Tag Archives: kolumn

Sångfestens dolda idrottshistoria

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 25.5.2022.

Snart kommer den 25:e finlandssvenska sång- och musikfesten att gå av stapeln i Helsingfors. ”Sångfesten” har planerats i många år. Under dess 131-åriga historia har den varit viktig för formande av en finlandssvensk identitet. Vad få i dag känner till är att det tidigare även ingick även annat än sång och musik i programmet: nämligen idrott.

De allra första sångfesterna i Finland arrangerades redan 1884 i Jyväskylä av Folkupplysningssällskapet. Man gjorde försök med tvåspråkiga fester i Åbo (1892) och Vasa (1894) men Svenska folkskolans vänner kom så småningom att ensam överta arrangemanget för de svenskspråkiga festerna. Finlands svenska sång- och musikförbund (grundat 1929) har stått som arrangör sedan 1932.

Sångfesterna samlade sångare från olika bakgrunder och en vanlig förekommande kritik var att den repertoar som alla skulle framföra gemensamt vara för svår. Den här evighetsfrågan visar sig ännu i dag då man på Sångfestens hemsida lyfter fram att ”det blir inga nya omöjligt svåra verk”.

I all korthet kan man konstatera att sång- och musikfesterna sedan den första svenska festen i Ekenäs 1891 starkt har bidragit till det finlandssvenska identitetsbygget. Ett populärt uttryck är att finlandssvenskheten sjöngs in i den svenskspråkiga befolkningens medvetande, till exempel med ”Modersmålets sång” som skrevs av Johan Hagfors för att uppföras av Akademen vid sångfesten i Åbo 1897.

Men kanske identiteten även idrottades eller gymnastiserade in i folkets medvetande?

Utöver tävlingar i musik fanns nämligen även idrottstävlingar och uppvisningar med på programmet i ett tidigt skede. ”Den fader eller moder, som t.ex. i går såg de finska normalskolisternes gymnastikuppvisning, kommer nog att äfven tänkta på sina barns kroppsliga utveckling”, rapporterade tidningen Finland den 22 juni 1888 från festen i Tammerfors. Gymnastiken och idrotten skulle inte bara locka publik och deltagare: genom exemplets makt skulle de även bidra till idrottens spridning i landen och fostrandet av kropp, själ och fosterland.

I Tammerfors 1888 tävlade man bland annat i rodd, skytte och löpning. Vid den tvåspråkiga festen i Åbo 1892 ordnades gymnastikuppvisningar, allmänna sporttävlingar och tävlingar i velocipedåkning. I Vasa 1894 deltog fyra gymnastikföreningar med uppvisningar, men någon musik förekom knappast vid dessa.

Sång- och musikfester har ordnats på olika nivåer: nationellt, regionalt och lokalt. De har även arrangerats av andra organisationer, till exempel av ungdomsföreningar och det var inte helt ovanligt att man, inte minst på finskt håll, kallade dem för sång-, musik- och idrottsfester. Det var stora folkfester sommartid.

I början av 1900-talet verkar intresset för att kombinera folkbildningsverktygen musik och idrott att svalna. Idrotten hade då också organiserat sig i egna förbund.

Gymnastiken sågs som den idrottsform som var mest lämpad att inkludera i sångfester eftersom den, bland annat, omfattade många utövare och därför var i ”samklang med en musikfests allmänna karaktär” (Finskt idrottsblad 21.3.1913). Dessutom saknade truppgymnastiken tävlingsmoment och var ett bra sätt att manifestera en frisk och levande finlandssvenskhet.

Sångfesten som helhet är – även i dag – ett sätt att manifestera levande finlandssvensk musikkultur. Huvudkonserten är den arena där ”[vi] visar vi upp vår bästa sida”, för att låna en formulering från sångfestens webbplats.

Vid sångfesten i Helsingfors 1920, ville man definitivt visa upp det bästa som Svenskfinland helt idrottsligt hade att erbjuda då Elli Björkstén, Nordens då kanske främsta kvinnogymnastikteoretiker, ledde Helsingfors gymnastikförenings uppvisning i Brunnsparken. Herrarnas uppvisning regnade bort.

Uppträdandet skedde på förslag av det relativt nygrundade Svenska Finlands idrottsförbund (grundat 1912). I en entusiastisk text i dess språkrör Idrottsbladet (2.7.1920) föreslog man efteråt till och med att man skulle ta ”steget fullt ut genom att ombilda dem till allmänna svenska sång- och gymnastikfester”. Skribenten var övertygad om att ledningen för ”våra svenska musiksträvanden” skulle se nyttan av ett sådant förfarande.

Nu blev det inte så och den sammansmältning man förespråkade hade av rent logistiska och utrymmesmässiga skäl säkert varit utmanande att genomföra i längden. Sången har dock utan tvivel klingat starkt på senare gymnastikfester.

I dag vill (eller förväntas) idrotten visa sitt samhällsbärande kapital, samtidigt som sång- och musikorganisationer i sin tur gärna framhäver musikens hälsofrämjande effekter. Så visst kittlar det nyfikenheten: Hur hade festerna riktigt sett ut om man hade slagit ihop sången och gymnastiken? Och vilka samarbeten och synergier hade det lett till som vi hade sett spår av ännu i dag?

En kunglig musikupplevelse

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 3.11.2021.

Det finns musiker som utforskar historiska musikpraktiker och för att komma så nära “originalet” som möjligt bland annat spelar på tidsenliga instrument. Men eftersom vårt lyssnande är färgat av samtiden går det inte att få en fullständig förståelse för hur musiken verkligen har uppfattats i olika skeden av historien. Det här är förstås en av historieforskningens stora utmaningar.

Men vad händer om man som tankelek inte återskapar musiken, utan förställer sig lyssningssituationen som en autentisk kulturell miljö och – trots all uppenbar anakronism – låter fantasin fylla i resten?

För lite över en månad sedan fick jag nämligen äran att vara med på en tillställning på Stockholms slott där fem kungliga akademiers Bernadottestipendier skulle delas ut i närvaro av Hans Majestät Konungen Carl XVI Gustaf.

Periodinstrument i all ära, men så här nära har jag aldrig kommit upplevelsen av den brukskontext för vilken mycket av den musik vi i dag kallar klassisk musik ursprungligen är tonsatt. Musiken skrevs ofta för att framföras i anslutning till “makten” och i närvaro av personer som genom sin sociala position hade råd att hålla sig med musiker.

Den “kungliga lyssningssituationen”, den sociala kontext jag denna septemberdag för en kort stund blev en del av, influerade starkt hur jag uppfattade musiken: för sådana förgyllda lyssningssituationer har musik genom historien skapats. Innan mitten av 1700-talet var kyrkan, men även hov och kungahus, viktiga musikcentrum och arbetsgivare.

Protokollet för ceremonin var noggrant utmejslat och presenterades innan kungen anlände. Det gick inte att ta miste var han, riksmarskalken och adjutanten skulle sitta – längst fram men på samma nivå som de övriga närvarande. Annat var det när offentliga tillställningar för allmänheten växte fram på 1700-talet och maktens män blev tvungna att söka sig ut från sin skyddade miljö för att visa sig och släcka sin kulturtörst. Då fick överklassen egna loger för att inte behöva beblanda sig med folket nere på parketten, men också för att de tydligt skulle kunna beskådas av parkettens folk. När kyrkans och hovens särställning som centrala arenor för musik och musicerande så småningom började krackelera förflyttades överklassen ner på parketten och deras närvaro hedrade Konsten och vice versa.

Musik och ljud har traditionellt varit sätt att manifestera makt. Aningen besviken blev jag därför när ceremonimästaren Odd Zschiedrich inte behövde använda sin stav för att påkalla de närvarandes uppmärksamhet eller att kungens ankomst inte förkunnades med fanfar. Men hela tillställningen ramades i övrigt in med musik – på marimba!

Marimba är inget instrument man förknippar med hovens musikkultur men just där och då spelade det ingen roll: Den sociala situationen var så exceptionell att när Filip Korošec mellan talen och stipendieutdelningen spelade den fartfyllda gigen ur JS. Bachs lutsvit i e-moll (BWV 996) reste sig håren på armarna då musikhistorien kom till liv i mitt inre. Verket, som jag själv kämpat med i version för klassisk gitarr, framfördes första gången vid hovet i Weimar.

Lutsviten är ett bra exempel på när musiken under barocken hade blivit så pass tillkrånglad att den, trots dansformen den var stöpt i, inte längre riktigt funkade som dansmusik. Den hade blivit musik att lyssna till. Man kan dock fråga sig i hur hög grad den lyssnades på lika andäktigt och koncentrerat som vårt sätt att lyssna. I 1700-taIets hovvardag fanns musik med i allt från privata konserter till middagsbjudningar och musikernas status var i regel som tjänstefolkets, om ens så högt. Ett koncentrerat lyssnande med respekt för musikern och “verket” – som i dag är norm – var avlägset.

Gäspningar från regenter har också kunnat leda till att produktioner har stoppats eller människor avskedats. Några sådana tendenser kunde man förstås inte skönja hos den svenska kungen som verkade lika imponerad av Korošecs musicerande som vi andra och på vägen ut nyfiket unnade sig en spontan pratstund med honom om hans instrument.

Den övriga musiken vid ceremonin var Variationer över svenska folkvisor (Daniel Berg) och Variationer över Libertango (Eric Sammut). Tolkat i relation till Carl XVI Gustafs valspråk “För Sverige – i tiden” manifesterade första stycket det folk kungen är satt att regera över, medan Piazzollaklassikern andades kosmopolitism och framåtanda.

Kungen och jag kommer antagligen aldrig att mötas igen, än mindre dela en musikstund. Men den rojalistiska kontext jag för cirka en timme var en del av påminde mig om att musik är skapad av människor för människor och får även sin betydelse i mötet med andra människor. Några av dessa människor råkar ha privilegiet att vara född till kung.

Från Susikoira Roi till Suomi nyt – jakten på nya språkliga kontaktytor fortsätter

Leave a reply 
Kolumn ("impuls") publicerad i Hufvudstadsbladet 12.2.2020

Från Susikoira Roi till Suomi nyt – jakten på nya språkliga kontaktytor fortsätter

För några veckor sedan publicerade tankesmedjan Magma rapporten Svenska, finska, engelska – komplement eller alternativ där språkvetaren Jenny Stenberg-Sirén diskuterar ungas språkkunskaper, språkattityder och språkanvändning.

Rapporten ger en intressant inblick i finlandssvenska ungdomars vardag men även för den som inte kan titulera sig ungdom längre är igenkänningsfaktorn hög. Likt många före henne lyfter Stenberg-Sirén fram att en del unga talar finska bättre än svenska medan andra knappt kan formulera en mening.

Brist på språkliga kunskaper kan leda till ett främlingskap. Språket är nyckeln in i kulturen, å andra sidan kan kultur i olika former göda intresset för språk. Tyvärr har finlandssvenskarna en mycket svag koppling till den finska populärkulturen. Det här är, som också Kenneth Myntti konstaterat på ledarplats i ÖT, det mest spännande elementet i rapporten.

För den som sedan barnsben har översköljts av trender och kultur via (riks)svensk radio och tv kommer konstaterandet förstås inte som någon överraskning. I dag är utbudet än större men samtidigt är mångfalden också bara några klick bort. Den nya utmaningen är den ökade individualiseringen som den digitala verkligheten för med sig. I den är finlandssvensk mediekultur heller ingen självklarhet, vilket också lyfts fram i rapporten.

Risken för att utsättas för ny och främmande, kanske rentav spännande finsk musik, elimineras av rekommendationer baserade på algoritmer och individualiserade konsumtionsmönster. Dagens ungdomar äger ingen tv och digitala tidningar ligger inte heller lättillgängligt framme och väntar på att bli lästa. Finska och svenskspråkiga förenas däremot i den globala engelskspråkiga populärkulturen.

För några år sedan intervjuade jag en handfull österbottniska rytmmusiker som flyttat till Stockholmstrakten för att fortsätta sina karriärer där. De lyfte fram att steget till Sverige var litet och mera naturligt än att pröva lyckan söderöver, i “finska Finland”. I bagaget hade man den gemensamma engelskspråkiga standardrepertoaren (populärkulturen) men också en djup insikt i den svenska kulturen som man ju hade vuxit upp med. Hos vissa kändes den finska kulturen så pass främmande att den fungerade som en push-faktor eftersom man inte ansåg sig trovärdigt kunna konkurrera på den inhemska, finska marknaden. Hade jag spelat gitarr med stöpsel kanske jag hade suttit i Sverige nu.

För egen del visar sig utanförskapet i de mest oskyldiga sammanhang: På lördagskvällarna brukar jag ibland se på det populära finska tv-programmet Suomi Love där gripande livshistorier ges musikalisk gestalt av folkkära finländska artister. Min kära tvåspråkiga fru brukar sätta artisterna på musikkartan åt mig ifall min allmänbildning inte räcker till. Ofta saknar jag kulturell kontaktyta till artisterna; de fanns inte i den finlandssvenska vardagen i det lill-Stockholm (Jakobstad) jag växte upp i. Ett finlandssvenskt Suomi Love skulle säkert klinga annorlunda än den finska förlagan.

Stenberg-Sirén lyfter fram att de goda erfarenheter man haft av att levandegöra kultur på svenska genom Svenska nu-projektet kunde få en spinoff i form av ett Suomi nyt-projekt för svenskspråkiga skolor. Det låter som en intressant idé. Tyvärr kommer det för sent för egen del. Att titta på Susikoira Roi på finskalektionerna räckte inte för att väcka mitt intresse för språket.

Förvalta eller förändra – vilka sånger sjunger vi? / Vaalia vai muuttaa – mitä lauluja laulamme?

Leave a reply 
Text publicerad i Hufvudstadsbladet 11.1.2020. 
Suomennettu ja editoitu versio (Vaalia vai muuttaa – mitä lauluja 
laulamme?) on julkaistu Tutkimusyhdistys Suoni ry:n blogissa 4.2.2020

Förvalta eller förändra – vilka sånger sjunger vi?

När detta skrivs klingar julmusik i vart hörn och människor vallfärdar till sammanhang där man kan ta del av våra vackraste julsånger. Men i detta myller av julmusik pågår förberedelser för framtida storslagna sång- och musikevenemang i Svenskfinland. Jag tänker nu speciellt på Skolmusik 2020 i Jakobstad och den tjugofemte finlandssvenska sång- och musikfesten i Helsingfors 2021.

Temat för Skolmusik 2020 är havet och miljön och framför allt Östersjöns välmående. Det här ekokritiska temat har framför allt utmynnat i ett repertoarhäfte med sånger som hugade skolor och musiklärare ute i bygderna nu övar på musiklektionerna. Häftet innehåller även tips på vad man själv kan göra för Östersjöns väl.

Av de elva sångerna kan nämnas till exempel en hoppingivande Båtbyggarcalypso (musik Stefan Lindblom, text Malin Klingenberg) som tangerar barns mod och kreativitet samt Charlotta Kerbs grooviga Sopsorteringsreggae som inspirerar att gå från tomma ord till att handling, att hjälpas åt och skapa en kärleksfull relation till vår planet. Härmed utfärdas hitvarning för Tobias Granbackas och Johan “Nisse” Nybäcks energiska Hej kompis!.

Mycket kunde sägas om repertoaren och barn- och ungdomsmusik helt generellt (Skolmusik riktar sig till grundskolan och andra stadiets utbildning) men jag fastnar speciellt för Skolmusikrepertoarens förändrings- och framtidsinriktade perspektiv. “Barnkultur” (till exempel litteratur, musik, teater för barn och unga) har ofta ett budskap och en fostrande funktion. Konst och kultur erbjuder möjlighet att se världen som den ter sig just nu men också som man önskade sig att den var. Detta visar sig tydligt i Skolmusikrepertoaren, det vill säga man sticker inte huvudet i sanden utan tar fasta på världen som den har blivit och genom styrkan som finns i att musicera tillsammans ingjuter man hopp och manar till förändring.

Sång- och musikfesten 2021 har förstås inte kommit lika långt i planeringen men på hemsidan utlovas en bra balans mellan gammalt och nytt. På listan över den gemensamma körrepertoaren finns gamla favoriter som exempelvis Den blomstertid, I folkviseton, Suomi sång, Finlandia och Modersmålets sång samt en ny komposition av Cecilia Damström. Även nya verk av Ulf Långbacka, Andrea Eklund och Amanda Henriksson utlovas.

Den finlandssvenska sång- och musikfesten har en snart 130-årig historia och repertoarens innehåll och kravnivå har ända sedan de första festerna varit föremål för diskussion. Jag hoppas att sångfestens nykomponerade musik även i dag skulle kommunicera med samtiden och att än fler körer och orkestrar skulle sälla sig till den skara som tar ställning för miljön.

Visst, Sångfesten handlar också om att värna om ett kulturarv och den nya Skolmusikrepertoaren kan ses som ett förslag på nya bidrag till den gemensamma framtida finlandssvenska sångskatten. Men ser man lite mera kritiskt på saken kan man dra slutsatsen att ungdomen sjunger om framtiden medan vuxna i större utsträckning får fokusera på att förvalta ett klingande kulturarv. Men inte är det väl enbart barn och unga som ska föra fram budskap om social och ekologisk rättvisa? Så att vi vuxna ska kunna vifta bort det som sött eller naivt.

Nej, vi har bara en planet och de teman och sånger vi nu väljer att sjunga eller förtiga handlar ur ett större perspektiv om huruvida vi i framtiden över huvud taget har möjlighet att ordna massiva musikfester där vi kan sjunga och musicera lika privilegierat som i dag.

Vad gör människor med musik i framtiden?

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 27.2.2019

 

Vad gör människor med musik i framtiden?

Det är säkert en och annan som precis som jag har läst Yuval Noah Hararis senaste bok 21 tankar om det 21:a århundradet med skräckblandad förtjusning.

Hararis tankar baserar sig på historiska riktlinjer och han målar upp framtidsscenarion som till viss del redan är här. I den framtiden har bioteknik och algoritmer ersatt en stor del av de processer som människor i dag utför (läs: jobben).

Han målar upp bilden av en ny underklass av oanpassningsbara människor som blivit utmanövrerade av algoritmer men också underkastade av människor som har haft möjlighet att förbättra den mänskliga kroppen. En del av hans dystopiska framtidstankar får det att krypa i kroppen – kan framtidens största utmaning vara meningslöshet?

Harari ägnar några sidor åt musik och vill med detta även rikta ett varningens finger åt konstnärer: I framtiden är inget arbete skyddat från automatisering. Ur ett producent/konsument-perspektiv lyfter han fram hur algoritmer ges makt att anpassa och manipulera utbudet av till exempel strömmad musik. Till viss del är ju den världen redan här i och med olika rekommendationssystem.

Men i framtiden kan algoritmer och bioteknik känna oss bättre än vi själva och inte bara välja ut men också snabbt skapa musik för oss. Det här är inte enbart fiktion: “i stunden” datorgenererad musik utifrån givna parametrar finns redan på många scener och i allt från tv-spel till offentliga miljöer, till exempel köpcentrum.

Tanken att någon vill manipulera människans beteende och känsloliv med musik är lika gammal som teorier kring (bakgrunds)musikens funktioner, men individualiseringens möjligheter är onekligen fascinerande.

Harari skriver förstås mycket utifrån jobben. Musiker är ett kreativt folk. De klarar sig nog, tänker jag. Musiker har sedan länge tämjt och använt, ja till och med utvecklat, teknik som stöd för kreativa processer. Framtidens bioteknik kan säkert avkoda våra kreativa preferenser och bistå oss att komponera den “bästa” musiken vi är kapabla till. Men var går gränsen för att musiken ska blir meningslös, det vill säga sakna mänskligt definierat kulturellt innehåll?

Hararis lite ensidiga perspektiv får mig att tänka på musikvetenskapens dubbla frågeställning, att forskningen intresserar sig för både “vad musik gör med människor” och “vad människor gör med musik”. Musik är nämligen mer än en uppifrån och ner flödande, potentiellt manipulativ konsumtionsvara: Musik är en meningsfull kulturell verksamhet som genomsyrar hela samhället, inte minst på gräsrotsnivå.

Jag tänker till exempel på alla passionerade amatörmusiker som samlas till körövningar, på barnens hobbyverksamhet, på samlare och konsertbesökare som vill uppleva musik live och gör musik till en del av sin identitet utan att kanske någonsin ha hållit i ett instrument. Hur förändras dessa aktiviteter? Digitala instrument har funnits länge men hur ter sig det vardagliga musicerandet i den digitala eran? Musik är ju ett mänskligt påhitt. Och kommer bioteknik att göra att de privilegierade till exempel kan sjunga med absolut gehör i framtiden?

Att utforska vad det innebär att vara människa kommer antagligen att vara musikens och konstens centrala uppgift även i framtiden. Det är viktigt att musik, musikaliska upplevelser samt verktyg för att uttrycka sig med konst och musik är tillgängliga för alla människor även i den digitala eran.

Hembränt hör historien till – i dag kommer musiken till oss både (o)frivilligt och “gratis”

Leave a reply 
Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 22.5.2019

Hembränt hör historien till – i dag kommer musiken till oss både (o)frivilligt och “gratis”

För några veckor sedan besökte jag en skivmässa i grannstaden tillsammans med min äldste son. I motsats till honom är jag är inte speciellt intresserad av vinyler men det är intressant att diskutera musik och spegla de egna vanorna mot ungdomens.

Ingen av oss hittade det vi letade efter men jag åkte hem med lp-skivan Olympic hits (1964) och gitarristerna Julian Bream och John Williams legendariska lp Together (1972). Skivan med “olympisk musik” var prissatt i överkant men jag fick en trevlig pratstund på köpet.

Nån ägare före mig hade skrivit in datumet 11.10.1979 på gitarrskivan. Jag har aldrig köpt nya lp-skivor men antecknade ofta inköpsdatumet i mina cd-skivor. Det gör att jag i dag kan koppla dem till olika livsskeden. Det är inte bara skivor utan är knutna till den jag är, blir och har blivit.

Green Days neongröna cd Dookie har jag daterat 27.12.1994. Den köpte jag för julklappspengar i tonåren. Den har nog inget samlarvärde eftersom konvolutet har bitmärken av mina barn. Alla har de i tur och ordning lokaliserat den färgglada skivan med det tecknade omslaget och lyckats peta ut den ur skivhyllan, även den unge mannen som kom med mig till Karleby. I övrigt är han inte någon storkonsument av cd:ar, men hör till den generation som bidragit till att lp:n har fått en viss renässans.

 Bream & Williams skiva kunde jag ha låtit vara oköpt men jag drabbades av en stunds nostalgi när jag fingrade på omslaget och började läsa konvoluttexterna. Utan att jag ens lyssnade på musiken förde skivan mig tillbaka till min studietid. Under fildelningens storhetstid i början av 2000-talet hänfördes jag av duons musicerande via en egenhändigt bränd skiva utan omslag som jag lyssnade på genom min billiga cd-spelare i köket.

I dag hade jag kunnat få tillgång till musiken via de strömningstjänster jag använder men skivan som medium inbjuder till långsamhet och reflektion likt alla de timmar jag spenderade i musikaffären eller diskuterade musik med vänner. Mina skivköp var oftast välavvägda, kanske resultatet av att tålmodigt ha suttit med fingret redo på record-knappen på kassettbandspelaren i väntan på att favoritlåten ska spelas på radion.

I dag är tillgänglighet inte något problem vilket jag är tacksam för i vardagen som pedagog. Jag minns en lärare som på slutet av 1990-talet tvingade en klasskompis att cykla hem och hämta en skiva som hen hade lånat från skolans bibliotek och som läraren behövde för musikhistorielektionen.

Annat är det i dag. Unga kan på bara några sekunder via mobiltelefonen söka fram den musik de behöver. Nutidens “mobila” musikkonsumtion där när, var och hur man “införskaffade” musiken inte spelar lika stor roll kommer säkert att influera dagens unga musiklyssnares förhållande till och samtal om musik. Musiken kommer till en där man är, möter en i vardagen på ett annat sätt än förut. Ofta mer eller mindre gratis.

Även i dag når musik oss via olika medier men den teknologiska förändringen och inte minst digitaliseringen har bidragit till många förändringar på förhållandevis kort tid. Dylika förändringar i våra musikvanor är en grupp musikforskare från Åbo Akademi intresserade av inom projektet “Digitaliseringens inverkan på minoritetsmusik” (DIMM).

Det här var min berättelse. Du har möjlighet att dela med dig av din genom att svara på frågelistan “Musiken i din vardag” som finns på Svenska Litteratursällskapets hemsida.

Mot nya folkmusikaliska upplevelser

Leave a reply 
Kolumn ("Impuls") publicerad i Hufvudstadsbladet 12.7.2019.

Mot nya folkmusikaliska upplevelser

När detta skrivs har den fjärde dagen av Kaustby folkmusikfestival nummer femtiotvå just avrundats. Ett av årets festivalteman är “känn musiken” med vilket man lyfter fram att musik är helhetsupplevelse – något som inte bara hörs utan känns och upplevs med alla sinnen. På onsdagen fanns tolkar på flera konserten och bl.a. Signmark, som rappar på sitt modersmål teckenspråk, bjöd på en fascinerande musikupplevelse. Musik är för alla (sinnen).

Årets artister, spelmän, -kvinnor och -barn kommer från åtminstone 23 olika länder och vädret har varit gynnsamt för musicerande både inne och ute. Det finns med andra ord potential för att festivalen ska leva upp till mottot “sommarens lyckligaste dagar”.

Jag har bevakat Kaustbyfestivalen för olika medier i tio års tid. Men på ett helt personligt plan är årets upplaga speciell eftersom jag för första gången även fick bidra till festivalen som spelman.

Det är svårt att låta blir att blick inåt och bakåt och i den egna historien spegla framtiden när man besöker Kaustby. Mina egna tidigaste musikaliska minnen härstammar från de spontana musikstunder som uppstod när släkten var samlad hos farfar i grannbyn Kortjärvi. Vad som spelades minns jag inte men i mitt barndomshem i Jakobstad sökte jag ofta fram lp:n med Konsta Jylhä när huset var tomt. “Vaiennut viulu” hörde till min och min pappas standardrepertoar.

Inspiration att damma av fiolen som varit undanstoppad sedan tidigt 1990-tal har varit hög varje sommar under festivalveckan. För ett år sedan räckte inspirationen ända till hösten och de musikaliska rötterna fick efter lång tids torka åter näring när jag gick med i Pietarsaaren Spelmanslag som under Heikki Nikulas ledning spelar bröllopsmusik vid språkgränsen.

Tillsammans med mina nyfunna spelvänner fick jag nu äran att med fiolen träda in i det folkmusikaliska finrummet och spela i Spelmansstugans anrika storstuga. Tänk så mycket musik som har klingat i det över 200 år gamla stockhuset som invigdes för festivalens bruk av president Kekkonen 1974. Tanken svindlar när man tänker på alla rötter, musikaliska grenar och utskott som fått näring där på kullen mitt i byn.

Men egen lilla folkmusikrevival har berikat forskar- och pedagogidentiteten men också bjudit familjen på nya musikupplevelser (mer än upplevelsen av att det är svårare att spela rent på fiol än gitarr).

När jag testade på saxofon i några år klappade min äldsta dotter mig en gång på ryggen och sa: “Det låter nog bra, pappa”. Några månader senare fick jag också nog och sålde saxen.

Döm om min förvåning när min cellospelande sjuåring efter ett par veckor ville spela bastonerna till folkmusiklåtarna. Inför uppträdandet i Kaustby har hon hjälpt mig att få upp farten i bl.a. hopptakten som ingår i purpurimusiken. Nu är det hon som pressar mig att tillsammans med henne uppträda för släkt och vänner. Snacka om omvända roller.

Det värmer långt ner i roten av pappahjärtat när barnen spontant vill spela tillsammans med en. De är de finaste musikupplevelserna. Inte är vi alltid riktigt överens om vilken version av låten vi ska spela – min eller hennes – men dylika diskussioner hör ju folkmusiken till.

Husets tvååring blev givetvis avundsjuk på vår duo så vi skaffade en 1/16-violin åt honom. Stråken hartsar vi ännu inte så ofta.

Varför får bara herrar tåga till Champions League-hymnen?

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 17.4.2019

Varför får bara herrar tåga till Champions League-hymnen?

När jag undervisar i musikens historia brukar jag lyfta fram att musik inte bara framförs på konserter, musik genomsyrar hela samhället, skapar och formar sammanhang.

Som ett exempel på musik som en del av en ceremoni brukar jag använda G. F. Händels Kröningshymn, Zadok the Priest. Den (och tre andra) skrev han för kröningen av kung Georg II år 1727 och den har framförts vid kröningen av varje brittisk monark sedan dess.

Med små delikata rörelser och vändningar i musiken bygger Händel upp en spänd förväntan inför den monumentala höjdpunkten då kören bryter in: “Zaaaaaaaaadok the Priest”. Pukor och trumpeter, glädje och storslagen symbolik förenas med krönandet av en ny regent och beskyddare.

Eftersom ingen ny brittisk monark har krönts sedan Elizabeth II år 1953 är jag inte helt säker på i vilket skede av ceremonin hymnen vanligtvis används men den fungerar bra som exempel på ingångsmusik.

Det brukar vara krävande att hitta lämplig rytm i stegen och situationen leder till intressanta diskussioner och inte minst en del förbryllade miner eftersom många känner igen musiken från andra sammanhang.

Många drömmer om att få gå in till textfrasen “These are the Champions!”. Ja, du läste rätt, Fotboll. Uefa Champions League. De bästa europeiska klubblagen marscherar in till en omarbetning av Händels hymn.

Eller rättare sagt herrarna går in till den Champions League-hymn som Tony Britten komponerade 1992 med Händels mästerverk som förebild. Men man har aldrig hymlat om att det är en adaption av Zadok the Priest trots att det kommer som en överraskning för många. Originalets bibeltexter är ersatta med fraser på engelska, franska och tyska som lyfter fram turneringens och prestationernas storhet. Den är så vida känd att om och när Charles kröns till kung kommer många att undra varför man spelar Champions League-hymnen.

När man hör fotbollsspelare reflektera över sin upplevelse av hymnen – som till och med en del män sjunger med i innan match – är det ofattbart att Europeiska fotbollsförbundet (Uefa) inte unnar även kvinnliga fotbollsspelare en likartad inramning. Enligt uppgifter i norska TV2 har Uefa nämligen förbjudit damlag att använda hymnen i Women’s Champions League. Det är en motsvarande turnering, organiserad av samma förbund. Spelas hymnen får hemmalaget böter. Inga drottningar av fotboll får krönas till samma toner som herrarna.

För mig är detta en exkluderande handling helt i kontrast med de betydelser idrottsrörelser vanligtvis tillskriver idrotten, det vill säga brobygge människor emellan. Ord och handling är olika saker och här slår man en kil mellan könen. Jag kan inte dra mig till minnes någon motsvarande situation där man skulle ha förbjudit kvinnor att använda samma musikaliska symboler som män. Om dylika finns bör de lyftas fram i dagsljus.

Uefa har lovat att ta fram egen musik åt damerna. Trevligt, men Champions Leagues ljud- och symbolvärld har man tillskansat sig via Händel och den pompösa musikaliska gestik som brukats för att hylla kungligheter av båda könen. Det är detta kulturella kapital som man bygger vidare på, låser in och reserverar för herrar.

Vad är nästa steg, olika national- eller klubbsånger? En befängd tanke. Lika befängd som att nästa gång jag spelar Zadok the Priest i klassrummet påpeka att: jo, en bearbetning av detta musikstycke används inom herrfotbollen så nu kan killarna stiga upp medan tjejerna får sitta kvar och fortsätta drömma om att deras prestationer ska tas på lika stort allvar.

Klanger av obehag

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 13.4.2019

 

Klanger av obehag

Filmen ”Leaving Neverland”, där två män öppet och övertygande berättar om hur popikonen Michael Jackson under många år förgrep sig sexuellt på dem som barn, skapar nu rubriker världen över. Jackson själv dog 2009.

Trots att den handlar om en av musikhistoriens största artister är allmängiltigheten i dokumentären stor. Fram träder ett skolboksexempel på grooming, det vill säga den systematiska processen att bryta ner och isolera offer (barn) och normalisera sexuella handlingar.

Enligt en artikel i Savon Sanomat fick Sexpo:s rådgivningstelefon ta emot fler samtal än man kunde hantera kvällen dokumentären visades på Yle. Många ringde och var bekymrade över sina fantasier. Om dokumentären kan förhindra eller få andra att äntligen våga tala ut om övergrepp eller få bekymrade människor att söka hjälp så har den fyllt en viktig funktion.

Men filmen aktualiserar även frågan hur man ska förhålla sig till en stor konstnär som har en mörk sida. Borde man sluta lyssna på hens musik?

I historien har det alltid funnits konstnärer som har betett sig illa men ofta har man valt att förneka och tysta ner deras mörka sidor. Det borde man inte. Man ska inte låta sig förblindas av människor med stor skaparkraft, även de är människor med fel och brister. ”Övermänsklig” skaparkraft legitimerar aldrig att man behandlar andra människor på ett omänskligt sätt.

Skådespelaren Kevin Spaceys karriär tog mer eller mindre slut när hans övergrepp blev kända. Om man hade vetat skulle historiens (karriärens) gång varit annorlunda även där. Det är nu viktigare att övergreppen kommer fram än att personerna rivs ur historieböckerna.

Valet att sluta samarbeta med en konstnär är ett sätt att ta ställning. En del förespråkar nu bojkott av Michael Jacksons musik. Vissa radiokanaler har plockat bort hans musik från spellistorna och därmed stryps flödet av royalties som kan användas för att tysta ner vittnesmål.

Spotify har till exempel förhindrat våldtäktsanklagade R. Kelly och hans låtar från att komma med på de listor som streamingtjänsten skapar. Framhävandet av musiken kan ses som ett ställningstagande. Men det är här som det blir problematiskt.

Michael Jacksons musik är redan en del av vårt gemensamma kulturarv och musik har en annan materialitet än till exempel film och bildkonst. Man kan ha dansat igenom sin barndom till musiken, gråtit till den under tonåren eller kanske velat få den spelad i viktiga livsskeden. För så är det med den största musiken, den börjar leva sitt eget liv, söker sig in i vardagen och kan börja handla mer om ”mig” än om skaparen. Då kan det bli konflikt mellan känslorna.

I vissa fall konstrueras kopplingarna till artistens tvivelaktigheter enbart hos en del av lyssnarna. Jag kan inte hjälpa att det väcker en känsla av obehag när dottern nynnar ”We are the World”. Närmare barns kroppar än så här ska förgripare inte få komma. Nynnandet påminner mig om hur viktigt det är att vi alla jobbar för att skydda barnen.

Jobbar man som lärare eller musiker bör man reflektera över hur man själv lyfter fram och ramar in musiken. Ja, vad gör man när en elev vill framföra en låt av till exempel Michael Jackson?

Det finns säkert de som kan förbise historien, det vill säga helt separera verket från skaparen eller kanske inte alls känner till bakgrunden. Då borde man nog upplysas om den så att man inte omedvetet förmedlar något som kan väcka anstöt eller går emot de egna värderingarna. I andra ändan av spektret finns de som aldrig kommer att lyssna på musiken eftersom den kanske slår upp egna öppna sår.

Jag har inte egna erfarenheter av övergrepp men kommer inte att aktivt söka upp Michael Jacksons musik i framtiden. Det är mitt val och mitt sätt att visa solidaritet med dem som fallit offer för sexuella övergrepp.

 

Musiker – idrottsvärlden behöver dig!

1 Reply 
Impuls först publicerad i Hufvudstadsbladet 15.1.2019


Musiker – idrottsvärlden behöver dig! 

Ur finländskt perspektiv kunde ishockeyåret knappast ha börjat bättre: Landslaget för pojkarna under 20 år (U20) vann guld i Kanada kring nyår och flickornas U18-lag tog brons i Japan förra helgen.

Pojkarna använde låten Peto on irtisom ”mållåt” borta i Vancouver. Man firade alltså målen med den omarbetning av Antti Tuiskus hitlåt som Villegalle (från JVG) gjorde för tv-programmet ”Vain Elämää” 2015. Den versionen spelades flitigt bl.a. när Patrik Laine & co vann junior-VM på hemmaplan i januari 2016. ”Peto on irti” betyder fritt översatt “rovdjuret är löst” och syftar i ishockeysammanhang på landslagets lejonsymbol.

Lejonen, uttryckligen männen, har en rik flora av musik att välja mellan. Herrishockeyns status har bidragit till att många artister musikaliskt sett gärna ikläder sig landslagströjan då tillfälle ges. Vid junior-VM 2016 var det låtskrivaren Reino Nordin som fick äran då han skrev låten ”Catch the Game”.

Går man ner till idrotten på lokalnivå knorrar många att man ”alltid spelar samma låtar på matcher” med vilket man endera syftar på att repertoaren som helhet är ensidig eller på att klassikerlåtar inte har ersatts med nya.

Det paradoxala i det hela är att intresset för låtskrivning och tillgången till inspelningsteknik aldrig har varit så stor som idag. Det går till och med att spela in på vissa bibliotek. Det är därför rentav förbluffande hur lite ny musik som skrivs för idrottslag oberoende av sport och nivå.

Det är en sak att fördomsfullt avfärda idrottsrelaterad musik som kuriosa eller ”dålig musik” men många verkar framför allt vara rädda för att göra en insats, ta ställning och anpassa sin musik enligt de krav som idrottssammanhang ställer. Förutom då det är frågan om de folkkära Lejonen, deras genomslag kan göra gott för karriären.

Idag föds det ny musik så det understa ruttnar. Varför anses det då ännu fånigt att skriva för det egna fotbolls-, ishockey-, innebandy- eller volleybollaget? Vi pratar ändå om verksamheter som på ett identitetsmässigt plan kan var djup engagerande och meningsfulla över klass-, köns-, språk-, och generationsgränser.

Förra veckan blev jag innerligt glad då en musiker som hört mig föreläsa berättade att hen kommer att skriva en ny låt för det lokala fotbollslaget. Liksom jag är hen trött på att spelare inom många lagsporter gör entré till någon utsliten rocklåt som spelarna inte har någon relation till och som i värsta fall kommunicerar något som över huvud taget inte är i linje med lagets värderingar och historia.

Fler kunde anta utmaningen att tonsätta idrottsgemenskapen. För att vara en nervärderad form av musik kan det var överraskande utmanande att producera en låt som kan användas vid lagets entré men också anpassas för t.ex. de olika medieplattformer som moderna föreningar använder för att kommunicera med sina fans.

Själv hoppas jag att när det här ishockeytokiga landet står värd för ishockey-VM för damer i Esbo i april så skulle det ske till tonerna av en nyskriven fräsch turneringslåt och att våra damlejon får gå in i kampen om medaljerna styrkta av en låt skriven av någon erkänd finländsk artist. Det skulle inte bara ge turneringen lyskraft men också vara ett steg i rätt riktning för att ge damidrotten det understöd och den status den förtjänar.