Tag Archives: musikkritik

Bli den första att gilla det här!

[Kolumn publicerad i ÖT 29.3.2014]

 Bli den första att gilla det här!

Allt lyssnande innehåller en analys i någon form, den kan vara medveten eller mera omedveten, men den finns alltid där i någon form. När det kommer till det som man brukar kalla kritik, det som leder fram till en recension av något, ja då pratar vi vanligtvis om en helt annan typ av medvetenhet. Om man klagar på att symfonier är för långa eller att det saknas avancerade harmoniska progressioner i blues, ja då saknar man en viss medvetenhet och kompetens för att trovärdigt kunna resonera kring musiken offentligt. Det blir ofta ett raljerande som inte gagnar nån. Om det inte är skickligt skriven satir, förstås. Men alla får och ska bilda sig en uppfattning om något utan att själv var skolad i ämnet. Själv spekulerar jag vitt och brett i FF Jaros förehavanden utan att jag själv nånsin har spelat en officiell match. Av förståeliga skäl (visst?) gör jag det inte på denna tidnings sportsida.

Utmaningen är att kunna sålla och sovra bland rösterna, vilket också Sven-Erik Klinkmann skrev i en väldigt intressant kolumn i VBL om aggregerad kritik för en tid sedan. Tillgång till fler offentliga rum anses ha gett samhället fler röster. Men har det verkligen det eller lyssnar vi bara på de mest högljudda, snabba och rappa kommentarerna som vet hur man tar sig igenom bruset? Follow the money säger sura jag (och tänker på Mia Skäringer). Var finns långsamheten och eftertanken? Det är underhållande att följa med stora evenemang simultant på t.ex. Twitter men sällan säger kommentarerna på några fjuttiga tecken något som helst om vad som har färgat omdömet. Det är upp till läsaren att lägga ihop 1 och 1.

Det finns också utmaningar när ”kritiken” blir personlig och man själv ska fungera som aggregator, dvs. själv sammanställa ett omdöme utgående från hur många gilla-markeringar eller nerladdningar något har fått. Idén med aggregerad kritik går ut på att webbsidor erbjuder numerisk bedömning på hur bra något är så att vi ska slippa göra tankearbetet själv. Hur många ska skriva något på Fb för att du ska tro på det eller för att det ska väcka en viss skepsis? Hur många ska gilla något innan sura tidningskritikern har fel. Om folk gillar det måste det ju vara bra. Frågan är också om man blir besviken då vännens omdöme inte stämmer överens med den egna upplevelsen? Vågar man säga det på Fb, och t.o.m. utan en smiley? Svaret är oftast nej.

Kritik är relativ till vad man har upplevt tidigare och någon nyanserad diskussion uppstår sällan på nätet. Den är ofta obefintlig eller kraftigt polariserad, för eller emot. Idag har vi så bråttom att vi tyvärr inte orkar/ids läsa mer än en betygssiffra och sväljer den därför för som något den inte är. God kritik förmedlar kunskap, argument, synpunkter, värderingar och borde (!) ge läsaren en djupare förståelse. Det är mer än en siffra kan göra.

Advertisements

“Kulturdomaren”

(Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 27.10.2013)

”Kulturdomaren”

Den senaste tiden har det inte rått brist på diskussionsämnen för de som är intresserade av kulturkritik. Jag har alldeles nyligen undervisat delar av en kurs i musikjournalistik och som alltid när man undervisar väcks många tankar. Egentligen började jag fundera på kritikerns roll via en serie domarincidenter som skedde i anslutning till fotboll. På kort tid utsattes flera domare för inte bara psykiskt våld men också hot om fysiskt våld. Detta fick mig att fundera över den maktposition men också utsatta ställning som både domaren och recensenten har. Trots samma utsatthet och yttre krav på rättvisa är domarens och musikkritikerns uppdrag diametralt olika, en utgångspunkt för den här kolumnen.

Ofta finns det många som inte håller med de ställningstaganden som både recensenten och fotbollsdomaren vädrar i sin offentliga yrkesutövning. Den största skillnaden är att domaren har en regelbok att falla tillbaka på, regler som ska tolkas så rättvist som möjligt i stundens hetta. Recensenten är däremot hänvisad till personliga referensramar, sakkunskap och god journalistisk sed. Allt ogrundat tyckande faller ihop som ett korthus medan en “rättvist dömd”, god recension är resultatet av kontextualisering, referat, analys och utvärdering av utövarnas ansträngningar. Fotbollsdomaren skipar rättvisa, är konsekvent och förväntas hålla samma linje oberoende av kontext. Slutresultatet av en match är också definitivt och icke tolkningsbart. Någon vinner, den andra förlorar. Inom kulturen är resultatet och upplevelsen tolkningsbar. En recensent kan, precis som fotbollsdomaren, omöjligt vara rättvis genom att bekräfta allas eller utövarnas upplevelser. Regelboken ersätts av egna referensramar.

Alla vill ha en bra recension, även skribenten. Att vara rättvis och ärlig mot sig själv, utövarna och läsaren är utmanande men också en självklarhet. Lika självklart är det att alla inte kan eller ens ska hålla med en recensent. Men förhoppningsvis kan en bra text fördjupa eller t.o.m. väcka intresse hos någon att skaffa sin egen uppfattning. Ofta kallas musikrecensenten för ”allmänhetens öra”, vilket är en befängd liknelse då en upplevelse av något alltid är subjektiv och det finns lika många upplevelser som öronpar. Det betyder inte att vi ska kasta ut recensionsverksamheten ur media med hopp om att gilla-kulturen tar över ansvaret.

Nej, tvärtom, med ett allt mer likriktat utbud i media (och smalare spellistor än någonsin) och krav på kassaklirr behövs det fler som vågar analysera den kultur vi konsumerar och samtidigt upprätthåller med vår konsumtion. I detta hänseende har kulturkritik mycket gemensamt med sportjournalistiken vars primära uppgift inte är att vara en okritisk förlängning av föreningens marknadsföring. Visst, ingen har någonsin rest en staty över en kritiker men en god kritikkultur berikar musik- och kulturlivet. Kritikens offentliga natur bidrar till att synliggöra kultur, ofta sådan som inte får plats på kommersiella arenor. Hur många gilla-markeringar motsvarar en saklig analys?

Mitt skräckscenario är en likriktning i både utbud och tolkning där vi alla förväntas tycka likadant och ingen vågar höja ögonbrynen. Fullständig konsensus alltså. Om alla likgiltigt gillar finns det ett behov att fråga varför. Att konstant stryka medhårs gagnar däremot ingen. Det är något som förenar recensenten och fotbollsdomaren.