Category Archives: kolumner

Kattens symfoni

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 8.4.2018.

 

Kattens symfoni

Vår katt Läsh tillbringar oftast sina nätter utomhus. Den senaste tiden har hon hittat ett nytt ställe att tillbringa sina mornar på.

När det börjar ljusna söker hon sig till vår veranda, hoppar upp på ett av borden och bänkar sig på en uppochnervänd låda som vi odlade basilika i förra sommaren (av någon orsak har lådan inte tagit sig in i förrådet själv). Där tillbringar Läsh sina mornar och njuter säkert av att dagarna nu blir längre, ljusare och varmare.

När det Ahlsvedska hushållet vaknar till liv ser vi henne hopkurad sitta med slutna ögon på bordet utanför vårt köksfönster. Innan vi ens har fått i oss den första kaffedroppen har hon börjat njuta av dagen. Det enda livstecknet hon ger ifrån sig är att öronen försiktigt rör på sig ibland som om hon lyssnade på sitt revir som en bekant, välklingande komposition.

Till sitt yttre påminner denna pälsbeklädda livsnjutare mig om någon som med stängda ögon sitter försjunken i djup kontemplation över det man lyssnar på – någon som helt och fullt hänger sig åt ett ljudlandskap eller ett musikaliskt verk.

För mig symboliserar hennes habitus något som är så nära ett så kallat autonomt lyssnande som man bara kan komma. Lyssnandet är autonomt i den meningen att man inte gör annat än lyssnar. I skalans andra ände finns den form av “slölyssnande” man gör när andra aktiviteter är viktigare än själva lyssnandet, till exempel att leka, äta, diska eller köra bil.

Den här “skalan” är förstås bara en teoretisk konstruktion. Man kan ifrågasätta om man – och nu pratar jag om människor – faktiskt i någon lyssnarsituation inte gör annat än enbart lyssnar.

Jag har länge fascinerats av olika grader av lyssnande eftersom sammanhanget influerar hur vi lyssnar. För katten verkar morgonen – åtminstone tills trastarna har anlänt – vara en njutbar lyssningssituation.

När jag betraktar Läsh avundas jag hur hon till synes prioriterar endast lyssnandet som aktivitet. Hur hon verkligen uppfattar sin omgivning kan jag bara spekulera i, men när ettåringen härjar i köket och vill ha frukost fortare än genast avundas jag katten som ligger orörlig, hopkurad i gryningens ljus och bara lyssnar.

Efter en stund, vartefter ljudet i köket tilltar, börjar Läsh sakta men säkert signalera att hon nog är vaken. När hon hör ytterdörren öppnas reagerar hon på bråkdelen av en sekund – in, fort, ge mig mat NU!

Hennes reaktionsförmåga påminner om en småbarnsförälders lyssnande. När man lyssnar som en småbarnsförälder är man i konstant beredskap, “listening-in-readiness” som forskaren Barry Truax skulle kalla det. Detta är en “typ” av lyssnande där man snabbt fokuserar på ett ljud som bedöms som viktigt i sammanhanget trots att man inte aktivt lyssnar efter det.

Småbarnsföräldrar – ni vet – ljudet av något som går sönder, en oroväckande hostning eller en plötslig tystnad som kan innefatta alla möjliga hyss.

Den opportunistiske katten vet att när det rasslar i dörren så ska man passa på. Nej, katten må höra bra men lyssnar nog inte för lyssnandets nöjes skull. Denna förmåga har nog enbart vi människor förunnats med. Detta bottnar i människan som social och kulturell varelse med förmågan att tillskriva ljud, musik eller klingande sammanhang och fenomen olika värden och estetiska kvaliteter. Detta skiljer människan(s lyssnande) från djuren(s).

Utomhus är nog kattens lyssnande en form av beredskapslyssnande. Hur som helst kan jag inte låta bli att inspireras av detta livsnjutande rovdjur som ser ut att njuta av sitt revir som en välklingande Beethovensymfoni.

Advertisements

Från aha till åhå

 

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 18.3.2018

Från aha till åhå

I en kolumn förra veckan (ÖT 11.3) skrev Pauliina Holmqvist intressant om livets åhå-upplevelser. Kolumnen slog an en nostalgisk sträng i mig som lätt kommer i gungning på våren.

När detta skrivs har årets nior just gjort sina första studieval och ansökningstiden till högskolorna har inletts. Många ungdomar har nu tagit det rätta beslutet, alternativt ett beslut man av olika orsak ännu kan komma att omvärdera.

Trots att jag har jobbat med musik i snart 15 års tid undrar jag om jag någonsin beslutade mig för att jobba med just det.

Visst beslöt jag mig för att söka till utbildningar men livet har format sig genom att jag hamnat in i olika “aha-situationer” som jag först nu när jag närmar mig 40-strecket inser att har varit av stor betydelse för de mer eller mindre intuitiva beslut jag tog.

Först nu inser jag med ett stort “åhå” hur viktiga vissa situationer kom att bli för var och vad man är idag.

I min familj har musiken alltid varit mer eller mindre närvarande. Föräldrarna hade stor inverkan på det första instrumentvalet (tack mamma och pappa!) men i högstadiet packade jag ner fiolen, något jag i dag ångrar (förstås!).

En uppmärksam och skicklig musiklärare i Oxhamns skola la en dag en Landolagitarr i min famn (tack Brita!) och plötsligt harvade jag ackord betydligt bättre än jag tecknade. I lågstadiet hade jag nämligen drömt om att bli serietecknare. Lärare – ånej – det kunde jag aldrig tänka mig att bli.

Efter högstadiet blev det musiklinjen vid EFÖ i Vasa. Där introducerade “Bona” Sandström mig till den klassiska gitarren. Vid samma tider förirrade jag mig in på en konsert i Runebergssalen där Per Skareng var solist i “Concierto de Aranjuez” med Jakobstads Orkester.

Wow – vilken upplevelse! Kan man spela gitarr på det där sättet också? Både “Bona” och Per Skareng blev sedermera både mina lärare och kolleger vid Musikhuset i Jakobstad. Jo, lärare blev jag ju också av bara farten – åhå!

I något skede fick jag höra att det fanns något som hette musikvetenskap och att man kunde studera det i Åbo. Jag hade nog ingen aning vad jag gav mig in på och det var minst sagt kämpigt innan jag som musiker blev du med det vetenskapliga.
När jag den första hösten satt och pustade och flåsade på grund- och metodkurser kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig att bli doktor i musikvetenskap.

Nej, de där bleka forskarna som satt inlåsta och läste dagarna i ända och som endast släpptes ut när de skulle undervisa fnissade man ju lite åt som gulnäbb.

Jag var faktiskt fem före att ge upp men räddades av en alldeles fantastisk kurs om musikens mörka sidor (tack Bruce!). Sakta men säkert föll myntet ner och musikvetenskapliga aha-upplevelser uppenbarade sig. Åhå, 10 år senare disputerade man.

Det är onödigt att ångra något men vägen har förstås varit betydligt krokigare än de raka streck som jag nu kan dra mellan mina aha-upplevelser. Krokar och misstag lär man sig av.

Det enda som grämer mig – och säkert många andra som studerat i “vuxen” ålder – är att jag hade fått betydligt mer ut av mina studier om jag ens hade haft en bråkdel av de erfarenheter jag har i dag.

När man idag som lärare och förälder kanske beklagar sig över att “dagens ungdom” endera verkar viljelösa eller har dålig koll på läget borde man kanske först rannsaka sig själv.

Åhå, hur lite visste man väl inte själv om livet när man gjorde sina val? Jag har i alla fall lärt mig att man aldrig ska säga aldrig och alltid göra sitt bästa av det man väl beslutar sig för att ta sig an.

Rör inte mina cd-skivor

(Oredigerad) kolumn publicerad i Österbottens Tidning 4.2.2018. 

Rör inte mina cd-skivor

I mitt Facebookflöde var det för en tid sedan någon som undrade hur många cd-skivor vännerna köpt det senaste året. Svaren varierade från ”har inte köpt en skiva på många år” till någon entusiast som påstod sig köpa ”ett tiotal årligen”. Frågan har sitt ursprung i att den totala försäljningen av cd-skivor mer eller mindre varit i fritt fall sedan år 2000. Då såldes det ca 9 miljoner skivor i Finland. Ifjol såldes det ca en miljon. Idag är det strömmad musik via internet som dominerar och den typen av musiklyssnande förutsätter inte ett ägande av en fysisk produkt, en konkret skiva. Man äger inte, man får tillgång till musiken. Det är en radikal skillnad egentligen.

Jag har det stora lyckan att få många recensionsexemplar årligen. Detta är den största orsaken till att min cd-samling fortfarande växer. Utöver dessa växer samlingen med lokala artisters skivor och en del favoritartister vars skivor jag plikttroget köper.  Det mesta av min vardagliga musiklyssning sker däremot via strömningstjänster.

Ibland föreslår folk att jag borde göra mig av med mina skivor. De tar ju bara plats och samlar damm. Men nej, varför skulle jag göra det? Den största delen av de skivor jag har införskaffat har en egen historia. De är köpta vid en viss tid och plats. En del av mina vänner fnissar åt att jag t.o.m. har skrivit köpedatumet i en del av skivorna, men det bjuder jag gladeligen på. Att jag gjort det hjälper mig att idag knyta dem till olika livsskeden.

För mig står det klart att inte bara musik men också och mina cd-skivor är en del av min identitet; de bidrar till den jag är, blir men också har blivit. För några veckor sedan fuldansade jag och yngsta dottern till Crash Test Dummies megasuccéskiva God shuffled his feet (1993). Den skivan kan förvaras längre ner på skivhyllan än Green Days neongröna Dookie (1994) som alla mina fyra barn i tur och ordning har hittat och tuggat på.

Båda dessa skivor införskaffades 1994. Den senare av dem 27.12 1994, antagligen med julklappspengar. Om man kunde lyssna sönder en cd-skiva så hade jag antagligen gjort det. Samma gäller skivan med gitarristerna Andrés Segovias och John Williams legendariska inspelningar av Bachs cellosviter som jag fyndande för 19,90 mark på Anttila i studieorten Vasa ganska precis ett år senare.

För ett antal år sedan fick jag ärva en mängd lp-skivor men eftersom de inte är ”mina” har jag inte samma emotionella koppling till dem. Under fildelningens storhetstid samlade många på sig enorma mängder mp3-filer men den känslomässiga kopplingen till dem konstruerades inte på ett likartat sätt som till den musik man köpte. Ofta saknades skivomslag och information även om man bemödade sig att bränna en fysisk skiva. Dagens lagliga digitala musiktjänster har tyvärr försummat behovet att kreditera artister och upphovsmän på ett tydligt och värdigt sätt, men det är en annan historia.

Intressant nog har lp-skivan fått en liten renässans hos framför allt den generation som inte har en stark koppling till varken cd:n eller c-kassetten. Det kan vara en antydan om behovet av att också uppleva musik som något fysiskt och konkret. Även det ökade utbudet av festivaler och turnerande artister skvallrar om en önskan om att ge musikupplevelsen en dimension utöver de digitala strömmarna.

Strömningstjänster som t.ex. Spotify förutspås att fortsätta växa. Det är därför självklart att nutidens mobila musikkonsumtion där när, var och hur man införskaffade musiken inte spelar lika stor roll kommer att influera dagens unga musiklyssnares framtida relation till (sin) musik.

För mig lever den fysiska skivan ännu i symbios med den klingande musiken och att göra mig av med de mest kära skivorna vore som att göra sig av med långvariga vänner men också en karta över olika livsskeden och minnen.

Filmmusik utan film

Oredigerad version av kolumn publicerad i Österbottens Tidning 4.6.2017.

Filmmusik utan film

Den första filmen med synkroniserat ljud- och musikspår ”The Jazz Singer”, såg världens ljus redan 1927. Men filmmusik har länge haft problem med legitimitet. Eftersom musiken är underordnad ett narrativ eller ett visuellt flöde av något slag har den inte setts som ”riktig” musik. Därför dröjde det ända till 1987 innan Claudia Gorbmans numera legendariska bok ”Unheard melodies” banade väg för en seriös teoretisering av filmmusik. I den klassikern studerar hon framförallt Max Steiners framgångsrika sätt att komponera för Hollywoodfilmer som t.ex. King Kong (1933) och Casablanca (1942).

På en föreläsning för några år sedan konstaterade Gorbman att hennes studenter idag inte lyssnar till de äldre filmerna så som man gjorde tidigare. Det är lätt att hålla med: när man ser hövdingen i King Kong-filmen gå ner för trappan för att möta filmteamet som är på jakt efter Kong och varje steg hövdingen tar ackompanjeras av en tuba är det svårt att låta bli att dra på munnen. Genialiskt för sin tid men filmmusiken har utvecklats och med den även vårt lyssnande och dess referensramar.

Idag kan man dock med fog konstatera att filmmusiken har vunnit en allt större legitimitet inte bara som forskningsobjekt men även som en musikform som allt oftare framförs på konserter. I kölvattnet kommer även tv- och dataspelsmusik.

Ett exempel på detta är filmmusikkompositören Hans Zimmer (f. 1957) vars bejublade världsturné nådde Helsingfors och en slutsåld Hartwall-arena den 16:e maj. Hans Zimmer ligger bakom musik för ett stort antal filmer, t.ex. ”Rain Man”, ”The Rock”, ”Pirates of the Caribbean”, ”Lejonkungen” och ”Inception” bara för att nämna några få. Idag är kända filmmusikkompositörer alltså också turnerande artister. Med sig till Finland hade Zimmer ett ca 20 mannaband, en klassisk orkester med stor brassektion och slagverk samt en kör.

Zimmer är känd för att i sin musik skapa en syntes av elektroniska instrument och klassiska orkesterklanger. Han har visserligen en hel del fina teman men skiljer sig från t.ex. Star Wars-legenden John Williams inte bara klangligt, Zimmers musik tar också mera tid på sig. Hans hantverk är som bäst när musiken arbetar sig från pianissimo mot ett mäktigt uttömmande fortefortissimo som i t.ex. ”Time” från filmen ”Inception”.

Ofta handlar hans musik om att skapa ljudvärldar t.ex. den med rakblad förvrängda långa violintonen som hörs i ”The Dark Knight” när Joker är närvarande i någon form. Zimmers musik är klangligt komplex, ibland lågmäld och minimalistisk men ofta högljudd och på gränsen till bullrig.

Man kunde ha trott att Zimmer vars stil är högteknologisk också skulle bjuda på en hejdundrande visuell show. Men nej – Zimmer satte musiken i första rummet! Visst fanns det snygga ljussättningar och en del videoprojektioner men visuellt var det inte alls i den omfattning man hade kunnat väntas sig av någon som jobbat med Hollywoods främsta regissörer.

Som för att ännu verkligen lyfta fram själva musiken framhävde han kvällen igenom sina skickliga medmusiker, av vilka man inte kan glömma trummisen Satnam Ramgotra och gitarristen Guthrie Govan. Hans Zimmer spelade själv en massa instrument men ville framförallt lyfta de ofta handplockade musikerna vilka fått hans musik att klinga så effektfullt och framgångsrikt på film.

I en tid där digitala instrument och samplingar allt mer ersätter levande (film)musiker kändes detta fokus på musikerna bakom de mäktiga soundtracken som ett i efterhand självklart och intressant inlägg i diskussionen om filmmusikens legitimitet.

Världsmästare i toner

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 5.3.2017

Världsmästare i toner

Skidåkning, denna idag så tv-vänliga och kära finländska idrottsgren, har förvandlats till ett idrottsspektakel med minutiös ljudplanering. Ljudet från skidstavarna, ropen från publiken längs med spåren kompletteras med noggrant mixade dramatiska helheter som tv-mediet ramar in, tolkar och förmedlar.

Långt ute i skogen ses skidåkaren medan man i bakgrunden uppfattar vrålet från den förväntansfulla publiken vid målfållan.  Ibland hörs lite dunk-dunka, musik planerad för att hålla igång publiken ifall tiden blir lång eller kölden börjar göra sig påmind. Vid internationella evenemang är det inte bara en ”hemmapublik” som ska underhållas, musiken avspeglar i någon mån den heterogena publiken.

Hemma i tv-sofforna där det finska folket följer YLE:s tv-sändningar är situationen annorlunda. Här kompletteras starka bilder från idrottsplatsen med musik som bidrar till en känsla av gemenskap och nationell tillhörighet.

Precis som över en miljon andra finländare tittade jag på Iivo Niskanens guldlopp i onsdags. När segern var ett faktum skallade ”Iivo!”-ropen i målfållan, vilket framhävdes och repeterades i tv-sändningen. Hade det varit frågan om lagsport hade publiken skanderat ”Suomi!” istället.

I samband med sport suddas gränserna mellan det kollektiva och individuella ut. Alldeles speciellt effektivt görs det med hjälp av så kallade offersymboler, vilket är exempelvis nationalsången och flaggan. De symboliserar den nationella gemenskap man representerar och för vars färger och ideal man åtminstone på en symbolisk nivå (och ur tv-tittarens perspektiv) kämpar för.

Hade det varit frågan om OS-guld hade YLE spelat ”Björneborgarnas marsch” till Iivos ära. Men eftersom det inte finns någon medieritual förknippad med skid-VM visades slow-motion-bilder av guldhjälten genom en vajande finsk flagga till tonerna Ilpo Kaikkonens låt ”Kiitoradanpää”. Genom framförallt låttexten kopplas tankar om beslutsamhet till idrottarens prestationer.

Även om låten inte omges av samma fosterländska patos som ”Björneborgarnas marsch” lyfte den blåvita symboliken i bildspråket fram idrottaren som målmedveten idealmedborgare, förebild och nationell hjälte. Varför YLE valt att lyfta fram just denna låt kan man enbart spekulera i.

I individuella idrottsgrenar är nationalsångens roll som segersymbol tydligast i samband med medaljceremonin. Medaljceremonin på torget i Lahtis är ett musikspäckat skådespel. Till medaljceremonin i Lahtis anländer medaljörerna ackompanjerade av fanfarer och pompös musik, vilken understryker det storslagna i deras prestation. Ner från prispallen kliver man till Enya-aktig musik med folklig melodik framförd av blandad kör: hjältarna hyllas av folket, högt som lågt, av unga som gamla.

Framförandet av segrarens nationalsång i kombinationen med hissandet av flaggan är förstås en emotionell höjdpunkt. Närbilder på den sjungande hjälten knyter samman hen med de som har bänkat sig framför tv-apparaterna. I denna ”heliga stund” som man förväntas respektera utan huvudbonad knyts uppoffringarna även till något större än det individuella, en gemensam historia och framtid.

Oberoende om man är intresserad av skidåkning eller ej, eller om man är som jag som inte har stått på ett par skidor på 10 år, är dess förmåga att engagera fascinerande.

Jag och min skrivmusik

Oredigerad version av kolumn publicerad i Österbottens tidning 5.2.2017.

 

Jag slår mig ner för att arbeta en stund på min bärbara dator. Text ska produceras, det brådskar, deadline pockar på. Mer eller mindre reflexmässigt söker jag efter mina stora hörlurar och söker fram ”skrivmusik” på Spotify. Jag sätter på mig hörlurarna, stänger av världen utanför och kör igång.

Den här mer eller mindre reflexmässiga rutinen ryms inom det som musiketnologerna Dan Lundberg och Gunnar Ternhag har kallat för musikvetenskapens dubbla frågeställning: ”vad människor gör med musik” och ”vad musik gör med människor”. Ofta fastnar vi dock i stereotypa antaganden om hur musik påverkar oss och glömmer bort att reflektera över de individuella val som ligger bakom.

Idag kan man förändra sin tillvaro genom att ersätta omgivningens ljud med andra självvalda ljud. Den här aktiviteten skiljer sig de från sociala miljöer där lyssnandet utförs kollektivt och man inte direkt kan påverka sin ljudmiljö. När jag är ute och kör med familjen hinner jag knappt starta bilen innan tonåringen har placerat egna hörlurar i öronen. Den här handlingen kan förstås tolkas som en ovilja att spendera tid i samma ljudlandskap som mig. Men framförallt bör man se det som tecken på att vi idag kan individualisera vårt musiklyssnande och musiksätta vår vardag mer än någonsin förut.

Många som jobbar hemifrån brukar säga att de har svårt att koncentrera sig om de vet att det är odiskat. Det är inget problem för mig, disken kan ännu inte ropa mitt namn. Däremot är jag noggrann med vilken musik jag använder för att kunna stänga ute den klingande världen och tror mig har identifierat hur jag kan använda musik till min fördel. Hade nån annan valt ut musiken hade maktförhållandet varit ett annat och musiken kanske inte jobbat till min fördel.

Sammanställningar av ”musik att arbeta eller studera till” ger jag därför inte mycket för. Visst, de kan användas för att stänga ut andra ljud, men oftast börjar jag endera lyssna för aktivt eller så blir jag irriterad över urvalet. När jag arbetar vill jag ha en för mig trygg och bekant musik. Med den maskerar jag andra ljud och skapar jag mitt eget arbetsrum, en plats som är min var jag än må befinna mig. Det handlar mera om att jag hör musiken, än att jag lyssnar på den. Att lyssna är något mera aktivt än att höra.

Skriver jag på svenska kan jag inte lyssna på svenskspråkig musik, samma gäller engelska. Det börjar helt enkelt gröta till sig när jag ska skapa text på samma språk. Allt för komplexa musikaliska strukturer och betydelser underviker jag också när jag försöker koncentrera mig. Den musiken väcker ofta min nyfikenhet.

Favoritmusiken undviker jag också för av den börjar jag lyssna för aktivt, kanske nynna med och blir på för gott humör, vilket leder till slarv. Mekaniska uppgifter går bra men måste jag tänka till ordentligt stänger jag helt stänger av musiken. Samma gäller bilstereon när jag måste koncentrera mig i trafiken.

Jag märkt att ibland är jag så fokuserad att börja jobba att jag glömmer att sätta på musik i mina lurar. Redan ritualen med lurarna verkar bidra till att jag skapar mitt eget rum trots att lurarna inte egentligen fungerar som öronproppar.

Berätta inte detta för någon; men att verka lyssna på något, trots att det är tyst i lurarna, kan också effektfullt signalera att man vill vara ifred. Visuellt försjunken i en egen värld signalerar man att det finns något andra måste bryta sig igenom för att kunna kommunicera med mig.

Om att hylla en musikalisk livsgärning

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning (papper) 18.09.2016.

Om att hylla en musikalisk livsgärning

Som kompositör önskar man är att ens musik ska leva ett betydligt längre liv än en själv. Hur mäter man då en framgångsrik musiker och pedagogs insats? En musiker berör i form av minnesvärda konserter och de mest framgångsrika tolkningarna kanske lever vidare i form av inspelningar.

En vacker tanke vad gäller pedagogiska insatser är att de i lever kvar via de människor man har influerat och inspirerat. Det kan handla om att förmedla tekniskt kunnande, utveckla elevens musikaliska potential och inte minst fungera som inspiratör och förebild på olika sätt.

Genom ett nätverk av människor man influerat lever således ens musikaliska gärningar och arv vidare i form av nya generationer av människor vilka kan förverkliga sig och sina musikaliska idéer. Lite i sådana banor brukar jag resonera.

I torsdags samlades en skara musiker till en ”Minneskonsert” i Schaumansalen. Med konserten ville man visa den tacksamhet man känner inför den framlidne Bernhard Nylunds musikaliska insatser; både för musikerna personligen, men även musiklivet i stort. Bernhard Nylund avled sommaren 2015 och var en erkänt skicklig lärare, klarinettist och saxofonist. Hans namn ihågkoms med ett leende på läpparna bland musiker och pedagoger runtom i landet. Sannolikt även hos många föräldrar.

Framträdande roller under Minneskonserten hade klarinettisterna Christoffer Sundqvist och Björn Nyman vilka sensationellt delade segern i Crusell-tävlingen 2002. Nylund hade en otrolig förmåga att upptäcka och utveckla musikaliskt potential och speciellt de som tog emot hans utmaningar undervisade han med stor passion. Alla han influerat hade antagligen fyllt hela Schaumansalen.

Utöver Sundqvist och Nyman medverkade klarinettisten och pianisten Petri Judin samt Jonas Granholm och Krister Aho. Även kolleger, stråkmusiker ur Jakobstads Sinfonietta hyllade sin f.d. kollegas musikerskap.

Musik väcker minnen och under konserten mindes jag plötsligt att ”Benkko” en gång bad mig arrangera ”Internationalen” och ”Työväen marssi” för klarinettkvartett. Jag kan försöka, sa jag som då studerade instrumentering. Efter spelningen upplyste han mig småfinurlig att arren var ”ställvis rätt så lyckade”. Själv är jag övertygad att de var just så dåliga som man kan förvänta sig av en gitarrist som skriver för klarinetter. Men jag hade tagit emot utmaningen, vilket han uppskattade.

Christoffer Sundqvist konstaterade inledningsvis att när klarinettvännerna samlas lever Nylund bland dem, i form av talesätt och tankesätt.  Så tror jag många lärare gärna vill bli ihågkomna och det var också något som genomsyrade den varma, högklassiga minneskonserten.

I den bedårande, stillsamma ”Poulencromansen” som Sundqvist och Nyman inledde med hördes Nylunds tankar kring andning och strävan efter tonkvalitet i alla register och dynamiker. Poulenc övergick smidigt i Mendelssohns melodiskt sköna andra sats ur ”Konsertstycke nr 1” med högklassig melodi och frasering understödd av mångsidige Judin vid pianot. Den av Nylund ofta spelade klarinettpolkan innan paus personifierade hans humor, medan kvintettrepertoaren som avslutade konserten utmynnade i en gripande version av ”Misty”; ett fint sätt att minnas hans mångsidighet.

Efter nästan två timmar av högklassigt musicerande råder det inget tvivel om att Nylunds musikaliska arv är i goda händer. För att använda ett av hans stående uttryck: ”Kampen går vidare!”.

___

Minnestexter över Bernhard Nylund har tidigare publicerats i bl.a. Helsingin Sanomat (på finska) och ÖT (på svenska).