Tag Archives: nationalsång

Världsmästare i toner

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 5.3.2017

Världsmästare i toner

Skidåkning, denna idag så tv-vänliga och kära finländska idrottsgren, har förvandlats till ett idrottsspektakel med minutiös ljudplanering. Ljudet från skidstavarna, ropen från publiken längs med spåren kompletteras med noggrant mixade dramatiska helheter som tv-mediet ramar in, tolkar och förmedlar.

Långt ute i skogen ses skidåkaren medan man i bakgrunden uppfattar vrålet från den förväntansfulla publiken vid målfållan.  Ibland hörs lite dunk-dunka, musik planerad för att hålla igång publiken ifall tiden blir lång eller kölden börjar göra sig påmind. Vid internationella evenemang är det inte bara en ”hemmapublik” som ska underhållas, musiken avspeglar i någon mån den heterogena publiken.

Hemma i tv-sofforna där det finska folket följer YLE:s tv-sändningar är situationen annorlunda. Här kompletteras starka bilder från idrottsplatsen med musik som bidrar till en känsla av gemenskap och nationell tillhörighet.

Precis som över en miljon andra finländare tittade jag på Iivo Niskanens guldlopp i onsdags. När segern var ett faktum skallade ”Iivo!”-ropen i målfållan, vilket framhävdes och repeterades i tv-sändningen. Hade det varit frågan om lagsport hade publiken skanderat ”Suomi!” istället.

I samband med sport suddas gränserna mellan det kollektiva och individuella ut. Alldeles speciellt effektivt görs det med hjälp av så kallade offersymboler, vilket är exempelvis nationalsången och flaggan. De symboliserar den nationella gemenskap man representerar och för vars färger och ideal man åtminstone på en symbolisk nivå (och ur tv-tittarens perspektiv) kämpar för.

Hade det varit frågan om OS-guld hade YLE spelat ”Björneborgarnas marsch” till Iivos ära. Men eftersom det inte finns någon medieritual förknippad med skid-VM visades slow-motion-bilder av guldhjälten genom en vajande finsk flagga till tonerna Ilpo Kaikkonens låt ”Kiitoradanpää”. Genom framförallt låttexten kopplas tankar om beslutsamhet till idrottarens prestationer.

Även om låten inte omges av samma fosterländska patos som ”Björneborgarnas marsch” lyfte den blåvita symboliken i bildspråket fram idrottaren som målmedveten idealmedborgare, förebild och nationell hjälte. Varför YLE valt att lyfta fram just denna låt kan man enbart spekulera i.

I individuella idrottsgrenar är nationalsångens roll som segersymbol tydligast i samband med medaljceremonin. Medaljceremonin på torget i Lahtis är ett musikspäckat skådespel. Till medaljceremonin i Lahtis anländer medaljörerna ackompanjerade av fanfarer och pompös musik, vilken understryker det storslagna i deras prestation. Ner från prispallen kliver man till Enya-aktig musik med folklig melodik framförd av blandad kör: hjältarna hyllas av folket, högt som lågt, av unga som gamla.

Framförandet av segrarens nationalsång i kombinationen med hissandet av flaggan är förstås en emotionell höjdpunkt. Närbilder på den sjungande hjälten knyter samman hen med de som har bänkat sig framför tv-apparaterna. I denna ”heliga stund” som man förväntas respektera utan huvudbonad knyts uppoffringarna även till något större än det individuella, en gemensam historia och framtid.

Oberoende om man är intresserad av skidåkning eller ej, eller om man är som jag som inte har stått på ett par skidor på 10 år, är dess förmåga att engagera fascinerande.

Advertisements

Några tankar om nationalsången

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 12.6.2016.

Några tankar om nationalsången

Med jämna mellanrum ifrågasätts nationalsångens status. Nu senast har samlingspartiets ungdomsförbund fört fram en motion till partistyrelsen att Finland borde byta nationalsång från Pacius/Runebergs ”Vårt land” till Sibelius/Koskenniemis ”Finlandia”.

I motsats till Finlands vapen och flagga är nationalsången nämligen inte fastställd i lag. Det är en kulturell överenskommelse att ”vi” bland många andra patriotiska finländska sånger använder just ”Vårt land” i betydelsen nationalsång. Om man får tro tidigare kulturminister Suvi Lindéns svar på Sulo Aittoniemis spörsmål 2001, då han var ute i samma ärende som de unga samlingspartisterna, är det just det som gör Vårt lands ställning som nationalsång stark.

Som jag ser det är Vårt lands ställning som nationalsång idag förankrad i att den används och sjungs som nationalsång, dvs. i de kulturellt meningsfulla sammanhang och ceremonier som konstruerar betydelsen ”nationalsång”. Det betyder helt teoretiskt att ifall finländare plötsligt skulle få för sig att börja använda en annan sång finns det inget som hindrar det. Men vilken soppa det skulle bli. Inte har Vårt lands väg till etablerad nationalsång varit spikrak heller, vilket framkommer i historikern Matti Klinges bok ”Suomen sinivalkoiset värit”.

Av alla tvångslagar SSS-regeringen har hotat att driva igenom har jag svårt att tro att en som påtvingar medborgarna att sjunga en ny nationalsång skulle vara ett klokt förslag. Efter att ha läst de unga samlingspartisternas motion får jag dessutom en känsla av att man vill tillrättalägga historien i efterhand då man antyder att svenskspråkige Runeberg och tyskfödde Pacius inte gör ”Vårt land” finländsk nog. Det är en farlig väg att gå och ett problematiskt sätt att hylla Finlands kulturhistoria märkesåret 2017. Det är lätt att hålla med Henrik Othman som på ledarplats i ÖT (31.05) gav en välmotiverad uppmaning att fortsätta sjunga Vårt land.

Genom tiderna har många också haft åsikter om nationalsången vilka bottnat i att dess bruksändamål inom idrotten. Speciellt ishockey-VM används ofta som ett slagträd för att man ska behålla ”Vårt land”. Visst, ”Finlandia” är mer svårsjungen men ofta antyds att ett så fint musikstycke inte ska förstöras av skränande fans i något så banalt som sport. Å andra sidan har Finlandiahymnen med hovsångare Sakari Kuosmanen redan en viss status inom ishockeykulturen.

Urho Kekkonen har i sin tur berättat att friidrottslandskampen Sverige-Finland var så blodigt allvar kring 1930-talet att Vårt lands text ansågs för mjuk för att kunna uppbåda den rätta kampandan. Kekkonen förespråkade en ”krigsmarsch” och lär ha planerat att försöka få ”Björneborgarnas marsch” att klinga på Stockholms stadion.

Vid tiderna för OS i Sarajevo 1984 förespråkade Mauno Koivisto att man för att undvika att underblåsa fanatism helt borde avstå från nationella kännetecken i samband med idrottstävlingar. Det finska folket var inte alls inne på samma linje. Ett liknande förslag hade faktiskt vunnit en omröstning i internationella olympiska kommittén 1968, men med för liten majoriteten för att kunna drivas igenom. En svindlande tanke i samma anda är att ifall hela världen skulle utgöras av ett endaste land så skulle bruket av nationalsånger bli överflödigt.

Eller tänk om Österbotten skulle bli en självständig nation, hur skulle man då enas kring en för ”oss” representativ sång? Och vem skulle vara österbottning nog att få skriva den?

_________________

Webblänkarna är bifogade för denna webbversion av texten.

Övriga källor:

Kokkonen, Jouko. 2003. Kansakunnat kultajahdissa. Urheilu ja nationalismi. Helsingfors: Liikuntatieteellinen seura.

Tuovinen, Petri. 2009. Musik, idrott och Vårt land. I Fredrik Pacius. Musiken som hemland. Red. Seija Lappalainen. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet. 162–175.

Nu grillar vi!

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 1.5.2016

Snart är det dags för ett vårtecken säkrare än blåsippor, nämligen herrarnas ishockey-VM. Det är nu som grillarna plockas fram och finländare stärker sig med maltdrycker samtidigt som den finska ishockeysäsongen kulminerar. De lokala ishockeyidentiteter som odlats under vintern kompletteras nu med en nationell. Glöm Tappara, HIFK eller Sport, nu skapas ett nytt ”vi” som ska gå ut i ett symboliskt krig mot andra ishockeynationer. Sällan upplevs nationen så hel och homogen som i samband med stora evenemang.

Det här med nationell identitet är komplicerat, men vi förväntas alla ha en nationalitet med tillhörande identitet. Och det börjar tidigt. För någon vecka sedan när jag körde min treåring till dagis utbrast hon plötslig i baksätet: ”Titta, Finlands flagga! Vi är i Finland”. Det som dottern, som knappt minns sitt efternamn, gjorde mig uppmärksam på är det som socialpsykologen Michael Billig kallar för ”banal” (vardaglig) nationalism. Via exempelvis dylika vardagliga flaggningar av nationen (utanför den lokala bensinstationen) medvetandegörs vi om nationen, denna föreställda gemenskaps existens.

Vårt herrishockeylandslag ”Lejonen” representerar denna gemenskap och laget tillskrivs ny musik så gott som årligen. Denna repertoar väcks till liv varje vår. Så kallade VM-låtar (”MM-kisabiisi”) skrivs framförallt för den del av publiken som inte är på plats i arenan och blir ett sätt för Lejonen och nationen att ”flaggas” i vardagliga sammanhang. Dessa populära musikstycken penetrerar medielandskapet på ett helt annat sätt än t.ex. nationalsånger vars användning vanligtvis präglas av en högtidlig ritual. VM-låtarnas funktion är mera flexibel och de kan hojlas från vilken bilstereo som helst.

Vilken låt associerar du med Lejonen? Vanliga svar är t.ex. A-tyyppis ”Ihanaa, Leijonat, ihanaa”, Finnish Hockey Mafias ”Taivas Varjele!”, ”Den glider in”, ”Sankarit” och fjolårets låt ”Kipinän Hetki” av Robin & Elastinen. Eller Tom Jones ”If I only knew” och Teräsbetonis ”Taivas lyö tulta” vilka gjorts populära via målkavalkaderna i TV. Idag kan egentligen vem som helst skapa en egen låt till Lejonen och distribuera den på nätet.

Speciellt populärt har det varit att använda referenten som ett musikelement i VM-låtarna. Referenter är känslotolkare som tilltalar en för honom osynlig gemenskap. Rösterna och känslorna upplevs dock kollektivt ute i stugorna och det är därför förståeligt att exempelvis Antero Mertarantas folkliga referentstil har gjort intryck på musikskapare.

En annan strategi för att skapa samhörighet är att knyta samman ishockeyhjälten med de som tidigare hedersamt satt sin kropp på spel för landet. Detta görs ju också med nationell symbolik och nationalsången. I den musik som skrivs för ishockeykarnevalen har dock nationalsångernas nationalromantiska naturskildringar karnevaliserats och ersatts med t.ex. vardagliga hänvisningar till inte bara veteraner och Okänd soldat men också bastubad, korvgrillning och alkoholkonsumtion. Alltså vanligt förekommande uppfattning av ”oss” och ”vår” kultur.

Personligen skulle jag önska att man i ishockeykulturen och media skulle tona ner denna maskulina (krigs)retorik, även om det av historiska skäl är förståeligt att den är närvarande i diskursen kring finländskhet. Men, om man ska se det från den ljusa sidan; hur vulgärt det än är att ens på ett metaforiskt plan jämföra ishockey med krig, får vi vara glada över att det är det närmaste ett slagfält de flesta i den här generationen av finländare kommer.

______________________

 

Edit: 5.5.2016 för denna webbpublicering:

Den som inte är bekanta med krigssymboliken kan lyssna in exempelvis dessa låtar. Notera de fyra stridsropen som inleder Karelia Divisions låt ”Suomi!” [00:14]. Efter att mansrösterna har skrikit sig samman med fyra stridsrop mot en fond av distorterade elgitarrer, dramatiska bastrumsslag, går man i gemensamt rop till anfall. Stridsropet för tankarna till krigsfilmer och från slagfältet tas lyssnaren obemärkt in till ishallen. Med första versens inledande ord ”hallen jublar, stämningen är i taket” planteras kriget slutligen i ishallen där det ”regnar tacklingar och skott”.

 

 

 

 

 

 

 

Från samba till stridsrop

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 29.6.2014

Från samba till stridsrop

Det finns väl ingen som har kunnat missa att det pågår ett fotboll-VM för tillfället. Inför VM hördes kritiska röster från Brasilien, men som vanligt tystnar de nästan fullständig när ”festen” har kommit igång. Ingen vill ge medialt utrymme åt festdödare, t.o.m. bitmärkens ekonomiska konsekvenser verkar relevantare att spekulera i. Pitbulls officiella VM-låt med textraden ”we invite the whole world to play” klingar onekligen lite ironiskt. Och vem är ”vi” riktigt? Det heter ju att man ska ge bröd och skådespel åt folket, men bröd (inklusive skolor och hälsovård) finns onekligen lägre ner i behovshierarkin. Enligt de som kan sin Marx distraherar skådespel folket från de verkliga problemen och i förlängningen motarbetar folkets revolution. Men sport och politik hör ju inte ihop…

De som har följt Brasiliens matcher har väl knappast kunnat missa med vilket intensitet brassarna a cappella sjunger andra versen av nationalsången. Med sällan skådad intensitet och frenesi sammanfattas nationens känslor och förvandlas till ett kollektivt stridsrop. Denna nationalsångsritual befästes vid fjolårets Confederations Cup och är inte den vördsamma reflektion vi är vana med på våra breddgrader. Det är en kraftfull kollektiv uppvisning som balanserar på gränsen till skådespel, vilket tv-kamerorna givetvis älskar. Allt för ”artistiska” tolkningar av nationalsången har under vissa skeden av Brasiliens historia faktiskt varit förbjudna.

I internationella sportsammanhang har nationalsånger en viktig symbolfunktion; de är ländernas klingande symboler i vilken nationens identitet sammanfattas musikaliskt. Man kan hoppas att den egna nationalsången också är det sista som hörs, och att vi som Räikkönen en gång formulerade det, får hör ”ordentlig musik”. I det sammanhanget blir nationalsången en segerns symbol. Björneborgarnas marsch har också varit en sådan symbol, exempelvis i YLE:s sändningar från OS har en vunnen guldmedalj kungjorts med ”Pasila (tidigare Helsinki) olkaa hyvä, Porilaisten marssi!”.

I nationella sammanhang däremot ersätts nationalsångerna med de lokala lagens egna sånger. Sällan spelas dock det gästande lags sånger, däremot kanske de sjungs av tillresta supportrar. I nationella finaler (speciellt i ishockey) sjungs däremot nationalsången för att understryka högtidligheten och matchens betydelse nationellt. Framförandet av nationalsången i ishockey är ett kulturellt lån från NHL. Den nordamerikanska traditionen, ofta med beledsagning av en känd ”försångare”, härstammar från krigstiden då man ville stärka samhörigheten samt visa sitt stöd för trupperna. Detta har sedan utvecklats till ett skådespel i sig.

Det återstår att se om vi någon gång kommer att få höra den finländska nationalsången i herrarnas fotbolls-VM eller EM och med vilken intensitet den då framförs.