Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 30.8.2014

Nightwish, nej tack.

Det är bara att konstatera, det är höst. Säkra hösttecken är att teatrar och orkestrar presenterar sina program för säsongen. Ett annat säkert hösttecken är att de flesta inomhussporterna, exempelvis ishockey, innebandy, volleyboll och korgboll börjar göra sig redo för sina respektive säsonger. Nej, ta det lugnt, du har inte bläddrat fel, det här är nog kultursidan. Kultur är det som människor gör, alltså inte bara ”kultthuur”.

Samtidigt som tränare och spelare gör sig redo för säsongen brukar den berömde ”nån” sent om sider börja fundera på vilken musik som ska spelas på matcherna. Ska vi ha nåt nytt eller kör vi med samma vanliga? Många anser att det ska spelas rockmusik på ishockey. Varför då? Jo, därför att man ”alltid” har gjort det. Det (melodiska) rocken har nästan funnit en fristad i ishallarna. Orsakerna är givetvis många men framförallt gick den tekniska utvecklingen hand i hand med ishockeyns. Rocken blev också stor och mainstream samtidigt som hockeyn växte till sig.

När man sen ska börja fundera på arrangemanget kring själva matchen tar man ofta det som är populärt just nu eller det man själv har hört någon gång tidigare på någon match. Det betyder att det ofta är samma musikstycken som är i omlopp. Usch så tråkigt. Samma AVICII, Metallica och Nickelback överallt. Idag är sport liksom teater, bio och konserter en del av underhållningsindustrin och konkurrensen om publiken är hård. När alla vill vara brand som smakar, doftar och känns, varför skulle man då vilja klinga som alla andra? Ärligt talat skulle jag inte orka höra Nightwish på en enda idrottsarena fler gånger. Jo, Crimson Tide är episk och har live-publikljud och allt det där, men den skvallrar samtidigt om att nån i organisationen håller koll på ishockey, kanske rentav har studerat i Åbo och där gått på TPS-matcher. Fantasilöst, jo, kanske lite grann, men man tager vad man hafver.

Man må tycka vad man vill om kampsånger men varje seriöst sportlag brukar anses ska ha en egen sådan. Kvalitén på de inspelade sångerna ifrågasätts ofta men det är inte hur sången/låten klingar i bilen som är poängen. Den ska funka på idrottsarenan och andra ställen där den kan blir en känslomässig tangeringspunkt mellan fansen och laget. De flesta kampsånger har skrivits spontant, av kärlek till laget eller som beställningsverk av lokala musiker. Kampsångerna kan därför säga något om platsen varifrån laget kommer och dess identitet. Stormwing skrev i mitten av 1990-talet Jeppis Dynamite för FF Jaro. Vilken självklar kombination egentligen, Stormwing och Jaro, båda framvuxna ur den kulturella smältdegeln, det Lill-Stockholm, som brukar kallas Jakobstadsnejden. I Karleby var man betydligt tidigare ute när KPV redan mästerskapsåret 1969 fick sin KPV-humppa komponerad av dragspelaren Unto Jutila från Kalajoki. I humppan, som har spelats sedan dess på KPV:s matcher, finns även den legendariska Fiskhallsplanen förevigad i texten. Så, hur låter ditt lag den här säsongen? Om det inte låter alls, kanske det är dags för någon föreningsaktiv att ringa någon potentiell låtskrivare. Det råder ingen brist på dem här i våra trakter även om det nog är lättare att hitta en musikintresserad sportare än en sportintresserad musiker.