Tag Archives: FF Jaro

Heja grabbar, friskt humör, det är det som susen gör!

Vem känner inte igen ramsan i rubriken? Många har säkert skanderat den i kör tillsammans med andra, hört den på skolgården eller annars bara i samband med sport och kanske alldeles specifikt fotbollsmatcher.

Oftast gör man om ramsan lite, lokaliserar den så att det passar in till ett nytt lokalt brukssammanhang. Själv känner jag den bäst som “Heja Jaro, friskt humör, det är det som susen gör! Heja, heja, heja! “ och den används ännu i denna dag av fotbollsföreningen Jaros supportrar både på hemma- och bortaplan.

Det som säkert få känner till är att ramsan är ganska exakt 99 år gammal. Den framfördes för första gången i samband med att Sverige mötte Danmark i oktober 1916. Efter OS 1912 hade nämligen det organiserade hejandet börjat få fotfäste i Sverige och det blev så småningom vanligt att man hade kända hejarklacksledare vid större idrottsevenemang. Ledarna gick runt Stadion (Stockholms stadion) och ledde framförallt ståplatsläktaren i olika ramsor.

På 1910-talet hade fotbollslandskamperna mellan Sverige och Danmark blivit en tradition men det skulle ta till den 8.10.1916 innan Sverige tog sin första seger mot Danmark.  Det var alltså i samband med den historiska 4-0-segern på hemmaplan som “Heja grabbar, friskt humör, det är det som susen gör!” för första gången. Skådespelaren Axel Hultman hade vunnit den tävling som hade utlyst för att få fram en hejaramsa för matchen och han fick också äran att leda det första uppförandet av den numera klassiska ramsan.

På tisdagskväll spelar det svenska herrlandslaget playoff-returen borta mot Danmark. I potten står en EM-biljett. Hoppas 99-åringen finns med på den svenska klackens repertoar.

RESPECT

Jag hade i måndags äran och glädjen att få vara med och överraska Jaro Rockets. Det var den överlägset roligaste händelsen den här veckan. Jag har haft ett rostfritt* Jaro-hjärta sedan slutet av 1980-talet. Jaro har inte vunnit många pokaler men har unik plats i lokalsamhället och har förenat stadens språkgrupper och klasser på ett helt unikt sätt. Det gläder mig stort att se vilket stort samhällsansvar föreningen tar samt hur inkluderande föreningens verksamhet är.

*Klubbnamnet Fotbollsföreningen Jaro Jalkapalloseura (FF JARO JS ) kommer från JA-RO (Jakobstads rostfria), en lokal metallindustri som länge var föreningens huvudsponsor. Jaro var ett av de första lagen i Finland vars namn är resultatet av ett sponsoravtal. Det finns andra historiska exempel också, exempelvis RU-38 (Rosenlewin Urheilijat, Björneborg) och Upon Pallo (Lahtis). Framförallt RU-38:s relation till Rosenlew såg lite annorlunda ut än Jaros relation till JA-RO. Jaros avtal påminner kanske mera om det sponsoravtal som fanns mellan hemelektronikföretaget UPO och Upon Pallo 1963-1968 (innan det hette föreningen Lahden Pallo-Miehet). Varken RU-38 eller Upon Pallo finns kvar idag men lever i någon form vidare genom lagen Porin Ässät respektive Kuusysi (som senare blev FC Lahti genom en sammanslagning med Reipas).

Veikkausliiga är här!

Igår drog Veikkausliiga igång igen i Finland. Äntligen är den långa försäsongen över och det är dags att sparka boll igen. På grund av det finländska klimatet körde säsongen igång för FF Jaros del på deras reservplan Västraplan eftersom gräset på Centralplan inte håller för spel ännu. Matchen blev en mycket våt tillställning med regn och åska (!). Vem skulle nu ha kunnat tro att nuvarnade plastgräset på Västraplan en gång i tiden kallades för “Sahara” och var en mycket torr och sandig spelplan där det dammade rejält. Bland annat JBK har spelat många matcher i dammet på Västraplan. Västraplan är också deras nuvarande hemmaplan.

Matchen mellan FF Jaro och IFK Mariehamn, mellan Alte Kameraden och IFK marsch, slöt relativt rättvist 1-1. Alltid lika trevligt att få höra Stormwings Jeppis Dynamite. Hoppas vi får höra den många gånger på Centralplan i sommar.

Ifjol när Veikkausliiga-säsongen rullade igång med matchen FF Jaro – FC Inter bloggade jag om det på finska för Finska idrottsmuséets räkning. Då trodde jag att FC Inter skulle ta medalj. Efter årets debut vågar jag iallfall påstå att Jaro hålls kvar i ligan och att IFK Mariehamn inte tar medalj.

Om att gräva där man står

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 8.2.2015

Om att gräva där man står

När man blir lite äldre brukar man får ett behov av att förstå myllan man hittar under sina fötter. Inte helt omedveten om fenomenet Karpdammen-Karppilampi, som Jeanette Östman presenterade i sin kolumn förra veckan (1.2), tänker jag mig en prunkande idyll. Lite unket stillastående vatten. Fiskarna simmar runt, runt, ”sidu morjens-ar” åt varandra år efter år. Kanske kastas någon burk i vattnet, ytan krusas tillfälligt men fiskarna simmar lugnt vidare.

När jag sökte lägenhet i Jakobstad en gång lät förmedlaren mig förstå att lägenheten var på ”den bättre sidan av järnvägen”. Öh, järnvägen, undrade jag, den är ju många kilometer bort!? Jag, med rötterna i London-stan ett stenkast från Lagmans skola och TT-hallen, två språkliga landmärken i staden, hade uppenbarligen växt upp på ”fel sida av stan”. TT-hallen hade jag aldrig något ärende till, men det var heller inte något jag reflekterade över. Under tonåren hade jag nog blivit medveten om att jag med blott min svenskspråkiga existens kunde upplevas som privilegierad. Ibland till och med arrogant. Vem skulle ha trott det när vi tände på våra mattabomber där på olika sidor av Lagmans fotbollplan, på fel sida av järnvägen.

Trots att jag gick miste om den kulturella smältdegeln Dragsvik, som för många unga män är den första riktiga kontakten med Ankdammen, blev jag under mina många studietider medveten om att det finns finlandssvenskar som inte har sett Bullens brevfilmer eller vet vem Magnus Uggla är. Samtidigt fick jag lära mig att Eppu Normaali inte är en person och att Kirka är någon vars musik man borde känna till. Samtidigt väcktes en irritation över hur Pulttibois och Uuno Turhapuro i kontrast till Solstollarna och Varuhuset bidragit till stereotypa bilder som man lätt tar till sig utan att ifrågasätta. Det glassiga Sverige och nätipaito-Finland.

I Karpdammarna är det inte så lätt att se de betydligt större haven samt vattendragen som förenar dem, än mindre de osynliga dammar som hindrar vattnet från att förnyas. Man fnyser lätt åt sådant man inte har gett en ärlig chans, fått eller förstått att uppleva. Jag tackar också musiklivet som möjliggör möten över alla möjliga gränser i Jeppis. Och hoppas att Campus Allegro verkligen skulle blir ett nytt fräscht vardagsrum och vattenhål i staden. Hur många nya sånger lärde jag mig inte på den där finskspråkiga julkonserten för nån månad sen? Upptäckarglädjen gjorde mig samtidigt lite skamsen. Är jag arrogant trots allt? Eller bara lite för trygg i det svenska. Jag gräver vidare.

Om det är någon i nejden som har lyckats nå över språk-, klass- och kommungränser är det 50-årsjubilaren, fotbollsföreningen Jaro. Både vad gäller utövare och publik, borgare som arbetare, finsk- som svenskspråkig. Inte långt tillbaka i tiden hade alla dessa grupperingar egna lag, samlingsplatser men också musikformer. Hejarklacken skanderar på två språk, sångerna som skrivits för laget är på finska, svenska och engelska. Och samtidigt finns det något som är så tidstypiskt svensk-österbottniskt som Stormwings Jeppis Dynamite. Du vet låten man spelar när Jaro gör mål. Så lokal, men ändå med en så stark vilja att vara internationell. Lokal och global samtidigt. Centralplan sommartid, då är karpdammen som vackrast.

Link

Hur låter matchen?

Hear ye, hear ye alla penningstinna stipendiegivare! Läs Niclas Hägens fina artikel i Meddelanden från Åbo Akademi om min forskning. Vi hade en mycket trevlig pratstund trots att jag och min halsduk ser lite trött ut på bilden.

Min nuvarande finansiering tar slut sista maj…

 

(HÄR hittas hela tidningen som pdf. Känns ju fint att finnas i samma blaska som cancerforskare)

”Tii baa, på baa!”

[Kolumn publicerad i FF Jaros tidning Futisextra 02/2013]

”Tii baa, på baa!”

De som har besökt olika sportevenemang har säkert noterat att varje lag har sina egna sånger och traditioner. Hejarklackarnas unika sånger men också inspelad musik som används i anknytning till laget skapar en karaktäristisk ljudmiljö. Det går att urskilja unika ljudkulturer för olika sporter. Fotbollens ljudmiljö är främst förknippat med hejarklackssång, dvs. de ljud som publiken producerar.

I Veikkausliiga har föreningarna rätt stor frihet att skapa sin egen ljudmiljö. Visst, det finns ljudlogon och reklamer som ska spelas men när matchen är igång är ljudmiljön öppen för publikens aktiva deltagande. I ligan finns det mej veterligen ett lag som spelar musik i hörn- och frisparkssituationer. Inget fel med det, men det är rätt unikt. I t.ex. ishockey är det numera mer eller mindre tradition att man spelar musik (eller reklam) i spelavbrott. Där har också diskussionen för länge övergått i frågeställningar om vilken musik som är mest lämplig att spela. Men det finns också ishockeylag som har gått motsatt riktning dvs. som medvetet låter bli att spela aktiverande musik i spelavbrott. Detta för att den egna hejarklacken ska få mera utrymme att höras och inte behöva skrika sig igenom DJ:ns musikval. Den aktiverande musiken kan alltså också lägga sordin på spontaniteten.

I finländsk fotboll är det oftast inget problem att göra sig hörd. Ännu har vi en bit att gå innan vi når upp till de stämningar som man stereotypiskt förknippar fotboll med. Ibland hör man tyvärr mera av spelarna än av publiken. Visst, det är intressant att höra spelarnas kommunikation, men det är trots allt publiken, du, den tolfte spelaren, som med ditt eget aktiva deltagande skapar stämning. Varje besökare har sin personliga orsak att gå på match. Motivationen påverkar beteendet. Men någon borde också producera de ljud som har en förmodad positiv affekt på hemmaspelarnas prestationer samtidigt som ljudet kväver bortalaget och dess supportrar. Det är med ljud som man, medvetet eller omedvetet, meddelar sin närvaro. Det går heller inte att stänga öronen. Vill du slippa höra bortalagets hejarklack måste du överrösta den.  Så, tycker du att det är för tyst på läktaren eller helt enkelt har tröttnat på muttret från grannen bredvid är det bara att överrösta honom. Spelarna gör sitt yttersta på planen och hoppas att även publiken gör sitt.

Några kanske kommer ihåg att Jaro för ett par år sedan igen tog i bruk marschen Die Alte Kameraden i samband med spelarentrén. Marschen spelades i samband med fotbollsmatcher i Jakobstad redan på 1960-talet. Jag skulle vilja komma i kontakt med ”öronvittnen” som kunde tänka sig att dela med sig av sina musikaliska fotbollsminnen. Det går bra att skriva eller så tar vi ett samtal över en kaffekopp. Minä tarjoan!

Kaj Ahlsved, kahlsved@abo.fi 050 5466878

Skribenten jobbar på en doktorsavhandling om musik & sport vid Åbo Akademi, ämnet musikvetenskap.