Kolumn publicerad i Österbottens Tidnings pappersversion 6.9.2015.

Den stipendietid nu kommer

Vem har inte suttit där på skolavslutningen spänd av förväntan – är det mitt namn som kommer att ropas upp? Har jag varit duktig nog för att få stipendium i år? Sällan blev man ju riktigt besviken över att inte få stipendium. Skolåret var slut och man hade annat att tänka på.

Annat är det med doktorandstipendier. Utan dem tar ”skolan” slut.

När jag blev doktorand/forskarstuderande hade jag förmånen att först ha doktorandanställning via en forskarskola som hade fått Finlands Akademi-finansering. Trots att det inte var någon ekonomisk guldgruva för en familjefar var det mycket lärorikt. Senare när jag blev stipendieforskare förstod jag att anställning vid ett universitet var doktorandvärldens Rolls Royce. Stipendieforskare lever i något slags mittemellanland av social trygghet, kryddat med effektivitetsångesten över att det ofta rätt korta stipendiet kommer att ta slut. Men man lär sig iallafall att skiva nya tidsdryga ansökningar.

Man blir också van att ta negativa beslut. De duggar ganska tätt när man söker finansiering från fonder och stiftelser. Universiteten finansierar faktiskt inte många doktorander själva trots att de cashar in på avklarad doktorsexamen. Därför behövs fonderna även om konkurrensen om sekinerna är stenhård och transparensen i vissa fall kunde göras bättre.

Hur regeringens minskade anslag till universitet, forskning och utbildning ska få Finland på fötter förstår jag inte. Det betyder bara att trycket på fonderna, som har sina egna syften, kommer att öka och i slutändan är det de som är längst ner på den akademiska stegen som blir lidande. Många doktorander blev i våras utan fortsatt finansiering mitt i sina avhandlingsprojekt. De blev följaktligen tvungna att sätta forskandet på is i väntan på bättre lycka i stipendielotteriet. Vem gagnar det?

I framtiden blir det väl så att bara de som redan har finansiering för hela doktorandperioden kommer att antas som forskarstuderande till universiteten. Alltså man måste ha finansiering fixad innan man kan antas. Det blir som i Formel 1 där bara de som har pengar i bakfickan får en plats i stallet. Det skulle förstås vara ett sätt att garantera social trygghet och att projekt slutförs inom rimlig tid. Risken är att de stora ämnena med mycket inflytande bara blir ännu större och mindre ämnen blir förvisade till den vetenskapliga periferin.

För de med okuvbara forskarambitioner är det bara att dra in snoret och skriva nästa ansökan. Det är iallafall tröstande att vår statsminister av egen erfarenhet kan påstå att begränsade resurser föder kreativitet och att man ofta blir effektivare med mindre pengar. Det buades och ”koulutuskusetus”-rop skallade när Sipilä talade på Helsingfors universitets terminsstart tidigare i veckan.

Ministerns påstående är fött ur samma frö som idén att den “bästa” konsten föds i bristfälliga förhållanden. Det är en historisk-romantisk villfarelse baserad på mytbildningar om de stora genierna. Hungriga hundar jagar bäst – jo – men effektivitetshets utan tid för reflektion ger inga goda resultat. Forskningsvärlden skulle säkert må bra av en ordentlig omstrukturering av allt från finansiering till publicering. Tyvärr hjälper det inte att stänga kranarna och förvänta sig att problem löser sig av sig själva. På det akademiska verkstadsgolvet är tid pengar och pengar är forskningstid.