Category Archives: kolumner

Vem ska skriva 2020-talets ode till cykeln?

Impuls först publicerad i Hufvudstadsbladet 16.5.2021

En trend de senaste åren har varit ett ökat intresse för cykling och friluftsliv. Som en följd av detta har cykelklubbar och -verkstäder återuppstått på många håll. Cykeln är en osynlig teknologi vars status varierat under åren, men den har varit populär ända sedan velocipeden presenterades på världsutställningen i Paris 1867. Den har också en lång musikhistoria.

Det riktigt stora genombrottet, även i Finland, kom på 1890-talet med safetymodellen (kort sagt: två lika stora hjul och lägre ram). Cykeln användes av män, kvinnor, studerande och arbetare. Den blev en frihetssymbol och har kallats en “feministisk frihetsmaskin”.

Intresset för cykling avspeglades tidigt i populärmusiken. För att noterna skulle sälja bättre kopplade kompositörer ofta musiken till något dagsaktuellt tema och redan i slutet av 1860-talet började till exempel velocipedgalopper publiceras. Noterna präglades av fina illustrationer, ofta med fokus på kvinnan.

I Finland verkar inte minst kompositören och kapellmästaren Harald Hedman (1874–1902) ha hakat på trenden med velocipedmusik. Hans stora hit var Helsingfors velocipedklubbs marsch. Den gavs ut i pianoversion 1897, samma år som den uruppfördes av militärmusiker i samband med internationella tävlingar i Helsingfors. Stycket spelades in redan 1905 av Helsingfors hornorkester.

Klubben grundades 1882 med syftet att öka intresset för cykling genom att ordna tävlingar och cykelutflykter men först 1887 fick man det officiella namnet Helsingfors Velocipedklubb. Medlemmarna gjorde tricks i parker och olika typer av ritter, till exempel med blommor, facklor, lampor eller kostymer, även till musik. Egen musik gav föreningarna möjlighet att leva ut en föreningsidentitet vilket bidrog till skådespelet vid offentliga uppvisningar. Hedman skrev även Åbo velocipedklubbs marsch (opubl.)

I sin tredelade fantasia Utfärd med Gladiator-velociped (1897, opubl. för hornorkester) skildrar Hedman en cykelutfärd med ett intermezzo som var vanligt på den tiden, nämligen att man cyklade omkull. Verkets tredje sats Hemfärd (med kollision) är en form av samhällskritik: landsvägarna var dåliga på den här tiden. Vilka intentioner Hedman hade är oklart, det fanns även ekonomiska intressen kopplad till cykling. Gladiator var ett populärt cykelmärke och titeln kanske en form av produktplacering.

När bilen gjorde inträde i samhället marginaliserades cykeln: genom stadsplanering blev bilen kung. Men man har fortsatt att skriva musikaliska hyllningar till “frihetsmaskinen” och i dag finns det en brokig flora av musik med cykeltema.

På senare år har till exempel Sia bidragit med ny musik till genren, men Queens Bicycle race och Kraftwerks Tour de France är kanske de låtar man ännu först kommer att tänka på. Kraftwerk manifesterar cykeln som högteknologi medan till exempel Lasse Erikssons och Anders Teirs dialektala Piede (“cykeln”, 1986) om ett kärleksmöte där Levi endast stjäl den kärlekskranka unga kvinnans cykel, manifesterar cyklingens folkliga genomslag (hör den här). Det finns cykelmusik för alla smaker.

Men vem ska ta upp Harald Hedmans fallna mantel och anpassa cyklingens samhällsomvälvande budskap till 2020-talet krissamhälle? En hejdundrande anthem som lyfter fram cyklingens potential och förändringskraft, att vi i ännu högre utsträckning kunde uppmuntras att överge bilen eller moppen och cykla mer både i arbete och fritid bara trygga cykelvägar planeras och är i skick.

Jag väntar på en maffig hit som slutgiltigt skulle tvätta bort cykelns rykte som färdmedel för barn, billösa trädkramare, festprissar eller män i tajta cykelbyxor. Musiken skulle nynnas ända in i de rum där framtidens vägnät och trafikflöden planeras och budgeteras. Förhoppningsvis skulle den också motivera mig att lappa min punktering.

https://open.spotify.com/embed/playlist/55Awv1hQTSqcXqR3UTNrca

Snoppen och snippan, vilket härligt gäng

Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 14.4.2021

Som förälder kan det vara en utmaning att prata med barn om de mest vardagliga saker ifall ämnet är starkt färgat av egna upplevelser. Man har kanske inte alltid heller det språk som skulle behövas för att hantera situationer och undviker därför vissa ämnen eller överför egna förhållningssätt till barnen. Det kan gälla frågor om kön, ras, jämlikhet eller vår syn på till exempel musik, konst eller andra hobbyverksamheter.

En annan utmaning är att barn redan i ung ålder översköljs av bilder, ord, musik och berättelser som färgar deras upplevelser av saker och ting innan föräldrarna ens hunnit ta upp dem till diskussion. I värsta fall kanske de rentav chockeras och därför är det viktigt att vi föräldrar har koll på den kultur som barnen konsumerar så att vi kan diskutera den på deras villkor och utifrån deras förståelse.

För ett par veckor sedan skedde en liten incident i den Ahlsvedska familjen. Fyraåringen hade fått lov att sitta med mamma och pappa på soffan och titta på roliga videor från en trygg svensk applikation på vår pekplatta. Föräldrarna satt – förstås – försjunkna i egna skärmar. Plötsligt ser vi en massa snoppar komma flygande. Sonen skrattar men vår reaktion var givetvis: “Herregud, var är det som pågår”. Man vet ju aldrig om han på något sätt har lyckats ta sig in på internets mörkaste hörn.

“Snippe-dipp-dipp-snippedi-snopp!”, sjunger han glatt samtidigt som vi andas ut: Det är ju bara Snoppen och Snippan. Förstås. Efter en stund sjunger vi alla med i refrängen “Snoppen och snippan vilket härligt gäng” och pratar om att alla har ju snopp eller snippa till och med gamla människor och därför sjunger vi “till och med på en gammal tant snippan sitter där så elegant”. Sången fortsätter ända in i bastun på kvällen.

Sonen hade alltså bara klickat sig fram till Bacillakuten på SVT Barn där Bacillbandet sjunger Johan Holmströms numera legendariska barnvisa “Snoppen och snippan”. Det är ett program där barn lär sig om kroppen och vardagssjukdomar. Låten kallar jag för legendarisk eftersom den redan börjar ha några år på nacken, men den blev aktuell för sonen först just nu. När låten gavs ut 2015 väckte Johannes Bartes animation en hel del uppståndelse och blev ett Youtubefenomen.

Sången bryter normer kring hur vi pratar om kön. Den namnger entydigt könsorganen och även om någon kanske tycker detta är gammal skåpmat så var det så sent som 2016 som RFSU jublade över att det i den nya upplagan av barnboken Totte och Malin äntligen finns ett namn för kvinnors kön – det är inte längre är “en springa med ett litet hål i”.

Visst finns det problem med videon också: den har ett manligt perspektiv, snoppen är inte bara i fokus den ser erigerad ut. Den är också heteronormativ och har vithet som norm. Det positiva är att musiken ger en ingångspunkt att samtala med barn kring saker som man själv, som barn av en annan tid, kanske inte har haft ord för och därför undvikit. Man, och kanske just främst män, har även sett kvinnans könsorgan mest som en svordom, både på svenska och på finska. Eller använt andra opassande ord som jag inte vill återge här. Snippa är bra.

Som far gläds jag åt att jag och min son, trots att videon även blottlägger andra normer att diskutera, via musik får ord och en gemensam grogrund som vi kan bygga vidare på så att vi i framtiden även kan diskutera andra frågor relaterade till kön och normer. Det vore illa om avsaknaden av ett gemensamt språk skulle bidra till svårigheter att prata om könsrelaterade ämnen.

I motsats till mycket av den barnmusik och -kultur som florerar så har den här faktiskt en tonart som inbjuder till sång. Det största problemet just nu är att få sonen att i något skede sluta sjunga refrängen.

__

Här låten och se videon här:

Privilegiet att få ställa sig utanför kanon för en stund

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 3.2.2021

Privilegiet att få ställa sig utanför kanon för en stund

Underhållande musikprogram har fått ett uppsving på tv och det finns program för alla smaker. I vår familj tycker vi om programmet Masked Singer, där kända personer sjunger iklädda lustiga dräkter. Sångprestationen, dräktens utformning och de ledtrådar karaktärerna ger i videon med röstförvrängning blir näring för spekulationer hos kändisjuryn och i hemmen.

Jo, upplägget är ganska knasigt. Efter att deltagarna avslöjats brukar de få frågor om varför de vill delta. Ofta drivs de av det tokiga konceptet och att bakom masken få vara sig själva: sjunga och uppträda utan förväntningar och krav.

Det sista är ett återkommande argument och kan tolkas i förhållande till förväntningar som publiken och branschen har på artisten i fråga. Nu kan hen bryta begränsande samhälleliga normer och genreförväntningar genom att sjunga inkognito.

Sångrösten räcker sällan för att identifiera personen. Det är ofta svårt att ens avgöra om det handlar om ett musikproffs eller ej. Det gör att också det visuella blir centralt, men då menar jag inte bara hur dräkten representerar artistens bakgrund eller person.

Tv-tittarnas granskande blickar svävar febrilt över avslöjande kroppsdelar och karaktärens habitus i jakt på detaljer. Barnens blickar är mera oskyldiga än vuxnas utsagor. De skrattar, dansar och utbrister “jag visste ju det” fast de inte alls känner personerna.

Att musicera “under cover”, ofta bakom ett skynke, är ett knep som tillämpas till exempel vid provspelningar för att få jämställd, rättvis rekrytering. Men att musicera utan att acceptera omgivningens likriktning, vilket masken för mig representerar, kan också vara frågan om liv och död: jag tänker på huvudpersonen i operan Magnus-Maria, den sanna historien om Föglömusikern Maria Johansdotter som vägrade gå med på omgivningens krav och ställdes inför rätta för att ha levt som Magnus Johansson.

De som ställer upp i Masked Singer brottas inte med likartade samhälleliga orättvisor men masken kan, med stöd av litteraturhistorikern Bachtins teorier kring karnevalisering, ses som en upp-och-nersvängning av de kulturella normer och laster som musiker och artister av olika slag behöver ta på sig eller anpassa sig till när man ställer sig på scen. Samtidigt som publiken beskrattar fånigheterna blottläggs tankegods för reflektion kring osunda normer, inte minst kroppsideal.

Kommentarer som “för stor”, “för tjock”, “för långsam”, “för stel”, “för smal midja”, “för grova armar” ligger nära till hands när man i hemmasofforna sveper genom ett föreställt porträttgalleri av imaginära kroppar, rörelsemönster, röster och könsnormer.

Bildgalleriet resonerar med doktoranden Anna Ramstedts högaktuella musikvetenskapliga forskning kring hur idealiserade artistpersona bildar en “utövarnas kanon” som bidrar till att upprätthålla olikvärdighet genom imaginära bilder. Uppfattningar och bilder, den förkroppsligade historien, är ännu i dag en del av det sociala arvet i musikbranschen och Ramstedt undersöker hur det inom den klassiska musiken skapas fysiskt och emotionellt illamående som påverkar musikers självbild. För att komma bort från dessa behövs en mångsidig palett av förebilder som förmedlas i klingande och visuellt format.

Tack vare masken har de etablerade artisterna privilegiet att för en stund kliva ur denna “utövarnas kanon”, samtidigt som man hemma febrilt bläddrar genom bilder som uppträdandena framkallar. Dessa bilder är formade av normer i underhållningsbranschen och där har männen mera rörelsefrihet. Bildgalleriet man sållar igenom borde vara mera pluralistiskt.

Frön till våra uppfattningar sås i tidig ålder. Man ska vara aktsam med generaliseringar som att någon till exempel är för liten eller stel. Barnen har detta klart för sig: man borde se Masked Singer-fånigheterna genom deras ögon, se hur människans behov av lek avspeglas i de knasiga dräkterna.

“Svenskar, friska till kropp och själ”

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 9.12.2020. Texten baserar sig på artikeln Vårt lif är friskt, vårt lif är gladt, ty se, gymnaster äro vi”: Elin Kallios Gymnastsång och kvinnogymnastikens tidigaste skeden i musikalisk belysning som finns i boken Musiikki ja merkityksenanto. Juhlakirja Susanna Välimäelle (red. Sini Mononen, Janne Palkisto, Inka Rantakallio). Boken kan fritt laddas ner här.

“Svenskar, friska till kropp och själ”

Utövande och konsumtion av konst, musik men också idrott kan ha en stor betydelse för många människor. Det här insåg man redan i slutet av 1800-talet när det finländska civila samhället och föreningslivet började ta fart inom många olika områden. Idrott var då en del av sångfesternas program eftersom både musik- och fysisk fostran ansågs bidra till att skapa friska människor för fosterlandets väl. Även idrottsrörelsen hade en egen musikkultur.

När jag för en tid sedan grävde i Idrottsmuseets arkiv stötte jag på en Gymnastsång skriven av den finländska gymnastikens moder, Elin “Mamma” Kallio (1859–1927, född Waenerberg).

Gymnastsången är författad 1901 inför kvinnogymnastikförbundets tredje gymnastikfest i Helsingfors. Festen sammanföll med Gymnastikföreningen för fruntimmer i Helsingfors 25-årsjubileum (nuvarande Gymnastikföreningen i Helsingfors). Texten publicerades i en liten historik som föreningen gav ut och sången sjöngs på gymnastikfesten.

Idrottens förmåga att förändra människans kropp och sinne genomsyrar sångens text och summeras i den “refräng” som återkommer i slutet av varje vers: “Vårt lif är friskt, vårt lif är gladt, ty se, gymnaster äro vi”. Även ord som “menniskovår” och “morgonfrisk” syftar på den typ av förändringskraft som fysisk fostran kan ha.

Elin Kallio skrev inte melodin själv utan lånade den från boerrepubliken Transvaals nationalsång, en melodi som var populär vid den här tiden och som bland annat Robert Kajanus arrangerat med titeln Boernas marsch. Melodin är egentligen skriven av den holländske kompositören, poeten och kvinnorättskämpen Catharina Felicia van Rees år 1875. Troligtvis sympatiserade Kallio med boernas kamp och såg symboliska likheter med Finlands kamp mot ryskt förtryck.

Den kända melodin bidrog till att Kallios Gymnastsång fick stor spridning bland kvinnliga gymnaster eftersom man utan notläsningsförmåga kunde sjunga den på till exempel sommarkurser. I motsats till männen såg de kvinnliga gymnasterna det som sin uppgift att nå ut till hela folket, även till landsortens arbetarkvinnor. Sången har också getts ut i notform, översatts till finska med ny melodi, och finns även i arrangemang för damkör.

Sången verkar ha blivit något av en lystringssång för kvinnliga gymnaster och den har sjungits tillsammans med klassiker som Modersmålets sång och Slumrande toner på gymnastikfester på 1920-talet. Exempelvis vid den stora gymnastikfesten i Vasa 1921 publicerades sångens text i svenskspråkiga lokaltidningar. I sitt festtal då påpekade hedersordförande Kallio att det hade grundats en ny sammanslutning som likt gymnastikförbundet hade som målsättningar att skapa “svenskar, friska till kropp och själ”. Hon syftade givetvis på Folkhälsan.

Folkhälsan firar sitt 100-årsjubileum våren 2021. Jubileumsåret till ära utlyste Folkhälsan en låttävling där man i musikalisk form skulle sammanfatta organisationens syfte och verksamhet. Den vinnande låten Från noll till hundra torde lanseras under jubileumsåret. Kanske en lystringssång i modern tappning?

Kallios Gymnastsång blev antagligen aldrig inspelad och lever i dag kvar i gamla sångböcker och kanske i ett allt mer bleknande minne hos äldre kvinnliga gymnaster. Frukterna och arvet av många eldsjälars verksamhet lever förstås vidare.

När pandemin nu begränsar många föreningars aktiviteter har den enformigare och blekare tillvaron blivit en tydlig påminnelse om vilket mervärde och välbefinnande ett aktivt förenings-, idrotts- och musikliv bidrar till, både på individ- och samhällelig nivå.

Att sjunga i goda vänners lag

Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 17.6.2020.

 

Att sjunga i goda vänners lag

Mitt emot mitt barndomshem i Jakobstad finns Lagmans skolas fotbollsplan. På 1980-talet spenderade jag otaliga timmar på planen. Efter matcherna var det vanligt att tacka motståndarna. Detta gjordes ofta med en ramsa. En vanlig var “Heja grabbar friskt humör, det är det som susen gör!” och sen avslutade man med tre “heja, heja, heja!”.

Den här klassiska ramsan framfördes för första gången i samband med att Sveriges herrlandslag i fotboll mötte Danmark på Stockholms stadion 1916. Det organiserade hejandet hade börjat få fotfäste och kända hejarklacksledare gick runt stadion vid större idrottsevenemang. Skådespelaren Axel Hultman hade vunnit en tävling utlyst för att få fram en hejaramsa för matchen och “Heja grabbar” framfördes första gången under hans ledning.

Till Finland verkar “Heja grabbar” ha letat sig i samband med att Finland mötte Sverige tre gånger på kort tid hösten 1919. I dag hör ramsan till många klackars standardrepertoar. Ordet “grabbar” ersätts då med det egna lagets namn.

Att kollektivt visa sitt stöd för ett lag har en lång historia och inom dagens hejarklackskultur är sång en vanlig uttrycksform. Bekanta melodier ges ny text och sprids och sjungs oberoende av notläsningsförmåga. Här finns det kopplingar till exempelvis kuplettsång och snapsvisekultur. Det är en kreativ process och repertoaren är global men samtidigt också hyperlokal. Redan på Lagmans plan lärde jag mig “Tepsi tekee kohta maalin” (mel. Glory, glory Hallelujah) och omformade sången till att behandla det lag jag redan då hejade på. I dag lär sig supportrar också via tv och internet.

När samhället nu öppnas upp igen är det många som påpekat att det är spöklikt tyst då ingen publik är på plats. I många konsertsalar är tystnad en idealsituation men vårens digitala konsertutbud har lärt oss att fysiskt närvarande publik är det optimala. På idrottsarenor har man testat att montera skärmar eller placerat pappskivor på stolarna för att få en “närvarande” publik, men det rör sig om visuella trick för speciellt tv-kamerorna. Det är fortfarande tyst och därför har vissa tv-produktioner experimenterat med att addera artificiellt publikljud – likt påklistrat skratt i amerikansk sitcom. Publiken är visserligen en klingande spegling av händelserna, men ljud och sång i dessa kontexter är framför allt uttryck för tillhörighet, gemenskap och engagemang. Tystnad signalerar ointresse och avsaknad av ett gemensamt “vi”. Ljud är kopplat till dimensioner av meningsskapande processer.

Jag hoppas att tv-produktioner med fejkat publikljud inte normaliseras. Läktarkultur är mer än ett publiksorl av olika intensitet. I detta “sorl” döljer sig aktiviteter som inte bara tillskriver idrotten ekonomiskt och kulturellt kapital men som också kan vara djupt meningsfulla för den närvarande publiken.

Musik tillhör alla men många har ett negativt förhållningssätt till hejarklackssång. Personligen hyser jag stor respekt för mina medsångare: där finns duktiga sångare men också många (män) som kanske aldrig annars skulle sjunga, allra minst offentligt. Ur ett körperspektiv är det verkligen en “kör för alla”-kör men med ett inträdeskrav knutet till identitet.

När många av sommarens musikaliska aktiviteter har inhiberats eller virtualiserats blottläggs vilka som upplevs meningsfulla på samhälls- och individnivå, inte minst sådana som är kopplade till känslor av meningsfullhet och samhörighet. På en helt personlig nivå saknar jag att få delta i konserter lika mycket som möjligheten att besöka, och i goda vänners lag sjunga på fotbollsmatcher.

Även om föreningarna kan hitta trygga lösningar för att komma runt begränsningen på 500 personer – så att sånglada och stämningsskapande människor får plats – har också sång i grupp sina risker med tanke på smittspridning. Å andra sidan kanske man blir för utspridda för att den gemensamma sången ens riktigt ska kunna ta fart.

 


 

För mera läsning om hejarkultur se t.ex.

Ahlsved, Kaj, 2018. Idrottsevenemangens ljudlandskap och den ideale ljudskaparen.
Musiikin Suunta 3/2018.

Andersson, Torbjörn. 2014. Kung fotboll: den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950. Malmö: Arx förlag.

Hellspong, Mats. 2013. Stadion och Zinkensdamm. Stockholms idrottspublik under två sekel. Stockholm: Stockholmia förlag.

Kilpiö, Kaarina (red.). 2020. Musiikkia koronan aikaan II: Mitä kuuluu? Äänimaisemallis-musiikillisia huomioita. Suoniblogi. https://www.suoni.fi/etusivu/musiikkia-koronan-aikaan-ii

Allt kan inte digitaliseras

Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 20.2.2020

 

Allt kan inte digitaliseras

När detta skrivs sitter jag och väntar på att husets förstaklassare ska storma in och berätta om sin skoldag – den “första” närstudiedagen. Det känns som en evighet sedan min familj satt samlad kring middagsbordet och lyssnade till presskonferensen där regeringen meddelade att skolorna stängs. Tårarna rann då hon insåg vad det innebär för hennes vardag och kompisar.

Efter måltiden och våra tröstande ord började hon och treåringen reflexmässigt glatt sjunga “Hej, kompis hej / Jag tänker på dig / Jag hoppas du mår bra, och allt e okej”. Med klump i halsen fortsatte jag sången i mitt inre: “Fast jag är här så finns jag alltid där / I en annan del av samma värld”. Fraserna härstammar från den låt av Tobias Granbacka och Johan “Nisse” Nybäck som skulle ha sjungits på Skolmusik i Jakobstad nu i maj.

Man brukar säga att man kan “drabbas av musik” och detta var ett sånt tillfälle. Musiken påminde mig om att alla är en del av samma värld men nu efter middagen var världen inte längre sig lik. Speciellt inte för de yngsta.

Många människor har dött i covid-19, andra har förlorat sitt levebröd, därför känns det nästan vulgärt att prata om hur stort det “digitala skuttet” har varit sedan ovannämnda dag. Det har varit ett rejält kliv och inom många områden kommer det att få långtgående konsekvenser.

När distansundervisningen inleddes spreds en massa roliga mem i sociala medier, exempelvis uppmanades pappor att sätta byxor på sig när de lufsar runt i huset när barnen har distansundervisning. Vartefter skämten lade sig kunde man med skräckblandad förtjusning följa med hur en digital nybyggaranda spred sig till samhällets hörn och kanter. Corona som yttre hot har medfört att människor kommit samman på helt nya sätt. Tänk om mänskligheten med dylik kraft och sammanhållning kunde ta sig an klimatkrisen eller andra orättvisor.

De senaste månaderna har vi framför allt lärt oss hur man kan vara närvarande, det vill säga “där” för andra människor. Men ur ett teknologiskt perspektiv har vi också lärt oss hur man kan använda digital teknik för att vara både “här” och “där” samtidigt. Som ett resultat av detta har vi också insett vilka situationer och processer av till exempel distansundervisning och -arbete som kräver att vi delar samma fysiska plats för att kunna mötas som kolleger, pedagoger, studerande eller helt enkelt som medmänniskor.

På ett helt praktiskt plan innebar den delade vardagen även kreativa lösningar som gått långt utöver att skapa arbetsro med hjälp av musik och hörlurar. Plötsligt blev vi även vardagens ljudtekniker när möten skulle hållas, interaktiva föreläsningar ålyssnas samt videor och ljudinspelningar produceras.

Jag var nog lite avundsjuk på sjuåringen när hon med klick i hörlurar spelade in videon som skulle synkas med andra unga stråkmusikers bidrag. Tänk om man hade haft tillgång till den här tekniken när man själv började musicera. Detta sägs nu med en ännu större medvetenhet om att många aspekter av kulturutbildning inte kan digitaliseras. En återgång till det nya normala hägrar inom en ännu oklar framtid.

I den värld som fanns innan covid-19 var digitalisering ett betydligt mer svårbegripligt ord. Nu har de flesta – på gott och ont – fått konkreta upplevelser av dess konsekvenser. Den här kunskapen kan vi bygga vidare på när vi tar steget in i en ny och kanske även lite humanare digital värld.

Hur gick då den efterlängtade “första” skoldagen? Bra, men det var jobbigt att inte få kramas. Allt kan inte digitaliseras.

Från Susikoira Roi till Suomi nyt – jakten på nya språkliga kontaktytor fortsätter

Kolumn ("impuls") publicerad i Hufvudstadsbladet 12.2.2020

Från Susikoira Roi till Suomi nyt – jakten på nya språkliga kontaktytor fortsätter

För några veckor sedan publicerade tankesmedjan Magma rapporten Svenska, finska, engelska – komplement eller alternativ där språkvetaren Jenny Stenberg-Sirén diskuterar ungas språkkunskaper, språkattityder och språkanvändning.

Rapporten ger en intressant inblick i finlandssvenska ungdomars vardag men även för den som inte kan titulera sig ungdom längre är igenkänningsfaktorn hög. Likt många före henne lyfter Stenberg-Sirén fram att en del unga talar finska bättre än svenska medan andra knappt kan formulera en mening.

Brist på språkliga kunskaper kan leda till ett främlingskap. Språket är nyckeln in i kulturen, å andra sidan kan kultur i olika former göda intresset för språk. Tyvärr har finlandssvenskarna en mycket svag koppling till den finska populärkulturen. Det här är, som också Kenneth Myntti konstaterat på ledarplats i ÖT, det mest spännande elementet i rapporten.

För den som sedan barnsben har översköljts av trender och kultur via (riks)svensk radio och tv kommer konstaterandet förstås inte som någon överraskning. I dag är utbudet än större men samtidigt är mångfalden också bara några klick bort. Den nya utmaningen är den ökade individualiseringen som den digitala verkligheten för med sig. I den är finlandssvensk mediekultur heller ingen självklarhet, vilket också lyfts fram i rapporten.

Risken för att utsättas för ny och främmande, kanske rentav spännande finsk musik, elimineras av rekommendationer baserade på algoritmer och individualiserade konsumtionsmönster. Dagens ungdomar äger ingen tv och digitala tidningar ligger inte heller lättillgängligt framme och väntar på att bli lästa. Finska och svenskspråkiga förenas däremot i den globala engelskspråkiga populärkulturen.

För några år sedan intervjuade jag en handfull österbottniska rytmmusiker som flyttat till Stockholmstrakten för att fortsätta sina karriärer där. De lyfte fram att steget till Sverige var litet och mera naturligt än att pröva lyckan söderöver, i “finska Finland”. I bagaget hade man den gemensamma engelskspråkiga standardrepertoaren (populärkulturen) men också en djup insikt i den svenska kulturen som man ju hade vuxit upp med. Hos vissa kändes den finska kulturen så pass främmande att den fungerade som en push-faktor eftersom man inte ansåg sig trovärdigt kunna konkurrera på den inhemska, finska marknaden. Hade jag spelat gitarr med stöpsel kanske jag hade suttit i Sverige nu.

För egen del visar sig utanförskapet i de mest oskyldiga sammanhang: På lördagskvällarna brukar jag ibland se på det populära finska tv-programmet Suomi Love där gripande livshistorier ges musikalisk gestalt av folkkära finländska artister. Min kära tvåspråkiga fru brukar sätta artisterna på musikkartan åt mig ifall min allmänbildning inte räcker till. Ofta saknar jag kulturell kontaktyta till artisterna; de fanns inte i den finlandssvenska vardagen i det lill-Stockholm (Jakobstad) jag växte upp i. Ett finlandssvenskt Suomi Love skulle säkert klinga annorlunda än den finska förlagan.

Stenberg-Sirén lyfter fram att de goda erfarenheter man haft av att levandegöra kultur på svenska genom Svenska nu-projektet kunde få en spinoff i form av ett Suomi nyt-projekt för svenskspråkiga skolor. Det låter som en intressant idé. Tyvärr kommer det för sent för egen del. Att titta på Susikoira Roi på finskalektionerna räckte inte för att väcka mitt intresse för språket.

Förvalta eller förändra – vilka sånger sjunger vi? / Vaalia vai muuttaa – mitä lauluja laulamme?

Text publicerad i Hufvudstadsbladet 11.1.2020. 
Suomennettu ja editoitu versio (Vaalia vai muuttaa – mitä lauluja 
laulamme?) on julkaistu Tutkimusyhdistys Suoni ry:n blogissa 4.2.2020

Förvalta eller förändra – vilka sånger sjunger vi?

När detta skrivs klingar julmusik i vart hörn och människor vallfärdar till sammanhang där man kan ta del av våra vackraste julsånger. Men i detta myller av julmusik pågår förberedelser för framtida storslagna sång- och musikevenemang i Svenskfinland. Jag tänker nu speciellt på Skolmusik 2020 i Jakobstad och den tjugofemte finlandssvenska sång- och musikfesten i Helsingfors 2021.

Temat för Skolmusik 2020 är havet och miljön och framför allt Östersjöns välmående. Det här ekokritiska temat har framför allt utmynnat i ett repertoarhäfte med sånger som hugade skolor och musiklärare ute i bygderna nu övar på musiklektionerna. Häftet innehåller även tips på vad man själv kan göra för Östersjöns väl.

Av de elva sångerna kan nämnas till exempel en hoppingivande Båtbyggarcalypso (musik Stefan Lindblom, text Malin Klingenberg) som tangerar barns mod och kreativitet samt Charlotta Kerbs grooviga Sopsorteringsreggae som inspirerar att gå från tomma ord till att handling, att hjälpas åt och skapa en kärleksfull relation till vår planet. Härmed utfärdas hitvarning för Tobias Granbackas och Johan “Nisse” Nybäcks energiska Hej kompis!.

Mycket kunde sägas om repertoaren och barn- och ungdomsmusik helt generellt (Skolmusik riktar sig till grundskolan och andra stadiets utbildning) men jag fastnar speciellt för Skolmusikrepertoarens förändrings- och framtidsinriktade perspektiv. “Barnkultur” (till exempel litteratur, musik, teater för barn och unga) har ofta ett budskap och en fostrande funktion. Konst och kultur erbjuder möjlighet att se världen som den ter sig just nu men också som man önskade sig att den var. Detta visar sig tydligt i Skolmusikrepertoaren, det vill säga man sticker inte huvudet i sanden utan tar fasta på världen som den har blivit och genom styrkan som finns i att musicera tillsammans ingjuter man hopp och manar till förändring.

Sång- och musikfesten 2021 har förstås inte kommit lika långt i planeringen men på hemsidan utlovas en bra balans mellan gammalt och nytt. På listan över den gemensamma körrepertoaren finns gamla favoriter som exempelvis Den blomstertid, I folkviseton, Suomi sång, Finlandia och Modersmålets sång samt en ny komposition av Cecilia Damström. Även nya verk av Ulf Långbacka, Andrea Eklund och Amanda Henriksson utlovas.

Den finlandssvenska sång- och musikfesten har en snart 130-årig historia och repertoarens innehåll och kravnivå har ända sedan de första festerna varit föremål för diskussion. Jag hoppas att sångfestens nykomponerade musik även i dag skulle kommunicera med samtiden och att än fler körer och orkestrar skulle sälla sig till den skara som tar ställning för miljön.

Visst, Sångfesten handlar också om att värna om ett kulturarv och den nya Skolmusikrepertoaren kan ses som ett förslag på nya bidrag till den gemensamma framtida finlandssvenska sångskatten. Men ser man lite mera kritiskt på saken kan man dra slutsatsen att ungdomen sjunger om framtiden medan vuxna i större utsträckning får fokusera på att förvalta ett klingande kulturarv. Men inte är det väl enbart barn och unga som ska föra fram budskap om social och ekologisk rättvisa? Så att vi vuxna ska kunna vifta bort det som sött eller naivt.

Nej, vi har bara en planet och de teman och sånger vi nu väljer att sjunga eller förtiga handlar ur ett större perspektiv om huruvida vi i framtiden över huvud taget har möjlighet att ordna massiva musikfester där vi kan sjunga och musicera lika privilegierat som i dag.

Vad gör människor med musik i framtiden?

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 27.2.2019

 

Vad gör människor med musik i framtiden?

Hembränt hör historien till – i dag kommer musiken till oss både (o)frivilligt och “gratis”

Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 22.5.2019

Hembränt hör historien till – i dag kommer musiken till oss både (o)frivilligt och “gratis”

För några veckor sedan besökte jag en skivmässa i grannstaden tillsammans med min äldste son. I motsats till honom är jag är inte speciellt intresserad av vinyler men det är intressant att diskutera musik och spegla de egna vanorna mot ungdomens.

Ingen av oss hittade det vi letade efter men jag åkte hem med lp-skivan Olympic hits (1964) och gitarristerna Julian Bream och John Williams legendariska lp Together (1972). Skivan med “olympisk musik” var prissatt i överkant men jag fick en trevlig pratstund på köpet.

Nån ägare före mig hade skrivit in datumet 11.10.1979 på gitarrskivan. Jag har aldrig köpt nya lp-skivor men antecknade ofta inköpsdatumet i mina cd-skivor. Det gör att jag i dag kan koppla dem till olika livsskeden. Det är inte bara skivor utan är knutna till den jag är, blir och har blivit.

Green Days neongröna cd Dookie har jag daterat 27.12.1994. Den köpte jag för julklappspengar i tonåren. Den har nog inget samlarvärde eftersom konvolutet har bitmärken av mina barn. Alla har de i tur och ordning lokaliserat den färgglada skivan med det tecknade omslaget och lyckats peta ut den ur skivhyllan, även den unge mannen som kom med mig till Karleby. I övrigt är han inte någon storkonsument av cd:ar, men hör till den generation som bidragit till att lp:n har fått en viss renässans.

 Bream & Williams skiva kunde jag ha låtit vara oköpt men jag drabbades av en stunds nostalgi när jag fingrade på omslaget och började läsa konvoluttexterna. Utan att jag ens lyssnade på musiken förde skivan mig tillbaka till min studietid. Under fildelningens storhetstid i början av 2000-talet hänfördes jag av duons musicerande via en egenhändigt bränd skiva utan omslag som jag lyssnade på genom min billiga cd-spelare i köket.

I dag hade jag kunnat få tillgång till musiken via de strömningstjänster jag använder men skivan som medium inbjuder till långsamhet och reflektion likt alla de timmar jag spenderade i musikaffären eller diskuterade musik med vänner. Mina skivköp var oftast välavvägda, kanske resultatet av att tålmodigt ha suttit med fingret redo på record-knappen på kassettbandspelaren i väntan på att favoritlåten ska spelas på radion.

I dag är tillgänglighet inte något problem vilket jag är tacksam för i vardagen som pedagog. Jag minns en lärare som på slutet av 1990-talet tvingade en klasskompis att cykla hem och hämta en skiva som hen hade lånat från skolans bibliotek och som läraren behövde för musikhistorielektionen.

Annat är det i dag. Unga kan på bara några sekunder via mobiltelefonen söka fram den musik de behöver. Nutidens “mobila” musikkonsumtion där när, var och hur man “införskaffade” musiken inte spelar lika stor roll kommer säkert att influera dagens unga musiklyssnares förhållande till och samtal om musik. Musiken kommer till en där man är, möter en i vardagen på ett annat sätt än förut. Ofta mer eller mindre gratis.

Även i dag når musik oss via olika medier men den teknologiska förändringen och inte minst digitaliseringen har bidragit till många förändringar på förhållandevis kort tid. Dylika förändringar i våra musikvanor är en grupp musikforskare från Åbo Akademi intresserade av inom projektet “Digitaliseringens inverkan på minoritetsmusik” (DIMM).

Det här var min berättelse. Du har möjlighet att dela med dig av din genom att svara på frågelistan “Musiken i din vardag” som finns på Svenska Litteratursällskapets hemsida.