Tag Archives: kolumn

Kattens symfoni

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 8.4.2018.

 

Kattens symfoni

Vår katt Läsh tillbringar oftast sina nätter utomhus. Den senaste tiden har hon hittat ett nytt ställe att tillbringa sina mornar på.

När det börjar ljusna söker hon sig till vår veranda, hoppar upp på ett av borden och bänkar sig på en uppochnervänd låda som vi odlade basilika i förra sommaren (av någon orsak har lådan inte tagit sig in i förrådet själv). Där tillbringar Läsh sina mornar och njuter säkert av att dagarna nu blir längre, ljusare och varmare.

När det Ahlsvedska hushållet vaknar till liv ser vi henne hopkurad sitta med slutna ögon på bordet utanför vårt köksfönster. Innan vi ens har fått i oss den första kaffedroppen har hon börjat njuta av dagen. Det enda livstecknet hon ger ifrån sig är att öronen försiktigt rör på sig ibland som om hon lyssnade på sitt revir som en bekant, välklingande komposition.

Till sitt yttre påminner denna pälsbeklädda livsnjutare mig om någon som med stängda ögon sitter försjunken i djup kontemplation över det man lyssnar på – någon som helt och fullt hänger sig åt ett ljudlandskap eller ett musikaliskt verk.

För mig symboliserar hennes habitus något som är så nära ett så kallat autonomt lyssnande som man bara kan komma. Lyssnandet är autonomt i den meningen att man inte gör annat än lyssnar. I skalans andra ände finns den form av “slölyssnande” man gör när andra aktiviteter är viktigare än själva lyssnandet, till exempel att leka, äta, diska eller köra bil.

Den här “skalan” är förstås bara en teoretisk konstruktion. Man kan ifrågasätta om man – och nu pratar jag om människor – faktiskt i någon lyssnarsituation inte gör annat än enbart lyssnar.

Jag har länge fascinerats av olika grader av lyssnande eftersom sammanhanget influerar hur vi lyssnar. För katten verkar morgonen – åtminstone tills trastarna har anlänt – vara en njutbar lyssningssituation.

När jag betraktar Läsh avundas jag hur hon till synes prioriterar endast lyssnandet som aktivitet. Hur hon verkligen uppfattar sin omgivning kan jag bara spekulera i, men när ettåringen härjar i köket och vill ha frukost fortare än genast avundas jag katten som ligger orörlig, hopkurad i gryningens ljus och bara lyssnar.

Efter en stund, vartefter ljudet i köket tilltar, börjar Läsh sakta men säkert signalera att hon nog är vaken. När hon hör ytterdörren öppnas reagerar hon på bråkdelen av en sekund – in, fort, ge mig mat NU!

Hennes reaktionsförmåga påminner om en småbarnsförälders lyssnande. När man lyssnar som en småbarnsförälder är man i konstant beredskap, “listening-in-readiness” som forskaren Barry Truax skulle kalla det. Detta är en “typ” av lyssnande där man snabbt fokuserar på ett ljud som bedöms som viktigt i sammanhanget trots att man inte aktivt lyssnar efter det.

Småbarnsföräldrar – ni vet – ljudet av något som går sönder, en oroväckande hostning eller en plötslig tystnad som kan innefatta alla möjliga hyss.

Den opportunistiske katten vet att när det rasslar i dörren så ska man passa på. Nej, katten må höra bra men lyssnar nog inte för lyssnandets nöjes skull. Denna förmåga har nog enbart vi människor förunnats med. Detta bottnar i människan som social och kulturell varelse med förmågan att tillskriva ljud, musik eller klingande sammanhang och fenomen olika värden och estetiska kvaliteter. Detta skiljer människan(s lyssnande) från djuren(s).

Utomhus är nog kattens lyssnande en form av beredskapslyssnande. Hur som helst kan jag inte låta bli att inspireras av detta livsnjutande rovdjur som ser ut att njuta av sitt revir som en välklingande Beethovensymfoni.

Advertisements

Från aha till åhå

 

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 18.3.2018

Från aha till åhå

I en kolumn förra veckan (ÖT 11.3) skrev Pauliina Holmqvist intressant om livets åhå-upplevelser. Kolumnen slog an en nostalgisk sträng i mig som lätt kommer i gungning på våren.

När detta skrivs har årets nior just gjort sina första studieval och ansökningstiden till högskolorna har inletts. Många ungdomar har nu tagit det rätta beslutet, alternativt ett beslut man av olika orsak ännu kan komma att omvärdera.

Trots att jag har jobbat med musik i snart 15 års tid undrar jag om jag någonsin beslutade mig för att jobba med just det.

Visst beslöt jag mig för att söka till utbildningar men livet har format sig genom att jag hamnat in i olika “aha-situationer” som jag först nu när jag närmar mig 40-strecket inser att har varit av stor betydelse för de mer eller mindre intuitiva beslut jag tog.

Först nu inser jag med ett stort “åhå” hur viktiga vissa situationer kom att bli för var och vad man är idag.

I min familj har musiken alltid varit mer eller mindre närvarande. Föräldrarna hade stor inverkan på det första instrumentvalet (tack mamma och pappa!) men i högstadiet packade jag ner fiolen, något jag i dag ångrar (förstås!).

En uppmärksam och skicklig musiklärare i Oxhamns skola la en dag en Landolagitarr i min famn (tack Brita!) och plötsligt harvade jag ackord betydligt bättre än jag tecknade. I lågstadiet hade jag nämligen drömt om att bli serietecknare. Lärare – ånej – det kunde jag aldrig tänka mig att bli.

Efter högstadiet blev det musiklinjen vid EFÖ i Vasa. Där introducerade “Bona” Sandström mig till den klassiska gitarren. Vid samma tider förirrade jag mig in på en konsert i Runebergssalen där Per Skareng var solist i “Concierto de Aranjuez” med Jakobstads Orkester.

Wow – vilken upplevelse! Kan man spela gitarr på det där sättet också? Både “Bona” och Per Skareng blev sedermera både mina lärare och kolleger vid Musikhuset i Jakobstad. Jo, lärare blev jag ju också av bara farten – åhå!

I något skede fick jag höra att det fanns något som hette musikvetenskap och att man kunde studera det i Åbo. Jag hade nog ingen aning vad jag gav mig in på och det var minst sagt kämpigt innan jag som musiker blev du med det vetenskapliga.
När jag den första hösten satt och pustade och flåsade på grund- och metodkurser kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig att bli doktor i musikvetenskap.

Nej, de där bleka forskarna som satt inlåsta och läste dagarna i ända och som endast släpptes ut när de skulle undervisa fnissade man ju lite åt som gulnäbb.

Jag var faktiskt fem före att ge upp men räddades av en alldeles fantastisk kurs om musikens mörka sidor (tack Bruce!). Sakta men säkert föll myntet ner och musikvetenskapliga aha-upplevelser uppenbarade sig. Åhå, 10 år senare disputerade man.

Det är onödigt att ångra något men vägen har förstås varit betydligt krokigare än de raka streck som jag nu kan dra mellan mina aha-upplevelser. Krokar och misstag lär man sig av.

Det enda som grämer mig – och säkert många andra som studerat i “vuxen” ålder – är att jag hade fått betydligt mer ut av mina studier om jag ens hade haft en bråkdel av de erfarenheter jag har i dag.

När man idag som lärare och förälder kanske beklagar sig över att “dagens ungdom” endera verkar viljelösa eller har dålig koll på läget borde man kanske först rannsaka sig själv.

Åhå, hur lite visste man väl inte själv om livet när man gjorde sina val? Jag har i alla fall lärt mig att man aldrig ska säga aldrig och alltid göra sitt bästa av det man väl beslutar sig för att ta sig an.

Om att hylla en musikalisk livsgärning

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning (papper) 18.09.2016.

Om att hylla en musikalisk livsgärning

Som kompositör önskar man är att ens musik ska leva ett betydligt längre liv än en själv. Hur mäter man då en framgångsrik musiker och pedagogs insats? En musiker berör i form av minnesvärda konserter och de mest framgångsrika tolkningarna kanske lever vidare i form av inspelningar.

En vacker tanke vad gäller pedagogiska insatser är att de i lever kvar via de människor man har influerat och inspirerat. Det kan handla om att förmedla tekniskt kunnande, utveckla elevens musikaliska potential och inte minst fungera som inspiratör och förebild på olika sätt.

Genom ett nätverk av människor man influerat lever således ens musikaliska gärningar och arv vidare i form av nya generationer av människor vilka kan förverkliga sig och sina musikaliska idéer. Lite i sådana banor brukar jag resonera.

I torsdags samlades en skara musiker till en ”Minneskonsert” i Schaumansalen. Med konserten ville man visa den tacksamhet man känner inför den framlidne Bernhard Nylunds musikaliska insatser; både för musikerna personligen, men även musiklivet i stort. Bernhard Nylund avled sommaren 2015 och var en erkänt skicklig lärare, klarinettist och saxofonist. Hans namn ihågkoms med ett leende på läpparna bland musiker och pedagoger runtom i landet. Sannolikt även hos många föräldrar.

Framträdande roller under Minneskonserten hade klarinettisterna Christoffer Sundqvist och Björn Nyman vilka sensationellt delade segern i Crusell-tävlingen 2002. Nylund hade en otrolig förmåga att upptäcka och utveckla musikaliskt potential och speciellt de som tog emot hans utmaningar undervisade han med stor passion. Alla han influerat hade antagligen fyllt hela Schaumansalen.

Utöver Sundqvist och Nyman medverkade klarinettisten och pianisten Petri Judin samt Jonas Granholm och Krister Aho. Även kolleger, stråkmusiker ur Jakobstads Sinfonietta hyllade sin f.d. kollegas musikerskap.

Musik väcker minnen och under konserten mindes jag plötsligt att ”Benkko” en gång bad mig arrangera ”Internationalen” och ”Työväen marssi” för klarinettkvartett. Jag kan försöka, sa jag som då studerade instrumentering. Efter spelningen upplyste han mig småfinurlig att arren var ”ställvis rätt så lyckade”. Själv är jag övertygad att de var just så dåliga som man kan förvänta sig av en gitarrist som skriver för klarinetter. Men jag hade tagit emot utmaningen, vilket han uppskattade.

Christoffer Sundqvist konstaterade inledningsvis att när klarinettvännerna samlas lever Nylund bland dem, i form av talesätt och tankesätt.  Så tror jag många lärare gärna vill bli ihågkomna och det var också något som genomsyrade den varma, högklassiga minneskonserten.

I den bedårande, stillsamma ”Poulencromansen” som Sundqvist och Nyman inledde med hördes Nylunds tankar kring andning och strävan efter tonkvalitet i alla register och dynamiker. Poulenc övergick smidigt i Mendelssohns melodiskt sköna andra sats ur ”Konsertstycke nr 1” med högklassig melodi och frasering understödd av mångsidige Judin vid pianot. Den av Nylund ofta spelade klarinettpolkan innan paus personifierade hans humor, medan kvintettrepertoaren som avslutade konserten utmynnade i en gripande version av ”Misty”; ett fint sätt att minnas hans mångsidighet.

Efter nästan två timmar av högklassigt musicerande råder det inget tvivel om att Nylunds musikaliska arv är i goda händer. För att använda ett av hans stående uttryck: ”Kampen går vidare!”.

___

Minnestexter över Bernhard Nylund har tidigare publicerats i bl.a. Helsingin Sanomat (på finska) och ÖT (på svenska).

De olympiska segrarnas marsch

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 7.8.2016 (papper) och på webben 8.8.2016.

De olympiska segrarnas marsch

En idag ofta citerad artikel inom humaniora är Walter Benjamins essä “The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction” (1936). I sin inflytelserika essä diskuterar Benjamin modernitetens konsekvenser för konsten, och med fotografi och film som exempel lyfter han fram hur reproduktioner saknar den ”aura” av autenticitet som original anses ha.

Även om Benjamin inte uttryckligen diskuterade musik har hans idéer använts mycket inom musikvetenskapen. När fonografen gjorde det möjligt att spela in, reproducera och förflytta musik, fick vanliga människor, ”massorna”, tillgång till musik- och konstupplevelser som tidigare endast var möjliga i närvaro av levande musiker. Frigjord från sina exklusiva och restriktiva ritualer blev konsten mera tillgänglig för massorna.

Visserligen hade Benjamin rätt om tillgänglighet; inspelningar – alltså reproduktioner – ökade tillgången på musik men, som forskaren Mark Katz påpekar, är inspelningar inte befriade från ritualer och traditioner: snarare bidrar de till skapandet av nya. Inspelningar sprider inte bara kultur, de kan också skapa till nya uttrycksformer och betydelser avlägsna från originalets ursprungliga sammanhang.

Ett mycket aktuellt exempel är framförandet av ”Björneborgarnas marsch” (kompositör okänd, text J.L. Runeberg) för finländska olympiska guldmedaljörer i YLE:s utsändningar. “Björneborgarnas marsch” har sedan 1918 varit försvarsmaktens honnörsmarsch och hör till presidentens festceremonier. I ett tacktal till Finlands olympiska kommitté och guldmedaljörerna vid OS i Nagano 1998 uttryckte president Martti Ahtisaari sig så här:

“När jag uttalar dessa tackord känner jag mig nästan som er kollega. De som vinner en olympisk guldmedalj tillhör nämligen den skara människor för vilka man spelar ‘Björneborgarnas marsch’. Jag hoppas att allt flera idrottsmän och -kvinnor under de kommande åren kan sälla sig till er skara.”

Intressant nog gjorde Ahtisaari ingen skillnad på att för presidenten framförs den oftast av försvarsmaktens musiker, medan olympiavinnare hedras med en inspelning av marschen i etermedia (utan att kanske själv ens höra den).

Den här traditionen har, enligt tidigare sportredaktören Arto Teronen, troligtvis inletts redan vid OS i London 1948. Idén att ge olympiska segrare ”fosterländsk ära” med “Björneborgarnas marsch” kom från programchef Jussi Koskiluoma och referenten Pekka Tiilikainen. Tiilikainen, som ansågs ha en ”blåvit röst”, är den som antagligen först har yttrat de numera legendariska orden: ”Helsinki, olkaa hyvä, Porilaisten marssi!”*. Nuförtiden, när YLE finns i stadsdelen Böle, är det också möjligt att omformulera frasen till ”Pasila, olkaa hyvä, Porilaisten marssi”.

Det har alltså skapats en, åtminstone inom YLE, omhuldad medieritual reserverad för finska olympiasegrare. YLE publicerade till och med en artikel om ritualen på sin webbplats efter att Sami Jauhojärvi och Iivo Niskanen vunnit guld i Sotji 2014. Guldet i Sotji, det första vinterguldet på 12 år, innebar att både tv-kanalen YLE Fem och radiokanalen YLE Puhe spelade marschen. Marschen blev det första musikstycket som någonsin spelats i pratkanalen YLE Puhe. Senast musikstycket har spelats under sommar-OS var till Satu Mäkelä-Nummelas ära när hon vann guld i skytte vid OS i Peking 2008.

Det återstår att se om finländare når sådana framgångar vid OS i Rio att det finns skäl att spela marschen.

___

Edit 8.8.2016: webblänkar adderade till bloggtexten.

* Eller kort “Helsinki, Porilaisten marssi!”

Europas största sång- och musikfest

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning (papper) 10.7.2016.

Europas största sång- och musikfest

Idag avslutas Europas antagligen största sång- och musikfest. Jag syftar givetvis på fotbolls-EM i Frankrike. I drygt en månads tid har fotbollsfesten pågått och utöver snygga mål, dribblingar och hemska bilder av huliganer, vill jag påstå att det har varit en fest präglad av ljud och musik.

David Guettas och Zara Larssons officiella VM-låt samt olika utdrag anpassad för spelarentrén eller tv-sändningarna har spelats till lust och leda. Riffet ur The White Stripes låt ”Seven Nation Army” har använts som en gemensam musikaliskt egendom och har sjungits av supportrar framförallt i samband med firandet av målen. Nordirländarna kommer knappast att glömma låten ”Will Grigg’s on Fire” medan Italiens rutinerade målvakt Gianluigi Buffon passionerat har sjungit nationalsången i ännu en stor internationell turnering.

Det som många säkert kommer att förknippa EM-2016 med (utöver finalens vinnarlag förstås) är Islands osannolika framgångssaga. Framförallt ritualen där islänningarna, både spelarna och supportrarna, skanderar ”HU” och simultant klappar i händerna och sedan långsamt accelererar motivet efter varje repetition, har gjort intryck på många. Det var onekligen ett imponerande visuellt och auditivt fenomen som ytterligare stärkte den isländska sammanhållningen.

Ritualen har kallats bl.a. ”vulkanen”, ”vikingaklappet” och ”vikingaropet” och har tillskrivits betydelser som antyder kopplingar till någon form av ur-isländskhet. Här har medierna varit rätt bra på att heja på. Något ur-isländskt stridsrop är det självklart inte frågan om. Antagligen har de isländska supportrarna inspirerats av skotska fotbollslaget Motherwells supportrar som har en nästan identisk ritual. Insatta personer inom det isländska fotbollsförbundet har själva smärtfullt avmystifierat ritualen och uppgett ett polskt handbollslag som inspiration. Frankrike kopierade i sin tur ritualen efter segern i semifinalen.

I fallet med islänningarna har ritualen blivit extra fascinerande eftersom de subjektivt regisserade tv-bilderna – eller snarare tv-ljudet – inte alltid har avslöjat de två bastrumsslag som föregått och synkroniserat det kraftfulla ”HU”-ropet. Trumslagaren är den verkliga ceremonimästaren men man har lockats att tro att de isländska fansen med händerna i luften har gemensamt vikingablod och därför bara vet när det är dags att ropa nästa ”HU” tillsammans. Så är det förstås inte. Men det är bra TV och (medie)sporten lever gott på skapandet av dylika narrativ. Zoomar man ut ytterligare och accentuerar bastrumsslagen klingar motivet plötslig som en rytmisk omtolkning av stamp-stamp-klapp:et från Queens ”We Will Rock You”.

För oss som har tittat på tror jag fascinationen kring ”vikingaropet” inte bara är förenat med uppfattningar och mytologiseringar kring isländskhet: det är framförallt kopplat till ritualens fysiska natur. I en allt mer splittrad, individualiserad och medieförmedlade vardag kan man fråga sig om vi inte törstar efter dylika fysiskt ”äkta” fenomen som genomförs ansikte mot ansikte eller sida vid sida med andra, just där och just då.

Ritualer med kollektivt överenskomna rörelser och ljud bidrar dessutom till att man upplevs utgöra en gemensam kropp, inte som många separata individer. Däri ligger en av musikens och ljudskapandets – även körsångens – allra mest grundläggande funktioner, dvs. att förmågan att kunna bidra till en känsla av gemenskap och samhörighet.

En kulturell betraktelse från Gran Canaria

Krönika publicerad i Österbottens Tidning (bakom betalvägg) 20.3.2016

För några veckor sedan reste jag för första gången i mitt liv på en så kallad solsemester. Vi valde ett säkert och billigt kort för en barnfamilj, nämligen Maspalomas på ön Gran Canaria. Där finns sol och swimmingpool, vilket gott räcker för en treåring och vinterbleka, småstressade föräldrar. Det var skönt att resa utan jobbdator i bagaget. Bara några böcker kring temat identitet kom med. Dessa tänkte jag passa på att läsa på nytt i solstolen. Jag kan inte påstå att jag skulle ha rest mycket, kanske trivs jag lite för bra på sommarstugan i Larsmo. Ändå är jag av den åsikten att det är berikande att resa eftersom det vidgar vyerna och genom att bekanta sig med andra kulturer förstår man också sin egen lite bättre.

Nå, den som turistat på någon av de exploaterade Kanarieöarna vet att dit åker man inte för att uppleva någon ”autentisk” kultur. Man reser dit för ett för oss finländare icke-förunnat klimat. Det som är intressant med området kring Maspalomas och legendariska Playa del Inglés (”Engelsmännens strand”) är hur man där, om man vill, i princip kan leva ett finländskt liv men i ett varmt klimat. Även till exempel tyska, svenska, norska och brittiska små samhällen möter en när man strosar mellan hotellen, restaurangerna och butikerna. Svenskar kan köpa snus utan problem, finländare dagens Ilta-Sanomat och affischer avslöjade att några veckor innan oss verkar bl.a. Matti Nykänen, Frederik, Tauski och Olli Lindholm haft spelningar i Playa del Inglés. Fascinerande.

När jag om kvällarna slog mig ner i vår ”apartamento” kunde jag inte låta bli att reflektera över hur orättvist fördelade världens resurser är. Samtidigt kom Stuart Halls berömda citat om ”the West and the Rest” till liv. På tv-kanalen CNN visades nyhetsbilder av agiteraren Donald Trump som vill bygga murar, både fysiska och mentala, med sitt hatprat och hot om våld mot i princip alla minoriteter. Även bilder av flyktingmassor strandade i omänskliga förhållanden på gränsen till Europa rullades upp. När jag gick in på sociala medier och tog del av det subjektiva flödet från hemmafronten varvades bilder på Rajat kiinni-affischer vid riksåttan med bilder av ”fistbumpande” ministrar samt bekymrat utbildningsfolk. En viss känsla av hjälplöshet smög sig onekligen på.

Det vi behöver är inte fler murar, varken fysiska eller mentala, utan möten med människor. Om vi stänger in oss bidrar vi bara till att förstärka stereotypa bilder av ”de andra”, vilka man tar till sig utan att ifrågasätta. Detta eftersom man inte vill, förmår eller ges möjlighet att vända på perspektivet och göra en mental resa utanför murarna. Det finns starka mörka krafter som vill misstänkliggöra medmänniskor och som påstår att vi inte har råd att hjälpa, att vårt samhällsbygge skakas i grunden av invandring, samt att främmande element är skadligt för den finländska kulturen. Sedda från Kanarieöarna, vilka är närmare Afrika än fastlands-EU, kändes dessa argument bisarra.

Ur ett gräsrotsperspektiv känns det ibland tröstlöst att bemöta dessa fördomsfulla krafter. I mitt tycke kan de bäst motverkas genom kulturella möten och utbildning. Som motpol till alla nerslående mediebilder kan jag därför inte låta bli att lyfta fram de projekt kring kulturell mångfald (se ÖT. 16.3.2016) som nu är på gång i Jakobstadsnejden. Må de förhindra att nya murar reses, samt att de som redan finns sakta men säkert vittrar sönder.