Author Archives: Kaj Ahlsved

Att sjunga för Ukraina

Kolumn först publicerad i Hufvudstadsbladet 30.3.2022

Sedan Ryssland invaderade Ukraina har vi översköljts av bilder och videor från det krigshärjade landet men också från många håll i världen där man visat sitt stöd för ukrainarnas kamp. Många av dessa videor har kraftfull musik och inte minst har Ukrainas nationalsång blivit en symbol för transnationell, global solidaritet med det ukrainska folket.

När man på en teoretisk nivå diskuterar nationer är det vanligt att man utgår från Benedict Anderson och hans tankar om nationen som en föreställd gemenskap; alltså att man kan känna samhörighet med människor som man aldrig har träffat genom kollektivt accepterade symboler. Genom dem kan man föreställa sig en gemenskap i vilken man själv ser sig ingå (eller inte).

Här har nationalsånger en speciell funktion. De är inte bara ländernas klingande kännetecken, genom musik kan man leva ut en känsla av samhörighet tillsammans med andra. Dessutom omgärdas sångerna av en viss ceremonialitet; man framför inte sångerna när som helst och hur som helst, även av dem som bara lyssnar avkrävs ofta ett visst deltagande och vördnad.

Även annan fosterländsk musik än uttryckligen nationalsånger kan ha samma funktioner. Exempelvis Finlandiahymnen och Björneborgarnas marsch framfördes även flitigt utomlands kring sekelskiftet 1900 när finländare kämpade mot ryskt förtryck. Körerna såg till att ha dem på sin repertoar vid utlandsresor men arrangörerna kunde även själva välja att visa sin sympati för finländarnas sak. Detta illustreras i en reseskildring av Reinhold Felix von Willebrand där han beskriver hur Björneborgarnas marsch spelades vid Helsingfors Gymnastikklubbs uppvisning i Malmö 1896:

Det går ännu en kall kåre på min rygg då jag minns vår inmarsch, när vid de Björneborgska tonerna hela publiken som en man reste sig och ett dövande dån av applåder hälsade oss ända tills vi stodo uppställda. […] Stormande applåder lönade oss då vi efter slutad uppvisning stodo uppställda; Movitz kommenderade: framåt marsch! och musiken intonerade ‘Söner av ett folk som blött’. I ett nu stod igen hela publiken upp, som på kommando. Ett ändlöst jubel brast ut och fortgick under jämnt crescendo vid det vi två varv tågade kring salen.

Även om det historiska sammanhanget kring exemplet ovan på många sätt skiljer sig från dagens konflikt illustrerar det att det finns en lång historia av musikaliska solidaritetsyttringar utomlands.

I dag framförs Ukrainas nationalsång, men även annan ukrainsk musik, världen över som uttryck för solidaritet med ukrainarnas kamp mot ryska krigshandlingar. Sången klingar på till exempel demonstrationer, utanför ryska konsulat, på konserter eller av de ukrainska soldaterna själv och förmedlas via sociala medier. Musiken blir ett verktyg för att manifestera sammanhållning på en storskalig global nivå, ett sätt att föreställa oss en global gemenskap förenade i sympati med det ukrainska folkets kamp.

De fosterländska sångernas symboliska kraft ligger i att de är offersymboler, det vill säga de understryker för vilket högre syfte man kämpar eller sätter sin kropp på spel. Det är också en av orsakerna till att nationalsånger framförs i stunder av både glädje och nöd. Texten till Ukrainas nationalsång tar också fasta på viljan att offra sig för ett syfte större än det individuella: I refrängen sjunger man om att man gärna offrar liv och själ för friheten, det vill säga att man är villig att offra sig själv för Ukraina(s ära).

Tyvärr blir man lätt avtrubbad av bilderna som förmedlas från kriget, men där det visuella inte räcker till kan musik hitta vägar in i oss som får strängar i vårt inre att resonera empati: Flickan som sjöng “Let it go” i ett bombskydd i Kiev illustrerar hur Ukrainas barn, som gillar samma filmmusik som mina egna, nu har berövats sin trygghet. Cellisten som spelar musik ur Bachs cellosviter på gatorna i ett sönderbombat Charkiv förstärker kontrasten mellan något av det vackraste som människan har skapat och det omänskliga och bestialiska i Putins handlingar.

Men ovannämnda bilder från krigets Ukraina kan även ge en känslan av hopplöshet. Vad kan lilla jag göra för att stoppa detta fruktansvärda dödande? Det minsta man kan göra är att hålla sången för Ukraina vid liv. Allas röster behövs i kampen mot en av de största krigsförbrytarna i modern tid.

Vilken musik firade Finland herrlejonens OS-guld med?

När Finlands herrlejon vann sitt första VM-guld i ishockey 1995 var det inget snack om saken vilken låt som var den hetaste i Finland: Den Glider In. När Lejonen bärgade guldet i Globen skeppades en del av singlarna över till Finland där de, liksom VM-skivan Golden Hockey Nights, sålde mycket bra. Låten framfördes av Nick Borgen men istället för att översätta den till svenska “förfinskades” den genom att den spelades in på nytt med Kirka, Curre och Lejonen.

När Finland vann sitt andra guld 2011 hade medielandskapet förändrats kraftigt från 1995. Som ett tecken på Lejonens popularitet och den glädjeyra som rådde i landet kan man nu notera att fyra av det fem mest nerladdade låtarna veckan efter guldet hade någon slags koppling till ishockey-VM. Detta trots att ingen av låtarna var så kallade officiella VM-låtar (se vidare Ahlsved 2016, s. 30). Låtarna det rörde sig om var Poju Poika saunoo, Jare & Villegalle Häissä, A-tyyppi feat. Antero Mertaranta Ihanaa, Leijonat ihanaa samt Finnish Hockey Mafias Taivas Varjele!. Den sistnämnda var ju hyllningen till Mikael Granlunds ”ilmaveivi” (zorromål). Den gjorde först gjorde succé på sociala medier innan den plockades upp av skivbolag. Poika saunoo (”Pojken bastar”) blev också Finlands mest sålda singel 2011.

När Finland vann sitt tredje och mest överraskade VM-guld 2019 seglade den endast 52 sekunder långa låten Löikö Mörkö sisään upp på listorna. Som bäst var den nr 6 på finska singellistan, en placering högre än evergreenen Poika saunoo. Mörkö (“Mårran”) syftar på den två meterlånga kapten Marko “Mörkö” Anttila som gjorde bl.a. gjorde det avgörande 1-0 målet i semi-finalen mot Ryssland. Mörkö ledde det nederlagstippade till en mycket överraskande VM-guld.

Tidigare i år, nämligen 20 februari, vann Finlands herrlejon guld i ishockey vid de Olympiska spelen i Peking. Finland var en av favoriterna i turneringen och det väldigt efterlängtat att man äntligen fick orsak att spela Björneborgarnas marsch för landslaget. Framförandet av marschen är en medieritual som YLE hållit vid liv i sedan 1948. Nu var det inte Yle som hade tv-rättigheterna till OS-hockeyn men Björneborgarnas marsch spelades nog i radiokanalen Yle Puhe där jag själv hörde den tidigt på morgonen natten till den 20 februari.

Att det var Discovery som ägde rättigheterna till uttryckligen herrishockeyn (Yle hade resten) bidrog säkert till att Lejonen inte hade någon “egen” låt inför OS-turneringen. Att inga “hemmagjorda” låtar baserade på referenternas spontana utbrott har seglat upp på listorna ens efter guldet kan även bero på att Antero Mertaranta inte fungerade som referent för Discovery. Faktum är att Ihanaa, Leijonat ihanaa (1999), Taivas Varjele! (2011), Löikö Mörkö sisään (2019) ju alla baserade på hans referat. Ingen Mertsi, inga låtar.

Men till vilken musik firades Lejonens OS-guld 2022? Nån fullständig analys kring lyssnarbeteende är förstås svår att göra och det är heller inte min avsikt här. Men det man i alla fall kan konstatera är att guldet har synts på topplistorna, åtminstone på strömningstjänsten Spotifys topplistor. På sidan biisit.org som tar till vara vilka låtar som spelats i kommersiell radio kan man även notera att t.ex. Ihanaa, Leijonat Ihanaa nog har spelats i radio på finaldagen, inte minst på nostalgikanalen Ysäri (“90-tals”) . Enligt IFPI var Poika Saunoo den 50:e mest spelade låten i radio veckan efter OS. Men trots detta är radiotiden för låtarna nog ändå ganska marginell. Låtarna spelas i hemma, på tv och på krogar och restauranger där människornas samlas för att se på matcherna tillsammans.

En närmare titt på Spotifys listor ”Top-50 Finland” och ”Viral 50 Finland” några dagar efter OS-finalens spelades i Peking 20.2.2022 ger vid handen att många bekanta låtar verkar har dammats av i den finska segeryran. Skillnaden mellan dessa två listor verkar vara att Top 50 är baserad på verkliga streams medan virallistan även tar faktorer som spridning på sociala medier i beaktande. Listorna verkar sammanställas dagen efter och är alltså utgående från data från dagen innan.

Herrlejonen vann alltså guld 20.2.2020. Under de efterföljande dagarna hade följande låtar dessa listplaceringar:

Top 50 – Finland21.222.223.2
Poika saunoo#10#50
Ihanaa, Leijonat, ihanaa#50
Viral 50 – Finland21.222.223.225.2
Ihanaa, Leijonat, ihanaa#23#18#16#14
Löikö Mörkö sisään?#24#23#20#22
Den glider in#30#26#23#20

Man ska förstås inte dra för stora slutsatser av det här, men en sak är dock säker och det är att Lejonens ishockeymedaljer i brist på nya låtar har firas med gamla godingar vars popularitet bottnar i tidigare framgånger, inte minst då t.ex. Ihanaa, Leijonat ihanaa men också Poika saunoo som ju har blivit något av en självklar segerlåt inom många olika idrotter. Den skrev ju faktiskt först för att bli Jyväskylälaget JYP:s segerlåt. Den glider in håller också fortfarande streck. Låtskrivaren Peter Karlsson fortsätter med andra ord att få royalties från Finland så fort Lejonen är framgångsrika.

Att Damlejonen även vann OS-brons 16 februari kan även ha bidragit till att Ihanaa Leijonat, ihanaa verkar ha varit den låt människor har lyssnat mest (?) på ur den rika flora av ishockeylåtar som har en koppling till Lejonen. Självklart har många andra populära låtar spelats i de sammanhang som Lejonen har firats runtom i Finland, t.ex. sjöngs ju Paula Vesala Finlandiahymnen när guldet och bronset firades med en folkfest på olympiastadion (21.2). Där uppträdde även många anda stora finska artister, inte minst Ellinoora med låten Leijonakuningas (“Lejonkungen”). Den har även använts av herrlandslaget inför OS.

Intressant nog fanns även Mikko Harjus låt Anna mennä lennä från 2019 med på Spotifys virala lista vid tiden för OS. Orsaken till det kan kanske sökas i att låten spelades i Yles tv-sändning efter att skidåkarna Kerttu Niskanen och Krista Pärmäkoski vunnit silver respektive brons (10 feb.). Tillsammans med känslosamma bilder på skidåkarna exponerades låten för en miljonpublik och blev kanske därför viral igen, åtminstone enligt Spotifys definition.

Många av låtarna kring Lejonen hade heller inte blivit så populära 1995 eller 2011 om de inte hade spelas i samband med “best of”-klipp från matcherna. Tom Jones If I only knew som ingick i en speciellt populär video år 1995 är ju ett typexempel på detta. Det intressanta med låtar som är baserade på samplingar av referenter är ju att deras “full loop” tillbaka till tv-mediet bidar till deras popularitet.

Finland står som arrangör för herrarnas ishockey-VM våren 2022 med den nybyggda arenan i Tammerfors som huvudarena. Då kan man nog förvänta sig att många artister gärna skulle vilja få en liten del av den lyskraft som att associeras med Lejonen medför. Det skulle inte förvåna mig om det smids planer runtomkring Finland som bäst.

Litteratur:

Ahlsved, Kaj 2020. “Music, Ice Hockey Lions, and the Construction of a National Community”. In Made in Finland. Studies in Popular MusicEds. Toni-Matti Karjalainen & Kimi Kärki. Routledge, 173-185.

Ahlsved, Kaj 2016. Musik, ishockeylejon och konstruerandet av en nationell gemenskapMusiikki 1/2016, 13-37.

Kommer det musikaliska samtalet att tystna?

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 9.3.2022

Strax innan jul ordnade det fondfinansierade projektet Kritikbyrån i samarbete med Svenska Yle ett evenemang där musikkritik diskuterades. Evenemanget rubricerades “Smakdomare eller Spotifyguide – hur ser musikkritiken ut idag?”. Paneldiskussionen tog avstamp i musikjournalistikens roll i en (medie)värld som förändrats kraftigt sen 1990-talet.

I ett förinspelat anförande försökte svenske musikkritikern Andres Lokko ingjuta hopp i kritikerkåren och lovade att det kommer att löna sig om “våra uppdragsgivare och plattformar bara orkar låta oss hålla på”. Om budskapet var riktat till frilansande finlandssvenska kolleger så var det en hälsning att hålla huvudet högt, försöka hålla sig flytande, det blir nog bra.

Men orden “orkar hålla på” skavde så hos mig. För många frilansare är det inte bara frågan om ifall man orkar hålla på utan hur länge man får hålla på. Och får betalt.

Det som hände kort efter ovannämnda evenemang, det vill säga när HBL meddelade om sina omprioriteringar som skulle ge kritiken mindre plats, fick mina men även många andra frilansande kritikers farhågor att besannas. Nu är det betydligt färre kritiker som kan “hålla på” eftersom betydligt färre recensioner kommer att skrivas.Hur ser musikjournalistiken ut nu på den institution vars även historiskt sett djuplodande kritikverksamhet varit mångas orsak att teckna en HBL-prenumeration? Även min.

De omfördelningar som beskrivs som satsningar av HBL-ledningen är som jag läser dem tyvärr bort från musiken. Hur det kommer att påverka bevakningen av det musikliv som nu håller på att starta upp igen efter pandemin har undertecknad svårt att sia om, men av att “musik” har försvunnit som egen underkategori på HBL:s webbsida och app kan man i alla fall dra en slutsats: dess status har devalverats. Litteratur och teater är kung.

Jag hävdar att musik likt teater och litteratur också är starkt kulturbärande, trots att musiken ofta behöver språket – och följaktligen även kritikerna och musikjournalisterna – för att verbalisera, diskutera och problematisera de kulturbärande elementen i musiken. Musikkritik – liksom annan kritik – har sedan länge handlat om mycket mera än att bara agera smakdomare. Det är ett samtal.

På 1990-talet rann mycket av den musik som inte recenserades mer eller mindre förbi. Nu riskerar samtalet att utebli helt – eller utarmas fullständigt. Det recenserade verket blir inte “tänk- och talbart”, för att återkoppla till Magnus William-Olssons prismotivering när han tilldelade Henrik Jansson priset för årets kritiska text vid ovannämnda evenemang. Vi har inte hur många plattformar som helst för musikkritik i Svenskfinland så om (dags)pressen utarmar verksamheten har vi snart ingen diskussion om musik på svenska i Finland – utöver den som sker på sociala medier förstås. Är det att värna om den svenskspråkiga kulturen i Finland?

Höjer man blicken lite grann så att den även når utanför Ring III kan man konstatera att nedskärningar i publicering av kritik sedan länge har varit ett så etablerat faktum att många aktörer inte ens förstår att sakna recensionerna längre och unga utövare kanske inte ens förstår sig på kritik som argumenterande eller opinionsbildande textgenre. På mindre orter har musikkritiken i det närmaste dött trots att det produceras (lokal) musik som aldrig förr. Snacka om paradox.

“När musiken bara strömmar över oss så förlorar vi lätt förmågan att föra ett samtal kring den”, konstaterade paneldeltagaren Tove Djupsjöbacka klokt i kritikevenemanget. Nej, ingen har rest den där statyn över en kritiker, men har vi någonsin förut haft ett så stort behov av kritiska musikjournalister som lyfter fram och diskuterar de aktörer som har något viktigt att säga vår samtid – dessa väljer inte strömningstjänsternas algoritmer ut åt oss. Eller ska vi när vi översköljs av musik på 2020-talet bara låtsas att det regnar? Ska den enbart rinna av oss?

Jag hoppas det går att kan hitta nya former för att samtala om musik: Musikkritik 2.0 i stället för att offra stora delar av musikdiskussionen på kritikens altare. Eller behöver vi nya plattformar?

Det är i alla fall bra att HBL kommunicerade ut sina prioriteringar så att även de blir “tänk- och talbara”. Men kan vi se det som en nystart? Det finlandssvenska fältet förtjänar en ny mera omfattande diskussion. I en artikel i Helsingin Sanomat 13.2 fick 15 chefredaktörer ge sin syn på kritikens roll i framtidens mediefält. En liknande “rundringning” skulle kanske sätta fart på diskussionen om den finlandssvenska kritiken 2.0 också. En dylik möjlighet för “makten” att bekänna färg kunde gynna framtidens kulturbevakning som helhet. Den påföljande diskussionen kunde förhoppningsvis blottlägga utvecklingspotential och nya verksamhetsformer.

Ny publikation om musikanvändning i samband med gymnastikuppvisningar 1875-1900

En ny referentgranskad artikel såg dagens ljus strax innan jul. I artikeln belyser jag hur musik har använts inom den tidigaste idrotten, i detta fall herrgymnastiken i Finland, och ser musikanvändningen som en form av klingande idrottspropaganda. Med propaganda menas här att musiken, framförallt allt marschmusiken, ramande i gymnastiken som en fosterländsk angelägenhet och bidrog på detta sätt till spridandet av gymnastikens idé i Finland.

Artikeln heter Idrottspropagandans klingande former: Helsingfors gymnastikklubbs uppvisningsverksamhet 1875–1900 och publicerades i Finsk Tidskrift 7-8/2021. Den finns parallellpublicerad och fritt tillgänglig redan nu i Åbo Akademis publikationsdatabas. Jag hoppas artikeln ska intressera forskare med fokus på musikens kultur- och socialhistoria men också idrottshistoriker.

En annan rolig nyhet kom också häromdagen då en radiodokumentär om låten Den glider in äntligen har sänts i Sveriges radio. I programmet medverkar bl.a. låtskrivaren Peter Karlsson men också undertecknad ger lite kommentarer eftersom jag har skrivit ganska mycket om finska ishockeylåtar. Min del i programmet spelades in via länk från Jakobstad i april 2021. Roligt att programmet äntligen har publicerats. Programmet går att lyssna på här.

En kunglig musikupplevelse

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 3.11.2021. 

Det finns musiker som utforskar historiska musikpraktiker och för att komma så nära “originalet” som möjligt bland annat spelar på tidsenliga instrument. Men eftersom vårt lyssnande är färgat av samtiden går det inte att få en fullständig förståelse för hur musiken verkligen har uppfattats i olika skeden av historien. Det här är förstås en av historieforskningens stora utmaningar.

Men vad händer om man som tankelek inte återskapar musiken, utan förställer sig lyssningssituationen som en autentisk kulturell miljö och – trots all uppenbar anakronism – låter fantasin fylla i resten?

För lite över en månad sedan fick jag nämligen äran att vara med på en tillställning på Stockholms slott där fem kungliga akademiers Bernadottestipendier skulle delas ut i närvaro av Hans Majestät Konungen Carl XVI Gustaf.

Periodinstrument i all ära, men så här nära har jag aldrig kommit upplevelsen av den brukskontext för vilken mycket av den musik vi i dag kallar klassisk musik ursprungligen är tonsatt. Musiken skrevs ofta för att framföras i anslutning till “makten” och i närvaro av personer som genom sin sociala position hade råd att hålla sig med musiker.

Den “kungliga lyssningssituationen”, den sociala kontext jag denna septemberdag för en kort stund blev en del av, influerade starkt hur jag uppfattade musiken: för sådana förgyllda lyssningssituationer har musik genom historien skapats. Innan mitten av 1700-talet var kyrkan, men även hov och kungahus, viktiga musikcentrum och arbetsgivare.

Protokollet för ceremonin var noggrant utmejslat och presenterades innan kungen anlände. Det gick inte att ta miste var han, riksmarskalken och adjutanten skulle sitta – längst fram men på samma nivå som de övriga närvarande. Annat var det när offentliga tillställningar för allmänheten växte fram på 1700-talet och maktens män blev tvungna att söka sig ut från sin skyddade miljö för att visa sig och släcka sin kulturtörst. Då fick överklassen egna loger för att inte behöva beblanda sig med folket nere på parketten, men också för att de tydligt skulle kunna beskådas av parkettens folk. När kyrkans och hovens särställning som centrala arenor för musik och musicerande så småningom började krackelera förflyttades överklassen ner på parketten och deras närvaro hedrade Konsten och vice versa.

Musik och ljud har traditionellt varit sätt att manifestera makt. Aningen besviken blev jag därför när ceremonimästaren Odd Zschiedrich inte behövde använda sin stav för att påkalla de närvarandes uppmärksamhet eller att kungens ankomst inte förkunnades med fanfar. Men hela tillställningen ramades i övrigt in med musik – på marimba!

Marimba är inget instrument man förknippar med hovens musikkultur men just där och då spelade det ingen roll: Den sociala situationen var så exceptionell att när Filip Korošec mellan talen och stipendieutdelningen spelade den fartfyllda gigen ur JS. Bachs lutsvit i e-moll (BWV 996) reste sig håren på armarna då musikhistorien kom till liv i mitt inre. Verket, som jag själv kämpat med i version för klassisk gitarr, framfördes första gången vid hovet i Weimar.

Lutsviten är ett bra exempel på när musiken under barocken hade blivit så pass tillkrånglad att den, trots dansformen den var stöpt i, inte längre riktigt funkade som dansmusik. Den hade blivit musik att lyssna till. Man kan dock fråga sig i hur hög grad den lyssnades på lika andäktigt och koncentrerat som vårt sätt att lyssna. I 1700-taIets hovvardag fanns musik med i allt från privata konserter till middagsbjudningar och musikernas status var i regel som tjänstefolkets, om ens så högt. Ett koncentrerat lyssnande med respekt för musikern och “verket” – som i dag är norm – var avlägset.

Gäspningar från regenter har också kunnat leda till att produktioner har stoppats eller människor avskedats. Några sådana tendenser kunde man förstås inte skönja hos den svenska kungen som verkade lika imponerad av Korošecs musicerande som vi andra och på vägen ut nyfiket unnade sig en spontan pratstund med honom om hans instrument.

Den övriga musiken vid ceremonin var Variationer över svenska folkvisor (Daniel Berg) och Variationer över Libertango (Eric Sammut). Tolkat i relation till Carl XVI Gustafs valspråk “För Sverige – i tiden” manifesterade första stycket det folk kungen är satt att regera över, medan Piazzollaklassikern andades kosmopolitism och framåtanda.

Kungen och jag kommer antagligen aldrig att mötas igen, än mindre dela en musikstund. Men den rojalistiska kontext jag för cirka en timme var en del av påminde mig om att musik är skapad av människor för människor och får även sin betydelse i mötet med andra människor. Några av dessa människor råkar ha privilegiet att vara född till kung.

Finland är härligt för vi har ju ”bastu, brännvin och yxa”

Kolumn först publicerad i Hufvudstadsbladet 11.6.2021

Den här helgen inleds fotbolls-EM för herrar och Finlands herrlandslag “Huuhkajat” medverkar för första gången. Sommarens turnering har överskuggats av pandemin och det är oklart om det blir någon riktig publikfest. Det som dock står klart är att en hel del ny musik har publicerats, exempelvis turneringens officiella låt We are the people framförd av Martin Garrix, Bono och The Edge.

Men Huuhkajat och Finland har också egen EM-musik i formen av lekfullt nationalistiska musikstycken som berättar något om “oss”. Genom identifikation skapas gemenskap och en upplevelse av den till största delen medieförmedlade idrottshändelsen.

Den sång som kommit att prägla herrlandslagets resa mot EM är sången Oi Suomi on (mel. “When the Saints…“). Det är en hejarklackssång som spelarna och fansen ofta förenades i efter kvalmatcherna. I Oi Suomi on lyfts det fram att Finland är “härligt” och att vi har “bastu, brännvin och yxa”. Dessa tre ord funkar som stereotypa markörer för “oss”, det Finland som ska försvaras på plan. Vad exakt yxan representerar är säkert oklart för många men bildspråket andas finskt vemod à la Eppu Normaali och Murheellisten Laulujen Maa.

När landslagstränaren Markku Kanerva ledde sången då EM-platsen firades hösten 2019 ändrade han klokt nog texten till “on meillä hieno jengi ja fanit” för att inte koppla alkoholkonsumtion till landslagsidrott eller nationell karaktäristik. Det är lätt att hålla med Kanerva, det är ett härligt gäng men de är samtidigt också förebilder, vilket förpliktigar.

Många andra låtar för Huuhkajat bygger vidare på just Oi Suomi on men få är så festliga som Seksikäs-Suklaa och Dosdelas låt Se on Voitto! (Oi Suomi on). Med sin energi är den den enda som står sig i jämförelse med exempelvis Anis Don Demina & SAMIs härliga låt Flaggan i topp skriven för Sveriges landslag.

Seksikäs-Suklaa har också förändrat den alkoholstinna textraden och konstaterar i stället att Finland är härligt för att vi har Huuhkajat, som segrande spelar Joga Bonito (“Det vackra spelet”). Det kan man hålla med om. Huuhkajat representerar något nytt och fräscht, ett vackert inkluderande Finland. Artisterna har likt många av spelarna rötterna utanför Finland. I den meningen är låten ett välkommet bidrag till en repertoar av låtar som domineras av vita finska män(s hyllningar till andra män).

Redan hösten 2019 när det stod klart att Huuhkajat kommer att spela i EM släpptes de första låtarna. Yle har också ordnat Huuhkajaviisut för att bidra till hypen, få musik till sina sändningar och garantera att herrarna inte ska behöva åka till EM utan egen musik. Bland 200 bidrag kröntes Niila feat. Repliikkis sentimentala låt Sukupolvien unelma till segrare. Niila är backen Paulus Arajuuris bror. Den välproducerade låten i Mumford & Son-stil är en vördnadsfull sammanfattning av fotbollsfolkets kollektiva uppdämda längtan att få inträda i fotbollens europeiska finrum. I moll, givetvis.

Sukupolvien unelma hittas melodiska influenser från Oi Suomi on men det är framför allt genom låtens karaktäristiska “Hu-hu” som låten finurligt kopplas till fotbollens ljudlandskap. Berguven stiger upp över ett blåvitt berg (av finska fans). Inga isländska vulkaner här inte. I Repliikkis rap nämns igen den där yxan som finländare bygger sitt eget hem med.

Huuhkajat har tillskrivits en stor mängd musik vars omfattning endast herrlejonen kan mäta sig med. De två herrlandslagens omfattande musikkultur blottlägger också ett ojämställt Finland där mäns prestationer och idrottande är norm och högre värderat. Exempelvis genererade Amanda Rantanens sensationella mål med näsan i sista minuten borta mot Skottland då damlandslaget “Helmarit” säkrade sin EM-plats inga musikaliska hyllningar. Damlejonen då? Nej, inga låtar där heller.

När vi nästa sommar bänkar oss för att titta på damernas EM-turnering hoppas jag att Yle har arrangerat Helmaritviisut för att gå i bräschen för berättigad uppskattning för fotbollsdamerna.

___

Spellista med EM-låtar för Huuhkajat

https://open.spotify.com/embed/playlist/6cahEo6TNFbIP6FmuVkd1a

Vem ska skriva 2020-talets ode till cykeln?

Impuls först publicerad i Hufvudstadsbladet 16.5.2021

En trend de senaste åren har varit ett ökat intresse för cykling och friluftsliv. Som en följd av detta har cykelklubbar och -verkstäder återuppstått på många håll. Cykeln är en osynlig teknologi vars status varierat under åren, men den har varit populär ända sedan velocipeden presenterades på världsutställningen i Paris 1867. Den har också en lång musikhistoria.

Det riktigt stora genombrottet, även i Finland, kom på 1890-talet med safetymodellen (kort sagt: två lika stora hjul och lägre ram). Cykeln användes av män, kvinnor, studerande och arbetare. Den blev en frihetssymbol och har kallats en “feministisk frihetsmaskin”.

Intresset för cykling avspeglades tidigt i populärmusiken. För att noterna skulle sälja bättre kopplade kompositörer ofta musiken till något dagsaktuellt tema och redan i slutet av 1860-talet började till exempel velocipedgalopper publiceras. Noterna präglades av fina illustrationer, ofta med fokus på kvinnan.

I Finland verkar inte minst kompositören och kapellmästaren Harald Hedman (1874–1902) ha hakat på trenden med velocipedmusik. Hans stora hit var Helsingfors velocipedklubbs marsch. Den gavs ut i pianoversion 1897, samma år som den uruppfördes av militärmusiker i samband med internationella tävlingar i Helsingfors. Stycket spelades in redan 1905 av Helsingfors hornorkester.

Klubben grundades 1882 med syftet att öka intresset för cykling genom att ordna tävlingar och cykelutflykter men först 1887 fick man det officiella namnet Helsingfors Velocipedklubb. Medlemmarna gjorde tricks i parker och olika typer av ritter, till exempel med blommor, facklor, lampor eller kostymer, även till musik. Egen musik gav föreningarna möjlighet att leva ut en föreningsidentitet vilket bidrog till skådespelet vid offentliga uppvisningar. Hedman skrev även Åbo velocipedklubbs marsch (opubl.)

I sin tredelade fantasia Utfärd med Gladiator-velociped (1897, opubl. för hornorkester) skildrar Hedman en cykelutfärd med ett intermezzo som var vanligt på den tiden, nämligen att man cyklade omkull. Verkets tredje sats Hemfärd (med kollision) är en form av samhällskritik: landsvägarna var dåliga på den här tiden. Vilka intentioner Hedman hade är oklart, det fanns även ekonomiska intressen kopplad till cykling. Gladiator var ett populärt cykelmärke och titeln kanske en form av produktplacering.

När bilen gjorde inträde i samhället marginaliserades cykeln: genom stadsplanering blev bilen kung. Men man har fortsatt att skriva musikaliska hyllningar till “frihetsmaskinen” och i dag finns det en brokig flora av musik med cykeltema.

På senare år har till exempel Sia bidragit med ny musik till genren, men Queens Bicycle race och Kraftwerks Tour de France är kanske de låtar man ännu först kommer att tänka på. Kraftwerk manifesterar cykeln som högteknologi medan till exempel Lasse Erikssons och Anders Teirs dialektala Piede (“cykeln”, 1986) om ett kärleksmöte där Levi endast stjäl den kärlekskranka unga kvinnans cykel, manifesterar cyklingens folkliga genomslag (hör den här). Det finns cykelmusik för alla smaker.

Men vem ska ta upp Harald Hedmans fallna mantel och anpassa cyklingens samhällsomvälvande budskap till 2020-talet krissamhälle? En hejdundrande anthem som lyfter fram cyklingens potential och förändringskraft, att vi i ännu högre utsträckning kunde uppmuntras att överge bilen eller moppen och cykla mer både i arbete och fritid bara trygga cykelvägar planeras och är i skick.

Jag väntar på en maffig hit som slutgiltigt skulle tvätta bort cykelns rykte som färdmedel för barn, billösa trädkramare, festprissar eller män i tajta cykelbyxor. Musiken skulle nynnas ända in i de rum där framtidens vägnät och trafikflöden planeras och budgeteras. Förhoppningsvis skulle den också motivera mig att lappa min punktering.

https://open.spotify.com/embed/playlist/55Awv1hQTSqcXqR3UTNrca

Snoppen och snippan, vilket härligt gäng

Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 14.4.2021

Som förälder kan det vara en utmaning att prata med barn om de mest vardagliga saker ifall ämnet är starkt färgat av egna upplevelser. Man har kanske inte alltid heller det språk som skulle behövas för att hantera situationer och undviker därför vissa ämnen eller överför egna förhållningssätt till barnen. Det kan gälla frågor om kön, ras, jämlikhet eller vår syn på till exempel musik, konst eller andra hobbyverksamheter.

En annan utmaning är att barn redan i ung ålder översköljs av bilder, ord, musik och berättelser som färgar deras upplevelser av saker och ting innan föräldrarna ens hunnit ta upp dem till diskussion. I värsta fall kanske de rentav chockeras och därför är det viktigt att vi föräldrar har koll på den kultur som barnen konsumerar så att vi kan diskutera den på deras villkor och utifrån deras förståelse.

För ett par veckor sedan skedde en liten incident i den Ahlsvedska familjen. Fyraåringen hade fått lov att sitta med mamma och pappa på soffan och titta på roliga videor från en trygg svensk applikation på vår pekplatta. Föräldrarna satt – förstås – försjunkna i egna skärmar. Plötsligt ser vi en massa snoppar komma flygande. Sonen skrattar men vår reaktion var givetvis: “Herregud, var är det som pågår”. Man vet ju aldrig om han på något sätt har lyckats ta sig in på internets mörkaste hörn.

“Snippe-dipp-dipp-snippedi-snopp!”, sjunger han glatt samtidigt som vi andas ut: Det är ju bara Snoppen och Snippan. Förstås. Efter en stund sjunger vi alla med i refrängen “Snoppen och snippan vilket härligt gäng” och pratar om att alla har ju snopp eller snippa till och med gamla människor och därför sjunger vi “till och med på en gammal tant snippan sitter där så elegant”. Sången fortsätter ända in i bastun på kvällen.

Sonen hade alltså bara klickat sig fram till Bacillakuten på SVT Barn där Bacillbandet sjunger Johan Holmströms numera legendariska barnvisa “Snoppen och snippan”. Det är ett program där barn lär sig om kroppen och vardagssjukdomar. Låten kallar jag för legendarisk eftersom den redan börjar ha några år på nacken, men den blev aktuell för sonen först just nu. När låten gavs ut 2015 väckte Johannes Bartes animation en hel del uppståndelse och blev ett Youtubefenomen.

Sången bryter normer kring hur vi pratar om kön. Den namnger entydigt könsorganen och även om någon kanske tycker detta är gammal skåpmat så var det så sent som 2016 som RFSU jublade över att det i den nya upplagan av barnboken Totte och Malin äntligen finns ett namn för kvinnors kön – det är inte längre är “en springa med ett litet hål i”.

Visst finns det problem med videon också: den har ett manligt perspektiv, snoppen är inte bara i fokus den ser erigerad ut. Den är också heteronormativ och har vithet som norm. Det positiva är att musiken ger en ingångspunkt att samtala med barn kring saker som man själv, som barn av en annan tid, kanske inte har haft ord för och därför undvikit. Man, och kanske just främst män, har även sett kvinnans könsorgan mest som en svordom, både på svenska och på finska. Eller använt andra opassande ord som jag inte vill återge här. Snippa är bra.

Som far gläds jag åt att jag och min son, trots att videon även blottlägger andra normer att diskutera, via musik får ord och en gemensam grogrund som vi kan bygga vidare på så att vi i framtiden även kan diskutera andra frågor relaterade till kön och normer. Det vore illa om avsaknaden av ett gemensamt språk skulle bidra till svårigheter att prata om könsrelaterade ämnen.

I motsats till mycket av den barnmusik och -kultur som florerar så har den här faktiskt en tonart som inbjuder till sång. Det största problemet just nu är att få sonen att i något skede sluta sjunga refrängen.

__

Här låten och se videon här:

Ny publikation om Idrottsföreningen Kamraterna Helsingfors (HIFK) sång- och musikkultur (1897–1939)

För några veckor sedan publicerades min artikel “Texten som impulsgivare och skildrare av musikaliska praktiker. Idrottsföreningen Kamraterna Helsingfors sång- och musikkultur i historisk belysning (1897–1939)” i det sjätte numret av den vetenskapliga tidskriften Puls. Tidskriften ges ut av Svenskt visarkiv i Sverige, är Open Access och har redigerats Madeleine Modin (huvudredaktör) och Alf Arvidsson (gästredaktör).

Numret är fullspäckat att intressanta artiklar av vilken inte minst Hans K Hognestads artikel Hymner og nidviser. Fotballsangenes sosiale dramaturgi kan vara av intresse för den som är intresserad av musik och sång i idrottskontexter.

Min artikeln är förstås inte uttömmande om HIFK:s musikpraktiker men väl ett inledande inlägg i den vetenskapliga diskussionen om idrottsföreningars sång- och musikkultur ur ett historiskt perspektiv. Denna artikel berör ju uttryckligen den borgerliga idrottsrörelsen som IFK var en del av. Det finns alltså väldigt många intressant frågor kvar ännu angående exempelvis arbetarnas idrottsrörelse och de idrottsgrenar som HIFK inte hade på programmet.

En sak som jag inte kan sluta att tänka på är vem den “kände kompositör” som tillägnade HIFK en marsch år 1900 kan ha varit (se s. 108). Förslag mottas med tacksamhet. Många av kompositörerna som var aktiva då har fallit i glömska idag – inte minst de kvinnliga. År 1900 tillät HIFK ännu kvinnliga medlemmar. Det upphörde man med 1902 och man fick en sektion för kvinnor egentligen igen först 1932.

Puls nr 6 kan läsas och laddas ner på tidskriftens sida: https://musikverket.se/svensktvisarkiv/publikationer/puls/

Privilegiet att få ställa sig utanför kanon för en stund

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 3.2.2021

Privilegiet att få ställa sig utanför kanon för en stund

Underhållande musikprogram har fått ett uppsving på tv och det finns program för alla smaker. I vår familj tycker vi om programmet Masked Singer, där kända personer sjunger iklädda lustiga dräkter. Sångprestationen, dräktens utformning och de ledtrådar karaktärerna ger i videon med röstförvrängning blir näring för spekulationer hos kändisjuryn och i hemmen.

Jo, upplägget är ganska knasigt. Efter att deltagarna avslöjats brukar de få frågor om varför de vill delta. Ofta drivs de av det tokiga konceptet och att bakom masken få vara sig själva: sjunga och uppträda utan förväntningar och krav.

Det sista är ett återkommande argument och kan tolkas i förhållande till förväntningar som publiken och branschen har på artisten i fråga. Nu kan hen bryta begränsande samhälleliga normer och genreförväntningar genom att sjunga inkognito.

Sångrösten räcker sällan för att identifiera personen. Det är ofta svårt att ens avgöra om det handlar om ett musikproffs eller ej. Det gör att också det visuella blir centralt, men då menar jag inte bara hur dräkten representerar artistens bakgrund eller person.

Tv-tittarnas granskande blickar svävar febrilt över avslöjande kroppsdelar och karaktärens habitus i jakt på detaljer. Barnens blickar är mera oskyldiga än vuxnas utsagor. De skrattar, dansar och utbrister “jag visste ju det” fast de inte alls känner personerna.

Att musicera “under cover”, ofta bakom ett skynke, är ett knep som tillämpas till exempel vid provspelningar för att få jämställd, rättvis rekrytering. Men att musicera utan att acceptera omgivningens likriktning, vilket masken för mig representerar, kan också vara frågan om liv och död: jag tänker på huvudpersonen i operan Magnus-Maria, den sanna historien om Föglömusikern Maria Johansdotter som vägrade gå med på omgivningens krav och ställdes inför rätta för att ha levt som Magnus Johansson.

De som ställer upp i Masked Singer brottas inte med likartade samhälleliga orättvisor men masken kan, med stöd av litteraturhistorikern Bachtins teorier kring karnevalisering, ses som en upp-och-nersvängning av de kulturella normer och laster som musiker och artister av olika slag behöver ta på sig eller anpassa sig till när man ställer sig på scen. Samtidigt som publiken beskrattar fånigheterna blottläggs tankegods för reflektion kring osunda normer, inte minst kroppsideal.

Kommentarer som “för stor”, “för tjock”, “för långsam”, “för stel”, “för smal midja”, “för grova armar” ligger nära till hands när man i hemmasofforna sveper genom ett föreställt porträttgalleri av imaginära kroppar, rörelsemönster, röster och könsnormer.

Bildgalleriet resonerar med doktoranden Anna Ramstedts högaktuella musikvetenskapliga forskning kring hur idealiserade artistpersona bildar en “utövarnas kanon” som bidrar till att upprätthålla olikvärdighet genom imaginära bilder. Uppfattningar och bilder, den förkroppsligade historien, är ännu i dag en del av det sociala arvet i musikbranschen och Ramstedt undersöker hur det inom den klassiska musiken skapas fysiskt och emotionellt illamående som påverkar musikers självbild. För att komma bort från dessa behövs en mångsidig palett av förebilder som förmedlas i klingande och visuellt format.

Tack vare masken har de etablerade artisterna privilegiet att för en stund kliva ur denna “utövarnas kanon”, samtidigt som man hemma febrilt bläddrar genom bilder som uppträdandena framkallar. Dessa bilder är formade av normer i underhållningsbranschen och där har männen mera rörelsefrihet. Bildgalleriet man sållar igenom borde vara mera pluralistiskt.

Frön till våra uppfattningar sås i tidig ålder. Man ska vara aktsam med generaliseringar som att någon till exempel är för liten eller stel. Barnen har detta klart för sig: man borde se Masked Singer-fånigheterna genom deras ögon, se hur människans behov av lek avspeglas i de knasiga dräkterna.