Tag Archives: YLE

Världsmästare i toner

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 5.3.2017

Världsmästare i toner

Skidåkning, denna idag så tv-vänliga och kära finländska idrottsgren, har förvandlats till ett idrottsspektakel med minutiös ljudplanering. Ljudet från skidstavarna, ropen från publiken längs med spåren kompletteras med noggrant mixade dramatiska helheter som tv-mediet ramar in, tolkar och förmedlar.

Långt ute i skogen ses skidåkaren medan man i bakgrunden uppfattar vrålet från den förväntansfulla publiken vid målfållan.  Ibland hörs lite dunk-dunka, musik planerad för att hålla igång publiken ifall tiden blir lång eller kölden börjar göra sig påmind. Vid internationella evenemang är det inte bara en ”hemmapublik” som ska underhållas, musiken avspeglar i någon mån den heterogena publiken.

Hemma i tv-sofforna där det finska folket följer YLE:s tv-sändningar är situationen annorlunda. Här kompletteras starka bilder från idrottsplatsen med musik som bidrar till en känsla av gemenskap och nationell tillhörighet.

Precis som över en miljon andra finländare tittade jag på Iivo Niskanens guldlopp i onsdags. När segern var ett faktum skallade ”Iivo!”-ropen i målfållan, vilket framhävdes och repeterades i tv-sändningen. Hade det varit frågan om lagsport hade publiken skanderat ”Suomi!” istället.

I samband med sport suddas gränserna mellan det kollektiva och individuella ut. Alldeles speciellt effektivt görs det med hjälp av så kallade offersymboler, vilket är exempelvis nationalsången och flaggan. De symboliserar den nationella gemenskap man representerar och för vars färger och ideal man åtminstone på en symbolisk nivå (och ur tv-tittarens perspektiv) kämpar för.

Hade det varit frågan om OS-guld hade YLE spelat ”Björneborgarnas marsch” till Iivos ära. Men eftersom det inte finns någon medieritual förknippad med skid-VM visades slow-motion-bilder av guldhjälten genom en vajande finsk flagga till tonerna Ilpo Kaikkonens låt ”Kiitoradanpää”. Genom framförallt låttexten kopplas tankar om beslutsamhet till idrottarens prestationer.

Även om låten inte omges av samma fosterländska patos som ”Björneborgarnas marsch” lyfte den blåvita symboliken i bildspråket fram idrottaren som målmedveten idealmedborgare, förebild och nationell hjälte. Varför YLE valt att lyfta fram just denna låt kan man enbart spekulera i.

I individuella idrottsgrenar är nationalsångens roll som segersymbol tydligast i samband med medaljceremonin. Medaljceremonin på torget i Lahtis är ett musikspäckat skådespel. Till medaljceremonin i Lahtis anländer medaljörerna ackompanjerade av fanfarer och pompös musik, vilken understryker det storslagna i deras prestation. Ner från prispallen kliver man till Enya-aktig musik med folklig melodik framförd av blandad kör: hjältarna hyllas av folket, högt som lågt, av unga som gamla.

Framförandet av segrarens nationalsång i kombinationen med hissandet av flaggan är förstås en emotionell höjdpunkt. Närbilder på den sjungande hjälten knyter samman hen med de som har bänkat sig framför tv-apparaterna. I denna ”heliga stund” som man förväntas respektera utan huvudbonad knyts uppoffringarna även till något större än det individuella, en gemensam historia och framtid.

Oberoende om man är intresserad av skidåkning eller ej, eller om man är som jag som inte har stått på ett par skidor på 10 år, är dess förmåga att engagera fascinerande.

Advertisements

De olympiska segrarnas marsch

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 7.8.2016 (papper) och på webben 8.8.2016.

De olympiska segrarnas marsch

En idag ofta citerad artikel inom humaniora är Walter Benjamins essä “The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction” (1936). I sin inflytelserika essä diskuterar Benjamin modernitetens konsekvenser för konsten, och med fotografi och film som exempel lyfter han fram hur reproduktioner saknar den ”aura” av autenticitet som original anses ha.

Även om Benjamin inte uttryckligen diskuterade musik har hans idéer använts mycket inom musikvetenskapen. När fonografen gjorde det möjligt att spela in, reproducera och förflytta musik, fick vanliga människor, ”massorna”, tillgång till musik- och konstupplevelser som tidigare endast var möjliga i närvaro av levande musiker. Frigjord från sina exklusiva och restriktiva ritualer blev konsten mera tillgänglig för massorna.

Visserligen hade Benjamin rätt om tillgänglighet; inspelningar – alltså reproduktioner – ökade tillgången på musik men, som forskaren Mark Katz påpekar, är inspelningar inte befriade från ritualer och traditioner: snarare bidrar de till skapandet av nya. Inspelningar sprider inte bara kultur, de kan också skapa till nya uttrycksformer och betydelser avlägsna från originalets ursprungliga sammanhang.

Ett mycket aktuellt exempel är framförandet av ”Björneborgarnas marsch” (kompositör okänd, text J.L. Runeberg) för finländska olympiska guldmedaljörer i YLE:s utsändningar. “Björneborgarnas marsch” har sedan 1918 varit försvarsmaktens honnörsmarsch och hör till presidentens festceremonier. I ett tacktal till Finlands olympiska kommitté och guldmedaljörerna vid OS i Nagano 1998 uttryckte president Martti Ahtisaari sig så här:

“När jag uttalar dessa tackord känner jag mig nästan som er kollega. De som vinner en olympisk guldmedalj tillhör nämligen den skara människor för vilka man spelar ‘Björneborgarnas marsch’. Jag hoppas att allt flera idrottsmän och -kvinnor under de kommande åren kan sälla sig till er skara.”

Intressant nog gjorde Ahtisaari ingen skillnad på att för presidenten framförs den oftast av försvarsmaktens musiker, medan olympiavinnare hedras med en inspelning av marschen i etermedia (utan att kanske själv ens höra den).

Den här traditionen har, enligt tidigare sportredaktören Arto Teronen, troligtvis inletts redan vid OS i London 1948. Idén att ge olympiska segrare ”fosterländsk ära” med “Björneborgarnas marsch” kom från programchef Jussi Koskiluoma och referenten Pekka Tiilikainen. Tiilikainen, som ansågs ha en ”blåvit röst”, är den som antagligen först har yttrat de numera legendariska orden: ”Helsinki, olkaa hyvä, Porilaisten marssi!”*. Nuförtiden, när YLE finns i stadsdelen Böle, är det också möjligt att omformulera frasen till ”Pasila, olkaa hyvä, Porilaisten marssi”.

Det har alltså skapats en, åtminstone inom YLE, omhuldad medieritual reserverad för finska olympiasegrare. YLE publicerade till och med en artikel om ritualen på sin webbplats efter att Sami Jauhojärvi och Iivo Niskanen vunnit guld i Sotji 2014. Guldet i Sotji, det första vinterguldet på 12 år, innebar att både tv-kanalen YLE Fem och radiokanalen YLE Puhe spelade marschen. Marschen blev det första musikstycket som någonsin spelats i pratkanalen YLE Puhe. Senast musikstycket har spelats under sommar-OS var till Satu Mäkelä-Nummelas ära när hon vann guld i skytte vid OS i Peking 2008.

Det återstår att se om finländare når sådana framgångar vid OS i Rio att det finns skäl att spela marschen.

___

Edit 8.8.2016: webblänkar adderade till bloggtexten.

* Eller kort “Helsinki, Porilaisten marssi!”