Tag Archives: hejarklackskultur

Tsunami & digital deltagarkultur

Hur många gånger har man inte hört fotbollssupportrar sjunga lokalt meningsfulla texter på melodier som t.ex. Go West eller Na, na, hey, hey (kiss him good bye)? Det betyder inte att dessa låtar skulle framföras i sitt inspelade format särdeles ofta på idrottsevenemang. Nej, melodierna återanvänds idag ofta av supportrar världen över och de blir grund för nya lokala sånger. Hur kan då denna form av kreativitet ta uttryck i en digital värld?

En låt som verkligen har spelats ofta i samband med idrottsevenemang de senaste åren är låten Tsunami. Jag har hört den på massor med ishockeymatcher, på herr- och junior-VM, som entrélåt i innebandy – you name it. (Nä, på HIFK:s matcher har den inte spelats, där är det rock som gäller). Nåja, med denna låt kan man illustrera en annan kreativ process än den som jag presenterade inredningsvis. Inte bara har musikstycket spelats i arenorna, det har även blivit grund för nya kulturella produkter vilka framförallt sprids på sociala medier och således kanske framförs mera utanför arenan än sjungs av supportrar inuti. I den mån de verkligen har sjungits först kan nyinspelningsrna vara ett sätt att dokumentera och sprida den nya lokala varianten av sången. 

Här några exempel:

Tapparaikonen Pekka Saravo (“Saravon Pekka”) fick en hyllning i våras.  När Tappara slutligen vann ishockeyguld festades det loss rejält i Tammerors till Saravon, Pekka, Pekka, Pekka…

Nån  vecka senare var det ishockeylejonet Leo Komarovs tur att hyllas (“Komarovin Leksa, Leksa, Leksa”). 


I september fick Vimpelin Vetos bobollsspelare Tuomo Lönnmark sig tillskriven en version baserad på samma låt. 

De tre varianterna av Tsunami ser jag som exempel på en form av digital deltagarkultur. Supportar är inte bara passiva konsumenter av kulturella produkter utan likt det som är praxis inom hejarklackskulturen blir befintliga musikstycken grund för nya. Dessa sprids dock framförallt i en digital sfär. 

Heja grabbar, friskt humör, det är det som susen gör!

Vem känner inte igen ramsan i rubriken? Många har säkert skanderat den i kör tillsammans med andra, hört den på skolgården eller annars bara i samband med sport och kanske alldeles specifikt fotbollsmatcher.

Oftast gör man om ramsan lite, lokaliserar den så att det passar in till ett nytt lokalt brukssammanhang. Själv känner jag den bäst som “Heja Jaro, friskt humör, det är det som susen gör! Heja, heja, heja! “ och den används ännu i denna dag av fotbollsföreningen Jaros supportrar både på hemma- och bortaplan.

Det som säkert få känner till är att ramsan är ganska exakt 99 år gammal. Den framfördes för första gången i samband med att Sverige mötte Danmark i oktober 1916. Efter OS 1912 hade nämligen det organiserade hejandet börjat få fotfäste i Sverige och det blev så småningom vanligt att man hade kända hejarklacksledare vid större idrottsevenemang. Ledarna gick runt Stadion (Stockholms stadion) och ledde framförallt ståplatsläktaren i olika ramsor.

På 1910-talet hade fotbollslandskamperna mellan Sverige och Danmark blivit en tradition men det skulle ta till den 8.10.1916 innan Sverige tog sin första seger mot Danmark.  Det var alltså i samband med den historiska 4-0-segern på hemmaplan som “Heja grabbar, friskt humör, det är det som susen gör!” för första gången. Skådespelaren Axel Hultman hade vunnit den tävling som hade utlyst för att få fram en hejaramsa för matchen och han fick också äran att leda det första uppförandet av den numera klassiska ramsan.

På tisdagskväll spelar det svenska herrlandslaget playoff-returen borta mot Danmark. I potten står en EM-biljett. Hoppas 99-åringen finns med på den svenska klackens repertoar.

”Tii baa, på baa!”

[Kolumn publicerad i FF Jaros tidning Futisextra 02/2013]

”Tii baa, på baa!”

De som har besökt olika sportevenemang har säkert noterat att varje lag har sina egna sånger och traditioner. Hejarklackarnas unika sånger men också inspelad musik som används i anknytning till laget skapar en karaktäristisk ljudmiljö. Det går att urskilja unika ljudkulturer för olika sporter. Fotbollens ljudmiljö är främst förknippat med hejarklackssång, dvs. de ljud som publiken producerar.

I Veikkausliiga har föreningarna rätt stor frihet att skapa sin egen ljudmiljö. Visst, det finns ljudlogon och reklamer som ska spelas men när matchen är igång är ljudmiljön öppen för publikens aktiva deltagande. I ligan finns det mej veterligen ett lag som spelar musik i hörn- och frisparkssituationer. Inget fel med det, men det är rätt unikt. I t.ex. ishockey är det numera mer eller mindre tradition att man spelar musik (eller reklam) i spelavbrott. Där har också diskussionen för länge övergått i frågeställningar om vilken musik som är mest lämplig att spela. Men det finns också ishockeylag som har gått motsatt riktning dvs. som medvetet låter bli att spela aktiverande musik i spelavbrott. Detta för att den egna hejarklacken ska få mera utrymme att höras och inte behöva skrika sig igenom DJ:ns musikval. Den aktiverande musiken kan alltså också lägga sordin på spontaniteten.

I finländsk fotboll är det oftast inget problem att göra sig hörd. Ännu har vi en bit att gå innan vi når upp till de stämningar som man stereotypiskt förknippar fotboll med. Ibland hör man tyvärr mera av spelarna än av publiken. Visst, det är intressant att höra spelarnas kommunikation, men det är trots allt publiken, du, den tolfte spelaren, som med ditt eget aktiva deltagande skapar stämning. Varje besökare har sin personliga orsak att gå på match. Motivationen påverkar beteendet. Men någon borde också producera de ljud som har en förmodad positiv affekt på hemmaspelarnas prestationer samtidigt som ljudet kväver bortalaget och dess supportrar. Det är med ljud som man, medvetet eller omedvetet, meddelar sin närvaro. Det går heller inte att stänga öronen. Vill du slippa höra bortalagets hejarklack måste du överrösta den.  Så, tycker du att det är för tyst på läktaren eller helt enkelt har tröttnat på muttret från grannen bredvid är det bara att överrösta honom. Spelarna gör sitt yttersta på planen och hoppas att även publiken gör sitt.

Några kanske kommer ihåg att Jaro för ett par år sedan igen tog i bruk marschen Die Alte Kameraden i samband med spelarentrén. Marschen spelades i samband med fotbollsmatcher i Jakobstad redan på 1960-talet. Jag skulle vilja komma i kontakt med ”öronvittnen” som kunde tänka sig att dela med sig av sina musikaliska fotbollsminnen. Det går bra att skriva eller så tar vi ett samtal över en kaffekopp. Minä tarjoan!

Kaj Ahlsved, kahlsved@abo.fi 050 5466878

Skribenten jobbar på en doktorsavhandling om musik & sport vid Åbo Akademi, ämnet musikvetenskap.