Tag Archives: #KHLISHERE

#KHLISHERE part 2

Ett nytt element som introducerats fullt ut, i en finländsk kontext, av Jokerit är sjungandet av nationalsångerna i klubbsammanhang. KHL har uppenbarligen som tradition att spela nationalsången för de respektive länder varifrån lagen kommer. Följaktligen sjöngs Vitrysslands respektive Finlands nationalsång under Jokerits första hemmamatch mot Dinamo Minsk. Inför Jokerits första match florerade rykten om att man alltid skulle spela Rysslands nationalsång först men så är inte kutymen, vilket man också konstaterade i efterhand i bl.a. Aamulehti. Det som hände var att en kvartett ur Ylioppilaskunnan Laulajat sjöng Vårt Land (på finska givetvis) och publiken lyssnade. Om folket sjöng med var det nog pinsamt svagt. Orsaken till att man tyst kan också att man chockades att kvartettens svajiga utförande. Innan det sjöngs den vitryska nationalsången. Att hitta någon som kunde sjunga den vitryska var garanterat utmanande, lång var sången dessutom.

Men vad är du detta med nationalsånger riktigt? Påstående att KHL har tagit intryck från NHL kan både bekräftas och ifrågasättas. I NHL sjunger man USA:s och Kanadas nationalsånger, först bortalaget och sen hemmalagets precis som i KHL. Ifall båda lagen är från samma land sjunger man givetvis nationalsången bara en gång. Den här traditionen härstammar enligt McLeod (2011) från andra världskriget då man vill stärka samhörigheten på hemmafronten genom att sjunga nationalsången. Detta gällde även i Kanada. Först sjöng man bara hemmanationens sång men så småningom började man sjunga båda lagens hymner. Man såg detta också som ett sätt att hedrade de veteraner som återvänt eller stupat. Sedan dessa har traditionen hållit i sig over there och ritualen har fått överdrivet klyschiga och patriotiska undertoner, speciellt i USA.

I Finland har man vanligtvis sjung nationalsången i exempelvis ishockeyfinaler (SM-Liiga) där man velat understryka matchens betydelse nationellt. Oftast har någon känd person sjungit nationalsången vilket också är vanligt i jubileumsmatcher. Idén är att nationalsången, som är en hel nations klingande symbol, fungerar som gemensam identitetsmarkör för båda lagen och dess fans. I vanliga grundseriematcher har lagens egna sånger ersatt nationalsångens funktion men dessa sjungs ju inte när lagen står uppradade på varsin blå linje.

Jokerit hänvisar till “internationella sammanhang”, när man motiverar varför man först sjunger bortalagets nationalsång sedan hemmalagets innan matcher. ”Kansainvälisiin jääkiekko-otteluihin on pitkään kuulunut kansallishymnien esittäminen ennen peliä”, skriver Jokerit i sitt pressmeddelande. Pressmeddelandet är ett svar på ett journalistiskt bottennapp av HS när man medvetet försöker skapa sensationer och gör en artikel medvetet onödigt svårtolkad. Klart att den är svårtolkad när Jokerits VD Jukka Kohonen inte vet hur man gör i KHL och drar till med att man han har en ”känsla av att man kommer att spela Rysslands nationalsång”. HS har nog fattat att Korhonen är ute och cyklar eftersom han helt klart är tänker på traditionen i NHL där har man bara har två nationalsånger att välja mellan och oftast sjungs bara den ena.

Med ”internationella ishockeymatcher” syftar Jokerit antagligen på VM, Euro Hockey Tour eller Olympiska spel där man använder nationalsånger före och kanske även efter matcherna. Innan matcherna stärker det samhörigheten för lagen och dess fans, efter matchen blir nationalsången en segersymbol. Nystartade Champions Hockey League (CHL) använder vad jag vet inga nationalsånger men har i motsats till KHL, NHL och Liiga en ljudlogo, dock långt ifrån lika etablerad och i samma proportioner som fotbollförebilden Champions League (vars ljudlogo är en adaption av Händels Zadok the Priest). De som såg HJK spela en internationell vänskapsmatch mot Barcelona i augusti, s.k. ”El Stadico”, kanske noterade att båda lagen marscherade in till tonerna Barcelonas hymn medan HJK:s Taas kansa täyttää spelades i ett lite senare skede. Ännu ett tecken på att i fotbollsklubbsammanhang ersätter föreningarnas egna hymner och sånger nationalsångerna identitetsskapande funktion. I ishockeyklubbsammanhang får hemmalaget traditionellt den musik man skrinnar in till. Bortalaget skrinner ofta in i mörkret och utan egen musik. (Så är det givetvis inte i stora internationella turneringar.) Sen sjunger man (kanske) nationalsångerna. Efter matcherna klingar inga nationalsånger i varken KHL eller NHL. Segersymboliken övertas av lagens egna traditioner sånger.

Så vad vill då Kontinental Hockey League (KHL) med att i en ”kontinental liga” spela nationalsångerna? Antagligen vill man gärna se matcherna som internationella matcher nu när flera länder har kommit med. När KHL grundades var den helt klart en motpol till NHL. När KHL grundes 2008 var 21 av 24 lag från Ryssland, och det rådde det knappast något tvivel om att man var inspirerad av de nordamerikanska ishockeytraditionerna.

Att sjungandet av nationalsångerna på Jokerits matcher har väckt uppståndelse i Finland är helt klart politiska och man tolkar KHL och Hartwall-arenans ryska ägarskap gärna som någon ny form av rysk imperialism. Utan krisen i Ukraina skulle Jokerits KHL-process ha fått helt andra rubriker och proportioner. I Nord-Amerika politiserar man också nationalsångerna genom att de istället får överdrivna patriotiska inslag. Men inte är man helt okritiska där heller. Precis som på många andra ställen har man demonstrerat mot USA:s krigsföring i bl.a. Irak genom att bua när nationalsången sjungs. Jag kommer själv ihåg hur man i ishockey-VM i Minsk buade när USA:s nationalsång spelades i matchen mot Schweiz. De ”neutrala” schweiziska supportrarna var synnerligen partiska. (En väldigt full schweizisk supporter iklädd krokodilkostym sprang runt arena och försökt övertyga oss att heja på Schweiz genom att skrika ”fuck USA!”)

Att vi här i Finland reagerar på att Jokerit på sina matcher – hemma som borta – använder Vårt Land som identitetsmarkör är i sin tur också naturligt problematisk. Någon kanske minns att Jokerit har använt sig av nationalsången tidigare men i helt andra syften. Under 1990-talet, när finlandssvenske (!) Hjallis Harkimo tog över Jokerit sjöngs nationalsången på Jokerits matcher. Denna importerade NHL-tradition användes då för att förstärka känslan av att Jokerit, som nu sökte sin identitet i östra Helsingfors, var det ”finska” laget medan den ständige trätobrodern, HIFK var det ”svenska” (läs: finlandssvenska) laget. Sverige-ropen skallade från Jokerit-supportrar i både Helsingfors ishall och Hartwall-arenan när lagen möttes för derbymatcher.

Idag är faktumet det att största delen av ishockey-Finland inte (ännu) ser Jokerit som sitt eller ”vårt” lag alltså någon form av helfinskt lag som represterar ”oss” i de internationella matcher som Jokerit och KHL anser att de spelar. Jokerit och KHL skulle ju givetvis gärna vilja att hela den finska nationen skulle ställa sig bakom ”vårt” KHL-lag. Men det kan nog ta en stund ännu. I väntan på det får vi hoppas att ritualen i Hartwall inte får överdrivet patriotiska inslag.

Källor:

McLeod, Ken 2011. We are the Champions: The Politics of Sports and Popular Music. Ashgate.

Tuovinen, Petri 2009. Musik, idrott och Vårt land. I Fredrik Pacius. Musiken som hemland. Red. Seija Lappalainen. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland. 162-175

Wickström, Mika 2012 HIFK – Jokerit. Taistelu Helsingin herruudesta. Helsinki: Tammi

Advertisements

#KHLISHERE

#KHLISHERE (1/2)

För lite över ett år sedan nåddes ishockey-Finland av beskedet att ishockeylaget Jokerit kommer att gå över till KHL. Jag skrev då ner några tankar och farhågor av vilka de flesta på basen av en match iallfall inte verkar ha besannats. Det är givetvis för tidigt att dra några stora slutsatser om vartåt utvecklingen kommer att bära, det vet knappast Jokerit själva heller. Men utgående från gårdagens hemmadebut mot Dinamo Minsk (4-5 förlust efter förlängning) tillåter jag mig att reflektera över några saker så som de upplevdes i min tv-soffa. (Jag har ju trots allt skrivit en vetenskaplig artikel om ishockeymusik som kommer att publiceras i höst. Där finns även empiri från Jokerits matcher.)

Den största ”nymodigheten” var, som utlovats, den ca 276 meter långa och 80 cm höga screenen som gick runt hela Hartwall-Arenan. Man har även uppdatera ljudet men det gick givetvis inte att upplevas via TV:n. Screenen som gick runt hela arenan samt led-lamporna som gick runt plexi-glaset gick inte att missa och gav lite NHL-känsla. Tydligen dansade Cheerleaders på någon scen nånstans men det förmedlades, tack och lov, inte till tv-sofforna så ofta. Tycker personligen att ”cheerleading” i ishockeysammanhang är pinsamt och mansgrisigt. Jokerit däremot har varit väldigt aktiva att lyfta fram sitt Dance Team i alla möjliga medier. I Jokerit-bilagan som delades ut med Helsingin Sanomat presenterades gruppen till och med innan spelarna. (Hjallis på sidan 3, Jokerit Dance Team & underhållningen på sidorna 4-5 och spelarna från sid 6 och framåt.)

Vad gäller musiken var det egentligen inte så mycket nytt under solen utöver att Foo Fighters The Pretender som länge har spelats i samband med spelarentrén hade fått stryka på foten till förmån för musiken ur den här videon.

(Kan också ses på Vimeo med produktionscredits)

Tematiken i låten IAM, som verkar vara en oreleasad låt av Gracias & Noah Kin, passar bra med Jokerits Minä, Me, Jokerit-slogan. Återkommer garanterat till detta i ett senare skede när jag har fått mera kött på benen.

Andra fasta musikinslag var orörda, exempelvis Mötley Crues Kickstart My Heart spelades (precis som förra säsongen) när Jokerits öppningsfemma presenterades, Ozzy Osbournes Crazy Train under i första spelavbrottet (när senkomlingar släpps in), Motörheads The Game som sista låt under i periodpausen och Creeds låt My Sacrifice efter matchen. Dessa fasta inslag med  situationsspecifik musik är låtar som dj:n själv har makt att bestämma över. Spelarpresentationens musik är helt klart koordinerat med diverse annat audiovisuellt material beställda från PR- och reklambyråer.

Eteläpääty höll liv hela matchen, ännu ser man inga tendenser att fankulturen skulle ha påverkats på den fronten trots att de helt garanterat bubblar under ytan. Eteläpääty fick även möjlighet att sjunga Katupoikien laulu i något skede. Och jo, Bill Contis Gonna Fly Now (“Rocky theme”) är fortfarande Jokerits målsång – fattas bara annat.

Det som också var som vanligt vara att publiken mer eller mindre konstant ignorerade musiken som dj:n spelade. För det kan man inte beskylla dj:n som i princip spelade en repertoar av låtar som Jokerit-publiken nog är bekant med. Snarare är det (fortfarande) så att den finska publiken faktiskt är mer intresserad av att medryckas av hejarklacken på plats. Endast vi några fåtal tillfällen, bl.a. när kidsens favorit Gagnam Style spelades kunde man helt fysiskt notera att det fanns interaktion mellan publik och inspelad musik. Fart på publiken fick utöver själva spelet och Eteläpääty endast de fiktiva ljudmätarna man verkade använda flitigt på jumbotronen. Men hur äkta det engagemanget är kan man ju ifrågasätta.

Ett helt nytt element, lite främmande för oss stela finländare hade man infört. Men mera om det nästa gång.