Tag Archives: KPV-humppa

“Löytyy KPV! Teidät sen!”

Det är rätt sällan jag brukar använda WordPress’ statistikfunktion över  hur många läsare ett specifikt inlägg har nått, eller hur läsare har hittat till min blogg. Idag gjorde jag faktiskt det.

Nej, jag tänkte inte redogöra för statistiken. Däremot märkte jag att det har funnits ett rätt stort intresse för ett specifikt material – de texter som handlar om KPV och KPV-humppa. Orsaken är förstås den att KPV, fotbollslaget Kokkolan Pallo-veikot från Karleby [Kokkola på finska] igår avancerade från division två till division ett.

Lugn, jag tänker inte börja dra Kokkola-vitsar nu. Istället tänkte jag göra det enkelt för alla Kokkolbor som nu är på jakt efter humppan eller orden till den. Allt finns samlat under den här KPV-humppa taggen. Om du vill gå rakt på sak så rekommenderar jag den här texten från förra sommaren. Där finns YouTube-länk till humppan samt texten till den. Text och noter till humppan finns också i KPV:s nyaste historik.

Så sent som i somras skrev jag också en längre tidningsartikel, “Marscher som fotbollskultur”,  där jag bland annat redogjorde för humppans historia men lyfte också fram lokalrivalen GBK:s musik samt användningen av kända militärmarscher i den Österbottniska fotbollskulturen. (Av upphovsrättsskäl är bilderna borttagna från pdf:en.)

Grattis till avancemanget KPV! Ett speciellt grattis till alla informanter med kopplingar till föreningen som jag har haft nöjet att få diskutera Karlebyfotbollens historia med. Ingen nämnd, ingen glömd!

Och samma på finska.

Advertisements

Fotbollsgrabbar och swingpjattar 2.0

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 2.8.2015. 
En längre, tidigare version av texten finns här. 
I samma tidning (inklusive Vasabladet) publicerades 
ett längre reportaget om marschmusik som fotbollskultur. 
Denna kolumn fanns inte i Vasabladet.

Fotbollsgrabbar och swingpjattar

För en tid sen stötte jag på sången “Vi äro fotbollsgrabbar…” i Roy Frilunds JBK-historik från 2004. JBK:s sång väckte först inte nåt större intresse. Nån melodi fanns heller inte omnämnd. I historiken lyfts det däremot nog fram att man i Jakobstads bollklubb sjöng mycket på bortaresorna. En av sångerna var säkert ”Vi äro fotbollsgrabbar”. Jag frågade några JBK:are om sångens historia men fick axelryckningar till svar.

Till slut fick jag veta att den visst har en melodi och har sjungits så sent som i december 2014 på JBK:s 70-årsjubileum. Melodin lär vara en känd men ännu oidentifierade melodi från 1940/50-talet. Texten, som finns återgiven i sin helhet i historiken, är skriven av Albin Harell med stor sannolikhet alldeles i början av 1950-talet.

Det finns två intressanta saker i sångtexten. För det första är den väldigt ödmjuk i tonen. Så ödmjuk att man redan i det två första raderna konstaterar att ibland kammar man noll:

”Vi äro fotbollsgrabbar alla, som har ett glatt och käckt humör.
Fast vi ur serien kan falla, vi sjunger ändå gladeligen uti kör.”

Också i KPV-humppas text (1969) nämns det att man måste tåla en förlust. När Kai Pahlman och hans Futistrio spelade in ”Kuinka maaleja tehdään” (1966) väckte sången till och med en viss irritation bland fotbollsfolket eftersom man upplevde att den inte gav tillräckligt med erkännande till motståndarna. Idag, när resultat oftast prioriteras framför ideologi, skulle det nog inte komma på fråga att skriva en kamp- eller föreningssång där det antyds att man förlorar ibland.

Den andra detaljen, och som ringar sången som en intressant beskrivning av samtiden, är tredje versens referens till ”swingpjattar”:

”Små söta flickor uti staden, de går och hoppas på en ring
av gentlemän på promenaden, men ej av långhårs pjattar uti jazz och swing.”

Fotbollspelare var gentlemän i motsats till långhåriga pjattar som inte var något brudgumsmaterial. Swingpjattar var framförallt unga, dansglada män som klädde sig i överstora kläder. När fenomenet landade i Stockholm i början på 1940-talet beklagade man swingpjattens brist på manlighet. Pjattarna var inte ”Sveriges hopp”, utan ”Sveriges hoppsan”. Hur kraftig ska inte reaktionerna ha varit här? Finland hade ju, i motsats till Sverige, varit i krig.

Jakobstad är inte Stockholm men månne inte pjattar även skymtats i 1950-talets Jakobstad, annars skulle begreppet knappast ha figurerat i Harells text. Vid den här tiden stod idrotten också för det sunda idealet och fick kraft från idealismen bakom. Kontrasten mellan idrott och musik blev ännu skarpare när rocken slog igenom. Idrotten symboliserade det rena och hälsosamma kroppsidealet.

Även om JBK:arna säkert var kända i Jakobstad var HJK:s mästerskapsspelare den tidens stjärnor. Bland de största den bollsparkande pianisten Kai Pahlman. I Futistrios låt ”Jos sais kerran reissullansa” (1966) får man en liten bild av vilka flickidoler de hurtiga HJK:arna var. Enligt sången spelade de för flickornas skull (”sinun takiasi nätti tyttö olen lähtenyt reissulle”) och skulle gärna ha haft en tjej att krama i bussen på vägen hem. Idag skulle en motsvarande sång nog inte falla i god jord. I JBK verkar man dock ha koncentrerat sig på att sjunga i bussen.

Nightwish, nej tack

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 30.8.2014

Nightwish, nej tack.

Det är bara att konstatera, det är höst. Säkra hösttecken är att teatrar och orkestrar presenterar sina program för säsongen. Ett annat säkert hösttecken är att de flesta inomhussporterna, exempelvis ishockey, innebandy, volleyboll och korgboll börjar göra sig redo för sina respektive säsonger. Nej, ta det lugnt, du har inte bläddrat fel, det här är nog kultursidan. Kultur är det som människor gör, alltså inte bara ”kultthuur”.

Samtidigt som tränare och spelare gör sig redo för säsongen brukar den berömde ”nån” sent om sider börja fundera på vilken musik som ska spelas på matcherna. Ska vi ha nåt nytt eller kör vi med samma vanliga? Många anser att det ska spelas rockmusik på ishockey. Varför då? Jo, därför att man ”alltid” har gjort det. Det (melodiska) rocken har nästan funnit en fristad i ishallarna. Orsakerna är givetvis många men framförallt gick den tekniska utvecklingen hand i hand med ishockeyns. Rocken blev också stor och mainstream samtidigt som hockeyn växte till sig.

När man sen ska börja fundera på arrangemanget kring själva matchen tar man ofta det som är populärt just nu eller det man själv har hört någon gång tidigare på någon match. Det betyder att det ofta är samma musikstycken som är i omlopp. Usch så tråkigt. Samma AVICII, Metallica och Nickelback överallt. Idag är sport liksom teater, bio och konserter en del av underhållningsindustrin och konkurrensen om publiken är hård. När alla vill vara brand som smakar, doftar och känns, varför skulle man då vilja klinga som alla andra? Ärligt talat skulle jag inte orka höra Nightwish på en enda idrottsarena fler gånger. Jo, Crimson Tide är episk och har live-publikljud och allt det där, men den skvallrar samtidigt om att nån i organisationen håller koll på ishockey, kanske rentav har studerat i Åbo och där gått på TPS-matcher. Fantasilöst, jo, kanske lite grann, men man tager vad man hafver.

Man må tycka vad man vill om kampsånger men varje seriöst sportlag brukar anses ska ha en egen sådan. Kvalitén på de inspelade sångerna ifrågasätts ofta men det är inte hur sången/låten klingar i bilen som är poängen. Den ska funka på idrottsarenan och andra ställen där den kan blir en känslomässig tangeringspunkt mellan fansen och laget. De flesta kampsånger har skrivits spontant, av kärlek till laget eller som beställningsverk av lokala musiker. Kampsångerna kan därför säga något om platsen varifrån laget kommer och dess identitet. Stormwing skrev i mitten av 1990-talet Jeppis Dynamite för FF Jaro. Vilken självklar kombination egentligen, Stormwing och Jaro, båda framvuxna ur den kulturella smältdegeln, det Lill-Stockholm, som brukar kallas Jakobstadsnejden. I Karleby var man betydligt tidigare ute när KPV redan mästerskapsåret 1969 fick sin KPV-humppa komponerad av dragspelaren Unto Jutila från Kalajoki. I humppan, som har spelats sedan dess på KPV:s matcher, finns även den legendariska Fiskhallsplanen förevigad i texten. Så, hur låter ditt lag den här säsongen? Om det inte låter alls, kanske det är dags för någon föreningsaktiv att ringa någon potentiell låtskrivare. Det råder ingen brist på dem här i våra trakter även om det nog är lättare att hitta en musikintresserad sportare än en sportintresserad musiker.

I love my job

Det har inte blivit så mycket skrivet här på bloggen på sistone. Det betyder inte att jag skulle ligga på beachen med en cola i handen – nej tvärtom. De följande veckorna är rätt hektiska faktiskt. Igår diskuterades bl.a. Kupittaan Urkuri men också dessa kulturskatter:

WP_001748 (1)

 

WP_001743

En bild säger mer än tusen ord i detta skede.
Vi hörs i september…

Från Kwai till Kokkola

Förra veckan hade jag äran att besöka grannstaden Karleby två gånger. I normala fall när jag rör mig mot staden i norr brukar jag ta del av något i världsklass; endera Mellersta Österbottens Kammarorkesters konserter eller Kokkolan Tiikerits volleybollmatcher. Det är sällan man vallfärdar från Jakobstad för att se på fotboll till Karleby men förra veckans resor var båda faktiskt fotbollsrelaterade. Eftersom jag redan tidigare skrev ett inlägg och KPV och dess humppa är det väl mer än rättvist att jag uppmärksammar GBK också.

Som jag skrev i en tidigare text har KPV-humppa spelats på KPV:s matcher sedan 1969/70. Gamlakarleby Bollklubb grundad 1924 må inte ha någon egen gammal, “klassisk” kampsång men man har faktiskt spelat ett och samma musikstycke i samband med lagets inmarsch sedan åtminstone 1958. Vilken musikstycke då? Jo, “Bron över floden Kwai”, givetvis. Det vet väl alla GBK:are, eller?

Melodin som visslas i detta världesberömda filmklipp är Colonel Bogey March som skrevs redan 1914 och blev ett väldigt, väldigt populärt musikstycke. Marschen användes och kompletterades med annan musikför filmen Bron över floden Kwai år 1957 av kompositören Malcolm Arnold. För de flesta är musikstycket säkert synonymt med filmen trots att det egentligen är frågan om två olika musikstycken.

En GBK-källa som enligt egen utsago inte har missat mer än ett tiotal matcher sen 1958 kunde intyga att marschen har spelats på GBK:s matcher sedan 1958. Bron över floden Kwai hade premiär i Finland hösten 1958 och den populära filmen uppges som orsak till att musiken från filken har letat sig in i sportsammanhang. Även källor i anknytning till Vimpelin Veto nämner filmen som orsak till att marschen har spelats på Saarikenttä i Vindala sedan ungerfär samma tider. På GBK:s matcher spelas marschen när lagen marscherar in på plan med man på Vetos bobollsmatcher har spelat den när “uppdraget är utfört” och spelarna/publiken går ut.

Enligt Finlands ljudarkiv spelades den populära “Kwai-marschen” in i Finland hösten 1958 vilket kan betyda att den spelades på fotbollsplanerna först 1959, men det är bara spekulationer. Vid denna tid var ljudanläggningar dyra och inte allt för vanliga heller. Det verkar iallafall som att det kring dessa tider åtminstone har funnits ljudanläggningar på Centralplanen i Karleby samt vid Fiskhallsplanen som blev klar år 1960. Järnvägstorgets grusplan, där man spelade våromgångarnas matcher fram tills 1960, hade troligtvis ingen ljudanläggning.

Det finns givetvis många orsaker till att just “Kwai-marschen” spelades samt att man bara fortsatte och fortsatte att spela den på GBK:s matcher. Den främsta orsaken till att den överhuvudtaget spelades var att det var den tidens populärmusik och marschen populariserades via filmen. Egentligen är det lika logiskt som att man idag spelar filmmusik av Hans Zimmer eller annan populär musik (observera särskrivningen) på idrottsarenor runtom i världen. Samma gäller den för sin tid omåttligt populära Dirlanda som “fastnade” hos flera lag (inte bara HC TPS) efter att Kai Hyttinen gjorde den populär i Finland år 1972. Skillnaden till idag är att utbudet och tillgången till både teknologi och musik ser helt annorlunda ut än situationen år 1958 (eller 1972). Musiken som en gång var populär musik (inte bara populärmusik) har med årens lopp har förvandlats till en del av laget, dess historia och tradition och i och med det är det självklart att fotbollspublikens reception av musikstycket har förändrats genom åren. Idag är det fortfarande populär musik men det är definitivt inte populärmusik. På GBK:s matcher spelas alltså samma musikstycke som 1958 men upplevelsen av musikstycket och de känslor och (kulturella) minnen det väcker hos oss gör att det egentligen är ett helt annat musiktycke vi lyssnar till idag.

En annan orsak till att melodin till Colonel Bogey March var känd redan innan filmen var att man i England under andra världskriget gjorde sången “Hitler Has Only Got One Ball”. (Kolla in den historiskt inkorrekta men roliga sketchen)

Dock tror jag inte alls att dessa “anti-nazi” associationerna var en bidragande orsak till att GBK valde sången men förstärker iallafall antagandet att melodin var känd redan innan filmen hade premiär. Filmmakarna bakom Bron över floden Kwai var däremot definitivt medvetna om dessa associationer och valde uppenbarligen just därför att inte att sjunga den för den tiden ganska vulgära texten om nazisternas testiklar utan visslade melodin istället. Det cirkulerade flera versioner av texten.

Några som verkade ha haft minst lika stora problem med visslande som soldaterna i filmen är humorbandet Triio Peeråsetsi från Karleby. Trio Peeråsesti har hedrat GBK med en alldeles egen version av Colonel Bogey March. Marschen är helt klart en del av GBK och tillika accepterad av fansen.

Marschmusiken går som en röd tråd – eller kanske snarare en röd rand – genom GBK:s historia.  Den yngre delen av publiken har dock kanske lättare att spontant relatera till målsången We’re gonna win av Bryan Adams, eller den av spelarna utvalda musik som spelas under uppvärmningen. Men vem vet, kanske dagens juniorer om 50 år behöver förklara vem Bryan Adams är samt varför man har spelat den mållåten sedan 2006.

“Kalahallin hiekasta noussut…”

… nyt nurmikentän pelivaltias”. Så lyder en av de mest karaktäristiska fraserna i Karlebyföreningen Kokkolan Pallo-Veikots sång “KPV-humppa”.

Enligt Äänitearkisto är kompositören till KPV:s kampsång Unto Väinö Jutila och KPV humppa foxsi, som den heter i registret, är inspelad 1969 av okänd ensemble (Antagligen Unto Jutila Yhtye) En humppa är en snabb foxtrot, därav tillägget “foxsi”. Texten till sången är skriven av av Heikki Nopanen. Denna humppa har enligt utsagor spelats sedan år 1970 när KPV:s spelare marscherar in på plan och lär göra det också ikväll när KPV står värd för säsongens andra derby mot GBK. KPV grundades år 1930, sex år efter GBK. Sången uruppfördes högtidligt “live” 28.9.1969 i samband med matchen mot HJK, där KPV säkrade guldet med seger 1-0.

Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet skördade både KPV:s juniorer och seniorer stora framgångar vilket säkert motiverar att humppan är skriven just då. Det bör påpekas att sången är äldre än Vexi Salmis HOO-JII-KOO  (1973), som bygger på Chelseas Blue is the Color (1972), samt legendariska Nyt Teps!! (“Tepsi tekee kohta maalin”) som Seitsemän Seinähullua Veljestä spelade in år 1976. En mycket tidigt skriven och inspelad kampsång med andra ord. Respekt till kokkolaborna för det. Det skulle vara intressant att komma över originalet och få möjlighet att höra även Palloveikot-marssi som lär ska vara spår nummer två på skivan.

Till kampsånger (på finska kannatuslaulut eller kannustuslaulu) hör att  hylla det egna lagets prestationer, gärna på bekostnad av motståndarna. Det är också vanligt med något som man brukar kalla för topofili, dvs. kärlek till platsen. Nu är det inte alltid den fysiska eller geografiska plats man hyllar utan det sociala rum som laget med sin verksamhet har skapat där. Kalahallin hiekasta noussut syftar på “Fiskhallsplanen” som både KPV och GBK – jo, det fanns nog mer än bara sundet/”sunti” i Kokkola – fick ta i bruk 1961 när grusplanen på Järnvägstorget skulle omvandlas till ny busstation.

Våromgångarna spelades år 1907-1960 på järnvägstorgets grusplan innan man under sommarmånaderna äntligen fick beträda Centralplanens (sportplanen) gräsplan. Centralplanens gräsplan invigdes i Gamlakarleby 14.7.1935. Den byggdes på Paskalampen/Paskalampi och skulle man följa samma tradition som i Åbo (Kuppis) och Vasa (Sandviken) borde den följaktligen heta Paskalampen. Det om något skulle sätta Karleby på fotbollskartan. Fiskhallsplanen som man besjunger i KPV-humppa lär för övrigt ha varit en mycket otrevlig plats för motståndarlaget att spela på.

Källor bl.a. Björkstrand, Olav & Frilund, Roy 2009. Föregångare. 

Palloveikot ihmeitä antoi
Kokkolan kartalle kantoi
Ennen oli meillä vain sunti
mut nyt jo lötyy sentään muutakin

Löytyy KPV!
Teidät sen!
Se on KPV!
Rautainen!

Kalahallin hiekasta noussut
nyt nurmikenttäin pelivaltias.

K – P – V kotikentän kannatuksen tietää
Sen myötä moni voitto kotiin tullut on
Saa joskus tasapelin, tappionkin sietää
Se kaikki kuuluu aina jalkapallohon

Katsomo kun huutaa ja pauhaa
KPV kentällä jauhaa
Vastapuoli hetkeenkään rauhaa
ei saada voi on pojat vauhdissa

Se on KPV!
Teidät sen!
Se on KPV!
Rautainen!

Kalahallin hiekasta noussut
nyt nurmikenttäin pelivaltias.

K – P – V puolustaa ja hyökkää raivoisasti
Sen vauhti vastapuolen pian uuvuttaa
Sen taito trimmattu on viime mieheen asti
Se pelitaidollansa voitto saavuttaa

K – P – V kotikentän kannatuksen tietää
Sen myötä moni voitto kotiin tullut on
Saa joskus tasapelin, tappiokin sietää
Se kaikki kuuluu aina jalkapallohon.