Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 3.11.2021. 

Det finns musiker som utforskar historiska musikpraktiker och för att komma så nära “originalet” som möjligt bland annat spelar på tidsenliga instrument. Men eftersom vårt lyssnande är färgat av samtiden går det inte att få en fullständig förståelse för hur musiken verkligen har uppfattats i olika skeden av historien. Det här är förstås en av historieforskningens stora utmaningar.

Men vad händer om man som tankelek inte återskapar musiken, utan förställer sig lyssningssituationen som en autentisk kulturell miljö och – trots all uppenbar anakronism – låter fantasin fylla i resten?

För lite över en månad sedan fick jag nämligen äran att vara med på en tillställning på Stockholms slott där fem kungliga akademiers Bernadottestipendier skulle delas ut i närvaro av Hans Majestät Konungen Carl XVI Gustaf.

Periodinstrument i all ära, men så här nära har jag aldrig kommit upplevelsen av den brukskontext för vilken mycket av den musik vi i dag kallar klassisk musik ursprungligen är tonsatt. Musiken skrevs ofta för att framföras i anslutning till “makten” och i närvaro av personer som genom sin sociala position hade råd att hålla sig med musiker.

Den “kungliga lyssningssituationen”, den sociala kontext jag denna septemberdag för en kort stund blev en del av, influerade starkt hur jag uppfattade musiken: för sådana förgyllda lyssningssituationer har musik genom historien skapats. Innan mitten av 1700-talet var kyrkan, men även hov och kungahus, viktiga musikcentrum och arbetsgivare.

Protokollet för ceremonin var noggrant utmejslat och presenterades innan kungen anlände. Det gick inte att ta miste var han, riksmarskalken och adjutanten skulle sitta – längst fram men på samma nivå som de övriga närvarande. Annat var det när offentliga tillställningar för allmänheten växte fram på 1700-talet och maktens män blev tvungna att söka sig ut från sin skyddade miljö för att visa sig och släcka sin kulturtörst. Då fick överklassen egna loger för att inte behöva beblanda sig med folket nere på parketten, men också för att de tydligt skulle kunna beskådas av parkettens folk. När kyrkans och hovens särställning som centrala arenor för musik och musicerande så småningom började krackelera förflyttades överklassen ner på parketten och deras närvaro hedrade Konsten och vice versa.

Musik och ljud har traditionellt varit sätt att manifestera makt. Aningen besviken blev jag därför när ceremonimästaren Odd Zschiedrich inte behövde använda sin stav för att påkalla de närvarandes uppmärksamhet eller att kungens ankomst inte förkunnades med fanfar. Men hela tillställningen ramades i övrigt in med musik – på marimba!

Marimba är inget instrument man förknippar med hovens musikkultur men just där och då spelade det ingen roll: Den sociala situationen var så exceptionell att när Filip Korošec mellan talen och stipendieutdelningen spelade den fartfyllda gigen ur JS. Bachs lutsvit i e-moll (BWV 996) reste sig håren på armarna då musikhistorien kom till liv i mitt inre. Verket, som jag själv kämpat med i version för klassisk gitarr, framfördes första gången vid hovet i Weimar.

Lutsviten är ett bra exempel på när musiken under barocken hade blivit så pass tillkrånglad att den, trots dansformen den var stöpt i, inte längre riktigt funkade som dansmusik. Den hade blivit musik att lyssna till. Man kan dock fråga sig i hur hög grad den lyssnades på lika andäktigt och koncentrerat som vårt sätt att lyssna. I 1700-taIets hovvardag fanns musik med i allt från privata konserter till middagsbjudningar och musikernas status var i regel som tjänstefolkets, om ens så högt. Ett koncentrerat lyssnande med respekt för musikern och “verket” – som i dag är norm – var avlägset.

Gäspningar från regenter har också kunnat leda till att produktioner har stoppats eller människor avskedats. Några sådana tendenser kunde man förstås inte skönja hos den svenska kungen som verkade lika imponerad av Korošecs musicerande som vi andra och på vägen ut nyfiket unnade sig en spontan pratstund med honom om hans instrument.

Den övriga musiken vid ceremonin var Variationer över svenska folkvisor (Daniel Berg) och Variationer över Libertango (Eric Sammut). Tolkat i relation till Carl XVI Gustafs valspråk “För Sverige – i tiden” manifesterade första stycket det folk kungen är satt att regera över, medan Piazzollaklassikern andades kosmopolitism och framåtanda.

Kungen och jag kommer antagligen aldrig att mötas igen, än mindre dela en musikstund. Men den rojalistiska kontext jag för cirka en timme var en del av påminde mig om att musik är skapad av människor för människor och får även sin betydelse i mötet med andra människor. Några av dessa människor råkar ha privilegiet att vara född till kung.