Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 1.5.2016

Snart är det dags för ett vårtecken säkrare än blåsippor, nämligen herrarnas ishockey-VM. Det är nu som grillarna plockas fram och finländare stärker sig med maltdrycker samtidigt som den finska ishockeysäsongen kulminerar. De lokala ishockeyidentiteter som odlats under vintern kompletteras nu med en nationell. Glöm Tappara, HIFK eller Sport, nu skapas ett nytt ”vi” som ska gå ut i ett symboliskt krig mot andra ishockeynationer. Sällan upplevs nationen så hel och homogen som i samband med stora evenemang.

Det här med nationell identitet är komplicerat, men vi förväntas alla ha en nationalitet med tillhörande identitet. Och det börjar tidigt. För någon vecka sedan när jag körde min treåring till dagis utbrast hon plötslig i baksätet: ”Titta, Finlands flagga! Vi är i Finland”. Det som dottern, som knappt minns sitt efternamn, gjorde mig uppmärksam på är det som socialpsykologen Michael Billig kallar för ”banal” (vardaglig) nationalism. Via exempelvis dylika vardagliga flaggningar av nationen (utanför den lokala bensinstationen) medvetandegörs vi om nationen, denna föreställda gemenskaps existens.

Vårt herrishockeylandslag ”Lejonen” representerar denna gemenskap och laget tillskrivs ny musik så gott som årligen. Denna repertoar väcks till liv varje vår. Så kallade VM-låtar (”MM-kisabiisi”) skrivs framförallt för den del av publiken som inte är på plats i arenan och blir ett sätt för Lejonen och nationen att ”flaggas” i vardagliga sammanhang. Dessa populära musikstycken penetrerar medielandskapet på ett helt annat sätt än t.ex. nationalsånger vars användning vanligtvis präglas av en högtidlig ritual. VM-låtarnas funktion är mera flexibel och de kan hojlas från vilken bilstereo som helst.

Vilken låt associerar du med Lejonen? Vanliga svar är t.ex. A-tyyppis ”Ihanaa, Leijonat, ihanaa”, Finnish Hockey Mafias ”Taivas Varjele!”, ”Den glider in”, ”Sankarit” och fjolårets låt ”Kipinän Hetki” av Robin & Elastinen. Eller Tom Jones ”If I only knew” och Teräsbetonis ”Taivas lyö tulta” vilka gjorts populära via målkavalkaderna i TV. Idag kan egentligen vem som helst skapa en egen låt till Lejonen och distribuera den på nätet.

Speciellt populärt har det varit att använda referenten som ett musikelement i VM-låtarna. Referenter är känslotolkare som tilltalar en för honom osynlig gemenskap. Rösterna och känslorna upplevs dock kollektivt ute i stugorna och det är därför förståeligt att exempelvis Antero Mertarantas folkliga referentstil har gjort intryck på musikskapare.

En annan strategi för att skapa samhörighet är att knyta samman ishockeyhjälten med de som tidigare hedersamt satt sin kropp på spel för landet. Detta görs ju också med nationell symbolik och nationalsången. I den musik som skrivs för ishockeykarnevalen har dock nationalsångernas nationalromantiska naturskildringar karnevaliserats och ersatts med t.ex. vardagliga hänvisningar till inte bara veteraner och Okänd soldat men också bastubad, korvgrillning och alkoholkonsumtion. Alltså vanligt förekommande uppfattning av ”oss” och ”vår” kultur.

Personligen skulle jag önska att man i ishockeykulturen och media skulle tona ner denna maskulina (krigs)retorik, även om det av historiska skäl är förståeligt att den är närvarande i diskursen kring finländskhet. Men, om man ska se det från den ljusa sidan; hur vulgärt det än är att ens på ett metaforiskt plan jämföra ishockey med krig, får vi vara glada över att det är det närmaste ett slagfält de flesta i den här generationen av finländare kommer.

______________________

Edit: 5.5.2016 för denna webbpublicering:

Den som inte är bekanta med krigssymboliken kan lyssna in exempelvis dessa låtar. Notera de fyra stridsropen som inleder Karelia Divisions låt ”Suomi!” [00:14]. Efter att mansrösterna har skrikit sig samman med fyra stridsrop mot en fond av distorterade elgitarrer, dramatiska bastrumsslag, går man i gemensamt rop till anfall. Stridsropet för tankarna till krigsfilmer och från slagfältet tas lyssnaren obemärkt in till ishallen. Med första versens inledande ord ”hallen jublar, stämningen är i taket” planteras kriget slutligen i ishallen där det ”regnar tacklingar och skott”.