“Kulturdomaren”

(Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 27.10.2013)

”Kulturdomaren”

Den senaste tiden har det inte rått brist på diskussionsämnen för de som är intresserade av kulturkritik. Jag har alldeles nyligen undervisat delar av en kurs i musikjournalistik och som alltid när man undervisar väcks många tankar. Egentligen började jag fundera på kritikerns roll via en serie domarincidenter som skedde i anslutning till fotboll. På kort tid utsattes flera domare för inte bara psykiskt våld men också hot om fysiskt våld. Detta fick mig att fundera över den maktposition men också utsatta ställning som både domaren och recensenten har. Trots samma utsatthet och yttre krav på rättvisa är domarens och musikkritikerns uppdrag diametralt olika, en utgångspunkt för den här kolumnen.

Ofta finns det många som inte håller med de ställningstaganden som både recensenten och fotbollsdomaren vädrar i sin offentliga yrkesutövning. Den största skillnaden är att domaren har en regelbok att falla tillbaka på, regler som ska tolkas så rättvist som möjligt i stundens hetta. Recensenten är däremot hänvisad till personliga referensramar, sakkunskap och god journalistisk sed. Allt ogrundat tyckande faller ihop som ett korthus medan en “rättvist dömd”, god recension är resultatet av kontextualisering, referat, analys och utvärdering av utövarnas ansträngningar. Fotbollsdomaren skipar rättvisa, är konsekvent och förväntas hålla samma linje oberoende av kontext. Slutresultatet av en match är också definitivt och icke tolkningsbart. Någon vinner, den andra förlorar. Inom kulturen är resultatet och upplevelsen tolkningsbar. En recensent kan, precis som fotbollsdomaren, omöjligt vara rättvis genom att bekräfta allas eller utövarnas upplevelser. Regelboken ersätts av egna referensramar.

Alla vill ha en bra recension, även skribenten. Att vara rättvis och ärlig mot sig själv, utövarna och läsaren är utmanande men också en självklarhet. Lika självklart är det att alla inte kan eller ens ska hålla med en recensent. Men förhoppningsvis kan en bra text fördjupa eller t.o.m. väcka intresse hos någon att skaffa sin egen uppfattning. Ofta kallas musikrecensenten för ”allmänhetens öra”, vilket är en befängd liknelse då en upplevelse av något alltid är subjektiv och det finns lika många upplevelser som öronpar. Det betyder inte att vi ska kasta ut recensionsverksamheten ur media med hopp om att gilla-kulturen tar över ansvaret.

Nej, tvärtom, med ett allt mer likriktat utbud i media (och smalare spellistor än någonsin) och krav på kassaklirr behövs det fler som vågar analysera den kultur vi konsumerar och samtidigt upprätthåller med vår konsumtion. I detta hänseende har kulturkritik mycket gemensamt med sportjournalistiken vars primära uppgift inte är att vara en okritisk förlängning av föreningens marknadsföring. Visst, ingen har någonsin rest en staty över en kritiker men en god kritikkultur berikar musik- och kulturlivet. Kritikens offentliga natur bidrar till att synliggöra kultur, ofta sådan som inte får plats på kommersiella arenor. Hur många gilla-markeringar motsvarar en saklig analys?

Mitt skräckscenario är en likriktning i både utbud och tolkning där vi alla förväntas tycka likadant och ingen vågar höja ögonbrynen. Fullständig konsensus alltså. Om alla likgiltigt gillar finns det ett behov att fråga varför. Att konstant stryka medhårs gagnar däremot ingen. Det är något som förenar recensenten och fotbollsdomaren.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s