Tag Archives: kolumn

Musikern Matti

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 10.2.2019

Musikern Matti

Många motstridigheter knutna till fenomenet Matti Nykänen har lyfts fram när backlegendens bortgång har ventilerats den gångna veckan.

Matti verkade i spänningen mellan hjälte och antihjälte och han blottlade nationens många smärtpunkter, till exempel alkoholkonsumtion och familjevåld.

När hans framgångsrika backhopparkarriär tog slut gjorde han sig känd som sångare. Han behövde en publik både ekonomiskt och för att få de kix som idrottskarriären gett honom. Matti blev en medieprodukt som bidrog till sin egen kommersialisering.

Inspirationen till en karriär inom musiken fick världens bästa backhoppare antagligen av världens “sämsta” backhoppare nämligen Eddie “The Eagle” Edwards. Eddie klättrade på de brittiska topplistorna med “Fly Eddie Fly” år 1988 då Matti vann tre OS-guld i Calgary.

Eddie fick kultstatus i många länder och släppte år 1991 låten “Mun nimeni on Eetu” som är skriven av bland annat Irwin Goodman. Den är säkert underhållande live. En kort stund.

I sitt bidrag till essäsamlingen “Mitä Matti tarkoittaa?” ser populärkulturforskaren Kimi Kärki likhetstecken mellan utgångspunkterna för Eddie Edwards och Matti Nykänens musikkarriärer: Man tar en kändis och sätter hen på scenen för att sjunga om sitt liv och sina bedrifter. Framgången är given oberoende av hur det än klingar.

Sen är det förstås upp till var och en definiera framgång. Matti var inbokad för en spelning ännu samma dag som nyheten om hans död briserade. Det blev tre skivor: “Yllätysten yö” (1992), “Samurai” (1993) och “Ehkä otin, ehkä en” (2006).

Bakom Mattis musikkarriär stod gitarristen Jussi Niemi som lär ha fått två veckor på sig att skriva låtarna till debutskivan. Samma Jussi Niemi låg också bakom låten “Ice Hockey” som några ishockeylejon med Teemu Selänne i spetsen spelade in inför ishockey-VM i Åbo 1991. De inspirerades i sin tur antagligen av Tre Kronor och Håkan Södergrens sångprestationer i “Nu tar vi dom!” (1989).

Sedan Timo Jutila lät sin hjältestatus hyllas och förlöjligas av narren Samppa Linna i låten “Ny rillataan” (2012) har idrottare figurerat sparsamt i musikaliska sammanhang. Dylik humor har idag ersatts av deltagardriven kultur i formen av mashups och mem på nätet.

Nu när Matti har landat för gott undrar jag om inte en musikform, eller rättare sagt en samarbetsform, mellan idrott och musik också går i graven. Jag tänker på den form av ”humormusik” där uttryckligen hyllade idrottare kliver upp på scenen och låter sig beskrattas.

Samma problem som hos Matti finns säkert bland dagens idrottare men de låter sig inte släpas in i inspelningsstudion för att genom sång karnevalisera och slå mynt av sitt leverne. Dagens medietränade idrottare vet att de är brand som på egna villkor kan kommunicera med fans på till exempel sociala medier. Mattis karriär som underhållare startade när inte vem som helst hade möjlighet att spela in och ge ut musik. Medielandskapet har förändrats enormt sedan dess.

Jag har aldrig haft behov av att höra min barndomshjälte sjunga men vandrade in på hans på förhand kritiserade konsert på Stadshotellet sommaren 2017. Det råder inga tvivel om att “vår Matti” hade en trogen skara fans som inte svek sin världsmästare.

Jag minns hellre hur jag och mina kompisar efter Calgary-OS med mini-skidor på vinterpjäxorna hoppade som Nykänen i alla möjliga snöhögar och gjorde allt för att klå rivalen, den mustaschprydde Jens Weissflog. Och Eddie, han blev förstås alltid sist.

Advertisements

I döda gubbars sällskap

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning (papper & online) 16.12.2018.

 

I döda gubbars sällskap

När jag tog mina första toner som klassisk gitarrist så stötte jag på en bild av gitarristen och tonsättaren Francisco Tárrega (han som skrev valsen som Nokia använde som ringsignal). På bilden sitter Tárrega med gitarren i famn omringad av åtta välklädda spanska herremän av vilka några är hans elever. Av bilden att döma (den hittas enkelt på nätet) hänförs de av Tárregas musikerskap och granskar noggrant hans teknik.

Samma bild och många andra svartvita porträtt av skäggiga gubbar hängde i de övningsrum där jag under min studietid svettades med bland annat Tárregas “Capricho árabe”.

I dag när jag stöter på bilden skulle jag vilja kunna zooma ut och se allt det som inte rymdes med innanför fotografiets ramar. Vem fick inte vara med i salongerna? Vem tystades och varför?

Bilden på Tárrega och hans beundrare är rätt representativ för den västerländska konstmusikens historieskrivning och genusproblematik. Historien är tyvärr som en exklusiv herrklubb vilket har resulterat i att få i dag kan nämna andra kvinnliga kompositörer än abbedissan Hildegard av Bingen (f. cirka 1100) och av de nu levande Kaija Saariaho.

Lite samma känsla får jag när jag ser upplägget för Mellersta Österbottens kammarorkesters (MÖK) “efterlängtade kulturgärning”, det vill säga att fram till 2020 framföra alla Beethovens nio symfonier. Den kraftansträngningen når den tredje symfonin i februari.

Visst, det är en kulturgärning att vi långt borta från de resursstarka symfoniorkestrarna i söder får möjligheten att höra alla symfonier. Men när jag ser att fyra män och inga kvinnor har engagerats för att som dirigent tygla Beethovens skaparkraft kommer jag att tänka på den där bilden av Tárrega: män som vinner det ultimata priset av att beundras av manliga likasinnade. Detta spär ytterligare på bilden och myten kring det manliga geniet samt dirigentskapet som en manlig domän.

Det här är det “normala”, tyvärr. Få ställen är så dominerade av (döda) män som de klassiska konsertprogrammen. Vi borde lära oss att se kritiskt på detta och inte bara reproducera. Orkestrarna knorrar, rycker på axlarna eller säger “ja, men då det inte finns…”

Vad gäller kompositörsfrågan krävs det att man ser på historien ur ett annan perspektiv än “vinnarens”. Det krävs också vilja och kritiskt tänkande av musiker, pedagoger och forskare för att luckra upp hjältemyterna som skymmer sikten för tankeväckande musikaliska möten. Samtidigt kan man inspirera till framtida jämställda sådana.

Exempel på detta är till exempel skivprojektet “Earthly Angels” där Kajsa Dahlbäck & co belyser en fascinerande fördold musikkultur med italienska aristokratflickor som blev nunnor av bland annat socioekonomiska skäl. Violinisten Cecilia Zilliacus, konstnärlig ledare för Korsholms musikfestspel, valde att i somras lyfta fram fin musik av bland annat Amanda Maier, Clara Schumann och suffragetten Ethel Smyth. Så nyanseras musikhistorien.

Den enda konserten i MÖK:s program för 2018-19 som innehåller musik skriven av en kvinna är den som leds av den blivande konstnärliga ledaren Malin Broman. På konserten i mars finns musik av både Elfrida Andrée och Fanny Mendelssohn (gift Hensel). Svenskan Andrée var en pionjär som utmanade sin tids normer medan Fanny Mendelssohn i skuggan av sin bror skrev närmare 500 verk. 500!

Jag ser fram emot de kulturgärningar som valet av Malin Broman kan föra med sig.

________________

 

Bilden av Tárrega & co jag hänvisar till i texten:

tarrega_bone.jpg

 

 

Musik i allhelgonatid

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 3.11.2018

 

Musik i allhelgonatid

Den här helgen firar vi alla helgons dag och vi minns våra anhöriga, framför allt genom att tända ljus på gravarna. I novembermörkret lyser minnet av våra nära och kära som klarast genom olika meningsfulla, kollektiva ritualer och ceremonier.

Musik följer människan från vaggan till graven. Musik, detta svårbegripliga klingande fenomen, omgärdar oss i många vardagliga situationer, strukturerar vår vardag, formar våra högtider och är allestädes närvarande i oändligt många sammanhang.

Många år har jag saknat allhelgonakonserter i vår nejd men i år finns det kanske ett större utbud än någonsin då inte bara Mellersta Österbottens kammarorkester men också Jakobstads Sinfonietta tillsammans med Wegelius kammarstråkar arrangerar konserter. Konserter, musik och till dessa hörande musikaliska aktiviteter kan bli meningsfulla sätt att minnas de som inte längre finns bland oss och för att bearbeta känslor av sorg och saknad.

Det har skrivits stora mängder om förhållandet mellan musik och känslor. Det är en ändlös diskussion; musiken förmåga att styra våra känslor är svårbegriplig, ibland okontrollerbar med ibland använder vi den också medvetet och till vår fördel.

Man kan i alla fall konstatera att ljud är vibrationer av olika frekvens. Vi uppfattar ljud och tolkar dem via ett kulturellt och personligt färgat filter som skapar musikaliska betydelser, minnen och upplever känslor knutna till dessa. Med musik kan vi skapa känslomässiga band till andra. Musik kan också bli en del av vår identitet och på många komplexa sätt vara nyckeln till vårt känslosliv. Men musiken i sig är stum, känslorna skapas i mötet med människan.

Man brukar säga att man drabbas av musik, vilket kan innebära plötsliga känslosvall från sorg till glädjerus. Men man kan också välja att anamma musikens bedövande effekter. Man kan förlora sig i musik, fly in i den och i ett tillfälligt känslosvall rymma från världen utanför.

Men att sjunka in i och absorberas av musiken kan också ha förmågan att stärka den existentiella upplevelsen, det vill säga hjälpa oss att komma i kontakt med vårt inre och bidra till vår förståelse av det mänskliga livet.

Genom olika musikaliska praktiker och egen aktivitet kan vi med andra ord också låta musiken drabba oss. Musiklyssnandet är i den meningen inte någon passiv aktivitet utan musik blir något vi kanske aktivt uppsöker, använder och samtalar med.

Det här har kopplingar till det som musikforskaren Christopher Small kallar för ”att musika” (”musicking”). Small gör musik till ett verb – en aktivitet. Musik är mer än att spela eller lyssna: Musik är en social kraft som likt traditionen att tända ljus på gravarna kan skapa samhörighet och tröst.

Alla vill kanske inte besöka konserter utan föredrar det privata lyssnandet. Precis som sorgen och minnen har musik både en privat och en social dimension. Oberoende handlar det om att man med musik skapar ett nu som resonerar i det förgångna och reflekteras mot visioner om framtiden. Musik är en möjlighet att, om än bara för en stund, ta ner vår gard och låta den slå an känslomässiga vibrationer i oss.

Kattens symfoni

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 8.4.2018.

 

Kattens symfoni

Vår katt Läsh tillbringar oftast sina nätter utomhus. Den senaste tiden har hon hittat ett nytt ställe att tillbringa sina mornar på.

När det börjar ljusna söker hon sig till vår veranda, hoppar upp på ett av borden och bänkar sig på en uppochnervänd låda som vi odlade basilika i förra sommaren (av någon orsak har lådan inte tagit sig in i förrådet själv). Där tillbringar Läsh sina mornar och njuter säkert av att dagarna nu blir längre, ljusare och varmare.

När det Ahlsvedska hushållet vaknar till liv ser vi henne hopkurad sitta med slutna ögon på bordet utanför vårt köksfönster. Innan vi ens har fått i oss den första kaffedroppen har hon börjat njuta av dagen. Det enda livstecknet hon ger ifrån sig är att öronen försiktigt rör på sig ibland som om hon lyssnade på sitt revir som en bekant, välklingande komposition.

Till sitt yttre påminner denna pälsbeklädda livsnjutare mig om någon som med stängda ögon sitter försjunken i djup kontemplation över det man lyssnar på – någon som helt och fullt hänger sig åt ett ljudlandskap eller ett musikaliskt verk.

För mig symboliserar hennes habitus något som är så nära ett så kallat autonomt lyssnande som man bara kan komma. Lyssnandet är autonomt i den meningen att man inte gör annat än lyssnar. I skalans andra ände finns den form av “slölyssnande” man gör när andra aktiviteter är viktigare än själva lyssnandet, till exempel att leka, äta, diska eller köra bil.

Den här “skalan” är förstås bara en teoretisk konstruktion. Man kan ifrågasätta om man – och nu pratar jag om människor – faktiskt i någon lyssnarsituation inte gör annat än enbart lyssnar.

Jag har länge fascinerats av olika grader av lyssnande eftersom sammanhanget influerar hur vi lyssnar. För katten verkar morgonen – åtminstone tills trastarna har anlänt – vara en njutbar lyssningssituation.

När jag betraktar Läsh avundas jag hur hon till synes prioriterar endast lyssnandet som aktivitet. Hur hon verkligen uppfattar sin omgivning kan jag bara spekulera i, men när ettåringen härjar i köket och vill ha frukost fortare än genast avundas jag katten som ligger orörlig, hopkurad i gryningens ljus och bara lyssnar.

Efter en stund, vartefter ljudet i köket tilltar, börjar Läsh sakta men säkert signalera att hon nog är vaken. När hon hör ytterdörren öppnas reagerar hon på bråkdelen av en sekund – in, fort, ge mig mat NU!

Hennes reaktionsförmåga påminner om en småbarnsförälders lyssnande. När man lyssnar som en småbarnsförälder är man i konstant beredskap, “listening-in-readiness” som forskaren Barry Truax skulle kalla det. Detta är en “typ” av lyssnande där man snabbt fokuserar på ett ljud som bedöms som viktigt i sammanhanget trots att man inte aktivt lyssnar efter det.

Småbarnsföräldrar – ni vet – ljudet av något som går sönder, en oroväckande hostning eller en plötslig tystnad som kan innefatta alla möjliga hyss.

Den opportunistiske katten vet att när det rasslar i dörren så ska man passa på. Nej, katten må höra bra men lyssnar nog inte för lyssnandets nöjes skull. Denna förmåga har nog enbart vi människor förunnats med. Detta bottnar i människan som social och kulturell varelse med förmågan att tillskriva ljud, musik eller klingande sammanhang och fenomen olika värden och estetiska kvaliteter. Detta skiljer människan(s lyssnande) från djuren(s).

Utomhus är nog kattens lyssnande en form av beredskapslyssnande. Hur som helst kan jag inte låta bli att inspireras av detta livsnjutande rovdjur som ser ut att njuta av sitt revir som en välklingande Beethovensymfoni.

Från aha till åhå

 

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 18.3.2018

Från aha till åhå

I en kolumn förra veckan (ÖT 11.3) skrev Pauliina Holmqvist intressant om livets åhå-upplevelser. Kolumnen slog an en nostalgisk sträng i mig som lätt kommer i gungning på våren.

När detta skrivs har årets nior just gjort sina första studieval och ansökningstiden till högskolorna har inletts. Många ungdomar har nu tagit det rätta beslutet, alternativt ett beslut man av olika orsak ännu kan komma att omvärdera.

Trots att jag har jobbat med musik i snart 15 års tid undrar jag om jag någonsin beslutade mig för att jobba med just det.

Visst beslöt jag mig för att söka till utbildningar men livet har format sig genom att jag hamnat in i olika “aha-situationer” som jag först nu när jag närmar mig 40-strecket inser att har varit av stor betydelse för de mer eller mindre intuitiva beslut jag tog.

Först nu inser jag med ett stort “åhå” hur viktiga vissa situationer kom att bli för var och vad man är idag.

I min familj har musiken alltid varit mer eller mindre närvarande. Föräldrarna hade stor inverkan på det första instrumentvalet (tack mamma och pappa!) men i högstadiet packade jag ner fiolen, något jag i dag ångrar (förstås!).

En uppmärksam och skicklig musiklärare i Oxhamns skola la en dag en Landolagitarr i min famn (tack Brita!) och plötsligt harvade jag ackord betydligt bättre än jag tecknade. I lågstadiet hade jag nämligen drömt om att bli serietecknare. Lärare – ånej – det kunde jag aldrig tänka mig att bli.

Efter högstadiet blev det musiklinjen vid EFÖ i Vasa. Där introducerade “Bona” Sandström mig till den klassiska gitarren. Vid samma tider förirrade jag mig in på en konsert i Runebergssalen där Per Skareng var solist i “Concierto de Aranjuez” med Jakobstads Orkester.

Wow – vilken upplevelse! Kan man spela gitarr på det där sättet också? Både “Bona” och Per Skareng blev sedermera både mina lärare och kolleger vid Musikhuset i Jakobstad. Jo, lärare blev jag ju också av bara farten – åhå!

I något skede fick jag höra att det fanns något som hette musikvetenskap och att man kunde studera det i Åbo. Jag hade nog ingen aning vad jag gav mig in på och det var minst sagt kämpigt innan jag som musiker blev du med det vetenskapliga.
När jag den första hösten satt och pustade och flåsade på grund- och metodkurser kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig att bli doktor i musikvetenskap.

Nej, de där bleka forskarna som satt inlåsta och läste dagarna i ända och som endast släpptes ut när de skulle undervisa fnissade man ju lite åt som gulnäbb.

Jag var faktiskt fem före att ge upp men räddades av en alldeles fantastisk kurs om musikens mörka sidor (tack Bruce!). Sakta men säkert föll myntet ner och musikvetenskapliga aha-upplevelser uppenbarade sig. Åhå, 10 år senare disputerade man.

Det är onödigt att ångra något men vägen har förstås varit betydligt krokigare än de raka streck som jag nu kan dra mellan mina aha-upplevelser. Krokar och misstag lär man sig av.

Det enda som grämer mig – och säkert många andra som studerat i “vuxen” ålder – är att jag hade fått betydligt mer ut av mina studier om jag ens hade haft en bråkdel av de erfarenheter jag har i dag.

När man idag som lärare och förälder kanske beklagar sig över att “dagens ungdom” endera verkar viljelösa eller har dålig koll på läget borde man kanske först rannsaka sig själv.

Åhå, hur lite visste man väl inte själv om livet när man gjorde sina val? Jag har i alla fall lärt mig att man aldrig ska säga aldrig och alltid göra sitt bästa av det man väl beslutar sig för att ta sig an.

Om att hylla en musikalisk livsgärning

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning (papper) 18.09.2016.

Om att hylla en musikalisk livsgärning

Som kompositör önskar man är att ens musik ska leva ett betydligt längre liv än en själv. Hur mäter man då en framgångsrik musiker och pedagogs insats? En musiker berör i form av minnesvärda konserter och de mest framgångsrika tolkningarna kanske lever vidare i form av inspelningar.

En vacker tanke vad gäller pedagogiska insatser är att de i lever kvar via de människor man har influerat och inspirerat. Det kan handla om att förmedla tekniskt kunnande, utveckla elevens musikaliska potential och inte minst fungera som inspiratör och förebild på olika sätt.

Genom ett nätverk av människor man influerat lever således ens musikaliska gärningar och arv vidare i form av nya generationer av människor vilka kan förverkliga sig och sina musikaliska idéer. Lite i sådana banor brukar jag resonera.

I torsdags samlades en skara musiker till en ”Minneskonsert” i Schaumansalen. Med konserten ville man visa den tacksamhet man känner inför den framlidne Bernhard Nylunds musikaliska insatser; både för musikerna personligen, men även musiklivet i stort. Bernhard Nylund avled sommaren 2015 och var en erkänt skicklig lärare, klarinettist och saxofonist. Hans namn ihågkoms med ett leende på läpparna bland musiker och pedagoger runtom i landet. Sannolikt även hos många föräldrar.

Framträdande roller under Minneskonserten hade klarinettisterna Christoffer Sundqvist och Björn Nyman vilka sensationellt delade segern i Crusell-tävlingen 2002. Nylund hade en otrolig förmåga att upptäcka och utveckla musikaliskt potential och speciellt de som tog emot hans utmaningar undervisade han med stor passion. Alla han influerat hade antagligen fyllt hela Schaumansalen.

Utöver Sundqvist och Nyman medverkade klarinettisten och pianisten Petri Judin samt Jonas Granholm och Krister Aho. Även kolleger, stråkmusiker ur Jakobstads Sinfonietta hyllade sin f.d. kollegas musikerskap.

Musik väcker minnen och under konserten mindes jag plötsligt att ”Benkko” en gång bad mig arrangera ”Internationalen” och ”Työväen marssi” för klarinettkvartett. Jag kan försöka, sa jag som då studerade instrumentering. Efter spelningen upplyste han mig småfinurlig att arren var ”ställvis rätt så lyckade”. Själv är jag övertygad att de var just så dåliga som man kan förvänta sig av en gitarrist som skriver för klarinetter. Men jag hade tagit emot utmaningen, vilket han uppskattade.

Christoffer Sundqvist konstaterade inledningsvis att när klarinettvännerna samlas lever Nylund bland dem, i form av talesätt och tankesätt.  Så tror jag många lärare gärna vill bli ihågkomna och det var också något som genomsyrade den varma, högklassiga minneskonserten.

I den bedårande, stillsamma ”Poulencromansen” som Sundqvist och Nyman inledde med hördes Nylunds tankar kring andning och strävan efter tonkvalitet i alla register och dynamiker. Poulenc övergick smidigt i Mendelssohns melodiskt sköna andra sats ur ”Konsertstycke nr 1” med högklassig melodi och frasering understödd av mångsidige Judin vid pianot. Den av Nylund ofta spelade klarinettpolkan innan paus personifierade hans humor, medan kvintettrepertoaren som avslutade konserten utmynnade i en gripande version av ”Misty”; ett fint sätt att minnas hans mångsidighet.

Efter nästan två timmar av högklassigt musicerande råder det inget tvivel om att Nylunds musikaliska arv är i goda händer. För att använda ett av hans stående uttryck: ”Kampen går vidare!”.

___

Minnestexter över Bernhard Nylund har tidigare publicerats i bl.a. Helsingin Sanomat (på finska) och ÖT (på svenska).

De olympiska segrarnas marsch

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 7.8.2016 (papper) och på webben 8.8.2016.

De olympiska segrarnas marsch

En idag ofta citerad artikel inom humaniora är Walter Benjamins essä “The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction” (1936). I sin inflytelserika essä diskuterar Benjamin modernitetens konsekvenser för konsten, och med fotografi och film som exempel lyfter han fram hur reproduktioner saknar den ”aura” av autenticitet som original anses ha.

Även om Benjamin inte uttryckligen diskuterade musik har hans idéer använts mycket inom musikvetenskapen. När fonografen gjorde det möjligt att spela in, reproducera och förflytta musik, fick vanliga människor, ”massorna”, tillgång till musik- och konstupplevelser som tidigare endast var möjliga i närvaro av levande musiker. Frigjord från sina exklusiva och restriktiva ritualer blev konsten mera tillgänglig för massorna.

Visserligen hade Benjamin rätt om tillgänglighet; inspelningar – alltså reproduktioner – ökade tillgången på musik men, som forskaren Mark Katz påpekar, är inspelningar inte befriade från ritualer och traditioner: snarare bidrar de till skapandet av nya. Inspelningar sprider inte bara kultur, de kan också skapa till nya uttrycksformer och betydelser avlägsna från originalets ursprungliga sammanhang.

Ett mycket aktuellt exempel är framförandet av ”Björneborgarnas marsch” (kompositör okänd, text J.L. Runeberg) för finländska olympiska guldmedaljörer i YLE:s utsändningar. “Björneborgarnas marsch” har sedan 1918 varit försvarsmaktens honnörsmarsch och hör till presidentens festceremonier. I ett tacktal till Finlands olympiska kommitté och guldmedaljörerna vid OS i Nagano 1998 uttryckte president Martti Ahtisaari sig så här:

“När jag uttalar dessa tackord känner jag mig nästan som er kollega. De som vinner en olympisk guldmedalj tillhör nämligen den skara människor för vilka man spelar ‘Björneborgarnas marsch’. Jag hoppas att allt flera idrottsmän och -kvinnor under de kommande åren kan sälla sig till er skara.”

Intressant nog gjorde Ahtisaari ingen skillnad på att för presidenten framförs den oftast av försvarsmaktens musiker, medan olympiavinnare hedras med en inspelning av marschen i etermedia (utan att kanske själv ens höra den).

Den här traditionen har, enligt tidigare sportredaktören Arto Teronen, troligtvis inletts redan vid OS i London 1948. Idén att ge olympiska segrare ”fosterländsk ära” med “Björneborgarnas marsch” kom från programchef Jussi Koskiluoma och referenten Pekka Tiilikainen. Tiilikainen, som ansågs ha en ”blåvit röst”, är den som antagligen först har yttrat de numera legendariska orden: ”Helsinki, olkaa hyvä, Porilaisten marssi!”*. Nuförtiden, när YLE finns i stadsdelen Böle, är det också möjligt att omformulera frasen till ”Pasila, olkaa hyvä, Porilaisten marssi”.

Det har alltså skapats en, åtminstone inom YLE, omhuldad medieritual reserverad för finska olympiasegrare. YLE publicerade till och med en artikel om ritualen på sin webbplats efter att Sami Jauhojärvi och Iivo Niskanen vunnit guld i Sotji 2014. Guldet i Sotji, det första vinterguldet på 12 år, innebar att både tv-kanalen YLE Fem och radiokanalen YLE Puhe spelade marschen. Marschen blev det första musikstycket som någonsin spelats i pratkanalen YLE Puhe. Senast musikstycket har spelats under sommar-OS var till Satu Mäkelä-Nummelas ära när hon vann guld i skytte vid OS i Peking 2008.

Det återstår att se om finländare når sådana framgångar vid OS i Rio att det finns skäl att spela marschen.

___

Edit 8.8.2016: webblänkar adderade till bloggtexten.

* Eller kort “Helsinki, Porilaisten marssi!”