Tag Archives: JBK

Fotbollsgrabbar och swingpjattar 2.0

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 2.8.2015. 
En längre, tidigare version av texten finns här. 
I samma tidning (inklusive Vasabladet) publicerades 
ett längre reportaget om marschmusik som fotbollskultur. 
Denna kolumn fanns inte i Vasabladet.

Fotbollsgrabbar och swingpjattar

För en tid sen stötte jag på sången “Vi äro fotbollsgrabbar…” i Roy Frilunds JBK-historik från 2004. JBK:s sång väckte först inte nåt större intresse. Nån melodi fanns heller inte omnämnd. I historiken lyfts det däremot nog fram att man i Jakobstads bollklubb sjöng mycket på bortaresorna. En av sångerna var säkert ”Vi äro fotbollsgrabbar”. Jag frågade några JBK:are om sångens historia men fick axelryckningar till svar.

Till slut fick jag veta att den visst har en melodi och har sjungits så sent som i december 2014 på JBK:s 70-årsjubileum. Melodin lär vara en känd men ännu oidentifierade melodi från 1940/50-talet. Texten, som finns återgiven i sin helhet i historiken, är skriven av Albin Harell med stor sannolikhet alldeles i början av 1950-talet.

Det finns två intressanta saker i sångtexten. För det första är den väldigt ödmjuk i tonen. Så ödmjuk att man redan i det två första raderna konstaterar att ibland kammar man noll:

”Vi äro fotbollsgrabbar alla, som har ett glatt och käckt humör.
Fast vi ur serien kan falla, vi sjunger ändå gladeligen uti kör.”

Också i KPV-humppas text (1969) nämns det att man måste tåla en förlust. När Kai Pahlman och hans Futistrio spelade in ”Kuinka maaleja tehdään” (1966) väckte sången till och med en viss irritation bland fotbollsfolket eftersom man upplevde att den inte gav tillräckligt med erkännande till motståndarna. Idag, när resultat oftast prioriteras framför ideologi, skulle det nog inte komma på fråga att skriva en kamp- eller föreningssång där det antyds att man förlorar ibland.

Den andra detaljen, och som ringar sången som en intressant beskrivning av samtiden, är tredje versens referens till ”swingpjattar”:

”Små söta flickor uti staden, de går och hoppas på en ring
av gentlemän på promenaden, men ej av långhårs pjattar uti jazz och swing.”

Fotbollspelare var gentlemän i motsats till långhåriga pjattar som inte var något brudgumsmaterial. Swingpjattar var framförallt unga, dansglada män som klädde sig i överstora kläder. När fenomenet landade i Stockholm i början på 1940-talet beklagade man swingpjattens brist på manlighet. Pjattarna var inte ”Sveriges hopp”, utan ”Sveriges hoppsan”. Hur kraftig ska inte reaktionerna ha varit här? Finland hade ju, i motsats till Sverige, varit i krig.

Jakobstad är inte Stockholm men månne inte pjattar även skymtats i 1950-talets Jakobstad, annars skulle begreppet knappast ha figurerat i Harells text. Vid den här tiden stod idrotten också för det sunda idealet och fick kraft från idealismen bakom. Kontrasten mellan idrott och musik blev ännu skarpare när rocken slog igenom. Idrotten symboliserade det rena och hälsosamma kroppsidealet.

Även om JBK:arna säkert var kända i Jakobstad var HJK:s mästerskapsspelare den tidens stjärnor. Bland de största den bollsparkande pianisten Kai Pahlman. I Futistrios låt ”Jos sais kerran reissullansa” (1966) får man en liten bild av vilka flickidoler de hurtiga HJK:arna var. Enligt sången spelade de för flickornas skull (”sinun takiasi nätti tyttö olen lähtenyt reissulle”) och skulle gärna ha haft en tjej att krama i bussen på vägen hem. Idag skulle en motsvarande sång nog inte falla i god jord. I JBK verkar man dock ha koncentrerat sig på att sjunga i bussen.

Advertisements

Fotbollsgrabbar och swingpjattar

Förra sommaren när jag gjorde lite efterforskningar för mitt ”fotbollsmarschprojekt” stötte jag på en sång som finns omnämnd som “Vi är fotbollsgrabbar…” i Roy Frilunds JBK-historik (2004) Från skyttegraven till fotbollsplanen Jakobstads Bollklubb 1944-2004. JBK-sången rönte då inte något större intresse eftersom jag var på jakt efter annat och någon melodi fanns inte heller omnämnd i historiken. Jag drog slutsatsen att sången antagligen skrivits för något jubileum och kanske aldrig fått någon egentlig melodi. Jag frågade några JBK:are om sångens historia men utan resultat.

JBK_Logo_internet

Antagligen pratade jag med för unga JBK:are för i samband med att jag intervjuade en av JBK:s tidigare ordförande förra veckan blev jag informerad att sången visst har en melodi och att den faktiskt sjöngs så sent som på i december 2014 på JBK:s 70-årsjubileum. Melodin lär ska vara en känd melodi från 1950-talet och den går ungefär så här

(melodin inknackad “midi-style”). Hör av dig om melodin låter bekant!

I JBK gillar man tydligen att sjunga och i historiken (s. 16) skriver man att ”Det finns knappast något lag som sjungit så mycket som JBK. Vi sjöng alltid på våra resor, minns Ström som själv köpte en gitarr och spelade när laget åkte med lastbil”. Vilken av de många Ström:are som har spelat i JBK det var som köpte gitarren framgår inte i historiken.

En av sångerna man sjöng var antagligen Vi äro fotbollsgrabbar… Texten till sången är skriven av Albin Harell (född 1912). Samme Harell har också bl.a. skrivit texten till Håkan Strengs sång Kajsa-Lenas frassin. JBK:s sång torde vara skriven i början av 1950-talet och enligt historiken från 2004 lyder texten så här:

”Vi äro fotbollsgrabbar alla, som har ett glatt och käckt humör.
Fast vi ur serien kan falla, vi sjunger ändå gladeligen uti kör.
Här vilar inga sura miner, fast någon gång vi kammar noll.
Än kommer dag då solen skiner, i JBK vi spelar boll.

När ifrån planen bort vi tåga, vårt glada lynne än vi har
mot nya duster än vi våga, ty fotbollsgnistan sitter än i laget kvar.
Vi äro nog kamrater äro alla, vi trivs ej med gnat och gnäll.
Blott muntra sånger ska vi tralla, i JBK vi spelar boll.

Små söta flickor uti staden, de går och hoppas på en ring
av gentlemän på promenaden, men ej av långhårs pjattar uti jazz och swing.
Nej det skall vara käcka grabbar, som har humöret i behåll.
Av idrottsmän som ej gör tabbar, i JBK vi spelar boll.

Snart våra dobbskor ifrån hyllan får börja på en ny säsong
ty ny i vår glatt i nyllan fram emot mästerskapet tager nya språng.
Och sen omsider vi nog hinner i mästerskapet ha vår roll
att vi är laget nog som vinner, i JBK vi spelar boll.

Det finns två intressanta saker i texten. För det första är att den är rätt ödmjuk i tonen. Man är realistisk med att i bland kammar man noll, ja man kan till och med falla ur serien. Idag skulle det nog inte komma på fråga att skriva en kampsång där man antyder att man också kanske kan förlora matcher. I den här sången poängterar man samvaron och att man är glada grabbar som spelar fotboll i JBK. Även i texten till KPV:s humppa från 1969 antyds det att man måste tåla en förlust ibland.

Det som är det intressantaste med JBK-texten är referensen i den tredje versen till långhåriga så kallade swingpjattar. Detta ringar också in texten som en intressant beskrivning av samtiden på 1940- och 1950-talet. Fotbollspelarna var käcka gentlemän i motsats till långhåriga pjattar som enligt textförfattaren inte var något brudgumsmaterial.

Enligt en artikel av Martin Kristensons var swingpjattar framförallt unga män som klädde sig i överstora kläder och dansade till jazz och swing:

”Swingpjattarna började dyka upp i Sverige, speciellt i Stockholm, runt åren 1941-42. Man kände igen dem på de smala byxorna, de långa kavajerna som kunde gå ända ner till knäna, det för tiden chockerande långa nackhåret och hattarna ”som regnskyddet på Stureplan”. Vita strumpor, svarta skor och långa, långa slipsar, gärna med Hawaiimönster, fullbordade bilden.
Förebilderna fanns i USA, och nådde Sverige via England. Cab Calloway, den elegantaste av alla amerikanska orkesterledare, imponerade på de svenska ungdomarna med sin häftiga scenutlevelse och extravaganta klädstil.”

Kläderna har också kallat zoot suits och i Amerika, där det mesta ransonerandes under krigstiden, även tyg, upplevdes klädstilen provocerande på många sätt. Clark Gable har av vissa sett som en förebild för stilen. I Sverige var man bekymrad över ungdomens förvildning när man försökte hitta ett namn på moderörelsen. Kristenson skriver att ett

”genomgående tema i de många förslagen är swingpjattens brist på manlighet. Det var nog många som frågade sig hur Sverige skulle kunna försvaras i händelse av krig med en sådan ungdom. De beskrevs inte som ”Sveriges hopp”, utan som ”Sveriges hoppsan”, när rörelsen skulle namnges.

I JBK:s sång ställs den fotbollsspelande gentlemannen mot denna omanliga swingpjatt, så som han beskrivs i Sverige vid denna tid. Jakobstad är givetvis inte Stockholm men influenserna kom oftast västerifrån och månne inte även pjattar har skymtats i 50-talets Jakobstad, annars skulle de knappast ha nämnts i texten. Vid den här tiden stod också idrotten för det sunda idealet och styrkan fanns i kollektivet samt i idealismen som låg bakom idrotten. Detta kontrasterade mot de ungdomar (och musiker) som bara ville förnöja sig och uppfylla sina egna behov. Hur kraftig ska inte reaktionen mot swingpjattar i Finland ha varit under denna tid? Finland hade ju, i motsats till Sverige, varit i krig. Och JBK som förening föddes ju praktiskt taget vid fronten, vilket även framgår av JBK:s historik.

Kontrasten mellan sport och musik blev kanske ännu skarpare när rocken slog igenom. David Rowe (1995), som studerat rock och sport som två former av populärkultur, anser att både rock och sport under 1950- och 1960-talet, var de två tydligaste exemplen på ungdomskultur fixerad vid en ungdomlig kroppsbild trots att det var tydligt att sport och rock som institutioner var på väg åt olika håll. Sporten fick symbolisera det rena och hälsosamma kroppsidealet.

I Kai Pahlmans och hans Futistrios låt Jos sais kerran reissullansa från 1966 får man en liten bild av de hurtiga HJK:arna som “spelade för flickornas skull” (”sinun takiasi nätti tyttö olen lähtenyt reissulle”) och som bland annat gärna skulle ha haft nån att krama i bussen på vägen hem från matchen. Idag skulle ett motsvarande PR-jippo nog anklagas för sexism. I JBK verkar man iallafall ha sjungit i bussen.