Enligt en artikel på YLE:s webbplats håller Superpesis på att utreda ifall man kunde tillåta att användning av “snäckor” (headsets) inuti hjälmarna i Superpesis. Detta skulle förbättra spelledarnas kommunikation med spelar men också domarnas arbete. Att det skulle förbättra och förenkla domarnas arbete är väl givet.

Superpesis VD Jukka Pyysalo är försiktigt optimistisk:

“Jokaisessa matsissa olisi kolme eri taajuutta, mitkä olisivat kaikilla tiedossa: kotijoukkue, vierasjoukkue ja tuomarit. Kuka tahansa voisi kuunnella mitä tahansa taajuutta. Se rajoittaisi käyttöä niin, että sisäpelissä sitä ei pahemmin voisi käyttää vaan se olisi ulkopelaajien ohjaamista varten, Pyysalo sanoo.”

Som ljudlandskapsforskare tycker jag att det här är mycket intressant. Jag har fascinerats av bobollens ljudlandkskap vid många tillfällen och  har dess ljudlandskap i inte bara i en, utan hela tre artiklar. I den allra senaste i Liikunta &  Tiede 1/2014 skrev jag så här om “taktinen melunpito”:

“Toisin kuin jalkapallossa, joukkueitten kommunikaation jatkuva kuuntelu on pesäpallon ottelukokemuksen tärkeä osa. Pesäpallon ja baseballin merkittävä ero on pystysyöttö. Pallon lyöminen sekä sen lennon pituuden ja suunnan kontrollointi on helpompaa. Tämä tekee pesäpallon sisäkenttäpelistä vaihtelevampaa, nopeampaa ja antaa pelille enemmän taktisia ulottuvuuksia kuin baseballissa. Ulkokentällä pelaava joukkue joutuu vastaamaan lyöjän valintoihin ja pelistä muodostuu henkien taistelu. Syöttökaarella seisovien pelaajien välinen jatkuva kommunikaatio vaikuttaa pesäpallon äänimaisemaan. Katsojien täytyy virittäytyä seuraamaan sitä, mikäli he haluavat saada enemmän irti ottelukokemuksestaan.”

Jag är ingen bobollsexpert, men det är självklart att upplevelsen av bobollen kommer att förändras drastiskt ifall en del av lagens kommunikation förflyttas till etern. Betyder införandet av headsets att de hårdaste bobollfantasterna i publiken kommer att börja sitta med egna mottagare och lyssna på spelledarnas kommunikation?

“Ny” teknik ger lagen bättre möjlighet att fullfölja taktiska strategier med bättre precision, viket säkert höjer den spelmässiga kvalitén. Men lika mycket kommer det att få konsekvenser för hur publiken upplever sporten, känner sig delaktiga och kan och vill interagera med ljuden och händelserna på spelplan. Boboll är så mycket mer än bara det visuella. Själv har jag fascinerats av sportens ljudlandskap, framförallt genom mina upplevelser av den aktiva publiken i Vimpeli.

En “lyssnare” alltid är närvarande i ett ljudlandskapet, men inte bara som lyssnare utan också som en ljudskapare (Barry Truax,1984). Det hoppas jag att beslutsfattarna på Superpesis är medvetna om. Headsets må förbättra lagens kommunikation men publikens möjlighet att med egna (o)ljud interagera med lagens kommunkiation är, enligt mig, en så viktig aspekt av bobollsstämningen. Och nej, det finns inget taktiskt oljud (“taktinen melunpito”) längre i NFL,  inte heller i MLB. Men det är väldigt svårt att göra jämförelser mellan läktarkulturen i Finland och Nordamerika.

Fast o andra sidan om man öppnar upp radiokanalerna även för bobollspubliken i tv-soffan kan det ju blir riktigt kul. Frågan är om vi vill höra bobollsledarnas kommunikation i tv… och vad det egentligen tillför. De som hade biljett och upplevde Formula-tävlingen där Kimi Räikkönens släppte sin numera legendariska kommentar “leave me alone, I know what I’m doing” hörde just den knappast på läktarplats.

De som var på Superpesis-finalen 2011 hörde knappast något alls. Kolla t.ex. 16:30… Frågan är, hur kommer boboll att låta i framtiden?