Author Archives: Kaj Ahlsved

Filmmusik utan film

Oredigerad version av kolumn publicerad i Österbottens Tidning 4.6.2017.

Filmmusik utan film

Den första filmen med synkroniserat ljud- och musikspår ”The Jazz Singer”, såg världens ljus redan 1927. Men filmmusik har länge haft problem med legitimitet. Eftersom musiken är underordnad ett narrativ eller ett visuellt flöde av något slag har den inte setts som ”riktig” musik. Därför dröjde det ända till 1987 innan Claudia Gorbmans numera legendariska bok ”Unheard melodies” banade väg för en seriös teoretisering av filmmusik. I den klassikern studerar hon framförallt Max Steiners framgångsrika sätt att komponera för Hollywoodfilmer som t.ex. King Kong (1933) och Casablanca (1942).

På en föreläsning för några år sedan konstaterade Gorbman att hennes studenter idag inte lyssnar till de äldre filmerna så som man gjorde tidigare. Det är lätt att hålla med: när man ser hövdingen i King Kong-filmen gå ner för trappan för att möta filmteamet som är på jakt efter Kong och varje steg hövdingen tar ackompanjeras av en tuba är det svårt att låta bli att dra på munnen. Genialiskt för sin tid men filmmusiken har utvecklats och med den även vårt lyssnande och dess referensramar.

Idag kan man dock med fog konstatera att filmmusiken har vunnit en allt större legitimitet inte bara som forskningsobjekt men även som en musikform som allt oftare framförs på konserter. I kölvattnet kommer även tv- och dataspelsmusik.

Ett exempel på detta är filmmusikkompositören Hans Zimmer (f. 1957) vars bejublade världsturné nådde Helsingfors och en slutsåld Hartwall-arena den 16:e maj. Hans Zimmer ligger bakom musik för ett stort antal filmer, t.ex. ”Rain Man”, ”The Rock”, ”Pirates of the Caribbean”, ”Lejonkungen” och ”Inception” bara för att nämna några få. Idag är kända filmmusikkompositörer alltså också turnerande artister. Med sig till Finland hade Zimmer ett ca 20 mannaband, en klassisk orkester med stor brassektion och slagverk samt en kör.

Zimmer är känd för att i sin musik skapa en syntes av elektroniska instrument och klassiska orkesterklanger. Han har visserligen en hel del fina teman men skiljer sig från t.ex. Star Wars-legenden John Williams inte bara klangligt, Zimmers musik tar också mera tid på sig. Hans hantverk är som bäst när musiken arbetar sig från pianissimo mot ett mäktigt uttömmande fortefortissimo som i t.ex. ”Time” från filmen ”Inception”.

Ofta handlar hans musik om att skapa ljudvärldar t.ex. den med rakblad förvrängda långa violintonen som hörs i ”The Dark Knight” när Joker är närvarande i någon form. Zimmers musik är klangligt komplex, ibland lågmäld och minimalistisk men ofta högljudd och på gränsen till bullrig.

Man kunde ha trott att Zimmer vars stil är högteknologisk också skulle bjuda på en hejdundrande visuell show. Men nej – Zimmer satte musiken i första rummet! Visst fanns det snygga ljussättningar och en del videoprojektioner men visuellt var det inte alls i den omfattning man hade kunnat väntas sig av någon som jobbat med Hollywoods främsta regissörer.

Som för att ännu verkligen lyfta fram själva musiken framhävde han kvällen igenom sina skickliga medmusiker, av vilka man inte kan glömma trummisen Satnam Ramgotra och gitarristen Guthrie Govan. Hans Zimmer spelade själv en massa instrument men ville framförallt lyfta de ofta handplockade musikerna vilka fått hans musik att klinga så effektfullt och framgångsrikt på film.

I en tid där digitala instrument och samplingar allt mer ersätter levande (film)musiker kändes detta fokus på musikerna bakom de mäktiga soundtracken som ett i efterhand självklart och intressant inlägg i diskussionen om filmmusikens legitimitet.

Post-symposium blogg

Det har gått en tid sedan jag har präntat ner några tecken på bloggen här. När detta skrivs sitter jag på tåget hem från Finlands musikforskares 21:a  symposium vilket i år arrangerades i Jyväskylä. Temat för årets symposium var ”Back to the future of music research” och diskussionerna väckte många tankar om musikforskningens roll idag och vad den kunde vara i framtiden.

Dagens avslutande keynote av Nicola Dibben väckte en hel del tankar om personliga orsaker varför man forskar i musik. För min egen del studerar jag musik, musikpraktiker och klingande fenomen och för att genom dessa kunna förstå världen. Samtidigt lyfte Dibben fram att inom humaniora har man sällan varit speciellt framtidsorienterad, tvärtom har man tenderat att fokusera på det förgångna. Årets seminarium anordnades av Finska musikvetenskapliga sällskapet och Finska musiketnologiska sällskapet i samarbete med forskningsprojektet Music, Nature, and Environmental Crises. Därför hade symposiet även ett visst fokus på ekomusikologi med både keynotes och sessioner kring det och framtida scenarier.

Själv presenterade jag ett paper som som var en förkortning av ett mina tre avslutande kapitel i min avhandling. Glädjande nog har min avhandling inlämnats till förgranskning för ca en månad sedan och det jag nu presenterade var slutsatser kring temat “Musikens dramaturgiska funktioner i samband med sportevenemang”. I min presentation fokuserade jag på tre huvudfunktioner 1) Musiken som dramaturgiskt verktyg och dj:n som dramaturg, 2) Musikens funktion som tolkare av dramat samt 3) Musik som medel för identifikation. Den längre versionen av texten kommer att finnas med i min avhandlings introduktionsdel så för att pappret inte ska börja leva sitt eget liv nu under förgranskningstide väljer jag att inte ladda upp det här. Alla föredragens abstract finns att läsa i symposiets abstract-bok

Symposiet bjöd på många nya bekantskaper samt nätverkande med andra forskare och doktorander. Jag och mina vänner, de mycket kloka doktoranderna i musikvetenskap Salli “Nickelback” Anttonen (UEF), Sini “stalking” Mononen (TY) och Kim “dj” Ramstedt (ÅA), hade också många inspierande samtal i vår gemensamma Airbnb-lägenhet.

Ett stort tack till Jyväskylä universitet och Mutku (enheten för Musik-, konst och musikforskning) för ett inspirerande symposium.

 

 

 

 

 

Världsmästare i toner

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 5.3.2017

Världsmästare i toner

Skidåkning, denna idag så tv-vänliga och kära finländska idrottsgren, har förvandlats till ett idrottsspektakel med minutiös ljudplanering. Ljudet från skidstavarna, ropen från publiken längs med spåren kompletteras med noggrant mixade dramatiska helheter som tv-mediet ramar in, tolkar och förmedlar.

Långt ute i skogen ses skidåkaren medan man i bakgrunden uppfattar vrålet från den förväntansfulla publiken vid målfållan.  Ibland hörs lite dunk-dunka, musik planerad för att hålla igång publiken ifall tiden blir lång eller kölden börjar göra sig påmind. Vid internationella evenemang är det inte bara en ”hemmapublik” som ska underhållas, musiken avspeglar i någon mån den heterogena publiken.

Hemma i tv-sofforna där det finska folket följer YLE:s tv-sändningar är situationen annorlunda. Här kompletteras starka bilder från idrottsplatsen med musik som bidrar till en känsla av gemenskap och nationell tillhörighet.

Precis som över en miljon andra finländare tittade jag på Iivo Niskanens guldlopp i onsdags. När segern var ett faktum skallade ”Iivo!”-ropen i målfållan, vilket framhävdes och repeterades i tv-sändningen. Hade det varit frågan om lagsport hade publiken skanderat ”Suomi!” istället.

I samband med sport suddas gränserna mellan det kollektiva och individuella ut. Alldeles speciellt effektivt görs det med hjälp av så kallade offersymboler, vilket är exempelvis nationalsången och flaggan. De symboliserar den nationella gemenskap man representerar och för vars färger och ideal man åtminstone på en symbolisk nivå (och ur tv-tittarens perspektiv) kämpar för.

Hade det varit frågan om OS-guld hade YLE spelat ”Björneborgarnas marsch” till Iivos ära. Men eftersom det inte finns någon medieritual förknippad med skid-VM visades slow-motion-bilder av guldhjälten genom en vajande finsk flagga till tonerna Ilpo Kaikkonens låt ”Kiitoradanpää”. Genom framförallt låttexten kopplas tankar om beslutsamhet till idrottarens prestationer.

Även om låten inte omges av samma fosterländska patos som ”Björneborgarnas marsch” lyfte den blåvita symboliken i bildspråket fram idrottaren som målmedveten idealmedborgare, förebild och nationell hjälte. Varför YLE valt att lyfta fram just denna låt kan man enbart spekulera i.

I individuella idrottsgrenar är nationalsångens roll som segersymbol tydligast i samband med medaljceremonin. Medaljceremonin på torget i Lahtis är ett musikspäckat skådespel. Till medaljceremonin i Lahtis anländer medaljörerna ackompanjerade av fanfarer och pompös musik, vilken understryker det storslagna i deras prestation. Ner från prispallen kliver man till Enya-aktig musik med folklig melodik framförd av blandad kör: hjältarna hyllas av folket, högt som lågt, av unga som gamla.

Framförandet av segrarens nationalsång i kombinationen med hissandet av flaggan är förstås en emotionell höjdpunkt. Närbilder på den sjungande hjälten knyter samman hen med de som har bänkat sig framför tv-apparaterna. I denna ”heliga stund” som man förväntas respektera utan huvudbonad knyts uppoffringarna även till något större än det individuella, en gemensam historia och framtid.

Oberoende om man är intresserad av skidåkning eller ej, eller om man är som jag som inte har stått på ett par skidor på 10 år, är dess förmåga att engagera fascinerande.

Jag och min skrivmusik

Oredigerad version av kolumn publicerad i Österbottens tidning 5.2.2017.

 

Jag slår mig ner för att arbeta en stund på min bärbara dator. Text ska produceras, det brådskar, deadline pockar på. Mer eller mindre reflexmässigt söker jag efter mina stora hörlurar och söker fram ”skrivmusik” på Spotify. Jag sätter på mig hörlurarna, stänger av världen utanför och kör igång.

Den här mer eller mindre reflexmässiga rutinen ryms inom det som musiketnologerna Dan Lundberg och Gunnar Ternhag har kallat för musikvetenskapens dubbla frågeställning: ”vad människor gör med musik” och ”vad musik gör med människor”. Ofta fastnar vi dock i stereotypa antaganden om hur musik påverkar oss och glömmer bort att reflektera över de individuella val som ligger bakom.

Idag kan man förändra sin tillvaro genom att ersätta omgivningens ljud med andra självvalda ljud. Den här aktiviteten skiljer sig de från sociala miljöer där lyssnandet utförs kollektivt och man inte direkt kan påverka sin ljudmiljö. När jag är ute och kör med familjen hinner jag knappt starta bilen innan tonåringen har placerat egna hörlurar i öronen. Den här handlingen kan förstås tolkas som en ovilja att spendera tid i samma ljudlandskap som mig. Men framförallt bör man se det som tecken på att vi idag kan individualisera vårt musiklyssnande och musiksätta vår vardag mer än någonsin förut.

Många som jobbar hemifrån brukar säga att de har svårt att koncentrera sig om de vet att det är odiskat. Det är inget problem för mig, disken kan ännu inte ropa mitt namn. Däremot är jag noggrann med vilken musik jag använder för att kunna stänga ute den klingande världen och tror mig har identifierat hur jag kan använda musik till min fördel. Hade nån annan valt ut musiken hade maktförhållandet varit ett annat och musiken kanske inte jobbat till min fördel.

Sammanställningar av ”musik att arbeta eller studera till” ger jag därför inte mycket för. Visst, de kan användas för att stänga ut andra ljud, men oftast börjar jag endera lyssna för aktivt eller så blir jag irriterad över urvalet. När jag arbetar vill jag ha en för mig trygg och bekant musik. Med den maskerar jag andra ljud och skapar jag mitt eget arbetsrum, en plats som är min var jag än må befinna mig. Det handlar mera om att jag hör musiken, än att jag lyssnar på den. Att lyssna är något mera aktivt än att höra.

Skriver jag på svenska kan jag inte lyssna på svenskspråkig musik, samma gäller engelska. Det börjar helt enkelt gröta till sig när jag ska skapa text på samma språk. Allt för komplexa musikaliska strukturer och betydelser underviker jag också när jag försöker koncentrera mig. Den musiken väcker ofta min nyfikenhet.

Favoritmusiken undviker jag också för av den börjar jag lyssna för aktivt, kanske nynna med och blir på för gott humör, vilket leder till slarv. Mekaniska uppgifter går bra men måste jag tänka till ordentligt stänger jag helt stänger av musiken. Samma gäller bilstereon när jag måste koncentrera mig i trafiken.

Jag märkt att ibland är jag så fokuserad att börja jobba att jag glömmer att sätta på musik i mina lurar. Redan ritualen med lurarna verkar bidra till att jag skapar mitt eget rum trots att lurarna inte egentligen fungerar som öronproppar.

Berätta inte detta för någon; men att verka lyssna på något, trots att det är tyst i lurarna, kan också effektfullt signalera att man vill vara ifred. Visuellt försjunken i en egen värld signalerar man att det finns något andra måste bryta sig igenom för att kunna kommunicera med mig.

The cultural practice of localising mediated sports music

Äntligen har min engelska artikel The cultural practice of localising mediated sports music publicerats i Finska musiketnologiska sällskapets årsbok. Det är alltså frågan om den tredje av mina totalt fyra avhandlingsartiklar.

Syftet med artikeln är att utforska hur lokal tillhörighet konstrueras genom processer som tangerar mediering av musik. Musik medieras genom medieförmedlade inspelningar, men medieförmedlad musik kan å andra sidan också bli en del av lokala kulturella praktiker. I artikeln bygger jag framförallt vidare på Dan Lundberg, Krister Malm, och Owe Ronström (Lundberg et al. 2003) och deras tankar om medialisering och medialiseringsprocesser.

Utgångspunkten är att samhällets medialisering även har konsekvenser för den musik som framförs i sportkontexter. Genom att bygga vidare på Lundberg et als (2003) tankar kring medialiseringsprocesser, vilka härstammar från musiketnologin, strävar jag efter att komplettera diskussionen angående ”mediers inbäddning i vardagen” (Couldry & Hepp, 2013, 195) på en lägre abstraktionsnivå.  Inom mediestudier har tankar om anpassning till medielogik under senare tid varit tätt förknippat med konceptet medialisering (mediatization med ”t”, inte mediaization som Lundberg et al använder), vilket är ett koncept som används för att förstå medieringens långsiktiga kulturella och sociala förändringar (Lundby 2014, 7).

På svenska har vedertagna begrepp som skulle göra skillnad på medialisering på makro-, meso- och mikronivå inte etablerats. I denna artikel utforskar jag de processer som sker på en längre abstraktionsnivå än det institutionella perspektivet och artikeln kan således ses svara mot de ”konkreta och kontextspecifika subprocesser” som medieforskarna Ekström et al (2016, 11) har efterlyst i en alldeles färsk artikel.

Att fokusera på just medialisering har för mig här varit ett sätt äntligen kunna förstå och diskutera olika typer av idrottsmusik inom ett och samma teoretiska ramverk. Ofta pratar man om 1) specialskrivna musikstycken, 2) musik som tillskrivits nya betydelser genom användning i idrottskontexter, 3) läktarsång, samt 4) bearbetningar av tidigare lokaliserade inspelningar (t.ex. i formen av digital deltagarkultur på webben) som om de vore synonymer och likartade kulturella produkter. Jag försöker i den här artikeln att öppna upp förståelsen för dessa olika kulturella uttryck som processer.

I artikeln argumenterar jag för att det finns musik som primärt medialiseras för distribution inom en lokal supportergemenskap (i artikeln exemplifierad av framförallt Jeppis Dynamite och KPV-humppa). Denna musik har inte skapats för att spelas i exempelvis radio eller massmedia. Samtidigt, som kontrast till de specialskrivna musikstycken som skrivits för specifika lag, finns det medieförmedlad musik skriven för en generell publik  som har (re)lokaliserats och tillskrivits nya betydelser i en sportkontext. Det centrala i relokaliseringsprocesen är att inspelningarna har tillskrivits nya betydelser i lokala kontexter. Här lutar jag mig teoretiskt mot Mark Katz (2010) som konstaterat att inspelningar inte är befriade från ritualer utan snarare bidrar till skapandet av nya. Detta exemplifieras genom lokal praktiker att t.ex. använda Alte Kameraden och Dirlanda i lokala kontexter samt inte minst genom att belysa spänningsförhållandet mellan Helsingforslagen HIFK:s och Jokerits musikaliska praktiker.

Som ett tredje tema lyfter jag fram hur musikstycken anpassas till lokala sammanhang genom en avmedaliseringsprocess. Denna process skiljer sig från den tidigare nämnda relokaliseringen av inspelningar så tillvida att den är relaterad till hejarklackskultur och dess kreativa agens att i lokala sammanhang omarbeta och förse musiken med ny lokalt  relevant lyrik. Det är med andra ord en väsentlig skillnad om man pratar om framförandet av en inspelning av Go West på ett idrottsevenemang eller om man hänvisar till att supportrar sjunger t.ex. nämnda sångs melodi med ny text. (t.ex. “Jaro, tää matsi voitetaan” [Jaro, den här matchen vinner vi]).

Avslutningsvis påvisar jag att musik som har lokaliserats i en ny kontext kan följas av en återmedeliseringsprocess vilket innebär att ett musikstycke medieras och sprids i ett nytt omarbetat format. Denna kreativa omarbetning och distribution kan idag också ses som en deltagardriven kultur och sammankopplas med det som av Lawrence Lessig (2008) har kallat för “Read/Only culture” (RO) och “Read/Write culture” (RW). Denna möjlighet att själv omtolka och distribuera lokala (musikaliska) symboler och betydelser på t.ex. YouTube kan också avslöja och understryka vilka musikstycken som anses meningsfulla inom en viss idrottsgemenskap.

I artikeln har jag med avsikt använt exempel från många olika sporter och lag, detta med avsikten att bredda synen på kopplingen mellan musik och sport vilken allt för ofta domineras av studier rotade i fotbollskultur.

Jag hoppas att denna lilla svenska “teaser” ska ha väckt intresset för att läsa hela artikeln.

Ljudet av en bragd

I tisdags hade jag möjligheten medverka i Bragdguldets tillkännagivningstillfälle på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Bragdguldsmedaljen delas årligen ut av Svenska Dagbladet och medaljören tillkännages alltid 6.12. Eftersom temat för den 45 minuter långa direktsända tillställningen (i Radiosporten och på SvD-webben) som leder fram till att pristagaren tillkännages i år var “Ljudet av en bragd” hade jag som forskare inbjudit att tillsammans med referenten Lasse Granqvist och Niclas Jonzon från Sportljud intervjuas i “Skavlan-stil” på scen av Björn Hygstedt från SvD.

Trots att det som forskare är en utmaning att leverera rappa, vetenskapligt hållbara och underhållande svar och kommentarer är det givetvis intressant och lärorikt att medverka i sammanhang utanför det strikt akademiska. Den här tillställning var riktigt rolig och diskussionen var avslappnad, humoristisk men ändå intressant.

Eftersom referenten Lasse Granqvist var före mig i tur och jag fick göra entré till tonerna av Den glider in (självständighetsdagen till ära) gled diskussionen inte helt oväntat in mot VM-låtar och speciellt sådana som inkluderar referentljud. Orden ”den glider in, den glider in i mål” ingick i den svenska tv-legenden Lennart Hylands referat från ishockey-VM 1962 och låtskrivaren Peter Karlsson byggde Tre Kronors VM-låt 1995 på ett citat (och sampling) från referatet. Den glider in var mycket populär i Sverige och innehade första placeringen på Svensktoppen cirka en vecka in i turneringen. Men när Lejonen vann finalen i Globen rövades inte bara medaljerna hem till Finland,  även låten blev en del av bytet. Av någon orsak upplevdes Sverige ha skrivit sin segerlåt på förhand och när Finland så vann omtolkades låten (i Finland) till Lejonens segerlåt. Vem kan väl glömma Jukka Tammis luftgitarrsolo inför 100 000 åskådare på Salutorget dagen efter finalen. (Nåja, mera om detta i en kommande artikel i Musiikki 1-2/2016)

Referenten tilltalar en för honom osynlig gemenskap men hen är förstås inte bara ett redskap för samhörighet; referenten är även en känsloförmedlare. De mest “bevingade orden”, vilka upplevs kollektivt av en nationell gemenskap inkluderas därför ofta i musikstycken. Andra givna låtexempel utöver Den glider in är New Orders World in motion, A-tyyppis Ihanaa, Lejonat, ihanaa och Finnish Hockey Mafias Taivas Varjele! men även Markoolios Mera mål. i Finland har vi en väldigt intressant kultur att skapa nya musikstycken, mashups och videon baserat på tidigare mediematerial. Att inte Lasse Granqvist referat från Tre Kronors 6-5 vinst mot Finland i  Hartwall-arenan 2003 har använts i Sverige är ur ett finländsk perspektiv otroligt. Här i Finland skulle det antagligen har blivit grund för många, många mashups.

Intervjuaren Björn Hygstedt envisades med att påpeka att Tre Kronor även slog Finland i VM-1962 (12-2?), alltså samma VM där Hyland yttrade orden “den glider in”. Det kände jag faktiskt inte till, betydligt intressantare än negligerandet av dessa fakta är ju att det även existerar Den glider in-versioner (t.ex. Stormwings) där Hylands referat har ersatts med J-P Jalos referat från VM-finalen i Globen 1995.

“Ljudet av en bragd” är ett mycket intressant perspektiv på idrottens musik och ljud och utöver det lilla vi hann diskuterat i tisdags hoppas jag kunna återkomma till temat i ett senare skede. Vi kunde ha snackat om detta hela eftermiddagen också men ett bragdguld skulle tillkännages.

Årets Bragdguld gick till golfaren Henrik Stenson. Han var faktiskt ett av mina starkaste tips. Fast det är ju lätt att påstå så här i efterhand..

dav

Tsunami & digital deltagarkultur

Hur många gånger har man inte hört fotbollssupportrar sjunga lokalt meningsfulla texter på melodier som t.ex. Go West eller Na, na, hey, hey (kiss him good bye)? Det betyder inte att dessa låtar skulle framföras i sitt inspelade format särdeles ofta på idrottsevenemang. Nej, melodierna återanvänds idag ofta av supportrar världen över och de blir grund för nya lokala sånger. Hur kan då denna form av kreativitet ta uttryck i en digital värld?

En låt som verkligen har spelats ofta i samband med idrottsevenemang de senaste åren är låten Tsunami. Jag har hört den på massor med ishockeymatcher, på herr- och junior-VM, som entrélåt i innebandy – you name it. (Nä, på HIFK:s matcher har den inte spelats, där är det rock som gäller). Nåja, med denna låt kan man illustrera en annan kreativ process än den som jag presenterade inredningsvis. Inte bara har musikstycket spelats i arenorna, det har även blivit grund för nya kulturella produkter vilka framförallt sprids på sociala medier och således kanske framförs mera utanför arenan än sjungs av supportrar inuti. I den mån de verkligen har sjungits först kan nyinspelningsrna vara ett sätt att dokumentera och sprida den nya lokala varianten av sången. 

Här några exempel:

Tapparaikonen Pekka Saravo (“Saravon Pekka”) fick en hyllning i våras.  När Tappara slutligen vann ishockeyguld festades det loss rejält i Tammerors till Saravon, Pekka, Pekka, Pekka…

Nån  vecka senare var det ishockeylejonet Leo Komarovs tur att hyllas (“Komarovin Leksa, Leksa, Leksa”). 


I september fick Vimpelin Vetos bobollsspelare Tuomo Lönnmark sig tillskriven en version baserad på samma låt. 

De tre varianterna av Tsunami ser jag som exempel på en form av digital deltagarkultur. Supportar är inte bara passiva konsumenter av kulturella produkter utan likt det som är praxis inom hejarklackskulturen blir befintliga musikstycken grund för nya. Dessa sprids dock framförallt i en digital sfär.