Tag Archives: Ishockey-VM

Paita, poika och Leksa

Nåja, nu har ishockey-VM börjat på riktigt här i Finland; kvartsfinalen är avklarad och Vårt land har sjungits som aldrig förr i St. Petersburg.  Men mitt påstående bottnar inte bara i de finländska framgångarna. I Finland har vi en otroligt fascinerande musikkultur kring Lejonen vilken man nu när Lejonen har gått till semifinal kan observera. Jag tänker inte skriva allt för långrandigt om den nu eftersom jag på måndag ska skicka iväg ett svenskspråkigt manuskript där jag förhoppningsvis rätt uttömmande har lyft fram de kulturella processerna kring den musik som används i samband med ishockey-VM i Finland. Men några ord kan jag inte hålla mig från att krafsa ner.

Utöver nationalsånger, vilka används som seger- och offersymboler och knyter samman ishockeyhjältarna med de som tidigare kämpat för landet, skrivs det årligen – ja faktiskt årligen – sedan 2011 ny musik för att användas i anknytning till Lejonen och ishockey-VM. Dessa låtar brukar ofta kallas kampsånger på svenska, vilket inte är en riktigt direkt översättning av det finska ordet ”kisabiisi” (”VM-låt”) eller ”kannatuslaulu” (”Hejarlåt”). Hur som helst är dessa nyskriva låtar inte av lika ceremoniell karaktär som nationalsånger och deras lekfulla karaktär gör att de kan spelas i många sammanhang; i tv, i radio, på krogen, hemma, på festen, på torget – ja överallt där Lejonen är symboliskt närvarande och den nationella gemenskapen ska manifesteras.

Dessa VM-låtar brukar sedan vanligtvis delas i officiella och icke-officiella”låtar. Officiell är ett epitet vilket låten har tillskrivits. Det gör att låten får en högre status (framförallt i media) och antyder att den i med förbundets medgivande (eller via licens) har tillstånd att representera Lejonen. Tidigare var det vanligt att idrottare själva deltog i låtarna men det har idag blivit rätt ovanligt. Dock kan förbundet (alltså Lejonen) genom att använda låten på sina matcher eller genom att medverka i musikvideon ge låten en viss autenticitet.

Årets officiella låt är skriven och framförd av Tuomas Kauhanen och heter Paita kattoon (”Tröjan i taket”). Titeln syftar på den ceremoni man brukar genomföra för att hylla spelarna när karriären är avslutad. Då hängs speltröjorna upp i taket och ingen annan kan (?) efter det använda de spelnumrorna i just det laget . I december 2015 ”frös” man i samband med U20-VM Saku Koivu, Ville Peltonen och Jere Lehtinens (Knatte-Fnatte-Tjatte-kedjan) landslagströjor under en direktsänd ceremoni i Hartwall-arenan. Deras tröjor hissades upp i taket till tonerna av hymndelen ur Sibelius Finlandia.

Tuomas Kauhanens låt är en fortsättning på Suomi-rapens dominans i samband med finsk landslagsishockey. Ännu har låten kanske inte riktigt fått upp farten i Finland, kanske för att Kauhanen för det stora allmänheten är aningen okänd, men låten används flitigt av framförallt tv-kanalen MTV3 som äger rättigheterna till VM-sändningar i Finland. Snuttar ur Paita Kattoon spelas dagligen inför en miljonpublik. Generellt kan man konstatera att eftersom det vanligtvis bara finns en officiell låt är det vanligtvis just den som dominerar i medieflödet. Men epitet officiell är en rätt komplex social konstruktion. Låten är idag (20.5.2016 kl. 09:00) den tionde mest spelade låten på Spotify i Finland.

Kauhanen rappar delvis ur ett spelarperspektiv, dock men en rapartists hybris och självsäkerhet och lyriken är långt från vad dagens mediatränade spelare ens i den mest testosteronstinna och egoboostade situation skulle våga påstå offentligt. Detta gör att hyllandet av spelarna som hjältar efter karriären blir självklar ur ett publikperspektiv men skapar också en logisk kullerbytta ur spelarperspektivet. Spelarna tänker nog mera på att det är flaggan, vår gemensamma symbol, som ska upp i taket. Det är en förutsättning för att spelarna  överhuvudtaget ska kunna få en hjältestatus i Finland. Intressant är också användningen av ordet ”squad” där Kauhanen med raplyrik hänvisar till (lag)gemenskapen. (Tack Inka för tipset!) Spänningen mellan kollektivet och en allt större fokus på individer, samt samhällets individualisering kommer på flera spännande sätt fram i Paita kattoon.

I dagarna har det också släppts en inofficiell låt nämligen bröderna Nico och Riku Kerkolas Poika kotiin (”Pojken [ska] hem” eller ”[Ta] hem pojken”). Poika syftar i detta fall på segerpokalen (”pojken”) som ska hemföras. Men användningen är mångtydig och kan också syfta på hemförlovning efter att ha varit i arméns tjänst. I Väinö Linnas bok Okänd Soldat var ”poika” det ämbar man kokade mäsk i ute vid fronten. Man kan konstatera att ”poika” är en festens symbol i Finland.

Många andra har använt samma symbolik, bl.a. gjorde Runo & The Zatelite Ft. Sunan koulun kuoro en låt som också hette Poika kotiin 2013. Just den gjorde sedan Teflon Brothers till Kendo Anthem, Finlands officiella VM-låt 2014. Andra exempel är – förstås – Pojus Poika saunoo (”Pojken bastar”) men också Klamydias Poika pysyy Suomessa (”Pojken blir kvar i Finland”) skriven 2012 när Finland skulle försvara sitt guld på hemmaplan. Detta är bara exempel på några låtar vilka har inkluderat begreppet “poika”.

 

En tredje kategori av musikstycken som figurerar i samband med VM är de remixar och mashups som cirkulerar framförallt på sociala medier. Dessa ser jag som resultatet av den kreativitet som digitaliseringen har medfört och är en form av deltagarkultur (här bygger jag teoretiskt på t.ex. Lessig 2008). Nu kan egentligen vem som helst göra en egen hyllning till Lejonen och distribuera den på nätet. Unikt är att man ofta bygger på tidigare musikstycken eller mediamaterial, dvs. samplar, remixar och mashar-up och skapar nya kulturella produkter. Speciellt populärt är det att använda referenten som grundmaterial. Vem kommer inte i ihåg t.ex. Finnish Hockey Maifas Taivas Varjele! (2011) vilken är en hyllning till Mikael Granlunds “zorromål” (ilmaveivi). Den fick snabbt en uppföljare i denna mashup där Pasi Nurminen på fyllan gör sin egen ilmaveivi till samma referat. Det har också varit populärt att remixa och skapa videon där folkkära Timo Jutila (kapten VM-95) pratar om exempelvis grillning.

I år har Nykarlebys stolthet Leo ”Leksa” Komarov fått sin egen hyllning vilken är en mashup och omarbetning av DVBBS & Borgeous låt Tsunami. Den låten har i sitt original också spelats rätt flitigt i Jubileini-arenan i St. Petersburg. Men Komarov är inte den första som har hyllats med denna låt. Denna korta hyllning bygger i sin tur på den låt som gjordes till Pekka Saravos ära när han avslutade sin karriär genom att vinna guld med sitt Tappara. Den här kreativiteten vill jag dock påstå att inte är något som bara är resultatet av digitaliseringen och den demokratisering den har medfört. I sportsammanhang har den sin bakgrund i hur exempelvis hejarklackar sedan länge har gjort nya sånger baserat på populära, bekanta melodier.

 

För den kulturintresserade som läser finska rekommenderar jag givetvis boken Kiekkokansa (Heiskanen & Salmi 2015) som är en djupdykning i den finländska ishockeykulturen på landslagsnivå.

 

 

Advertisements

Marion Rung – Icing (1974): “Menit taklamaan taas miestä päin laitaa”

Ibland stöter man på roliga, relativt okända musikstycken med musiktematik som skrivits genom åren. I samband med Kiekkokansa-projektet gjorde en av redaktörerna mej påmind om ett bidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen 1974. I de finska uttagningarna deltog nämligen Marion Rung med låten Icing. Samme Marion hade varit i final i schlager-EM 1973 och nådde där en historisk sjätteplats med “Tom tom tom” men 1974 var hon inte i närheten av att nå finalen i Brighton. Enligt Viisukuppila nådde hon enbart en sjätteplats i den finska semi-finalen. 1974 var ju förresten året som ABBA vann med låten Waterloo.

Icing, som är en ishockeyterm, beskriver i musikformat en ishockeyänkas vardag samt det cykliska i ishockeysäsongernas natur. Den ishockeyspelande mannen lämnar kvinnan för matcher vilka spelas vem vet var, och hon får vara ensam på höst- och vinterkvällarna. Men på sommaren när isarna har smält får man vara tillsammans. Då finns det tid för romantik. Även andra andra har tangerat tematiken betydligt senare. Teemu Selännes & Pietarinkadun Oilers olyckliga plagiat från 2003 – “Lätkäammattilainen” – vänder ju på steken och ser på saken ur den resande mannens synvinkel. Lätkäammattilainen visade sig ju vara en kopia av Kari Kuuvas “Matkalaukkumies” som Jukka Raitanen spelade in 1977.

Samma Kari Kuuva var framme redan 1974 och Icing är komponerad av honom. Icing-texten är författad av Junnu Vainio. Det går inte att låta blir att tänka på Veli-Pekka Ketola när man hör texten. Han och Heikki Riihiranta var två av Finlands första ishockeyproffs, men de flyttade inte till Toronto eller Moskva utan blev proffs i Winnipeg Jets säsongen 1974-1975, alltså hösten efter den här låten skrevs.

“Menit pelamaan taas Moskovan öihin
Taikka Torontoon en tietää mä voi
Minä kotiin vaan jäin leipomatöihin
Wow-wow… taas on icing!”

Tidpunkten för låten är intressant med tanke på att våren 1974 arrangerades ishockey-VM i Helsingfors. Högst antagligen fanns en liten baktanke med val av tematik för låten. Det är knappast är en tillfällighet att schlagerfinalen i Brighton gick av stapeln 7 april 1974, exakt samtidigt som man kämpade om VM-medaljerna i Helsingfors (5.-20.4.1974).

7.4.1974 fick förresten Lejonen stryk med 1-7 mot Sovjetunionen. Men VM i Helsingfors 1974 kom, åtminstone ur finländsk synvinkel, att ihågkommas för helt andra saker än ishockey och Icing.

Laulavat Leijonat – Sjungande Lejon

I Kiekkokansa-boken skrev jag lite på finska om “Laulavat Leijonats” låt Ice hockey. Idag fick jag äntligen tag på en helt egen kopia av LP-skivan inklusive den tillhörande postern av de medverkande lejonen. Jag börjar så småningom ha en ganska nätt samling av framförallt ishockeylandslagsrelaterade skivor. Tidigare okända skivor dyker upp ännu lite nu som då vilket förstås problematiserar och utmanar de definitioner jag försöker göra i min forskning. Nu tror jag dock att jag börjar ha de flesta “lejonskivorna”. Saknar dock en bra kopia av Leijonat 2011.

Dagens alster, som jag ropade in på Huuto förra veckan, är 12″ LP-singeln Ice hockey (eller Icehockey båda stavningssätten används på omslaget) som gavs ut av Laulavat Leijonat inför hemma-VM i Åbo, Tammerfors och Helsingfors våren 1991. Splitternya Typhoon-arenan i Åbo var huvudarenan.

    De medverkade lejonen är (från vänster till höger) Sakari Lindfors, Pasi Huura, Teemu Selänne, Hannu Virta och Esa Keskinen.

De medverkade lejonen är (från vänster till höger) Sakari Lindfors, Pasi Huura, Teemu Selänne, Hannu Virta och Esa Keskinen.

På skivomslaget kallas Ice hockey för “MM kisalaulu-91”, alltså “VM-låten 91”. Det är dock inte frågan om någon “neutral” låt som skulle var turneringens klingande symbol. Nej, det är nog frågan om en blåvit, finskspråkig utgåva även om texten är mycket, mycket blygsam – långt ifrån någon kampsång. Den uppviglar inte till kamp utan hyllar och lyfter fram det glada faktum att Finland får arrangera vårens stora ishockeyfest (“Suomi saa kevään juhlan suuren”). I stället för att med stor självsäkerhet heja på de egna frågar man sig snarare i texten om “Kurris skott kommer att egga upp ishockeyfolket till ett vilt rop”… Vilket är då detta rop?

Jo…

Ice hockey, ice hockey

Refrängen i sin helhet går:

Ice hockey, ice hockey
totta toki
Ice hockey on siinä jokin
Ice hockey, Ice hockey
totta toki
siinä on se jokin

Fritt översatt:

Ishockey, ishockey
javisst [det kan vi]

Ishockey, ishockey
det e nåt det
Ishockey, ishockey
javisst [det kan vi]
Ishockey, ishockey
Där finns nåt i det

För att förstå den försiktiga och ödmjuka texten behöver man dra sig till minnes att år 1991 hade Finland bara en ishockeymedalj, OS-silvret från Calgary 1988. Inte en chans att man skulle skriva så här blygsamma texter efter VM-guldet 1995. Men mera om det senare.

Mera intressant är hur sättet de sjungande lejonen missionerar ishockeyns glada budskap på påminner lite om det svenska landslagets Nu tar vi dom från 1989. I den svenska klassikern använder man också, ja till och med stavar man ut sportens engelskspråkiga namn (dock i dess förkortade, vardagliga form): “H – O – C – K – E – Y – HOCKEY!” som om man även i Svea rike var mera intresserad att marknadsföra sporten, VM än väcka kamplusten. Men, Håkan Södergren & Landslaget kostade nog på sig att vara lite kaxiga också. De skulle ju ”knäcka ryssen, få tjecken på fall”. Tre Kronor hade ju trots allt några guld i prisskåpet. Lejonen årsmodell 1991 nöjde sig med att försöka väcka intresset hos folket i den ganska unga ishockeynationen Finland. Självsäkerheten liksom resultaten infann sig inte, ännu. Det som folk idag också kommer ihåg från Åbo-VM är – tyvärr – Mats Sundin och 4-4…

I musikvideon till Ice hockey ser framförallt Teemu Selänne måttligt bekväm ut framför mikrofonen. Lejonkören (“Leijonakuoro”) hörs minimalt i mixen. På omslaget till skivan, samt den medföljande postern i A2-storlek, ser Selänne ut att försöka greppa ett G-dur ackord på Stratocaster-kopian. Den unge svärmorsdrömmen har också en snygg blåtira kring sitt vänstra öga. Ice hockey, ice hockey…

Ice hockey är skriven av Jussi Niemi, känd bl.a. som Matti Nykänens låtskrivare, bandledare och gitarrist. Texten är av Kari Tyni (JYP:s nuvarade VD). Du kan lyssna på låten exempelvis här.

WP_20150624_010

“Knäcka ryssen, få tjecken på fall”

Jag har skrivit så mycket om Lejonen den senaste tiden att jag blir riktigt matt bara av att tänka på det. Lejonen omges av en aldrig sinande musikkultur som det finns mycket att ösa ur. I praktiken betyder det att de populärvetenskapliga essäerna Laulavat Leijonat (i Kiekkokansa) samt den engelska texten Lions Music (på FMQ.fi) nu ska utvecklas till en längre vetenskaplig artikel på svenska. Den ska bli den fjärde och sista artikeln i min avhandling. Men det kommer att ta en tid ännu innan den är klar.

Vårt grannland Sverige och deras Tre Kronor har förstås sin egen musikkultur. Därför vill jag nu, i brist på tid att skriva en längre bloggtext bjuda på en historisk svensk musikpärla, nämligen den numera legendariska ishockeylåten Nu tar vi dom med text och musik av Lasse Holm.

Under ledning av forwarden och solisten Håkan Södergren (numera känd som expertkommentator i bl.a. Viasat) skulle Tre Kronor – ”Moder Sveas bästa lag” – på hemmaplan våren 1989 försvara sitt guld från 1987. (OS-året 1988 arrangerades inget senior-VM för herrar). Guldet skulle försvaras genom att ”knäcka ryssen, få tjecken på fall”. Nu tar vi dom låg fem veckor på Svensktoppen, en topplista för svenskspråkig musik i Sverige. Av dessa fem veckor var tre på första plats.

På Nu tar vi dom-singelns b-sida fanns också en annan VM-inspirerad låt nämligen Här kommer grabbarna, med den folkkära artisten Lotta Engberg. Båda låtarna fanns givetvis med på samlingsskivan Hockey ’n Roll som gav ut lagom till VM.

Den här video innehåller en snutt av Nu tar vi dom samt en intervju med Håkan Södergren för tv-programmet “Listan”.

Låten i sin helhet kan du höra t.ex. här.

Me teimme sen!

Stormwing, minns ni dem?

1995 vann Finland sitt första VM-guld i ishockey i Globen.  Me teimme sen kom ut strax efter det, eventuellt redan måndagen efter VM-finalen som spelades 7.5.1995. Gänget bakom låten hade chansat lite och spelat in den på förhand. Man fick speltid på bl.a. Radio Mafia men anklagades snart för plagiat och radiokanalerna fick panik och slutade spela den. Låten ändrades lite grann och den här versionen gavs ut som singel. Visst påminner den om Den Glider In (Om du minns ’95 är det gåshudsvarning över YouTube-klippet. Det här är Stormwings Den Glider In-cover från 1997 med J-P Jalos referat från finalen 1995), men nån medveten ironisk kommentar är den inte, trots några referenser till Den Glider In (originalet) i texten. Upphovsmännen hade ju nog hört låten. Me Teimme Sen påminner också om en annan minst lika stor ränkkä-tänkkä hockeyrocklåt nämligen Status Quos Whatever you want.

Det kan inte hjälpas. Jag diggar Me teimme sen. Inom dess genre är den helt suverän. Solistens brutna, österbottniska finska sitter som ett smäck i sammanhanget. Lyssna på första versens “Pillin tuomari nielaisee. Ei se haittaa meikä täältä vislailee“. Stormwing rockade i vanliga fall på engelska och var big in Japan. Det som främst gör mig svag för denna segersång är deras ambivalenta förhållande till svenska och finska med nödrim som skulle få Runeberg grön av avund.

Det är Suomi ynnä sisu
Kommer svenskille pisu

Det blir inte bättre än så.

Den vitryska glansbilden

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning den 16.5.2014

Årets ishockey-VM Minsk har på förhand varit utsatt för kritik från fler olika håll. Som deltagare i ett forskningsprojekt kring ishockeykultur hade jag möjlighet att tillbringa fyra dagar på VM.

VM-starten fredagen den 9.5 var tajmad till ”Segerns dag” då Sovjets seger över fascisterna firas. En genialisk PR-kupp för hockeytokiga Lukashenko. Massor med ryssar hade kommit till ”Hjältarnas stad” för att fira förlängd helg. Efter att ha imponerats av fyrverkerier och karnevalsstämning hoppades jag att resten av helgen få se det riktiga Vitryssland. Men det riktiga Vitryssland visade sig aldrig.

Minsk med nästan 2 miljoner invånare gav en bild av att vara säkrare än många andra ställen i världen. Någon misär existerade inte. Den liksom arbetslösheten hade effektivt städats bort och gömts undan. Många platser var skrämmande folktomma och offentliga platser var så välpolerade att det ibland kändes som Truman Show. De många byggplatserna illustrerade ekonomisk kraft. De enorma sovjettida höghusen nära VM-området var nymålade och fina. Gropar i vägarna? Knappast.

Området kring Minsk-Arena var hårt bevakat trots att man aldrig egentligen såg vapen. Ingångarna till VM-området och själva ishallen dokumenterades väl med övervakningskameror, vilket stod i kontrast till de slarviga kroppsvisiteringar och väskkontroller som genomfördes. Den ambivalenta inställningen till säkerhetskontrollerna gjorde mig inte säkrare på vår säkerhet (se HBL 12.5). Kontrollerna var inte för publikens eller spelarnas säkerhets skull. Kamerorna fanns där för landets säkerhet. Arrangemanget skvallrade om en illusion som kan vackla, bryta samman och det som finns bakom fasaden visar sitt rätta ansikte. Osäkerheten om vad som egentligen finns bakom gjorde mig bekymrad trots att det inte fanns något synlig hotbild.

För en så enkel sak som tillgång till trådlöst internet i ishallen tvingades jag inför matchen mot Ryssland inte bara att visa upp min biljett men också att skriftligt uppge mitt namn. Bakom den mörkt tonade rutan som effektiv förhindrade mänsklig kontakt debatterade människor intensivt och mitt namn antecknades på en sittplatskarta över ishallen. Obehagligt. Vad skulle man med den informationen till? Vem vet, kanske jag iklädd blåvit Suomi-mössa och halsduk uppfattades som en fara för samhället. Det dåliga arrangemanget, eller kanske vi ska kallad det vid dess rätta namn, nämligen det ansiktslösa maktutövandet vid biljettluckorna var en av de få saker som orsakade irritation bland supportrarna. Samhörigheten bland supportrarna var utöver det alldeles fantastisk och förlusterna mot Lettland och Ryssland sved garanterat mer för TV-tittarna.

Man har försvarat VM i Vitryssland med att det kan väcka diskussioner kring exempelvis människorättsfrågor. För mig har Vitryssland visat upp en bild av att man inte behöver någon sådan diskussion. Det finns ju inga problem. Kvar blir en möjlighet för Lukashenko att visa sin makt och en möjlighet för utländska besökare att med VM-biljett som visum få en möjlighet att bekanta sig med glansbilden. Redan i speglingen av de välpolerade, ammoniakluktande golven vid Minsk International Airport borde man förstå att uppskatta den egna friheten.

Var finns det riktiga Vitryssland? Var är de frånvarande människor som bryter mot den hårt reglerade normen, illusionen. Hur ser samhället ut när turisterna åker hem? Som ishockeyturist blir man både en del av samt orsaken till illusionskonstruktionen. Jag vill inte bidra till att svaga, utsatta människor får det ännu sämre. Därför känns VM i Ryssland år 2016 redan nu som en mycket motbjudande tanke.