man hittar under sina fötter. Inte helt omedveten om fenomenet Karpdammen-Karppilampi, som Jeanette Östman presenterade i sin kolumn förra veckan (1.2), tänker jag mig en prunkande idyll. Lite unket stillastående vatten. Fiskarna simmar runt, runt, ”sidu morjens-ar” åt varandra år efter år. Kanske kastas någon burk i vattnet, ytan krusas tillfälligt men fiskarna simmar lugnt vidare.

När jag sökte lägenhet i Jakobstad en gång lät förmedlaren mig förstå att lägenheten var på ”den bättre sidan av järnvägen”. Öh, järnvägen, undrade jag, den är ju många kilometer bort!? Jag, med rötterna i London-stan ett stenkast från Lagmans skola och TT-hallen, två språkliga landmärken i staden, hade uppenbarligen växt upp på ”fel sida av stan”. TT-hallen hade jag aldrig något ärende till, men det var heller inte något jag reflekterade över. Under tonåren hade jag nog blivit medveten om att jag med blott min svenskspråkiga existens kunde upplevas som privilegierad. Ibland till och med arrogant. Vem skulle ha trott det när vi tände på våra mattabomber där på olika sidor av Lagmans fotbollplan, på fel sida av järnvägen.

Trots att jag gick miste om den kulturella smältdegeln Dragsvik, som för många unga män är den första riktiga kontakten med Ankdammen, blev jag under mina många studietider medveten om att det finns finlandssvenskar som inte har sett Bullens brevfilmer eller vet vem Magnus Uggla är. Samtidigt fick jag lära mig att Eppu Normaali inte är en person och att Kirka är någon vars musik man borde känna till. Samtidigt väcktes en irritation över hur Pulttibois och Uuno Turhapuro i kontrast till Solstollarna och Varuhuset bidragit till stereotypa bilder som man lätt tar till sig utan att ifrågasätta. Det glassiga Sverige och nätipaito-Finland.

I Karpdammarna är det inte så lätt att se de betydligt större haven samt vattendragen som förenar dem, än mindre de osynliga dammar som hindrar vattnet från att förnyas. Man fnyser lätt åt sådant man inte har gett en ärlig chans, fått eller förstått att uppleva. Jag tackar också musiklivet som möjliggör möten över alla möjliga gränser i Jeppis. Och hoppas att Campus Allegro verkligen skulle blir ett nytt fräscht vardagsrum och vattenhål i staden. Hur många nya sånger lärde jag mig inte på den där finskspråkiga julkonserten för nån månad sen? Upptäckarglädjen gjorde mig samtidigt lite skamsen. Är jag arrogant trots allt? Eller bara lite för trygg i det svenska. Jag gräver vidare.

Om det är någon i nejden som har lyckats nå över språk-, klass- och kommungränser är det 50-årsjubilaren, fotbollsföreningen Jaro. Både vad gäller utövare och publik, borgare som arbetare, finsk- som svenskspråkig. Inte långt tillbaka i tiden hade alla dessa grupperingar egna lag, samlingsplatser men också musikformer. Hejarklacken skanderar på två språk, sångerna som skrivits för laget är på finska, svenska och engelska. Och samtidigt finns det något som är så tidstypiskt svensk-österbottniskt som Stormwings Jeppis Dynamite. Du vet låten man spelar när Jaro gör mål. Så lokal, men ändå med en så stark vilja att vara internationell. Lokal och global samtidigt. Centralplan sommartid, då är karpdammen som vackrast.

Advertisements