Krönika publicerad i Österbottens Tidning (bakom betalvägg) 20.3.2016

För några veckor sedan reste jag för första gången i mitt liv på en så kallad solsemester. Vi valde ett säkert och billigt kort för en barnfamilj, nämligen Maspalomas på ön Gran Canaria. Där finns sol och swimmingpool, vilket gott räcker för en treåring och vinterbleka, småstressade föräldrar. Det var skönt att resa utan jobbdator i bagaget. Bara några böcker kring temat identitet kom med. Dessa tänkte jag passa på att läsa på nytt i solstolen. Jag kan inte påstå att jag skulle ha rest mycket, kanske trivs jag lite för bra på sommarstugan i Larsmo. Ändå är jag av den åsikten att det är berikande att resa eftersom det vidgar vyerna och genom att bekanta sig med andra kulturer förstår man också sin egen lite bättre.

Nå, den som turistat på någon av de exploaterade Kanarieöarna vet att dit åker man inte för att uppleva någon ”autentisk” kultur. Man reser dit för ett för oss finländare icke-förunnat klimat. Det som är intressant med området kring Maspalomas och legendariska Playa del Inglés (”Engelsmännens strand”) är hur man där, om man vill, i princip kan leva ett finländskt liv men i ett varmt klimat. Även till exempel tyska, svenska, norska och brittiska små samhällen möter en när man strosar mellan hotellen, restaurangerna och butikerna. Svenskar kan köpa snus utan problem, finländare dagens Ilta-Sanomat och affischer avslöjade att några veckor innan oss verkar bl.a. Matti Nykänen, Frederik, Tauski och Olli Lindholm haft spelningar i Playa del Inglés. Fascinerande.

När jag om kvällarna slog mig ner i vår ”apartamento” kunde jag inte låta bli att reflektera över hur orättvist fördelade världens resurser är. Samtidigt kom Stuart Halls berömda citat om ”the West and the Rest” till liv. På tv-kanalen CNN visades nyhetsbilder av agiteraren Donald Trump som vill bygga murar, både fysiska och mentala, med sitt hatprat och hot om våld mot i princip alla minoriteter. Även bilder av flyktingmassor strandade i omänskliga förhållanden på gränsen till Europa rullades upp. När jag gick in på sociala medier och tog del av det subjektiva flödet från hemmafronten varvades bilder på Rajat kiinni-affischer vid riksåttan med bilder av ”fistbumpande” ministrar samt bekymrat utbildningsfolk. En viss känsla av hjälplöshet smög sig onekligen på.

Det vi behöver är inte fler murar, varken fysiska eller mentala, utan möten med människor. Om vi stänger in oss bidrar vi bara till att förstärka stereotypa bilder av ”de andra”, vilka man tar till sig utan att ifrågasätta. Detta eftersom man inte vill, förmår eller ges möjlighet att vända på perspektivet och göra en mental resa utanför murarna. Det finns starka mörka krafter som vill misstänkliggöra medmänniskor och som påstår att vi inte har råd att hjälpa, att vårt samhällsbygge skakas i grunden av invandring, samt att främmande element är skadligt för den finländska kulturen. Sedda från Kanarieöarna, vilka är närmare Afrika än fastlands-EU, kändes dessa argument bisarra.

Ur ett gräsrotsperspektiv känns det ibland tröstlöst att bemöta dessa fördomsfulla krafter. I mitt tycke kan de bäst motverkas genom kulturella möten och utbildning. Som motpol till alla nerslående mediebilder kan jag därför inte låta bli att lyfta fram de projekt kring kulturell mångfald (se ÖT. 16.3.2016) som nu är på gång i Jakobstadsnejden. Må de förhindra att nya murar reses, samt att de som redan finns sakta men säkert vittrar sönder.