Kolumn ("impuls") publicerad i Hufvudstadsbladet 12.2.2020

Från Susikoira Roi till Suomi nyt – jakten på nya språkliga kontaktytor fortsätter

För några veckor sedan publicerade tankesmedjan Magma rapporten Svenska, finska, engelska – komplement eller alternativ där språkvetaren Jenny Stenberg-Sirén diskuterar ungas språkkunskaper, språkattityder och språkanvändning.

Rapporten ger en intressant inblick i finlandssvenska ungdomars vardag men även för den som inte kan titulera sig ungdom längre är igenkänningsfaktorn hög. Likt många före henne lyfter Stenberg-Sirén fram att en del unga talar finska bättre än svenska medan andra knappt kan formulera en mening.

Brist på språkliga kunskaper kan leda till ett främlingskap. Språket är nyckeln in i kulturen, å andra sidan kan kultur i olika former göda intresset för språk. Tyvärr har finlandssvenskarna en mycket svag koppling till den finska populärkulturen. Det här är, som också Kenneth Myntti konstaterat på ledarplats i ÖT, det mest spännande elementet i rapporten.

För den som sedan barnsben har översköljts av trender och kultur via (riks)svensk radio och tv kommer konstaterandet förstås inte som någon överraskning. I dag är utbudet än större men samtidigt är mångfalden också bara några klick bort. Den nya utmaningen är den ökade individualiseringen som den digitala verkligheten för med sig. I den är finlandssvensk mediekultur heller ingen självklarhet, vilket också lyfts fram i rapporten.

Risken för att utsättas för ny och främmande, kanske rentav spännande finsk musik, elimineras av rekommendationer baserade på algoritmer och individualiserade konsumtionsmönster. Dagens ungdomar äger ingen tv och digitala tidningar ligger inte heller lättillgängligt framme och väntar på att bli lästa. Finska och svenskspråkiga förenas däremot i den globala engelskspråkiga populärkulturen.

För några år sedan intervjuade jag en handfull österbottniska rytmmusiker som flyttat till Stockholmstrakten för att fortsätta sina karriärer där. De lyfte fram att steget till Sverige var litet och mera naturligt än att pröva lyckan söderöver, i “finska Finland”. I bagaget hade man den gemensamma engelskspråkiga standardrepertoaren (populärkulturen) men också en djup insikt i den svenska kulturen som man ju hade vuxit upp med. Hos vissa kändes den finska kulturen så pass främmande att den fungerade som en push-faktor eftersom man inte ansåg sig trovärdigt kunna konkurrera på den inhemska, finska marknaden. Hade jag spelat gitarr med stöpsel kanske jag hade suttit i Sverige nu.

För egen del visar sig utanförskapet i de mest oskyldiga sammanhang: På lördagskvällarna brukar jag ibland se på det populära finska tv-programmet Suomi Love där gripande livshistorier ges musikalisk gestalt av folkkära finländska artister. Min kära tvåspråkiga fru brukar sätta artisterna på musikkartan åt mig ifall min allmänbildning inte räcker till. Ofta saknar jag kulturell kontaktyta till artisterna; de fanns inte i den finlandssvenska vardagen i det lill-Stockholm (Jakobstad) jag växte upp i. Ett finlandssvenskt Suomi Love skulle säkert klinga annorlunda än den finska förlagan.

Stenberg-Sirén lyfter fram att de goda erfarenheter man haft av att levandegöra kultur på svenska genom Svenska nu-projektet kunde få en spinoff i form av ett Suomi nyt-projekt för svenskspråkiga skolor. Det låter som en intressant idé. Tyvärr kommer det för sent för egen del. Att titta på Susikoira Roi på finskalektionerna räckte inte för att väcka mitt intresse för språket.