Tag Archives: Jokerit

The cultural practice of localising mediated sports music

Äntligen har min engelska artikel The cultural practice of localising mediated sports music publicerats i Finska musiketnologiska sällskapets årsbok. Det är alltså frågan om den tredje av mina totalt fyra avhandlingsartiklar.

Syftet med artikeln är att utforska hur lokal tillhörighet konstrueras genom processer som tangerar mediering av musik. Musik medieras genom medieförmedlade inspelningar, men medieförmedlad musik kan å andra sidan också bli en del av lokala kulturella praktiker. I artikeln bygger jag framförallt vidare på Dan Lundberg, Krister Malm, och Owe Ronström (Lundberg et al. 2003) och deras tankar om medialisering och medialiseringsprocesser.

Utgångspunkten är att samhällets medialisering även har konsekvenser för den musik som framförs i sportkontexter. Genom att bygga vidare på Lundberg et als (2003) tankar kring medialiseringsprocesser, vilka härstammar från musiketnologin, strävar jag efter att komplettera diskussionen angående ”mediers inbäddning i vardagen” (Couldry & Hepp, 2013, 195) på en lägre abstraktionsnivå.  Inom mediestudier har tankar om anpassning till medielogik under senare tid varit tätt förknippat med konceptet medialisering (mediatization med ”t”, inte mediaization som Lundberg et al använder), vilket är ett koncept som används för att förstå medieringens långsiktiga kulturella och sociala förändringar (Lundby 2014, 7).

På svenska har vedertagna begrepp som skulle göra skillnad på medialisering på makro-, meso- och mikronivå inte etablerats. I denna artikel utforskar jag de processer som sker på en längre abstraktionsnivå än det institutionella perspektivet och artikeln kan således ses svara mot de ”konkreta och kontextspecifika subprocesser” som medieforskarna Ekström et al (2016, 11) har efterlyst i en alldeles färsk artikel.

Att fokusera på just medialisering har för mig här varit ett sätt äntligen kunna förstå och diskutera olika typer av idrottsmusik inom ett och samma teoretiska ramverk. Ofta pratar man om 1) specialskrivna musikstycken, 2) musik som tillskrivits nya betydelser genom användning i idrottskontexter, 3) läktarsång, samt 4) bearbetningar av tidigare lokaliserade inspelningar (t.ex. i formen av digital deltagarkultur på webben) som om de vore synonymer och likartade kulturella produkter. Jag försöker i den här artikeln att öppna upp förståelsen för dessa olika kulturella uttryck som processer.

I artikeln argumenterar jag för att det finns musik som primärt medialiseras för distribution inom en lokal supportergemenskap (i artikeln exemplifierad av framförallt Jeppis Dynamite och KPV-humppa). Denna musik har inte skapats för att spelas i exempelvis radio eller massmedia. Samtidigt, som kontrast till de specialskrivna musikstycken som skrivits för specifika lag, finns det medieförmedlad musik skriven för en generell publik  som har (re)lokaliserats och tillskrivits nya betydelser i en sportkontext. Det centrala i relokaliseringsprocesen är att inspelningarna har tillskrivits nya betydelser i lokala kontexter. Här lutar jag mig teoretiskt mot Mark Katz (2010) som konstaterat att inspelningar inte är befriade från ritualer utan snarare bidrar till skapandet av nya. Detta exemplifieras genom lokal praktiker att t.ex. använda Alte Kameraden och Dirlanda i lokala kontexter samt inte minst genom att belysa spänningsförhållandet mellan Helsingforslagen HIFK:s och Jokerits musikaliska praktiker.

Som ett tredje tema lyfter jag fram hur musikstycken anpassas till lokala sammanhang genom en avmedaliseringsprocess. Denna process skiljer sig från den tidigare nämnda relokaliseringen av inspelningar så tillvida att den är relaterad till hejarklackskultur och dess kreativa agens att i lokala sammanhang omarbeta och förse musiken med ny lokalt  relevant lyrik. Det är med andra ord en väsentlig skillnad om man pratar om framförandet av en inspelning av Go West på ett idrottsevenemang eller om man hänvisar till att supportrar sjunger t.ex. nämnda sångs melodi med ny text. (t.ex. “Jaro, tää matsi voitetaan” [Jaro, den här matchen vinner vi]).

Avslutningsvis påvisar jag att musik som har lokaliserats i en ny kontext kan följas av en återmedeliseringsprocess vilket innebär att ett musikstycke medieras och sprids i ett nytt omarbetat format. Denna kreativa omarbetning och distribution kan idag också ses som en deltagardriven kultur och sammankopplas med det som av Lawrence Lessig (2008) har kallat för “Read/Only culture” (RO) och “Read/Write culture” (RW). Denna möjlighet att själv omtolka och distribuera lokala (musikaliska) symboler och betydelser på t.ex. YouTube kan också avslöja och understryka vilka musikstycken som anses meningsfulla inom en viss idrottsgemenskap.

I artikeln har jag med avsikt använt exempel från många olika sporter och lag, detta med avsikten att bredda synen på kopplingen mellan musik och sport vilken allt för ofta domineras av studier rotade i fotbollskultur.

Jag hoppas att denna lilla svenska “teaser” ska ha väckt intresset för att läsa hela artikeln.

Advertisements

Musik på fel plats

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 21.2.2016

Musik på fel plats

I tisdags mötte ishockeylaget Jokerit ryska SKA från St. Petersburg i Helsingfors i en match i ryskstyrda KHL-ligan. Ägarförhållandena gjorde matchen lite extra pikant: Hartwall-Arenan är ju till största delen ryskägd och den ryskfinska affärsmannen Roman Rotenberg är delägare i både SKA och Jokerit. Det som dock gav hemmaseger en besk eftersmak var ett litet stycke musik, spelat på helt fel plats.

När de ryska gästerna reducerade till 2-1 spelades SKA:s så kallade mållåt i Helsingforsarenan. Detta vilket fick många i Jokerit-gemenskapen att se rött, men också inom ishockeysamhället har man förundrats över hur man kunde bryta mot den oskrivna regeln att bara spela hemmalagets mållåt. Man hyllar helt enkelt inte motståndarna med att spela musik när de har gjort mål.

Jokerits dj Amanda Harkimo slog ut med händerna och twittrade att hon inte kunde påverka vilken låt som skulle spelas efter SKA:s mål. Blickarna riktades mot de komplexa och ägarförhållandena och Jokerit-fansen sjöng genast ut sin avsky.

Men vad då mållåt? Jo, en mållåt är det musikstycke som spelas när hemmalaget gör mål. Låten kan vara specialskriven eller en helt vanlig låt som har blivit en symbol för laget genom en lång och inte alltid logisk process. När Jokerit gör mål i Hartwall-arenan spelas sedan många år ”Gonna fly now” (från ”Rocky”). De flesta professionella lag har låtar vilka spelas år efter år och bidrar med trygghet och stabilitet.

Musikaliska symboler är viktiga för att knyta samman och upprätthålla föreställda gemenskaper. Visst, idrottslag representerar geografiska platser, men de är ändå föreställda gemenskaper i den meningen att de bygger på att människor framförallt upplever en samhörighet med laget och de övriga supportrarna.

Hemmaarenan är här mera än bara en fysisk plats, det är ett socialt rum knutet till identitetskonstruktioner men också en gemensam historia. Det är framförallt på hemmaplan som gemenskapen manifesteras, där visar sig den föreställda gemenskapen som kraftigast när hemmapubliken går in i ett gemensamt vi som ska stöda de namngiva spelarna som är utvalda att representera oss. Det handlar alltså om vi mot dem.

I landslagssammanhang är nationalsången den mest kraftiga musikaliska symbolen men inför VM-turneringar får lag ofta själva också välja vilket musikstycke man vill att laget och dess tillresta supportrar ska få fira målen till. I motsats till mållåtar i lokala sammanhang byts de däremot ofta ut från turnering till turnering. Nationalsången passar ju heller inte i den euforiska målsituationen eftersom dess funktion präglas av en högtidlig ritual.

Hur lät den där mållåten då? SKA:s mållåt börjar med ”Kalinka” och övergår sen i en remix av ”Everybody Dance Now”. (Alltså samma som Ryssland hade under Junior-VM vid årsskiftet.) Men det spelar egentligen inte någon större roll hur musiken låter, eftersom det är dess symbolstatus, vetskapen om att det är deras, motståndarnas låt som provocerar. Musikens förhållande till framförallt platsen och rummet gör den till är ett oönskat inslag i identitetskonstruktionens epicentrum.

Att framhäva bortalagets prestation vore ur ett gentlemannaperspektiv kanske försvarbart men det står i bjärt kontrast till den okränkbara kulturella kod som råder i ishallarna. Misstag eller ej, Jokerit har nu iallafall lovat att det inträffade aldrig kommer att upprepas.

Link

Idag bloggdebuterar jag på den finska upphovsrättsorganisationen Teostos webbsidor:

“Siis, mitä sä tarkalleen ottaen tutkit?” Tämän kysymyksen kuulen usein. Olen kiinnostunut siitä, kuinka nauhoitettua musiikkia käytetään urheilutapahtumissa. ”Käyt matseissa ja kuuntelet ta-da-daa:ta?” Jotain siihen suuntaan, blogaa Kaj Ahlsved ja kertoo musiikin roolista urheilun historiassa ja eri otteluhetkissä.

Lue koko juttu >>> http://www.teosto.fi/teostory/urheilu-musiikki

#KHLISHERE part 2

Ett nytt element som introducerats fullt ut, i en finländsk kontext, av Jokerit är sjungandet av nationalsångerna i klubbsammanhang. KHL har uppenbarligen som tradition att spela nationalsången för de respektive länder varifrån lagen kommer. Följaktligen sjöngs Vitrysslands respektive Finlands nationalsång under Jokerits första hemmamatch mot Dinamo Minsk. Inför Jokerits första match florerade rykten om att man alltid skulle spela Rysslands nationalsång först men så är inte kutymen, vilket man också konstaterade i efterhand i bl.a. Aamulehti. Det som hände var att en kvartett ur Ylioppilaskunnan Laulajat sjöng Vårt Land (på finska givetvis) och publiken lyssnade. Om folket sjöng med var det nog pinsamt svagt. Orsaken till att man tyst kan också att man chockades att kvartettens svajiga utförande. Innan det sjöngs den vitryska nationalsången. Att hitta någon som kunde sjunga den vitryska var garanterat utmanande, lång var sången dessutom.

Men vad är du detta med nationalsånger riktigt? Påstående att KHL har tagit intryck från NHL kan både bekräftas och ifrågasättas. I NHL sjunger man USA:s och Kanadas nationalsånger, först bortalaget och sen hemmalagets precis som i KHL. Ifall båda lagen är från samma land sjunger man givetvis nationalsången bara en gång. Den här traditionen härstammar enligt McLeod (2011) från andra världskriget då man vill stärka samhörigheten på hemmafronten genom att sjunga nationalsången. Detta gällde även i Kanada. Först sjöng man bara hemmanationens sång men så småningom började man sjunga båda lagens hymner. Man såg detta också som ett sätt att hedrade de veteraner som återvänt eller stupat. Sedan dessa har traditionen hållit i sig over there och ritualen har fått överdrivet klyschiga och patriotiska undertoner, speciellt i USA.

I Finland har man vanligtvis sjung nationalsången i exempelvis ishockeyfinaler (SM-Liiga) där man velat understryka matchens betydelse nationellt. Oftast har någon känd person sjungit nationalsången vilket också är vanligt i jubileumsmatcher. Idén är att nationalsången, som är en hel nations klingande symbol, fungerar som gemensam identitetsmarkör för båda lagen och dess fans. I vanliga grundseriematcher har lagens egna sånger ersatt nationalsångens funktion men dessa sjungs ju inte när lagen står uppradade på varsin blå linje.

Jokerit hänvisar till “internationella sammanhang”, när man motiverar varför man först sjunger bortalagets nationalsång sedan hemmalagets innan matcher. ”Kansainvälisiin jääkiekko-otteluihin on pitkään kuulunut kansallishymnien esittäminen ennen peliä”, skriver Jokerit i sitt pressmeddelande. Pressmeddelandet är ett svar på ett journalistiskt bottennapp av HS när man medvetet försöker skapa sensationer och gör en artikel medvetet onödigt svårtolkad. Klart att den är svårtolkad när Jokerits VD Jukka Kohonen inte vet hur man gör i KHL och drar till med att man han har en ”känsla av att man kommer att spela Rysslands nationalsång”. HS har nog fattat att Korhonen är ute och cyklar eftersom han helt klart är tänker på traditionen i NHL där har man bara har två nationalsånger att välja mellan och oftast sjungs bara den ena.

Med ”internationella ishockeymatcher” syftar Jokerit antagligen på VM, Euro Hockey Tour eller Olympiska spel där man använder nationalsånger före och kanske även efter matcherna. Innan matcherna stärker det samhörigheten för lagen och dess fans, efter matchen blir nationalsången en segersymbol. Nystartade Champions Hockey League (CHL) använder vad jag vet inga nationalsånger men har i motsats till KHL, NHL och Liiga en ljudlogo, dock långt ifrån lika etablerad och i samma proportioner som fotbollförebilden Champions League (vars ljudlogo är en adaption av Händels Zadok the Priest). De som såg HJK spela en internationell vänskapsmatch mot Barcelona i augusti, s.k. ”El Stadico”, kanske noterade att båda lagen marscherade in till tonerna Barcelonas hymn medan HJK:s Taas kansa täyttää spelades i ett lite senare skede. Ännu ett tecken på att i fotbollsklubbsammanhang ersätter föreningarnas egna hymner och sånger nationalsångerna identitetsskapande funktion. I ishockeyklubbsammanhang får hemmalaget traditionellt den musik man skrinnar in till. Bortalaget skrinner ofta in i mörkret och utan egen musik. (Så är det givetvis inte i stora internationella turneringar.) Sen sjunger man (kanske) nationalsångerna. Efter matcherna klingar inga nationalsånger i varken KHL eller NHL. Segersymboliken övertas av lagens egna traditioner sånger.

Så vad vill då Kontinental Hockey League (KHL) med att i en ”kontinental liga” spela nationalsångerna? Antagligen vill man gärna se matcherna som internationella matcher nu när flera länder har kommit med. När KHL grundades var den helt klart en motpol till NHL. När KHL grundes 2008 var 21 av 24 lag från Ryssland, och det rådde det knappast något tvivel om att man var inspirerad av de nordamerikanska ishockeytraditionerna.

Att sjungandet av nationalsångerna på Jokerits matcher har väckt uppståndelse i Finland är helt klart politiska och man tolkar KHL och Hartwall-arenans ryska ägarskap gärna som någon ny form av rysk imperialism. Utan krisen i Ukraina skulle Jokerits KHL-process ha fått helt andra rubriker och proportioner. I Nord-Amerika politiserar man också nationalsångerna genom att de istället får överdrivna patriotiska inslag. Men inte är man helt okritiska där heller. Precis som på många andra ställen har man demonstrerat mot USA:s krigsföring i bl.a. Irak genom att bua när nationalsången sjungs. Jag kommer själv ihåg hur man i ishockey-VM i Minsk buade när USA:s nationalsång spelades i matchen mot Schweiz. De ”neutrala” schweiziska supportrarna var synnerligen partiska. (En väldigt full schweizisk supporter iklädd krokodilkostym sprang runt arena och försökt övertyga oss att heja på Schweiz genom att skrika ”fuck USA!”)

Att vi här i Finland reagerar på att Jokerit på sina matcher – hemma som borta – använder Vårt Land som identitetsmarkör är i sin tur också naturligt problematisk. Någon kanske minns att Jokerit har använt sig av nationalsången tidigare men i helt andra syften. Under 1990-talet, när finlandssvenske (!) Hjallis Harkimo tog över Jokerit sjöngs nationalsången på Jokerits matcher. Denna importerade NHL-tradition användes då för att förstärka känslan av att Jokerit, som nu sökte sin identitet i östra Helsingfors, var det ”finska” laget medan den ständige trätobrodern, HIFK var det ”svenska” (läs: finlandssvenska) laget. Sverige-ropen skallade från Jokerit-supportrar i både Helsingfors ishall och Hartwall-arenan när lagen möttes för derbymatcher.

Idag är faktumet det att största delen av ishockey-Finland inte (ännu) ser Jokerit som sitt eller ”vårt” lag alltså någon form av helfinskt lag som represterar ”oss” i de internationella matcher som Jokerit och KHL anser att de spelar. Jokerit och KHL skulle ju givetvis gärna vilja att hela den finska nationen skulle ställa sig bakom ”vårt” KHL-lag. Men det kan nog ta en stund ännu. I väntan på det får vi hoppas att ritualen i Hartwall inte får överdrivet patriotiska inslag.

Källor:

McLeod, Ken 2011. We are the Champions: The Politics of Sports and Popular Music. Ashgate.

Tuovinen, Petri 2009. Musik, idrott och Vårt land. I Fredrik Pacius. Musiken som hemland. Red. Seija Lappalainen. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland. 162-175

Wickström, Mika 2012 HIFK – Jokerit. Taistelu Helsingin herruudesta. Helsinki: Tammi

#KHLISHERE

#KHLISHERE (1/2)

För lite över ett år sedan nåddes ishockey-Finland av beskedet att ishockeylaget Jokerit kommer att gå över till KHL. Jag skrev då ner några tankar och farhågor av vilka de flesta på basen av en match iallfall inte verkar ha besannats. Det är givetvis för tidigt att dra några stora slutsatser om vartåt utvecklingen kommer att bära, det vet knappast Jokerit själva heller. Men utgående från gårdagens hemmadebut mot Dinamo Minsk (4-5 förlust efter förlängning) tillåter jag mig att reflektera över några saker så som de upplevdes i min tv-soffa. (Jag har ju trots allt skrivit en vetenskaplig artikel om ishockeymusik som kommer att publiceras i höst. Där finns även empiri från Jokerits matcher.)

Den största ”nymodigheten” var, som utlovats, den ca 276 meter långa och 80 cm höga screenen som gick runt hela Hartwall-Arenan. Man har även uppdatera ljudet men det gick givetvis inte att upplevas via TV:n. Screenen som gick runt hela arenan samt led-lamporna som gick runt plexi-glaset gick inte att missa och gav lite NHL-känsla. Tydligen dansade Cheerleaders på någon scen nånstans men det förmedlades, tack och lov, inte till tv-sofforna så ofta. Tycker personligen att ”cheerleading” i ishockeysammanhang är pinsamt och mansgrisigt. Jokerit däremot har varit väldigt aktiva att lyfta fram sitt Dance Team i alla möjliga medier. I Jokerit-bilagan som delades ut med Helsingin Sanomat presenterades gruppen till och med innan spelarna. (Hjallis på sidan 3, Jokerit Dance Team & underhållningen på sidorna 4-5 och spelarna från sid 6 och framåt.)

Vad gäller musiken var det egentligen inte så mycket nytt under solen utöver att Foo Fighters The Pretender som länge har spelats i samband med spelarentrén hade fått stryka på foten till förmån för musiken ur den här videon.

(Kan också ses på Vimeo med produktionscredits)

Tematiken i låten IAM, som verkar vara en oreleasad låt av Gracias & Noah Kin, passar bra med Jokerits Minä, Me, Jokerit-slogan. Återkommer garanterat till detta i ett senare skede när jag har fått mera kött på benen.

Andra fasta musikinslag var orörda, exempelvis Mötley Crues Kickstart My Heart spelades (precis som förra säsongen) när Jokerits öppningsfemma presenterades, Ozzy Osbournes Crazy Train under i första spelavbrottet (när senkomlingar släpps in), Motörheads The Game som sista låt under i periodpausen och Creeds låt My Sacrifice efter matchen. Dessa fasta inslag med  situationsspecifik musik är låtar som dj:n själv har makt att bestämma över. Spelarpresentationens musik är helt klart koordinerat med diverse annat audiovisuellt material beställda från PR- och reklambyråer.

Eteläpääty höll liv hela matchen, ännu ser man inga tendenser att fankulturen skulle ha påverkats på den fronten trots att de helt garanterat bubblar under ytan. Eteläpääty fick även möjlighet att sjunga Katupoikien laulu i något skede. Och jo, Bill Contis Gonna Fly Now (“Rocky theme”) är fortfarande Jokerits målsång – fattas bara annat.

Det som också var som vanligt vara att publiken mer eller mindre konstant ignorerade musiken som dj:n spelade. För det kan man inte beskylla dj:n som i princip spelade en repertoar av låtar som Jokerit-publiken nog är bekant med. Snarare är det (fortfarande) så att den finska publiken faktiskt är mer intresserad av att medryckas av hejarklacken på plats. Endast vi några fåtal tillfällen, bl.a. när kidsens favorit Gagnam Style spelades kunde man helt fysiskt notera att det fanns interaktion mellan publik och inspelad musik. Fart på publiken fick utöver själva spelet och Eteläpääty endast de fiktiva ljudmätarna man verkade använda flitigt på jumbotronen. Men hur äkta det engagemanget är kan man ju ifrågasätta.

Ett helt nytt element, lite främmande för oss stela finländare hade man infört. Men mera om det nästa gång.

Några tankar om Jokerit till KHL

De som följer med sport eller ishockey överlag har ju inte kunnat undgå att Hartwall Arenan har sålts till ryska affärsmän och att Jokerit år 2014 kommer att börja spela i KHL. Ishockey-Finland och hockeyfansen har fått en rejäl dos av förändring att svälja.

För en som forskar i ljudmiljön på sportevenemang och bl.a. har skrivit om ishockeymusik ska det bli intressant att följa med hur Jokerit tacklar det här. För att ens kunna ha en liten möjlighet att klara sig i KHL behöver man Jokerit givetvis förstora sin budget rejält. Det brukar medföra höjda biljettpriser vilket i allra högsta grad påverkar publiken, fansen.

Det som är intressant med den europeiska fankulturen i ishockey är att den har influerats av fotbollskulturen. Det egna laget har ofta avvarat en läktarsektion för föreningens mest ljudliga fans, alltså en hejarklack. Detta är något som inte är praxis i t.ex. nordamerika. Även tifos förekommer i ishockey. Vi här i Norden är vana att ljudmiljön i bästa fall präglas, utöver den inspelade musiken i spelaravbrotten, av en kamp om luftrummet mellan hemma- och bortalagets supportrar. Precis som på internationell fotboll men där sjungs det ju oftast i varsin kurva. I Sverige finns det några ishockeylag som har lagt på sordin på DJ:n för att fansen ska få mera rum i ljudlandskapet. I Finland har vi både skränande hejarklackar och musik (eller reklam) i varje spelabrott. Oftast interagerar dess inte överhuvudtaget med varandra men det är en annan story.

Vad kommer månne att hända med Eteläpääty och hur kommer vol. 4 av Jokeritfansens “psalmbok” att se ut? Eller kommer ens en sån att behövas?

Kommer katupoiken laulu att tystna efter den sista säsongen i FM-ligan?

Fankulturen i KHL är ännu ett oprövat kort. Enligt en informant “over there”, inte i KHL utan NHL, är en fankultur likt den i Finland inte möjlig i NHL eftersom man som t.o.m. som säsongskortsinnehavare i princip sitter bredvid olika personer varje match.  I den nordamerikanska hockey är den snart utdöda organisten lite av en “ceremonimästare” för att få igång publiken. Den rollen sköts nu oftast av DJ:n och orgelloopar. Stänger du av musiken blir det väldigt tyst i NHL. På sin höjd kan du får höra “Go [team] Go” eller “Let’s go [team]!” skanderat av hockeyförsamlingen men oftast har de lockast fram av klappande händer och textramsor på videoskärmar. Ja, de har också börjat dyka upp i Finland.

I Finland har har bortasupportrar möjlighet att köpa biljetter till matcher. Ofta ges de även en egen läktarsektion. (Igen, i princip omöjligt i t.ex. NHL.) Var det någon annan än jag som reagerade på att man zoomade in den där lilla gruppen av Blackhawks-fans överdrivet mycket i den avgörande Stanley Cup-finalen i Boston? Go figure!

Man kan ju fråga sig om det är ditåt Jokerit nu trots deras goda intensioner är på väg? Att närmast bortalag ligger i St. Petersburg kommer givetvis att påverkar fansens beteende, både hemma och borta. I vintras invaderade 1600 Jokeritfans Åbo.

En imponerande manifestation! (Tror att gränskontrollen till Ryssland inte skulle kunna svälja en sån stor mängd Hesabor… 🙂 )

I finländska ishockeykretsarna associeras Jokerit inte bara med Eteläpäätys sång men också med Conti’s “Rocky Theme”…

…och Foo Fighters “Not like the Other”…

…till den grad att andra ligalag garanterat funderar två gånger innan de använder den musiken.

Men man kommer inte ifrån det faktum att det är nog helt andra krafter i rörelse när 1600 fans invaderar “Nakkikattila” i Åbo, eller när Eteläpääty sjunger Katupokien laulu, än när man väljer mållåt eller entrémusik. Traditioner och framförallt fansen engagemang kan inte skapas bara så där på en handvändning så det är klart att Jokerit och deras fans har en hel del att fundera på. Som tur har de ju över ett år på sig att smälta nyheten.

Det ska bli spännande att följa förändringen, att det kommer att bli en förändring är självklar. Det återstår att se om den går mot det glassiga, medierade NHL-spektaklet eller om man verkligen på allvar försöker ta till vara de traditioner som fansen också har varit med och byggt upp.

En sak är dock säker, Helsingfors har blivit ett derby fattigare.