Category Archives: kolumner

Musiker – idrottsvärlden behöver dig!

Impuls först publicerad i Hufvudstadsbladet 15.1.2019


Musiker – idrottsvärlden behöver dig! 

Ur finländskt perspektiv kunde ishockeyåret knappast ha börjat bättre: Landslaget för pojkarna under 20 år (U20) vann guld i Kanada kring nyår och flickornas U18-lag tog brons i Japan förra helgen.

Pojkarna använde låten Peto on irtisom ”mållåt” borta i Vancouver. Man firade alltså målen med den omarbetning av Antti Tuiskus hitlåt som Villegalle (från JVG) gjorde för tv-programmet ”Vain Elämää” 2015. Den versionen spelades flitigt bl.a. när Patrik Laine & co vann junior-VM på hemmaplan i januari 2016. ”Peto on irti” betyder fritt översatt “rovdjuret är löst” och syftar i ishockeysammanhang på landslagets lejonsymbol.

Lejonen, uttryckligen männen, har en rik flora av musik att välja mellan. Herrishockeyns status har bidragit till att många artister musikaliskt sett gärna ikläder sig landslagströjan då tillfälle ges. Vid junior-VM 2016 var det låtskrivaren Reino Nordin som fick äran då han skrev låten ”Catch the Game”.

Går man ner till idrotten på lokalnivå knorrar många att man ”alltid spelar samma låtar på matcher” med vilket man endera syftar på att repertoaren som helhet är ensidig eller på att klassikerlåtar inte har ersatts med nya.

Det paradoxala i det hela är att intresset för låtskrivning och tillgången till inspelningsteknik aldrig har varit så stor som idag. Det går till och med att spela in på vissa bibliotek. Det är därför rentav förbluffande hur lite ny musik som skrivs för idrottslag oberoende av sport och nivå.

Det är en sak att fördomsfullt avfärda idrottsrelaterad musik som kuriosa eller ”dålig musik” men många verkar framför allt vara rädda för att göra en insats, ta ställning och anpassa sin musik enligt de krav som idrottssammanhang ställer. Förutom då det är frågan om de folkkära Lejonen, deras genomslag kan göra gott för karriären.

Idag föds det ny musik så det understa ruttnar. Varför anses det då ännu fånigt att skriva för det egna fotbolls-, ishockey-, innebandy- eller volleybollaget? Vi pratar ändå om verksamheter som på ett identitetsmässigt plan kan var djup engagerande och meningsfulla över klass-, köns-, språk-, och generationsgränser.

Förra veckan blev jag innerligt glad då en musiker som hört mig föreläsa berättade att hen kommer att skriva en ny låt för det lokala fotbollslaget. Liksom jag är hen trött på att spelare inom många lagsporter gör entré till någon utsliten rocklåt som spelarna inte har någon relation till och som i värsta fall kommunicerar något som över huvud taget inte är i linje med lagets värderingar och historia.

Fler kunde anta utmaningen att tonsätta idrottsgemenskapen. För att vara en nervärderad form av musik kan det var överraskande utmanande att producera en låt som kan användas vid lagets entré men också anpassas för t.ex. de olika medieplattformer som moderna föreningar använder för att kommunicera med sina fans.

Själv hoppas jag att när det här ishockeytokiga landet står värd för ishockey-VM för damer i Esbo i april så skulle det ske till tonerna av en nyskriven fräsch turneringslåt och att våra damlejon får gå in i kampen om medaljerna styrkta av en låt skriven av någon erkänd finländsk artist. Det skulle inte bara ge turneringen lyskraft men också vara ett steg i rätt riktning för att ge damidrotten det understöd och den status den förtjänar.

Advertisements

Musikern Matti

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 10.2.2019

Musikern Matti

Många motstridigheter knutna till fenomenet Matti Nykänen har lyfts fram när backlegendens bortgång har ventilerats den gångna veckan.

Matti verkade i spänningen mellan hjälte och antihjälte och han blottlade nationens många smärtpunkter, till exempel alkoholkonsumtion och familjevåld.

När hans framgångsrika backhopparkarriär tog slut gjorde han sig känd som sångare. Han behövde en publik både ekonomiskt och för att få de kix som idrottskarriären gett honom. Matti blev en medieprodukt som bidrog till sin egen kommersialisering.

Inspirationen till en karriär inom musiken fick världens bästa backhoppare antagligen av världens “sämsta” backhoppare nämligen Eddie “The Eagle” Edwards. Eddie klättrade på de brittiska topplistorna med “Fly Eddie Fly” år 1988 då Matti vann tre OS-guld i Calgary.

Eddie fick kultstatus i många länder och släppte år 1991 låten “Mun nimeni on Eetu” som är skriven av bland annat Irwin Goodman. Den är säkert underhållande live. En kort stund.

I sitt bidrag till essäsamlingen “Mitä Matti tarkoittaa?” ser populärkulturforskaren Kimi Kärki likhetstecken mellan utgångspunkterna för Eddie Edwards och Matti Nykänens musikkarriärer: Man tar en kändis och sätter hen på scenen för att sjunga om sitt liv och sina bedrifter. Framgången är given oberoende av hur det än klingar.

Sen är det förstås upp till var och en definiera framgång. Matti var inbokad för en spelning ännu samma dag som nyheten om hans död briserade. Det blev tre skivor: “Yllätysten yö” (1992), “Samurai” (1993) och “Ehkä otin, ehkä en” (2006).

Bakom Mattis musikkarriär stod gitarristen Jussi Niemi som lär ha fått två veckor på sig att skriva låtarna till debutskivan. Samma Jussi Niemi låg också bakom låten “Ice Hockey” som några ishockeylejon med Teemu Selänne i spetsen spelade in inför ishockey-VM i Åbo 1991. De inspirerades i sin tur antagligen av Tre Kronor och Håkan Södergrens sångprestationer i “Nu tar vi dom!” (1989).

Sedan Timo Jutila lät sin hjältestatus hyllas och förlöjligas av narren Samppa Linna i låten “Ny rillataan” (2012) har idrottare figurerat sparsamt i musikaliska sammanhang. Dylik humor har idag ersatts av deltagardriven kultur i formen av mashups och mem på nätet.

Nu när Matti har landat för gott undrar jag om inte en musikform, eller rättare sagt en samarbetsform, mellan idrott och musik också går i graven. Jag tänker på den form av ”humormusik” där uttryckligen hyllade idrottare kliver upp på scenen och låter sig beskrattas.

Samma problem som hos Matti finns säkert bland dagens idrottare men de låter sig inte släpas in i inspelningsstudion för att genom sång karnevalisera och slå mynt av sitt leverne. Dagens medietränade idrottare vet att de är brand som på egna villkor kan kommunicera med fans på till exempel sociala medier. Mattis karriär som underhållare startade när inte vem som helst hade möjlighet att spela in och ge ut musik. Medielandskapet har förändrats enormt sedan dess.

Jag har aldrig haft behov av att höra min barndomshjälte sjunga men vandrade in på hans på förhand kritiserade konsert på Stadshotellet sommaren 2017. Det råder inga tvivel om att “vår Matti” hade en trogen skara fans som inte svek sin världsmästare.

Jag minns hellre hur jag och mina kompisar efter Calgary-OS med mini-skidor på vinterpjäxorna hoppade som Nykänen i alla möjliga snöhögar och gjorde allt för att klå rivalen, den mustaschprydde Jens Weissflog. Och Eddie, han blev förstås alltid sist.

I döda gubbars sällskap

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning (papper & online) 16.12.2018.

 

I döda gubbars sällskap

När jag tog mina första toner som klassisk gitarrist så stötte jag på en bild av gitarristen och tonsättaren Francisco Tárrega (han som skrev valsen som Nokia använde som ringsignal). På bilden sitter Tárrega med gitarren i famn omringad av åtta välklädda spanska herremän av vilka några är hans elever. Av bilden att döma (den hittas enkelt på nätet) hänförs de av Tárregas musikerskap och granskar noggrant hans teknik.

Samma bild och många andra svartvita porträtt av skäggiga gubbar hängde i de övningsrum där jag under min studietid svettades med bland annat Tárregas “Capricho árabe”.

I dag när jag stöter på bilden skulle jag vilja kunna zooma ut och se allt det som inte rymdes med innanför fotografiets ramar. Vem fick inte vara med i salongerna? Vem tystades och varför?

Bilden på Tárrega och hans beundrare är rätt representativ för den västerländska konstmusikens historieskrivning och genusproblematik. Historien är tyvärr som en exklusiv herrklubb vilket har resulterat i att få i dag kan nämna andra kvinnliga kompositörer än abbedissan Hildegard av Bingen (f. cirka 1100) och av de nu levande Kaija Saariaho.

Lite samma känsla får jag när jag ser upplägget för Mellersta Österbottens kammarorkesters (MÖK) “efterlängtade kulturgärning”, det vill säga att fram till 2020 framföra alla Beethovens nio symfonier. Den kraftansträngningen når den tredje symfonin i februari.

Visst, det är en kulturgärning att vi långt borta från de resursstarka symfoniorkestrarna i söder får möjligheten att höra alla symfonier. Men när jag ser att fyra män och inga kvinnor har engagerats för att som dirigent tygla Beethovens skaparkraft kommer jag att tänka på den där bilden av Tárrega: män som vinner det ultimata priset av att beundras av manliga likasinnade. Detta spär ytterligare på bilden och myten kring det manliga geniet samt dirigentskapet som en manlig domän.

Det här är det “normala”, tyvärr. Få ställen är så dominerade av (döda) män som de klassiska konsertprogrammen. Vi borde lära oss att se kritiskt på detta och inte bara reproducera. Orkestrarna knorrar, rycker på axlarna eller säger “ja, men då det inte finns…”

Vad gäller kompositörsfrågan krävs det att man ser på historien ur ett annan perspektiv än “vinnarens”. Det krävs också vilja och kritiskt tänkande av musiker, pedagoger och forskare för att luckra upp hjältemyterna som skymmer sikten för tankeväckande musikaliska möten. Samtidigt kan man inspirera till framtida jämställda sådana.

Exempel på detta är till exempel skivprojektet “Earthly Angels” där Kajsa Dahlbäck & co belyser en fascinerande fördold musikkultur med italienska aristokratflickor som blev nunnor av bland annat socioekonomiska skäl. Violinisten Cecilia Zilliacus, konstnärlig ledare för Korsholms musikfestspel, valde att i somras lyfta fram fin musik av bland annat Amanda Maier, Clara Schumann och suffragetten Ethel Smyth. Så nyanseras musikhistorien.

Den enda konserten i MÖK:s program för 2018-19 som innehåller musik skriven av en kvinna är den som leds av den blivande konstnärliga ledaren Malin Broman. På konserten i mars finns musik av både Elfrida Andrée och Fanny Mendelssohn (gift Hensel). Svenskan Andrée var en pionjär som utmanade sin tids normer medan Fanny Mendelssohn i skuggan av sin bror skrev närmare 500 verk. 500!

Jag ser fram emot de kulturgärningar som valet av Malin Broman kan föra med sig.

________________

 

Bilden av Tárrega & co jag hänvisar till i texten:

tarrega_bone.jpg

 

 

Musik i allhelgonatid

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 3.11.2018

 

Musik i allhelgonatid

Den här helgen firar vi alla helgons dag och vi minns våra anhöriga, framför allt genom att tända ljus på gravarna. I novembermörkret lyser minnet av våra nära och kära som klarast genom olika meningsfulla, kollektiva ritualer och ceremonier.

Musik följer människan från vaggan till graven. Musik, detta svårbegripliga klingande fenomen, omgärdar oss i många vardagliga situationer, strukturerar vår vardag, formar våra högtider och är allestädes närvarande i oändligt många sammanhang.

Många år har jag saknat allhelgonakonserter i vår nejd men i år finns det kanske ett större utbud än någonsin då inte bara Mellersta Österbottens kammarorkester men också Jakobstads Sinfonietta tillsammans med Wegelius kammarstråkar arrangerar konserter. Konserter, musik och till dessa hörande musikaliska aktiviteter kan bli meningsfulla sätt att minnas de som inte längre finns bland oss och för att bearbeta känslor av sorg och saknad.

Det har skrivits stora mängder om förhållandet mellan musik och känslor. Det är en ändlös diskussion; musiken förmåga att styra våra känslor är svårbegriplig, ibland okontrollerbar med ibland använder vi den också medvetet och till vår fördel.

Man kan i alla fall konstatera att ljud är vibrationer av olika frekvens. Vi uppfattar ljud och tolkar dem via ett kulturellt och personligt färgat filter som skapar musikaliska betydelser, minnen och upplever känslor knutna till dessa. Med musik kan vi skapa känslomässiga band till andra. Musik kan också bli en del av vår identitet och på många komplexa sätt vara nyckeln till vårt känslosliv. Men musiken i sig är stum, känslorna skapas i mötet med människan.

Man brukar säga att man drabbas av musik, vilket kan innebära plötsliga känslosvall från sorg till glädjerus. Men man kan också välja att anamma musikens bedövande effekter. Man kan förlora sig i musik, fly in i den och i ett tillfälligt känslosvall rymma från världen utanför.

Men att sjunka in i och absorberas av musiken kan också ha förmågan att stärka den existentiella upplevelsen, det vill säga hjälpa oss att komma i kontakt med vårt inre och bidra till vår förståelse av det mänskliga livet.

Genom olika musikaliska praktiker och egen aktivitet kan vi med andra ord också låta musiken drabba oss. Musiklyssnandet är i den meningen inte någon passiv aktivitet utan musik blir något vi kanske aktivt uppsöker, använder och samtalar med.

Det här har kopplingar till det som musikforskaren Christopher Small kallar för ”att musika” (”musicking”). Small gör musik till ett verb – en aktivitet. Musik är mer än att spela eller lyssna: Musik är en social kraft som likt traditionen att tända ljus på gravarna kan skapa samhörighet och tröst.

Alla vill kanske inte besöka konserter utan föredrar det privata lyssnandet. Precis som sorgen och minnen har musik både en privat och en social dimension. Oberoende handlar det om att man med musik skapar ett nu som resonerar i det förgångna och reflekteras mot visioner om framtiden. Musik är en möjlighet att, om än bara för en stund, ta ner vår gard och låta den slå an känslomässiga vibrationer i oss.

Låt det höras!

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 26.8.2018.

 

“Låt det höras. Yeah!
Låt det höras. Yeah!
Så om du har nånting att säga,
säg det högt till alla.”

Den ovannämnda refrängen har vi hört till led och lust i vår familj i sommar. Sexåringen sjunger, dansar och rappar medan tvååringen gör så gott han kan och ropar ivrigt “Yeah!”.

Ifall inte låten redan börjat klinga i ditt huvud så kan jag berätta att textfraserna är refrängen till låten “Låt det höras” som har ingått i Barnkanalens tv-program “Sommarlov”. Låten är skriven av Erik och Lise Hjärpe och framförs av programledarna Malin, Alex och Angelika tillsammans med en hel del barn.

Mycket kunde sägas om låten och barnmusik i stort. Barnmusik är ju egentligen ett märkligt begrepp eftersom barn oftast bara benämner sin musik för – just det – musik. Begreppet barnmusik innebär ofta att det är vuxna som gör musiken för eller i bästa fall med barnen. Sällan är det barn som gör musik för barn alternativt barn som gör musik för vuxna (vuxenmusik?).

Precis som mycket av den kultur som barn tar del av så har barnmusiken ofta ett budskap och en fostrande funktion. Ifjol sporrade Sommarlov barnen till miljömedvetenhet genom att bli “Planetskötare”.

När jag först hörde “Låt det höras” antog jag att refrängen anspelade på nätmobbning, att man inte ska tala illa om varandra i “tysthet” på nätet. Men årets lärdom är att barn kan höja sin röst mot orättvisor, ta plats och säga sin åsikt. Lyssnar man längre än refrängen uppmanas barnen att lyssna lika mycket som de ropar – dialog med andra ord. Vackert så.

“Låt det höras” är med andra ord en kampsång för barn till barn om att de genom egen aktivitet kan bidra till förändring. Men låtskrivarna lämnar det upp till barnen att själva utforska var orättvisorna finns.

Musik- och konstupplevelser präglas ofta av ett utforskande av nya perspektiv. Konstupplevelser fördjupar och erbjuder möjlighet att till exempel se världen så som den ter sig just nu eller så som man skulle vilja att den var.

Musik erbjuder med andra ord eskapism i många former. Å ena sidan kan den erbjuda en känslomässig verklighetsflykt bort från bekymmer och världen så som den “har blivit”. Å andra sidan kan musiken stå för en vision om hur man vill att världen ska vara – kanske till och med ge kraft och frigöra människor genom känslor av samhörighet. Det senare alternativet tar ställning snarare än fungerar som ett sätt att sticka huvudet i sanden för svåra frågor.

Musik genomsyrar många sammanhang och kan givetvis ha en massa olika funktioner. Ibland blir jag provocerad – och irriterad på mig själv – över hur många musiker, konstnärer och festivaler som har en röst, en scen och en plattform att tala från, och som kunde ta ställning för exempelvis människors lika värde eller lyfta fram miljöfrågor, men som inte tar chansen.

Många sjunger, vem har något att säga? Om du har något på hjärtat säg det högt. Ju fler röster desto bättre hör man varandra i bruset.

Efter att ha nynnat “Låt det höras” i många dagar frågade jag husets sexåring vad låten egentligen handlar om. Efter ett antal “men pappaaaa” informerade hon mig att “man inte ska viskas, om man har något att säga ska man säga så att alla hör. Men man måste också lyssna. Och då hör man hjärtat”.

____

 

Sommarens ljudlandskap

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 3.6 2018.

 

Sommarens ljudlandskap

Skolavslutningshelgen är för många en glädjens helg: Skolåret avlutas, många får sina betyg, kanske en examen och ser således ett skede i livet avslutas och ännu obestämd framtid ta vid.

Som markör för skolårets slut, sommarens ankomst och naturens pånyttfödelse fungerar sjungandet av “Den blomstertid”. Den folkkära sommarpsalmen är laddad med både kollektiva, generationsöverskridande men också unika berättelser och minnen.

Om man breddar perspektivet lite grann och lyssnar på sommarljudlandskapet finns givetvis även många andra ljud som bidrar till upplevelsen av sommar: Fåglarnas sång, vågskvalp, ljudet av en knastrande bastukamin, korven som fräser på grillen, det trygga raspet av penna mot papper då någon mor- eller farförälder löser korsord i sommarstugan i väntan på att barn och barnbarn ska ha bastat klart.

Sommaren för med sig många efterlängtade ljud och innebörder som man saknat under vintern. Det är inte nödvändigtvis ljuden i sig själva som är vackra eller estetiska tilltalande utan innebörderna, alltså betydelserna vi tillskriver dem.

Å andra sidan kan ljud också vara förknippade med tråkigheter: Ensamheten och tystnaden när föräldrarna är på jobbet, den ödsliga skolgården och avsaknad av lekkompisar, den högljudda musikfestivalen vars basljud färdas långt, vattenskotern som någon villagranne verkar orka hålla på med hur länge som helst eller gitarrhjälten som envist harvar samma ackord på en ostämd gitarr vid lägerelden.

Ett alldeles speciellt ljud som jag förknippar med sommaren och ljusa minnen – och som jag har skrivit om tidigare – är vår utombordares ljud. Den 3,9 hästkrafter starka Volvo Penta-utombordaren prydde vår glasfiberbåt så länge jag kan minnas. Den upplevde fler somrar än jag innan den nött av tidens tand tystnade för gott förra sommaren.

Vår Volvo Penta var långt ifrån någon harmoniskt puttrande inombordare men sommar efter sommar omslöts jag av det intensiva, höga motorljudets trygghet och berättelser om alla resor vi har gjort tillsammans väcktes till liv. Motorn hade ingen koppling, ingen back, den gick framåt som tiden men ljudet tog mig lika mycket bakåt i tid.

En gång när jag jobbade på ett projekt om ljud och minnen funderade jag på att spela in motorljudet innan det skulle gå förlorat, men det kändes meningslöst eftersom ljudets betydelse är så kontextbundet och antagligen bara meningsfullt för just mig.

Taget ur sin kontext hade ljudet antagligen det upplevts som fult, irriterande och oestetiskt helt objektivt sett. Men för mig hörde det sommaren till och mina äldre barn har upplevt det på samma sätt som jag: sittandes i nån av föräldrarnas trygga famn på väg ut på fiskefärd. Nu är ljudet oåterkalleligt, borta och minnena har tappat en klanglig dimension.

Sedan sensommaren ifjol har vi en “ny” motor men båten är den samma. Jag minns ärligt talat inte vad det är för märke på den begagnade båtmotorn men ljudet är inte det samma.

Det är dovare, tystare, mera väloljat och mindre ettrigt. Vibrationerna i glasfiberbåten är också annorlunda. Båten går dock lite snabbare men det gör just det samma; när jag väl tar mig ut på sjön får båten gärna sjunga långsamhetens lov.

Avicii fyllde arenorna med musik

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 6.5.2018.
“När jag hör min musik spelas i en hiss vet jag att det är en hit”, lär Paul Simon ha sagt*. Med det syftade han på att när låten hade valts ut och bearbetats av bakgrundsmusikproducenten Muzak för att kunna spelas i hissar och andra vardagliga sammanhang var det en bekräftelse på att det var en bra låt.

I dag är det svårt att hitta den “typ” av utslätad bakgrundsmusik som Muzak har förknippats med. Den betydligt vanligare “typen” brukar kallas förgrundsmusik vilket betyder att musikstycket inte har arrangerats om utan endast placerats in i nya flöden, det vill säga hittat nya användningsområden.

Ett ställe där de absolut största hitsen spelas är idrottsarenorna och i dag kunde man omskriva Paul Simon-citatet till: “När musiken spelas på ett idrottsevenemang vet jag att det är en hit”.

När jag skrev på min avhandling om musik i sportsammanhang och spenderade mycket tid i idrottsarenorna kunde jag inte undgå de senaste musikaliska trenderna.

En artist reagerade jag på att spelades speciellt mycket – Avicii. Hans musik var överallt oberoende av idrott men den stack också ut på ett positivt sätt: den var energisk, fick folk på gott humör och spelades speciellt ofta under idrottarnas uppvärmning.

Jag har aldrig varit på nån av Aviciis spelningar inte heller har jag frekventerat dansklubbarna, men “Levels”, “Hey Brother” och “Wake me up” kan jag nynna fast någon så skulle väcka mig mitt i natten. Detta trots att jag inte själv aktivt har uppsökt Aviciis musik, den har omgärdat mig i min vardag och säkert i många andras också.

“Wake me up” har nämligen spelats mer än 600 miljoner gånger enbart på Spotify och säkert miljontals gånger i olika idrottssammanhang. Men nu blir det inga fler hits, Tim Bergling, alias Avicii, gick bort i slutet av april blott 28 år gammal.

För att hylla honom valde Svenska ishockeyförbundet att spela bara hans musik under uppvärmningarna i Sweden Hockey Games. “Hur många omklädningsrum har inte förgyllts av hans musik?”, frågade sig Tre Kronor på sitt Twitter-konto. Avicii fyllde arenorna med musik ur många perspektiv.

Som dj, producent och låtskrivare var han en melodiernas mästare som fick EDM (elektronisk dansmusik) att låta elastisk och levande. Själv uppskattade jag syntesen av “riktiga” instrument och skickliga sångsolister med programmerade sounds, samplingar och loopar.

I mitt Facebook-flöde, som är kraftigt överbemannat av musikfolk, såg jag ingen som gjorde narr av att någon okänd knapptryckare skulle ha gått bort. Han hade “datorn” som sitt instrument men var respekterad och framtidens digitala musiker har säkert honom att tacka för mycket.

Han gick från att som okänd tonåring ladda upp remixar på internetforum till att ha de största artisterna praktiskt taget stå i kö för musikaliska samarbeten.

Ångesten han kände inför konserterna samt en vacklande hälsa fick honom att ta beslutet att sluta turnera. Han har beskrivits som en sökare med en konstnärssjäl som helt enkelt inte verkade kunna få ro. Åtminstone för en stund fick hans tragiska bortgång samhället att diskutera mental ohälsa och osunda prestationskrav.

Många av hans fans har uttryckt sin sorg på nätet medan andra har hyllat honom med olika typer av danspartyn. Hur man än väljer att uttrycka det är det är det naturligt att känna sorg när en artist vars musik har betytt mycket för en dör. Artisten må man aldrig ha träffat men relationen till musiken är verklig.

____
*uttalandet är från Joseph Lanzas fantastiska bok Elevator music (2004).