Tag Archives: hejarklackskultur

Ny publikation om Idrottsföreningen Kamraterna Helsingfors (HIFK) sång- och musikkultur (1897–1939)

Leave a reply

För några veckor sedan publicerades min artikel “Texten som impulsgivare och skildrare av musikaliska praktiker. Idrottsföreningen Kamraterna Helsingfors sång- och musikkultur i historisk belysning (1897–1939)” i det sjätte numret av den vetenskapliga tidskriften Puls. Tidskriften ges ut av Svenskt visarkiv i Sverige, är Open Access och har redigerats Madeleine Modin (huvudredaktör) och Alf Arvidsson (gästredaktör).

Numret är fullspäckat att intressanta artiklar av vilken inte minst Hans K Hognestads artikel Hymner og nidviser. Fotballsangenes sosiale dramaturgi kan vara av intresse för den som är intresserad av musik och sång i idrottskontexter.

Min artikeln är förstås inte uttömmande om HIFK:s musikpraktiker men väl ett inledande inlägg i den vetenskapliga diskussionen om idrottsföreningars sång- och musikkultur ur ett historiskt perspektiv. Denna artikel berör ju uttryckligen den borgerliga idrottsrörelsen som IFK var en del av. Det finns alltså väldigt många intressant frågor kvar ännu angående exempelvis arbetarnas idrottsrörelse och de idrottsgrenar som HIFK inte hade på programmet.

En sak som jag inte kan sluta att tänka på är vem den “kände kompositör” som tillägnade HIFK en marsch år 1900 kan ha varit (se s. 108). Förslag mottas med tacksamhet. Många av kompositörerna som var aktiva då har fallit i glömska idag – inte minst de kvinnliga. År 1900 tillät HIFK ännu kvinnliga medlemmar. Det upphörde man med 1902 och man fick en sektion för kvinnor egentligen igen först 1932.

Puls nr 6 kan läsas och laddas ner på tidskriftens sida: https://musikverket.se/svensktvisarkiv/publikationer/puls/

Att sjunga i goda vänners lag

Leave a reply 
Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 17.6.2020.

 

Att sjunga i goda vänners lag

Mitt emot mitt barndomshem i Jakobstad finns Lagmans skolas fotbollsplan. På 1980-talet spenderade jag otaliga timmar på planen. Efter matcherna var det vanligt att tacka motståndarna. Detta gjordes ofta med en ramsa. En vanlig var “Heja grabbar friskt humör, det är det som susen gör!” och sen avslutade man med tre “heja, heja, heja!”.

Den här klassiska ramsan framfördes för första gången i samband med att Sveriges herrlandslag i fotboll mötte Danmark på Stockholms stadion 1916. Det organiserade hejandet hade börjat få fotfäste och kända hejarklacksledare gick runt stadion vid större idrottsevenemang. Skådespelaren Axel Hultman hade vunnit en tävling utlyst för att få fram en hejaramsa för matchen och “Heja grabbar” framfördes första gången under hans ledning.

Till Finland verkar “Heja grabbar” ha letat sig i samband med att Finland mötte Sverige tre gånger på kort tid hösten 1919. I dag hör ramsan till många klackars standardrepertoar. Ordet “grabbar” ersätts då med det egna lagets namn.

Att kollektivt visa sitt stöd för ett lag har en lång historia och inom dagens hejarklackskultur är sång en vanlig uttrycksform. Bekanta melodier ges ny text och sprids och sjungs oberoende av notläsningsförmåga. Här finns det kopplingar till exempelvis kuplettsång och snapsvisekultur. Det är en kreativ process och repertoaren är global men samtidigt också hyperlokal. Redan på Lagmans plan lärde jag mig “Tepsi tekee kohta maalin” (mel. Glory, glory Hallelujah) och omformade sången till att behandla det lag jag redan då hejade på. I dag lär sig supportrar också via tv och internet.

När samhället nu öppnas upp igen är det många som påpekat att det är spöklikt tyst då ingen publik är på plats. I många konsertsalar är tystnad en idealsituation men vårens digitala konsertutbud har lärt oss att fysiskt närvarande publik är det optimala. På idrottsarenor har man testat att montera skärmar eller placerat pappskivor på stolarna för att få en “närvarande” publik, men det rör sig om visuella trick för speciellt tv-kamerorna. Det är fortfarande tyst och därför har vissa tv-produktioner experimenterat med att addera artificiellt publikljud – likt påklistrat skratt i amerikansk sitcom. Publiken är visserligen en klingande spegling av händelserna, men ljud och sång i dessa kontexter är framför allt uttryck för tillhörighet, gemenskap och engagemang. Tystnad signalerar ointresse och avsaknad av ett gemensamt “vi”. Ljud är kopplat till dimensioner av meningsskapande processer.

Jag hoppas att tv-produktioner med fejkat publikljud inte normaliseras. Läktarkultur är mer än ett publiksorl av olika intensitet. I detta “sorl” döljer sig aktiviteter som inte bara tillskriver idrotten ekonomiskt och kulturellt kapital men som också kan vara djupt meningsfulla för den närvarande publiken.

Musik tillhör alla men många har ett negativt förhållningssätt till hejarklackssång. Personligen hyser jag stor respekt för mina medsångare: där finns duktiga sångare men också många (män) som kanske aldrig annars skulle sjunga, allra minst offentligt. Ur ett körperspektiv är det verkligen en “kör för alla”-kör men med ett inträdeskrav knutet till identitet.

När många av sommarens musikaliska aktiviteter har inhiberats eller virtualiserats blottläggs vilka som upplevs meningsfulla på samhälls- och individnivå, inte minst sådana som är kopplade till känslor av meningsfullhet och samhörighet. På en helt personlig nivå saknar jag att få delta i konserter lika mycket som möjligheten att besöka, och i goda vänners lag sjunga på fotbollsmatcher.

Även om föreningarna kan hitta trygga lösningar för att komma runt begränsningen på 500 personer – så att sånglada och stämningsskapande människor får plats – har också sång i grupp sina risker med tanke på smittspridning. Å andra sidan kanske man blir för utspridda för att den gemensamma sången ens riktigt ska kunna ta fart.

 

 

För mera läsning om hejarkultur se t.ex.

Ahlsved, Kaj, 2018. Idrottsevenemangens ljudlandskap och den ideale ljudskaparen.
Musiikin Suunta 3/2018.

Andersson, Torbjörn. 2014. Kung fotboll: den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950. Malmö: Arx förlag.

Hellspong, Mats. 2013. Stadion och Zinkensdamm. Stockholms idrottspublik under två sekel. Stockholm: Stockholmia förlag.

Kilpiö, Kaarina (red.). 2020. Musiikkia koronan aikaan II: Mitä kuuluu? Äänimaisemallis-musiikillisia huomioita. Suoniblogi. https://www.suoni.fi/etusivu/musiikkia-koronan-aikaan-ii

Tsunami & digital deltagarkultur

Leave a reply

Hur många gånger har man inte hört fotbollssupportrar sjunga lokalt meningsfulla texter på melodier som t.ex. Go West eller Na, na, hey, hey (kiss him good bye)? Det betyder inte att dessa låtar skulle framföras i sitt inspelade format särdeles ofta på idrottsevenemang. Nej, melodierna återanvänds idag ofta av supportrar världen över och de blir grund för nya lokala sånger. Hur kan då denna form av kreativitet ta uttryck i en digital värld?

En låt som verkligen har spelats ofta i samband med idrottsevenemang de senaste åren är låten Tsunami. Jag har hört den på massor med ishockeymatcher, på herr- och junior-VM, som entrélåt i innebandy – you name it. (Nä, på HIFK:s matcher har den inte spelats, där är det rock som gäller). Nåja, med denna låt kan man illustrera en annan kreativ process än den som jag presenterade inredningsvis. Inte bara har musikstycket spelats i arenorna, det har även blivit grund för nya kulturella produkter vilka framförallt sprids på sociala medier och således kanske framförs mera utanför arenan än sjungs av supportrar inuti. I den mån de verkligen har sjungits först kan nyinspelningsrna vara ett sätt att dokumentera och sprida den nya lokala varianten av sången. 

Här några exempel:

Tapparaikonen Pekka Saravo (“Saravon Pekka”) fick en hyllning i våras.  När Tappara slutligen vann ishockeyguld festades det loss rejält i Tammerors till Saravon, Pekka, Pekka, Pekka…

Nån  vecka senare var det ishockeylejonet Leo Komarovs tur att hyllas (“Komarovin Leksa, Leksa, Leksa”). 


I september fick Vimpelin Vetos bobollsspelare Tuomo Lönnmark sig tillskriven en version baserad på samma låt. 

De tre varianterna av Tsunami ser jag som exempel på en form av digital deltagarkultur. Supportar är inte bara passiva konsumenter av kulturella produkter utan likt det som är praxis inom hejarklackskulturen blir befintliga musikstycken grund för nya. Dessa sprids dock framförallt i en digital sfär. 

Heja grabbar, friskt humör, det är det som susen gör!

2 Replies

Vem känner väl inte igen ramsan i rubriken? Många har säkereet skanderat den i kör tillsammans med andra, hört den på skolgården eller i samband med sport och kanske alldeles specifikt fotbollsmatcher.

Oftast gör man om ramsan lite, lokaliserar den så att det passar in till ett nytt lokalt brukssammanhang. Själv känner jag den bäst som “Heja Jaro, friskt humör, det är det som susen gör! Heja, heja, heja! “ och den används ännu i denna dag av fotbollsföreningen Jaros supportrar både på hemma- och bortaplan.

Det som säkert få känner till är att ramsan är ganska exakt 99 år gammal. Den framfördes för första gången i samband med att Sverige mötte Danmark i oktober 1916. Efter OS 1912 hade nämligen det organiserade hejandet börjat få fotfäste i Sverige och det blev så småningom vanligt att man hade kända hejarklacksledare vid större idrottsevenemang. Ledarna gick runt Stadion (Stockholms stadion) och ledde framförallt ståplatsläktaren i olika ramsor.

På 1910-talet hade fotbollslandskamperna mellan Sverige och Danmark blivit en tradition men det skulle ta till den 8.10.1916 innan Sverige tog sin första seger mot Danmark.  Det var alltså i samband med den historiska 4-0-segern på hemmaplan som “Heja grabbar, friskt humör, det är det som susen gör!” framfördes för första gången. Skådespelaren Axel Hultman hade vunnit den tävling som hade utlyst för att få fram en hejaramsa för matchen och han fick också äran att leda det första uppförandet av den numera klassiska ramsan.

På tisdagskväll spelar det svenska herrlandslaget playoff-returen borta mot Danmark. I potten står en EM-biljett. Hoppas 99-åringen finns med på den svenska klackens repertoar.

”Tii baa, på baa!”

Leave a reply

[Kolumn publicerad i FF Jaros tidning Futisextra 02/2013]

”Tii baa, på baa!”

De som har besökt olika sportevenemang har säkert noterat att varje lag har sina egna sånger och traditioner. Hejarklackarnas unika sånger men också inspelad musik som används i anknytning till laget skapar en karaktäristisk ljudmiljö. Det går att urskilja unika ljudkulturer för olika sporter. Fotbollens ljudmiljö är främst förknippat med hejarklackssång, dvs. de ljud som publiken producerar.

I Veikkausliiga har föreningarna rätt stor frihet att skapa sin egen ljudmiljö. Visst, det finns ljudlogon och reklamer som ska spelas men när matchen är igång är ljudmiljön öppen för publikens aktiva deltagande. I ligan finns det mej veterligen ett lag som spelar musik i hörn- och frisparkssituationer. Inget fel med det, men det är rätt unikt. I t.ex. ishockey är det numera mer eller mindre tradition att man spelar musik (eller reklam) i spelavbrott. Där har också diskussionen för länge övergått i frågeställningar om vilken musik som är mest lämplig att spela. Men det finns också ishockeylag som har gått motsatt riktning dvs. som medvetet låter bli att spela aktiverande musik i spelavbrott. Detta för att den egna hejarklacken ska få mera utrymme att höras och inte behöva skrika sig igenom DJ:ns musikval. Den aktiverande musiken kan alltså också lägga sordin på spontaniteten.

I finländsk fotboll är det oftast inget problem att göra sig hörd. Ännu har vi en bit att gå innan vi når upp till de stämningar som man stereotypiskt förknippar fotboll med. Ibland hör man tyvärr mera av spelarna än av publiken. Visst, det är intressant att höra spelarnas kommunikation, men det är trots allt publiken, du, den tolfte spelaren, som med ditt eget aktiva deltagande skapar stämning. Varje besökare har sin personliga orsak att gå på match. Motivationen påverkar beteendet. Men någon borde också producera de ljud som har en förmodad positiv affekt på hemmaspelarnas prestationer samtidigt som ljudet kväver bortalaget och dess supportrar. Det är med ljud som man, medvetet eller omedvetet, meddelar sin närvaro. Det går heller inte att stänga öronen. Vill du slippa höra bortalagets hejarklack måste du överrösta den.  Så, tycker du att det är för tyst på läktaren eller helt enkelt har tröttnat på muttret från grannen bredvid är det bara att överrösta honom. Spelarna gör sitt yttersta på planen och hoppas att även publiken gör sitt.

Några kanske kommer ihåg att Jaro för ett par år sedan igen tog i bruk marschen Die Alte Kameraden i samband med spelarentrén. Marschen spelades i samband med fotbollsmatcher i Jakobstad redan på 1960-talet. Jag skulle vilja komma i kontakt med ”öronvittnen” som kunde tänka sig att dela med sig av sina musikaliska fotbollsminnen. Det går bra att skriva eller så tar vi ett samtal över en kaffekopp. Minä tarjoan!

Kaj Ahlsved, kahlsved@abo.fi 050 5466878

Skribenten jobbar på en doktorsavhandling om musik & sport vid Åbo Akademi, ämnet musikvetenskap.