Hur många gånger har man inte hört fotbollssupportrar sjunga lokalt meningsfulla texter på melodier som t.ex. Go West eller Na, na, hey, hey (kiss him good bye)? Det betyder inte att dessa låtar skulle framföras i sitt inspelade format särdeles ofta på idrottsevenemang. Nej, melodierna återanvänds idag ofta av supportrar världen över och de blir grund för nya lokala sånger. Hur kan då denna form av kreativitet ta uttryck i en digital värld?

En låt som verkligen har spelats ofta i samband med idrottsevenemang de senaste åren är låten Tsunami. Jag har hört den på massor med ishockeymatcher, på herr- och junior-VM, som entrélåt i innebandy – you name it. (Nä, på HIFK:s matcher har den inte spelats, där är det rock som gäller). Nåja, med denna låt kan man illustrera en annan kreativ process än den som jag presenterade inredningsvis. Inte bara har musikstycket spelats i arenorna, det har även blivit grund för nya kulturella produkter vilka framförallt sprids på sociala medier och således kanske framförs mera utanför arenan än sjungs av supportrar inuti. I den mån de verkligen har sjungits först kan nyinspelningsrna vara ett sätt att dokumentera och sprida den nya lokala varianten av sången. 

Här några exempel:

Tapparaikonen Pekka Saravo (“Saravon Pekka”) fick en hyllning i våras.  När Tappara slutligen vann ishockeyguld festades det loss rejält i Tammerors till Saravon, Pekka, Pekka, Pekka…

Nån  vecka senare var det ishockeylejonet Leo Komarovs tur att hyllas (“Komarovin Leksa, Leksa, Leksa”). 

I september fick Vimpelin Vetos bobollsspelare Tuomo Lönnmark sig tillskriven en version baserad på samma låt. 

De tre varianterna av Tsunami ser jag som exempel på en form av digital deltagarkultur. Supportar är inte bara passiva konsumenter av kulturella produkter utan likt det som är praxis inom hejarklackskulturen blir befintliga musikstycken grund för nya. Dessa sprids dock framförallt i en digital sfär.