Tag Archives: HBL

Mot nya folkmusikaliska upplevelser

Kolumn ("Impuls") publicerad i Hufvudstadsbladet 12.7.2019.

Mot nya folkmusikaliska upplevelser

När detta skrivs har den fjärde dagen av Kaustby folkmusikfestival nummer femtiotvå just avrundats. Ett av årets festivalteman är “känn musiken” med vilket man lyfter fram att musik är helhetsupplevelse – något som inte bara hörs utan känns och upplevs med alla sinnen. På onsdagen fanns tolkar på flera konserten och bl.a. Signmark, som rappar på sitt modersmål teckenspråk, bjöd på en fascinerande musikupplevelse. Musik är för alla (sinnen).

Årets artister, spelmän, -kvinnor och -barn kommer från åtminstone 23 olika länder och vädret har varit gynnsamt för musicerande både inne och ute. Det finns med andra ord potential för att festivalen ska leva upp till mottot “sommarens lyckligaste dagar”.

Jag har bevakat Kaustbyfestivalen för olika medier i tio års tid. Men på ett helt personligt plan är årets upplaga speciell eftersom jag för första gången även fick bidra till festivalen som spelman.

Det är svårt att låta blir att blick inåt och bakåt och i den egna historien spegla framtiden när man besöker Kaustby. Mina egna tidigaste musikaliska minnen härstammar från de spontana musikstunder som uppstod när släkten var samlad hos farfar i grannbyn Kortjärvi. Vad som spelades minns jag inte men i mitt barndomshem i Jakobstad sökte jag ofta fram lp:n med Konsta Jylhä när huset var tomt. “Vaiennut viulu” hörde till min och min pappas standardrepertoar.

Inspiration att damma av fiolen som varit undanstoppad sedan tidigt 1990-tal har varit hög varje sommar under festivalveckan. För ett år sedan räckte inspirationen ända till hösten och de musikaliska rötterna fick efter lång tids torka åter näring när jag gick med i Pietarsaaren Spelmanslag som under Heikki Nikulas ledning spelar bröllopsmusik vid språkgränsen.

Tillsammans med mina nyfunna spelvänner fick jag nu äran att med fiolen träda in i det folkmusikaliska finrummet och spela i Spelmansstugans anrika storstuga. Tänk så mycket musik som har klingat i det över 200 år gamla stockhuset som invigdes för festivalens bruk av president Kekkonen 1974. Tanken svindlar när man tänker på alla rötter, musikaliska grenar och utskott som fått näring där på kullen mitt i byn.

Men egen lilla folkmusikrevival har berikat forskar- och pedagogidentiteten men också bjudit familjen på nya musikupplevelser (mer än upplevelsen av att det är svårare att spela rent på fiol än gitarr).

När jag testade på saxofon i några år klappade min äldsta dotter mig en gång på ryggen och sa: “Det låter nog bra, pappa”. Några månader senare fick jag också nog och sålde saxen.

Döm om min förvåning när min cellospelande sjuåring efter ett par veckor ville spela bastonerna till folkmusiklåtarna. Inför uppträdandet i Kaustby har hon hjälpt mig att få upp farten i bl.a. hopptakten som ingår i purpurimusiken. Nu är det hon som pressar mig att tillsammans med henne uppträda för släkt och vänner. Snacka om omvända roller.

Det värmer långt ner i roten av pappahjärtat när barnen spontant vill spela tillsammans med en. De är de finaste musikupplevelserna. Inte är vi alltid riktigt överens om vilken version av låten vi ska spela – min eller hennes – men dylika diskussioner hör ju folkmusiken till.

Husets tvååring blev givetvis avundsjuk på vår duo så vi skaffade en 1/16-violin åt honom. Stråken hartsar vi ännu inte så ofta.

Varför får bara herrar tåga till Champions League-hymnen?

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 17.4.2019

Varför får bara herrar tåga till Champions League-hymnen?

När jag undervisar i musikens historia brukar jag lyfta fram att musik inte bara framförs på konserter, musik genomsyrar hela samhället, skapar och formar sammanhang.

Som ett exempel på musik som en del av en ceremoni brukar jag använda G. F. Händels Kröningshymn, Zadok the Priest. Den (och tre andra) skrev han för kröningen av kung Georg II år 1727 och den har framförts vid kröningen av varje brittisk monark sedan dess.

Med små delikata rörelser och vändningar i musiken bygger Händel upp en spänd förväntan inför den monumentala höjdpunkten då kören bryter in: “Zaaaaaaaaadok the Priest”. Pukor och trumpeter, glädje och storslagen symbolik förenas med krönandet av en ny regent och beskyddare.

Eftersom ingen ny brittisk monark har krönts sedan Elizabeth II år 1953 är jag inte helt säker på i vilket skede av ceremonin hymnen vanligtvis används men den fungerar bra som exempel på ingångsmusik.

Det brukar vara krävande att hitta lämplig rytm i stegen och situationen leder till intressanta diskussioner och inte minst en del förbryllade miner eftersom många känner igen musiken från andra sammanhang.

Många drömmer om att få gå in till textfrasen “These are the Champions!”. Ja, du läste rätt, Fotboll. Uefa Champions League. De bästa europeiska klubblagen marscherar in till en omarbetning av Händels hymn.

Eller rättare sagt herrarna går in till den Champions League-hymn som Tony Britten komponerade 1992 med Händels mästerverk som förebild. Men man har aldrig hymlat om att det är en adaption av Zadok the Priest trots att det kommer som en överraskning för många. Originalets bibeltexter är ersatta med fraser på engelska, franska och tyska som lyfter fram turneringens och prestationernas storhet. Den är så vida känd att om och när Charles kröns till kung kommer många att undra varför man spelar Champions League-hymnen.

När man hör fotbollsspelare reflektera över sin upplevelse av hymnen – som till och med en del män sjunger med i innan match – är det ofattbart att Europeiska fotbollsförbundet (Uefa) inte unnar även kvinnliga fotbollsspelare en likartad inramning. Enligt uppgifter i norska TV2 har Uefa nämligen förbjudit damlag att använda hymnen i Women’s Champions League. Det är en motsvarande turnering, organiserad av samma förbund. Spelas hymnen får hemmalaget böter. Inga drottningar av fotboll får krönas till samma toner som herrarna.

För mig är detta en exkluderande handling helt i kontrast med de betydelser idrottsrörelser vanligtvis tillskriver idrotten, det vill säga brobygge människor emellan. Ord och handling är olika saker och här slår man en kil mellan könen. Jag kan inte dra mig till minnes någon motsvarande situation där man skulle ha förbjudit kvinnor att använda samma musikaliska symboler som män. Om dylika finns bör de lyftas fram i dagsljus.

Uefa har lovat att ta fram egen musik åt damerna. Trevligt, men Champions Leagues ljud- och symbolvärld har man tillskansat sig via Händel och den pompösa musikaliska gestik som brukats för att hylla kungligheter av båda könen. Det är detta kulturella kapital som man bygger vidare på, låser in och reserverar för herrar.

Vad är nästa steg, olika national- eller klubbsånger? En befängd tanke. Lika befängd som att nästa gång jag spelar Zadok the Priest i klassrummet påpeka att: jo, en bearbetning av detta musikstycke används inom herrfotbollen så nu kan killarna stiga upp medan tjejerna får sitta kvar och fortsätta drömma om att deras prestationer ska tas på lika stort allvar.