Tag Archives: Jakobstad

Fotbollsgrabbar och swingpjattar

Förra sommaren när jag gjorde lite efterforskningar för mitt ”fotbollsmarschprojekt” stötte jag på en sång som finns omnämnd som “Vi är fotbollsgrabbar…” i Roy Frilunds JBK-historik (2004) Från skyttegraven till fotbollsplanen Jakobstads Bollklubb 1944-2004. JBK-sången rönte då inte något större intresse eftersom jag var på jakt efter annat och någon melodi fanns inte heller omnämnd i historiken. Jag drog slutsatsen att sången antagligen skrivits för något jubileum och kanske aldrig fått någon egentlig melodi. Jag frågade några JBK:are om sångens historia men utan resultat.

JBK_Logo_internet

Antagligen pratade jag med för unga JBK:are för i samband med att jag intervjuade en av JBK:s tidigare ordförande förra veckan blev jag informerad att sången visst har en melodi och att den faktiskt sjöngs så sent som på i december 2014 på JBK:s 70-årsjubileum. Melodin lär ska vara en känd melodi från 1950-talet och den går ungefär så här

(melodin inknackad “midi-style”). Hör av dig om melodin låter bekant!

I JBK gillar man tydligen att sjunga och i historiken (s. 16) skriver man att ”Det finns knappast något lag som sjungit så mycket som JBK. Vi sjöng alltid på våra resor, minns Ström som själv köpte en gitarr och spelade när laget åkte med lastbil”. Vilken av de många Ström:are som har spelat i JBK det var som köpte gitarren framgår inte i historiken.

En av sångerna man sjöng var antagligen Vi äro fotbollsgrabbar… Texten till sången är skriven av Albin Harell (född 1912). Samme Harell har också bl.a. skrivit texten till Håkan Strengs sång Kajsa-Lenas frassin. JBK:s sång torde vara skriven i början av 1950-talet och enligt historiken från 2004 lyder texten så här:

”Vi äro fotbollsgrabbar alla, som har ett glatt och käckt humör.
Fast vi ur serien kan falla, vi sjunger ändå gladeligen uti kör.
Här vilar inga sura miner, fast någon gång vi kammar noll.
Än kommer dag då solen skiner, i JBK vi spelar boll.

När ifrån planen bort vi tåga, vårt glada lynne än vi har
mot nya duster än vi våga, ty fotbollsgnistan sitter än i laget kvar.
Vi äro nog kamrater äro alla, vi trivs ej med gnat och gnäll.
Blott muntra sånger ska vi tralla, i JBK vi spelar boll.

Små söta flickor uti staden, de går och hoppas på en ring
av gentlemän på promenaden, men ej av långhårs pjattar uti jazz och swing.
Nej det skall vara käcka grabbar, som har humöret i behåll.
Av idrottsmän som ej gör tabbar, i JBK vi spelar boll.

Snart våra dobbskor ifrån hyllan får börja på en ny säsong
ty ny i vår glatt i nyllan fram emot mästerskapet tager nya språng.
Och sen omsider vi nog hinner i mästerskapet ha vår roll
att vi är laget nog som vinner, i JBK vi spelar boll.

Det finns två intressanta saker i texten. För det första är att den är rätt ödmjuk i tonen. Man är realistisk med att i bland kammar man noll, ja man kan till och med falla ur serien. Idag skulle det nog inte komma på fråga att skriva en kampsång där man antyder att man också kanske kan förlora matcher. I den här sången poängterar man samvaron och att man är glada grabbar som spelar fotboll i JBK. Även i texten till KPV:s humppa från 1969 antyds det att man måste tåla en förlust ibland.

Det som är det intressantaste med JBK-texten är referensen i den tredje versen till långhåriga så kallade swingpjattar. Detta ringar också in texten som en intressant beskrivning av samtiden på 1940- och 1950-talet. Fotbollspelarna var käcka gentlemän i motsats till långhåriga pjattar som enligt textförfattaren inte var något brudgumsmaterial.

Enligt en artikel av Martin Kristensons var swingpjattar framförallt unga män som klädde sig i överstora kläder och dansade till jazz och swing:

”Swingpjattarna började dyka upp i Sverige, speciellt i Stockholm, runt åren 1941-42. Man kände igen dem på de smala byxorna, de långa kavajerna som kunde gå ända ner till knäna, det för tiden chockerande långa nackhåret och hattarna ”som regnskyddet på Stureplan”. Vita strumpor, svarta skor och långa, långa slipsar, gärna med Hawaiimönster, fullbordade bilden.
Förebilderna fanns i USA, och nådde Sverige via England. Cab Calloway, den elegantaste av alla amerikanska orkesterledare, imponerade på de svenska ungdomarna med sin häftiga scenutlevelse och extravaganta klädstil.”

Kläderna har också kallat zoot suits och i Amerika, där det mesta ransonerandes under krigstiden, även tyg, upplevdes klädstilen provocerande på många sätt. Clark Gable har av vissa sett som en förebild för stilen. I Sverige var man bekymrad över ungdomens förvildning när man försökte hitta ett namn på moderörelsen. Kristenson skriver att ett

”genomgående tema i de många förslagen är swingpjattens brist på manlighet. Det var nog många som frågade sig hur Sverige skulle kunna försvaras i händelse av krig med en sådan ungdom. De beskrevs inte som ”Sveriges hopp”, utan som ”Sveriges hoppsan”, när rörelsen skulle namnges.

I JBK:s sång ställs den fotbollsspelande gentlemannen mot denna omanliga swingpjatt, så som han beskrivs i Sverige vid denna tid. Jakobstad är givetvis inte Stockholm men influenserna kom oftast västerifrån och månne inte även pjattar har skymtats i 50-talets Jakobstad, annars skulle de knappast ha nämnts i texten. Vid den här tiden stod också idrotten för det sunda idealet och styrkan fanns i kollektivet samt i idealismen som låg bakom idrotten. Detta kontrasterade mot de ungdomar (och musiker) som bara ville förnöja sig och uppfylla sina egna behov. Hur kraftig ska inte reaktionen mot swingpjattar i Finland ha varit under denna tid? Finland hade ju, i motsats till Sverige, varit i krig. Och JBK som förening föddes ju praktiskt taget vid fronten, vilket även framgår av JBK:s historik.

Kontrasten mellan sport och musik blev kanske ännu skarpare när rocken slog igenom. David Rowe (1995), som studerat rock och sport som två former av populärkultur, anser att både rock och sport under 1950- och 1960-talet, var de två tydligaste exemplen på ungdomskultur fixerad vid en ungdomlig kroppsbild trots att det var tydligt att sport och rock som institutioner var på väg åt olika håll. Sporten fick symbolisera det rena och hälsosamma kroppsidealet.

I Kai Pahlmans och hans Futistrios låt Jos sais kerran reissullansa från 1966 får man en liten bild av de hurtiga HJK:arna som “spelade för flickornas skull” (”sinun takiasi nätti tyttö olen lähtenyt reissulle”) och som bland annat gärna skulle ha haft nån att krama i bussen på vägen hem från matchen. Idag skulle ett motsvarande PR-jippo nog anklagas för sexism. I JBK verkar man iallafall ha sjungit i bussen.

Advertisements

Om att gräva där man står

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 8.2.2015

Om att gräva där man står

När man blir lite äldre brukar man får ett behov av att förstå myllan man hittar under sina fötter. Inte helt omedveten om fenomenet Karpdammen-Karppilampi, som Jeanette Östman presenterade i sin kolumn förra veckan (1.2), tänker jag mig en prunkande idyll. Lite unket stillastående vatten. Fiskarna simmar runt, runt, ”sidu morjens-ar” åt varandra år efter år. Kanske kastas någon burk i vattnet, ytan krusas tillfälligt men fiskarna simmar lugnt vidare.

När jag sökte lägenhet i Jakobstad en gång lät förmedlaren mig förstå att lägenheten var på ”den bättre sidan av järnvägen”. Öh, järnvägen, undrade jag, den är ju många kilometer bort!? Jag, med rötterna i London-stan ett stenkast från Lagmans skola och TT-hallen, två språkliga landmärken i staden, hade uppenbarligen växt upp på ”fel sida av stan”. TT-hallen hade jag aldrig något ärende till, men det var heller inte något jag reflekterade över. Under tonåren hade jag nog blivit medveten om att jag med blott min svenskspråkiga existens kunde upplevas som privilegierad. Ibland till och med arrogant. Vem skulle ha trott det när vi tände på våra mattabomber där på olika sidor av Lagmans fotbollplan, på fel sida av järnvägen.

Trots att jag gick miste om den kulturella smältdegeln Dragsvik, som för många unga män är den första riktiga kontakten med Ankdammen, blev jag under mina många studietider medveten om att det finns finlandssvenskar som inte har sett Bullens brevfilmer eller vet vem Magnus Uggla är. Samtidigt fick jag lära mig att Eppu Normaali inte är en person och att Kirka är någon vars musik man borde känna till. Samtidigt väcktes en irritation över hur Pulttibois och Uuno Turhapuro i kontrast till Solstollarna och Varuhuset bidragit till stereotypa bilder som man lätt tar till sig utan att ifrågasätta. Det glassiga Sverige och nätipaito-Finland.

I Karpdammarna är det inte så lätt att se de betydligt större haven samt vattendragen som förenar dem, än mindre de osynliga dammar som hindrar vattnet från att förnyas. Man fnyser lätt åt sådant man inte har gett en ärlig chans, fått eller förstått att uppleva. Jag tackar också musiklivet som möjliggör möten över alla möjliga gränser i Jeppis. Och hoppas att Campus Allegro verkligen skulle blir ett nytt fräscht vardagsrum och vattenhål i staden. Hur många nya sånger lärde jag mig inte på den där finskspråkiga julkonserten för nån månad sen? Upptäckarglädjen gjorde mig samtidigt lite skamsen. Är jag arrogant trots allt? Eller bara lite för trygg i det svenska. Jag gräver vidare.

Om det är någon i nejden som har lyckats nå över språk-, klass- och kommungränser är det 50-årsjubilaren, fotbollsföreningen Jaro. Både vad gäller utövare och publik, borgare som arbetare, finsk- som svenskspråkig. Inte långt tillbaka i tiden hade alla dessa grupperingar egna lag, samlingsplatser men också musikformer. Hejarklacken skanderar på två språk, sångerna som skrivits för laget är på finska, svenska och engelska. Och samtidigt finns det något som är så tidstypiskt svensk-österbottniskt som Stormwings Jeppis Dynamite. Du vet låten man spelar när Jaro gör mål. Så lokal, men ändå med en så stark vilja att vara internationell. Lokal och global samtidigt. Centralplan sommartid, då är karpdammen som vackrast.