Tag Archives: boboll

Link

Hur låter matchen?

Hear ye, hear ye alla penningstinna stipendiegivare! Läs Niclas Hägens fina artikel i Meddelanden från Åbo Akademi om min forskning. Vi hade en mycket trevlig pratstund trots att jag och min halsduk ser lite trött ut på bilden.

Min nuvarande finansiering tar slut sista maj…

 

(HÄR hittas hela tidningen som pdf. Känns ju fint att finnas i samma blaska som cancerforskare)

Advertisements

Kuuluuko vai kuoleeko taktinen melunpito?

Enligt en artikel på YLE:s webbplats håller Superpesis på att utreda ifall man kunde tillåta att användning av “snäckor” (headsets) inuti hjälmarna i Superpesis. Detta skulle förbättra spelledarnas kommunikation med spelar men också domarnas arbete. Att det skulle förbättra och förenkla domarnas arbete är väl givet.

Superpesis VD Jukka Pyysalo är försiktigt optimistisk:

“Jokaisessa matsissa olisi kolme eri taajuutta, mitkä olisivat kaikilla tiedossa: kotijoukkue, vierasjoukkue ja tuomarit. Kuka tahansa voisi kuunnella mitä tahansa taajuutta. Se rajoittaisi käyttöä niin, että sisäpelissä sitä ei pahemmin voisi käyttää vaan se olisi ulkopelaajien ohjaamista varten, Pyysalo sanoo.”

Som ljudlandskapsforskare tycker jag att det här är mycket intressant. Jag har fascinerats av bobollens ljudlandkskap vid många tillfällen och  har dess ljudlandskap i inte bara i en, utan hela tre artiklar. I den allra senaste i Liikunta &  Tiede 1/2014 skrev jag så här om “taktinen melunpito”:

“Toisin kuin jalkapallossa, joukkueitten kommunikaation jatkuva kuuntelu on pesäpallon ottelukokemuksen tärkeä osa. Pesäpallon ja baseballin merkittävä ero on pystysyöttö. Pallon lyöminen sekä sen lennon pituuden ja suunnan kontrollointi on helpompaa. Tämä tekee pesäpallon sisäkenttäpelistä vaihtelevampaa, nopeampaa ja antaa pelille enemmän taktisia ulottuvuuksia kuin baseballissa. Ulkokentällä pelaava joukkue joutuu vastaamaan lyöjän valintoihin ja pelistä muodostuu henkien taistelu. Syöttökaarella seisovien pelaajien välinen jatkuva kommunikaatio vaikuttaa pesäpallon äänimaisemaan. Katsojien täytyy virittäytyä seuraamaan sitä, mikäli he haluavat saada enemmän irti ottelukokemuksestaan.”

Jag är ingen bobollsexpert, men det är självklart att upplevelsen av bobollen kommer att förändras drastiskt ifall en del av lagens kommunikation förflyttas till etern. Betyder införandet av headsets att de hårdaste bobollfantasterna i publiken kommer att börja sitta med egna mottagare och lyssna på spelledarnas kommunikation?

“Ny” teknik ger lagen bättre möjlighet att fullfölja taktiska strategier med bättre precision, viket säkert höjer den spelmässiga kvalitén. Men lika mycket kommer det att få konsekvenser för hur publiken upplever sporten, känner sig delaktiga och kan och vill interagera med ljuden och händelserna på spelplan. Boboll är så mycket mer än bara det visuella. Själv har jag fascinerats av sportens ljudlandskap, framförallt genom mina upplevelser av den aktiva publiken i Vimpeli.

En “lyssnare” alltid är närvarande i ett ljudlandskapet, men inte bara som lyssnare utan också som en ljudskapare (Barry Truax,1984). Det hoppas jag att beslutsfattarna på Superpesis är medvetna om. Headsets må förbättra lagens kommunikation men publikens möjlighet att med egna (o)ljud interagera med lagens kommunkiation är, enligt mig, en så viktig aspekt av bobollsstämningen. Och nej, det finns inget taktiskt oljud (“taktinen melunpito”) längre i NFL,  inte heller i MLB. Men det är väldigt svårt att göra jämförelser mellan läktarkulturen i Finland och Nordamerika.

Fast o andra sidan om man öppnar upp radiokanalerna även för bobollspubliken i tv-soffan kan det ju blir riktigt kul. Frågan är om vi vill höra bobollsledarnas kommunikation i tv… och vad det egentligen tillför. De som hade biljett och upplevde Formula-tävlingen där Kimi Räikkönens släppte sin numera legendariska kommentar “leave me alone, I know what I’m doing” hörde just den knappast på läktarplats.

De som var på Superpesis-finalen 2011 hörde knappast något alls. Kolla t.ex. 16:30… Frågan är, hur kommer boboll att låta i framtiden?

“Mökämusiikkia”

I många, många år har jag planerat att läsa Helsingin Sanomats legendariske musikkritiker Seppo Heikinheimos memoarer Mätämunan muistelmat (1997). Seppo tog ju livet av sig efter att ha lämnat in det slutgiltiga manuskriptet till förläggaren. I tiderna skummade jag hastigt igenom boken men eftersom många forskarvänner har sagt att den ju är “full av hänvisningar till boboll” tänkte jag att jag nu ska läsa den på nytt från pärm till pärm. Sagt och gjort.

Visst fanns det en hel del intressanta och lärorika saker om det finländska kulturlivet i boken men hade jag vetat att den mest intressanta kommentaren angående boboll fanns på sista sidan, sidan 511, hade jag nog antagligen hoppat direkt till det stället. (I detta fall fanns det ju inga oklarheter hur boken skulle sluta)

Så, för att bespara dig besväret med att läsa boken (och för att bespara dig från allt hat han riktade mot finlandssvenskarna) kommer jag nu att citera den första och uppenbarligen minsta orsaken av sju till att Seppo tog livet av sig:

“Pesäpallo-otteluita ei voinut enää käydä katsomassa, koska niissä soitetiin joka käänteessä mökämusiikkia”. (Heikinheimo 1997, 511)

Det gick alltså inte längre att gå och titta på boboll eftersom man hela tiden spelade “skitmusik” på bobollsmatcherna. Hur jag ska kunna ta med detta unika ställningstagande i min egen forskning har jag ännu inte riktigt listat ut. Jag tycker ju nämligen att “mökämusiken” är intressant.

En kick framåt

Jag lyssnade igår på en intervju med Nicklas Jonzon, mannen bakom bl.a. sportljud.se, som t.ex. hade hand om musiken vid Sveriges andel av ishockey-VM i år.  Inget direkt nytt och revolutionerande kom fram men ibland är det roligt när vissa saker som man har grubblat på en hel del blir bekräftade. Speciellt gillade jag hans koppling till film (filmdramaturgi, filmmusik) samt rädslan för tystnad. Det är några saker som jag har lyft fram och kommer att lyfta fram ännu mera. Ser verkligen fram emot att få intervjua och diskutera med honom i Stockholm i september.

Samtidigt blir man också ständigt medveten och hur mångfasetterat det här området är. Jag har två artiklar vars upplägg och relation fortfarande bekymrar mig. Relationen genre (musikval) och funktion bekymrar mig. Det är absolut inte så enkelt att ishockey är rock, boboll iskelmä och fotboll samba. Även om man kan se samband mellan en viss typs musik och en viss sport (ett lag eller dess publik) verkar de sambanden komma i andra hand när musik med funktion eller ett budskap som ska vara uppenbar för publiken används. Ungefär där har mina grubblingar fastnat nu. Borde läsa ett par böcker och knapra mig i skägget lite grann.

En i laget

Känner mig nästan som en i laget efter att ha haft en kolumnliknande text i FF Jaros tidning Futisextra (02/2013). Har en text där om ljudkulturen i fotboll och gör en kort jämförelse med ishockey. Om och när den laddas upp elektroniskt länkar jag till den här.

Med i texten finns också ett upprop till “öronvittnen” från 1960-talets Jakobstad när bl.a. den tyska marschen (die) Alte Kameraden spelades innan fotbollsmatcher. Av dessa nostalgiska skäl började Jaro för några år sedan att att spela marschen i samband med spelarentrén. Bobollslaget Vimpelin Veto använder samma marsch och den lär också vara flitigt spelad i trav i samband med presentationen (defileringen).

Hör av dig till mig om du råkar veta något om Alte Kameraden.

Älä tyri nyt

Många har frågat – och gjort det många gånger – vad det är som är så intressant med boboll. Varför åker du dit och dit, du ska ju se på fotboll. Typ. Well, det finns många orsaker varför jag tycker boboll är intressant. De flesta av dem har nog att göra med att det faktiskt är vår nationalsport och spelet drar stora publikmängder till arenor mitt i skogen, om man överdrivar lite grann angående arenornas placering. När den värsta chocken hade lagt sig för mig (jag chockades av framförallt hur intressant spelet är men också hur mycket folk som kollar på boboll på plats)  insåg jag inte bara hur mycket finsk musik det spelas men också vilket otroligt skrikande det är på boboll. Åtminstone i Vimpeli, men på ett bra sätt.

Det som verkligen väckte mitt intresse var hur publiken när en motståndare ska slå skapar en enorm ljudmassa med vilken man inte bara försöker störa slagmannen men också försöker förhindra kommunikationen med bortalagets spelare som finns ute på fältet. Detta är ett ljudexempel jag ska hänvisa till i en artikel och jag har också spelat upp det på några föredrag. Här är det dessutom fråga om en rätt ofarlig situation. Motståndaren gör sig beredd att slå och genast reagerar publiken. Här är det två olika slagmän som slår. Lyssna själva.

Vimpeli – Joensuu. wav

Eftersom jag är intresserad av hur man använder musik i sportsammanhang blir detta fenomen ännu mera fascinerande när vissa lag väljer att göra så här:

Koskenkorvan Urheilijat – Pattijoen Urhelijat (Älä tyri nyt).wav

Alltså istället för att lämna rum för publikens deltagande gör man humor av situationen genom att spela Jukka Poikas hit “Älä tyri nyt, älä lyö yli nyt”. Man får spela musik ända tills klockaren kastar bollen uppåt. Sålänge klockaren kastar den horisontalt till t.ex. första boet för att taktikera och få rörelse ute på fältet får man alltså spela musik. Men genast bollen lämnar handsken och kastas uppåt måste man stänga av musiken. Hur kul Älä tyri nyt är efter den tjugonde gången kan man ju ifrågasätta. Men det intressantaste med exemplet är att publiken här är mycket mera passiv än i Vimpeli-exemplet. Det betyder inte att jag föredrar det ena eller det andra, det betyder bara att det finns olika kulturer och att detta givetvis måste utforskas. Koskenkorva spelar också musik när hemmalaget spelar “inne” men då givetvis av helt andra orsaker. Jag har så sent som idag fått mycket intressant information av en ny informant. Artikeln om musikens funktioner kommer att bli så bra! Bara jag skulle ha tid att skriva på den. Redigerar fortfarande en annan artikel.

PS. Vi finlandssvenskar brukar ofta stereotypiskt tycka att finnar skriker och skrävlar mycket. Jag vet att det är en elak fördom men undrar hur mycket av det som har med boboll att göra. Allt för få finlandssvenskar har upplevt boboll live men via TV (Urheiluruutu) kan man inte ha missat spelarnas hojtande. Tror att jag överlåter det åt någon annan att forska i.

Trögt sommarföre

Sommar innebär att fotbolls- och bobollssäsongen är igång. Det betyder möjlighet till fältarbete inom just de sporterna. Men det finns något som heter för mycket fältarbete. Visst kan man gå titta på någon match men för att kunna få något vettigt ut av det sen under resten av året borde man dokumentera allt ordentligt, dvs. spela in och skriva vettiga fältarbetsprotokoll och dagbok. Arbetet efter att man har dokumenterat något tar oftast mycket, mycket längre än jobbet på plats

De senaste dagarna har jag ännu en gång lärt mig hur viktigt det är att göra dokumentationen på plats ordentligt. Jag fick utlåtande på min första artikel den sista juni. Båda anonyma utvärderarna förespråkar publicerar med några “små förändringarna”. Utlåtandena var mycket bättre än jag nånsin hade kunna tänka mig men eftersom båda förespråkar mera exempel ur den empiri jag hänvisar till är det bara att gräva bland alla protokoll, dagböcker och inspelningar. Deadline i börja på augusti. Suck.

Den artikel jag nu reviderar behandlar (kraft)strukturerna i tre olika sporters ljudlandskap, dvs. boboll, fotboll och ishockey. Utgångspunkten är att ljud spelar en viktigt roll i upplevelsen av sport och jag har delat in ljuden (och musiken) utgående från vem som producerar dem. Enligt mig har utövarnas, publikens men också arrangörens ljud har en viktig del i sportupplevelsen. Alla bidrar med sina ljud och jag stöder mina resonemang på bl.a. Barry Truax’ teorier (1984) som anser att lyssnaren alltid närvarande i ett ljudlandskap och bidrar till detta med sina ljud. När systemet är välbalanserat (hi-fi) utbyts mycket information mellan elementen ljud, lyssnaren och miljön. I en lo-fi miljö går det däremot mycket information till spillo. Pionjären inom ljudlandskapsforskning R. Murray Schafer (som förresten fyllde 80 år igår, grattis!) använder lo-fi som ett begrepp för miljöer där ljud täcker varandra och mängden akustisk information gör att ljuden inte kan urskiljas klart. Urbana stadsmiljöer är lo-fi medan rurala ljudmiljöer är hi-fi eftersom man där tydligt kan urskilja ljud tydligt (Schafer 1977). Hi-fi har fått representera något positivt medan lo-fi är negativt. Nåja, riktigt så enkelt är det inte eftersom t.ex. tystnad på t.ex. fotboll vanligtvis inte är en positiv sak och kan vara ett tecken på dålig stämning. Detta ska jag försöka argumentera kring i en artikel som utkommer i höst. Samtidigt jobbar min skalle på den presentation “Sport music – context vs. content” som jag ska hålla på EUPOP2013 i Åbo om ca två veckor.

Men helst skulle jag bara vilja sitta och titta på fotboll och boboll samt njuta av den finska sommaren med familjen.