Monthly Archives: April 2015

Lejonmusik & Effektivitet

Det har varit full rulle på forskningsfronten den senaste tiden. I och för sig har det varit det under hela min doktorandtid, aldrig kunde jag tro att man skulle vara så busy som forskare. Det är förstås alltid roligt när man ser resultatet av det man sysslar med. Oftast sker detta i form av publikationer, vilka kommer ut långt efter det att det verkliga forskningsarbete är gjort.

Just nu är det väldigt mycket som tangerar ishockey-VM som är på tapeten. Inom kort utkommer boken Kiekkokansa, där jag medverkar med en essä som heter “Laulavat Leijonat”. På samma ämne har jag också skrivit en engelsk text för Finnish music quarterly (FMQ) men också JNT samt hållit ett konferensföredrag under Finlands musikvetares årliga symposium. (Namnet, citatet i rubriken för i mitt konferensföredrag “Det är Suomi ynnä sisu, kommer svenskille pisu”. Lejonmusik och nationell identitet, är hämtat från en låt av Stormwing & Sundqvist från 1995). Sen väntar jag med spänning på resultatet av en intervju jag gav för en artikel i Jalkapallolehti samt är nöjd med insamlingsprojektet “Projekt Fotbollsmarscher” jag avslutade för SLS/Folkmusikinstitutet.

Jag hoppas givetvis att produktiviteten även ska yngla av sig i form av fortsatt finansiering. Det känns smått overkligt och absurt att jag inte vet hur jag ska finansiera min forskning från och med oktober. Hittills har våren varit fylld av avslag och bakslag på finansieringsfronten.

Men som sagt det är roligt då det sker saker. Och imorgon börja dessutom Ishockey-VM. Detta årliga spektakel har jag skrivit så mycket om den senaste tiden (och jag ska ännu klämma ur mig en vetenskaplig artikel) så nu tänkte jag nöja mig med att länka till några av de senaste årens “officiella” låtar samt några äldre pärlor. Håll till godo, om ni vill har mera låtar för hemmastudion (“kisastudion”) kan ni kolla in denna, min Spotify-lista.

Årets “Lejonlåt” 2015:

2014:

2013:

Min favorit från 2012. JVGs betraktelse av guldyran 2011 är spot on.

2011: (Vem kan väl glömma Mikael Granlunds “ilmaveivi”)

2003:

1999:

1997 (Jäkkiekkolaulukipaliun voittaja, ishockeylåttävlingens segrare):

1997 Stormwings cover av Den Glider In med bl.a. J-P Jalos referat från ’95:

1995:

Tänk att det har gått 20 år sedan Guldet i Globen.

Advertisements

Veikkausliiga är här!

Igår drog Veikkausliiga igång igen i Finland. Äntligen är den långa försäsongen över och det är dags att sparka boll igen. På grund av det finländska klimatet körde säsongen igång för FF Jaros del på deras reservplan Västraplan eftersom gräset på Centralplan inte håller för spel ännu. Matchen blev en mycket våt tillställning med regn och åska (!). Vem skulle nu ha kunnat tro att nuvarnade plastgräset på Västraplan en gång i tiden kallades för “Sahara” och var en mycket torr och sandig spelplan där det dammade rejält. Bland annat JBK har spelat många matcher i dammet på Västraplan. Västraplan är också deras nuvarande hemmaplan.

Matchen mellan FF Jaro och IFK Mariehamn, mellan Alte Kameraden och IFK marsch, slöt relativt rättvist 1-1. Alltid lika trevligt att få höra Stormwings Jeppis Dynamite. Hoppas vi får höra den många gånger på Centralplan i sommar.

Ifjol när Veikkausliiga-säsongen rullade igång med matchen FF Jaro – FC Inter bloggade jag om det på finska för Finska idrottsmuséets räkning. Då trodde jag att FC Inter skulle ta medalj. Efter årets debut vågar jag iallfall påstå att Jaro hålls kvar i ligan och att IFK Mariehamn inte tar medalj.

Ett ljud av trygghet

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 2.4.2015

Ett ljud av trygghet

För en tid sedan fick jag möjlighet att medverka i forsknings- och insamlingsprojektet Finländska ljudlandskap i förändring, ett projekt som lyfter fram och diskuterar förändringar i vardagens ljudlandskap. Det är otroligt spännande att diskutera ljud och jag märker med mig själv att det som intresserar mig mest tenderar att fokusera på något som berättar om rötterna där man står.

Ifall jag närmar mig min upplevelse av ljudlandskapet i Jakobstad ur ett perspektiv av (o)föränderlighet är testandet av det allmänna larmet, sirenen som ljuder från taket på Lagmans skola måndagar kl. 12, ett av det jag först kommer att tänka på. Som tidigare elev i skolan reagerade jag knappt på ljudet av sirenen. Ofta började sirenen yla på matrasten och det fanns inget skrämmande i ljudets natur. Ljudet i sig upplevdes inte som farligt eller hotfullt och jag visste också var ljudkällan fanns.

Jag bodde bara ett stenkast från Lagmans skola vilket betydde att ljudet var så bekant och harmlöst förväntat att man kunde använda sirenen för att ställa och korrigera klockorna med. Måndagar kl. 12. Men skulle sirenen ljuda andra tider betyder det fara för allmänheten. Det är en ljudlandskapskompetens jag har erhållit i 1980- och 1990-talets Jakobstad.

Men vi hör ju inte bara ljud. Ljud är svängningar och frekvenser. Det vi hör är betydelser och berättelser, vilka varierar beroende på vår relation till det vi hör eller lyssnar på. Framförallt signaler är exempel på ljud vars betydelse ska sökas i sin omgivning.

Därför berättar sirenen och också en helt annan historia bortom dess funktion att signalera fara. Jag har fått det berättat för mig vara att min farfar har jobbat som ambulanschaufför (utan körkort) när Lagmans skola fungerade som krigssjukhus under fortsättningskriget. Min pappa kom till världens 1942 som familjens barn nummer sex, vilket vid den tiden betydde att farfar fick lov att sköta sin militärplikt i Jakobstad, alltså betydligt närmare hemmet i Terjärv än fronten där han tidigare hade tjänstgjort.

De få gånger som sirenen övergick mitt medvetande medan jag gick fortfarande rörde mig i Lagmans skolas klassrum gick tankarna till min farfar och det han hade upplevt både vid fronten och i min skola. Jag kan inte föreställa mig vilka hemskheter de som upplevt krig potentiellt förknippar sirenen med, alltså de som inte har samma ljudlandskapskompetens som jag. Min upplevelse av sirenen var långt ifrån traumatisk. Måndagar kl. 12 stod sirenen för beredskap och i förlängningen trygghet, men också tacksamhet.

Idag när jag hör sirenen från taket till Lagmans Skola, de få gånger jag faktiskt hör den, låter själva ljudet lite annorlunda. Sirenen testas också bara första måndagen i månaden nuförtiden. Men berättelsen är delvis den samma. Ljudet, liksom den ståtliga skolbyggnaden, står för något beständigt och tryggt. Ljudet finns kvar som en påminnelse om att inte glömma hur tryggt vi har det. Jag hoppas att den berättelsen aldrig ska behöva skrivas om.

_____

Dela också du med dig av dina ljudlandskapsberättelser på Finländskap ljudlandskap i förändring-projektets hemsida innan 30.4.2015 och delta i tävlingen. Muuttuvat suomalaiset äänimaisemat: www.aanimaisemat.fi eller på svenska http://www.aanimaisemat.fi/p/svenska-sidor.html

Musikinstitutet är ännu ungt

Det här läsåret fyller Jakobstadsnejdens musikinstitut (JMI) 40 år. Det firas stort med att man sätter upp den nyskrivna musikalen Natten är ännu ung (premiär 2.4.2015). Jag såg musikalens genrep och kan rekommendera den å det varmaste.

Men långt innan musikalen var planerad, redan för ca två år sedan, skrev jag en liten tillbakablick på musikinstitutets 40-åriga historia. Texten har nu uppdaterats lite grann, ombrutits och getts ut i elektroniskt format (pdf) lagom till denna veckas festligheter. Eftersom musikinstitutet är tvåspråkigt har historiken också översatts till finska av Ida Forsman.

Musikinstitutet ligger mig varmt om hjärtat, jag var gitarrelev där 1996-98, civiltjänstgörare 2001-2002 och intendent 2002-2006. Sedan hösten 2004 har jag varit timlärare i klassisk gitarr. Det har varit jätteintressant, jag en riktig ära att få skissa upp musikinstitutets historia. Någon regelrätt historik är det inte men väl en liten tillbakablick på musikinstitutets historia.

Direktlänk till den svenska pdf:en finns här.

Grattis JMI!

PS. För den historiska delen om “musikinstitutionaliseringen” av Finland har jag haft stor hjälp av Marja Heinonens utmärkta avhandling Music education & law. Regulation as an instrument.