Category Archives: kolumner

Sångfestens dolda idrottshistoria

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 25.5.2022.

Snart kommer den 25:e finlandssvenska sång- och musikfesten att gå av stapeln i Helsingfors. ”Sångfesten” har planerats i många år. Under dess 131-åriga historia har den varit viktig för formande av en finlandssvensk identitet. Vad få i dag känner till är att det tidigare även ingick även annat än sång och musik i programmet: nämligen idrott.

De allra första sångfesterna i Finland arrangerades redan 1884 i Jyväskylä av Folkupplysningssällskapet. Man gjorde försök med tvåspråkiga fester i Åbo (1892) och Vasa (1894) men Svenska folkskolans vänner kom så småningom att ensam överta arrangemanget för de svenskspråkiga festerna. Finlands svenska sång- och musikförbund (grundat 1929) har stått som arrangör sedan 1932.

Sångfesterna samlade sångare från olika bakgrunder och en vanlig förekommande kritik var att den repertoar som alla skulle framföra gemensamt vara för svår. Den här evighetsfrågan visar sig ännu i dag då man på Sångfestens hemsida lyfter fram att ”det blir inga nya omöjligt svåra verk”.

I all korthet kan man konstatera att sång- och musikfesterna sedan den första svenska festen i Ekenäs 1891 starkt har bidragit till det finlandssvenska identitetsbygget. Ett populärt uttryck är att finlandssvenskheten sjöngs in i den svenskspråkiga befolkningens medvetande, till exempel med ”Modersmålets sång” som skrevs av Johan Hagfors för att uppföras av Akademen vid sångfesten i Åbo 1897.

Men kanske identiteten även idrottades eller gymnastiserade in i folkets medvetande?

Utöver tävlingar i musik fanns nämligen även idrottstävlingar och uppvisningar med på programmet i ett tidigt skede. ”Den fader eller moder, som t.ex. i går såg de finska normalskolisternes gymnastikuppvisning, kommer nog att äfven tänkta på sina barns kroppsliga utveckling”, rapporterade tidningen Finland den 22 juni 1888 från festen i Tammerfors. Gymnastiken och idrotten skulle inte bara locka publik och deltagare: genom exemplets makt skulle de även bidra till idrottens spridning i landen och fostrandet av kropp, själ och fosterland.

I Tammerfors 1888 tävlade man bland annat i rodd, skytte och löpning. Vid den tvåspråkiga festen i Åbo 1892 ordnades gymnastikuppvisningar, allmänna sporttävlingar och tävlingar i velocipedåkning. I Vasa 1894 deltog fyra gymnastikföreningar med uppvisningar, men någon musik förekom knappast vid dessa.

Sång- och musikfester har ordnats på olika nivåer: nationellt, regionalt och lokalt. De har även arrangerats av andra organisationer, till exempel av ungdomsföreningar och det var inte helt ovanligt att man, inte minst på finskt håll, kallade dem för sång-, musik- och idrottsfester. Det var stora folkfester sommartid.

I början av 1900-talet verkar intresset för att kombinera folkbildningsverktygen musik och idrott att svalna. Idrotten hade då också organiserat sig i egna förbund.

Gymnastiken sågs som den idrottsform som var mest lämpad att inkludera i sångfester eftersom den, bland annat, omfattade många utövare och därför var i ”samklang med en musikfests allmänna karaktär” (Finskt idrottsblad 21.3.1913). Dessutom saknade truppgymnastiken tävlingsmoment och var ett bra sätt att manifestera en frisk och levande finlandssvenskhet.

Sångfesten som helhet är – även i dag – ett sätt att manifestera levande finlandssvensk musikkultur. Huvudkonserten är den arena där ”[vi] visar vi upp vår bästa sida”, för att låna en formulering från sångfestens webbplats.

Vid sångfesten i Helsingfors 1920, ville man definitivt visa upp det bästa som Svenskfinland helt idrottsligt hade att erbjuda då Elli Björkstén, Nordens då kanske främsta kvinnogymnastikteoretiker, ledde Helsingfors gymnastikförenings uppvisning i Brunnsparken. Herrarnas uppvisning regnade bort.

Uppträdandet skedde på förslag av det relativt nygrundade Svenska Finlands idrottsförbund (grundat 1912). I en entusiastisk text i dess språkrör Idrottsbladet (2.7.1920) föreslog man efteråt till och med att man skulle ta ”steget fullt ut genom att ombilda dem till allmänna svenska sång- och gymnastikfester”. Skribenten var övertygad om att ledningen för ”våra svenska musiksträvanden” skulle se nyttan av ett sådant förfarande.

Nu blev det inte så och den sammansmältning man förespråkade hade av rent logistiska och utrymmesmässiga skäl säkert varit utmanande att genomföra i längden. Sången har dock utan tvivel klingat starkt på senare gymnastikfester.

I dag vill (eller förväntas) idrotten visa sitt samhällsbärande kapital, samtidigt som sång- och musikorganisationer i sin tur gärna framhäver musikens hälsofrämjande effekter. Så visst kittlar det nyfikenheten: Hur hade festerna riktigt sett ut om man hade slagit ihop sången och gymnastiken? Och vilka samarbeten och synergier hade det lett till som vi hade sett spår av ännu i dag?

Att sjunga för Ukraina

Leave a reply 
Kolumn först publicerad i Hufvudstadsbladet 30.3.2022

Sedan Ryssland invaderade Ukraina har vi översköljts av bilder och videor från det krigshärjade landet men också från många håll i världen där man visat sitt stöd för ukrainarnas kamp. Många av dessa videor har kraftfull musik och inte minst har Ukrainas nationalsång blivit en symbol för transnationell, global solidaritet med det ukrainska folket.

När man på en teoretisk nivå diskuterar nationer är det vanligt att man utgår från Benedict Anderson och hans tankar om nationen som en föreställd gemenskap; alltså att man kan känna samhörighet med människor som man aldrig har träffat genom kollektivt accepterade symboler. Genom dem kan man föreställa sig en gemenskap i vilken man själv ser sig ingå (eller inte).

Här har nationalsånger en speciell funktion. De är inte bara ländernas klingande kännetecken, genom musik kan man leva ut en känsla av samhörighet tillsammans med andra. Dessutom omgärdas sångerna av en viss ceremonialitet; man framför inte sångerna när som helst och hur som helst, även av dem som bara lyssnar avkrävs ofta ett visst deltagande och vördnad.

Även annan fosterländsk musik än uttryckligen nationalsånger kan ha samma funktioner. Exempelvis Finlandiahymnen och Björneborgarnas marsch framfördes även flitigt utomlands kring sekelskiftet 1900 när finländare kämpade mot ryskt förtryck. Körerna såg till att ha dem på sin repertoar vid utlandsresor men arrangörerna kunde även själva välja att visa sin sympati för finländarnas sak. Detta illustreras i en reseskildring av Reinhold Felix von Willebrand där han beskriver hur Björneborgarnas marsch spelades vid Helsingfors Gymnastikklubbs uppvisning i Malmö 1896:

Det går ännu en kall kåre på min rygg då jag minns vår inmarsch, när vid de Björneborgska tonerna hela publiken som en man reste sig och ett dövande dån av applåder hälsade oss ända tills vi stodo uppställda. […] Stormande applåder lönade oss då vi efter slutad uppvisning stodo uppställda; Movitz kommenderade: framåt marsch! och musiken intonerade ‘Söner av ett folk som blött’. I ett nu stod igen hela publiken upp, som på kommando. Ett ändlöst jubel brast ut och fortgick under jämnt crescendo vid det vi två varv tågade kring salen.

Även om det historiska sammanhanget kring exemplet ovan på många sätt skiljer sig från dagens konflikt illustrerar det att det finns en lång historia av musikaliska solidaritetsyttringar utomlands.

I dag framförs Ukrainas nationalsång, men även annan ukrainsk musik, världen över som uttryck för solidaritet med ukrainarnas kamp mot ryska krigshandlingar. Sången klingar på till exempel demonstrationer, utanför ryska konsulat, på konserter eller av de ukrainska soldaterna själv och förmedlas via sociala medier. Musiken blir ett verktyg för att manifestera sammanhållning på en storskalig global nivå, ett sätt att föreställa oss en global gemenskap förenade i sympati med det ukrainska folkets kamp.

De fosterländska sångernas symboliska kraft ligger i att de är offersymboler, det vill säga de understryker för vilket högre syfte man kämpar eller sätter sin kropp på spel. Det är också en av orsakerna till att nationalsånger framförs i stunder av både glädje och nöd. Texten till Ukrainas nationalsång tar också fasta på viljan att offra sig för ett syfte större än det individuella: I refrängen sjunger man om att man gärna offrar liv och själ för friheten, det vill säga att man är villig att offra sig själv för Ukraina(s ära).

Tyvärr blir man lätt avtrubbad av bilderna som förmedlas från kriget, men där det visuella inte räcker till kan musik hitta vägar in i oss som får strängar i vårt inre att resonera empati: Flickan som sjöng “Let it go” i ett bombskydd i Kiev illustrerar hur Ukrainas barn, som gillar samma filmmusik som mina egna, nu har berövats sin trygghet. Cellisten som spelar musik ur Bachs cellosviter på gatorna i ett sönderbombat Charkiv förstärker kontrasten mellan något av det vackraste som människan har skapat och det omänskliga och bestialiska i Putins handlingar.

Men ovannämnda bilder från krigets Ukraina kan även ge en känslan av hopplöshet. Vad kan lilla jag göra för att stoppa detta fruktansvärda dödande? Det minsta man kan göra är att hålla sången för Ukraina vid liv. Allas röster behövs i kampen mot en av de största krigsförbrytarna i modern tid.

Kommer det musikaliska samtalet att tystna?

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 9.3.2022

Strax innan jul ordnade det fondfinansierade projektet Kritikbyrån i samarbete med Svenska Yle ett evenemang där musikkritik diskuterades. Evenemanget rubricerades “Smakdomare eller Spotifyguide – hur ser musikkritiken ut idag?”. Paneldiskussionen tog avstamp i musikjournalistikens roll i en (medie)värld som förändrats kraftigt sen 1990-talet.

I ett förinspelat anförande försökte svenske musikkritikern Andres Lokko ingjuta hopp i kritikerkåren och lovade att det kommer att löna sig om “våra uppdragsgivare och plattformar bara orkar låta oss hålla på”. Om budskapet var riktat till frilansande finlandssvenska kolleger så var det en hälsning att hålla huvudet högt, försöka hålla sig flytande, det blir nog bra.

Men orden “orkar hålla på” skavde så hos mig. För många frilansare är det inte bara frågan om ifall man orkar hålla på utan hur länge man får hålla på. Och får betalt.

Det som hände kort efter ovannämnda evenemang, det vill säga när HBL meddelade om sina omprioriteringar som skulle ge kritiken mindre plats, fick mina men även många andra frilansande kritikers farhågor att besannas. Nu är det betydligt färre kritiker som kan “hålla på” eftersom betydligt färre recensioner kommer att skrivas.Hur ser musikjournalistiken ut nu på den institution vars även historiskt sett djuplodande kritikverksamhet varit mångas orsak att teckna en HBL-prenumeration? Även min.

De omfördelningar som beskrivs som satsningar av HBL-ledningen är som jag läser dem tyvärr bort från musiken. Hur det kommer att påverka bevakningen av det musikliv som nu håller på att starta upp igen efter pandemin har undertecknad svårt att sia om, men av att “musik” har försvunnit som egen underkategori på HBL:s webbsida och app kan man i alla fall dra en slutsats: dess status har devalverats. Litteratur och teater är kung.

Jag hävdar att musik likt teater och litteratur också är starkt kulturbärande, trots att musiken ofta behöver språket – och följaktligen även kritikerna och musikjournalisterna – för att verbalisera, diskutera och problematisera de kulturbärande elementen i musiken. Musikkritik – liksom annan kritik – har sedan länge handlat om mycket mera än att bara agera smakdomare. Det är ett samtal.

På 1990-talet rann mycket av den musik som inte recenserades mer eller mindre förbi. Nu riskerar samtalet att utebli helt – eller utarmas fullständigt. Det recenserade verket blir inte “tänk- och talbart”, för att återkoppla till Magnus William-Olssons prismotivering när han tilldelade Henrik Jansson priset för årets kritiska text vid ovannämnda evenemang. Vi har inte hur många plattformar som helst för musikkritik i Svenskfinland så om (dags)pressen utarmar verksamheten har vi snart ingen diskussion om musik på svenska i Finland – utöver den som sker på sociala medier förstås. Är det att värna om den svenskspråkiga kulturen i Finland?

Höjer man blicken lite grann så att den även når utanför Ring III kan man konstatera att nedskärningar i publicering av kritik sedan länge har varit ett så etablerat faktum att många aktörer inte ens förstår att sakna recensionerna längre och unga utövare kanske inte ens förstår sig på kritik som argumenterande eller opinionsbildande textgenre. På mindre orter har musikkritiken i det närmaste dött trots att det produceras (lokal) musik som aldrig förr. Snacka om paradox.

“När musiken bara strömmar över oss så förlorar vi lätt förmågan att föra ett samtal kring den”, konstaterade paneldeltagaren Tove Djupsjöbacka klokt i kritikevenemanget. Nej, ingen har rest den där statyn över en kritiker, men har vi någonsin förut haft ett så stort behov av kritiska musikjournalister som lyfter fram och diskuterar de aktörer som har något viktigt att säga vår samtid – dessa väljer inte strömningstjänsternas algoritmer ut åt oss. Eller ska vi när vi översköljs av musik på 2020-talet bara låtsas att det regnar? Ska den enbart rinna av oss?

Jag hoppas det går att kan hitta nya former för att samtala om musik: Musikkritik 2.0 i stället för att offra stora delar av musikdiskussionen på kritikens altare. Eller behöver vi nya plattformar?

Det är i alla fall bra att HBL kommunicerade ut sina prioriteringar så att även de blir “tänk- och talbara”. Men kan vi se det som en nystart? Det finlandssvenska fältet förtjänar en ny mera omfattande diskussion. I en artikel i Helsingin Sanomat 13.2 fick 15 chefredaktörer ge sin syn på kritikens roll i framtidens mediefält. En liknande “rundringning” skulle kanske sätta fart på diskussionen om den finlandssvenska kritiken 2.0 också. En dylik möjlighet för “makten” att bekänna färg kunde gynna framtidens kulturbevakning som helhet. Den påföljande diskussionen kunde förhoppningsvis blottlägga utvecklingspotential och nya verksamhetsformer.

En kunglig musikupplevelse

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 3.11.2021.

Det finns musiker som utforskar historiska musikpraktiker och för att komma så nära “originalet” som möjligt bland annat spelar på tidsenliga instrument. Men eftersom vårt lyssnande är färgat av samtiden går det inte att få en fullständig förståelse för hur musiken verkligen har uppfattats i olika skeden av historien. Det här är förstås en av historieforskningens stora utmaningar.

Men vad händer om man som tankelek inte återskapar musiken, utan förställer sig lyssningssituationen som en autentisk kulturell miljö och – trots all uppenbar anakronism – låter fantasin fylla i resten?

För lite över en månad sedan fick jag nämligen äran att vara med på en tillställning på Stockholms slott där fem kungliga akademiers Bernadottestipendier skulle delas ut i närvaro av Hans Majestät Konungen Carl XVI Gustaf.

Periodinstrument i all ära, men så här nära har jag aldrig kommit upplevelsen av den brukskontext för vilken mycket av den musik vi i dag kallar klassisk musik ursprungligen är tonsatt. Musiken skrevs ofta för att framföras i anslutning till “makten” och i närvaro av personer som genom sin sociala position hade råd att hålla sig med musiker.

Den “kungliga lyssningssituationen”, den sociala kontext jag denna septemberdag för en kort stund blev en del av, influerade starkt hur jag uppfattade musiken: för sådana förgyllda lyssningssituationer har musik genom historien skapats. Innan mitten av 1700-talet var kyrkan, men även hov och kungahus, viktiga musikcentrum och arbetsgivare.

Protokollet för ceremonin var noggrant utmejslat och presenterades innan kungen anlände. Det gick inte att ta miste var han, riksmarskalken och adjutanten skulle sitta – längst fram men på samma nivå som de övriga närvarande. Annat var det när offentliga tillställningar för allmänheten växte fram på 1700-talet och maktens män blev tvungna att söka sig ut från sin skyddade miljö för att visa sig och släcka sin kulturtörst. Då fick överklassen egna loger för att inte behöva beblanda sig med folket nere på parketten, men också för att de tydligt skulle kunna beskådas av parkettens folk. När kyrkans och hovens särställning som centrala arenor för musik och musicerande så småningom började krackelera förflyttades överklassen ner på parketten och deras närvaro hedrade Konsten och vice versa.

Musik och ljud har traditionellt varit sätt att manifestera makt. Aningen besviken blev jag därför när ceremonimästaren Odd Zschiedrich inte behövde använda sin stav för att påkalla de närvarandes uppmärksamhet eller att kungens ankomst inte förkunnades med fanfar. Men hela tillställningen ramades i övrigt in med musik – på marimba!

Marimba är inget instrument man förknippar med hovens musikkultur men just där och då spelade det ingen roll: Den sociala situationen var så exceptionell att när Filip Korošec mellan talen och stipendieutdelningen spelade den fartfyllda gigen ur JS. Bachs lutsvit i e-moll (BWV 996) reste sig håren på armarna då musikhistorien kom till liv i mitt inre. Verket, som jag själv kämpat med i version för klassisk gitarr, framfördes första gången vid hovet i Weimar.

Lutsviten är ett bra exempel på när musiken under barocken hade blivit så pass tillkrånglad att den, trots dansformen den var stöpt i, inte längre riktigt funkade som dansmusik. Den hade blivit musik att lyssna till. Man kan dock fråga sig i hur hög grad den lyssnades på lika andäktigt och koncentrerat som vårt sätt att lyssna. I 1700-taIets hovvardag fanns musik med i allt från privata konserter till middagsbjudningar och musikernas status var i regel som tjänstefolkets, om ens så högt. Ett koncentrerat lyssnande med respekt för musikern och “verket” – som i dag är norm – var avlägset.

Gäspningar från regenter har också kunnat leda till att produktioner har stoppats eller människor avskedats. Några sådana tendenser kunde man förstås inte skönja hos den svenska kungen som verkade lika imponerad av Korošecs musicerande som vi andra och på vägen ut nyfiket unnade sig en spontan pratstund med honom om hans instrument.

Den övriga musiken vid ceremonin var Variationer över svenska folkvisor (Daniel Berg) och Variationer över Libertango (Eric Sammut). Tolkat i relation till Carl XVI Gustafs valspråk “För Sverige – i tiden” manifesterade första stycket det folk kungen är satt att regera över, medan Piazzollaklassikern andades kosmopolitism och framåtanda.

Kungen och jag kommer antagligen aldrig att mötas igen, än mindre dela en musikstund. Men den rojalistiska kontext jag för cirka en timme var en del av påminde mig om att musik är skapad av människor för människor och får även sin betydelse i mötet med andra människor. Några av dessa människor råkar ha privilegiet att vara född till kung.

Vem ska skriva 2020-talets ode till cykeln?

Leave a reply 
Impuls först publicerad i Hufvudstadsbladet 16.5.2021

En trend de senaste åren har varit ett ökat intresse för cykling och friluftsliv. Som en följd av detta har cykelklubbar och -verkstäder återuppstått på många håll. Cykeln är en osynlig teknologi vars status varierat under åren, men den har varit populär ända sedan velocipeden presenterades på världsutställningen i Paris 1867. Den har också en lång musikhistoria.

Det riktigt stora genombrottet, även i Finland, kom på 1890-talet med safetymodellen (kort sagt: två lika stora hjul och lägre ram). Cykeln användes av män, kvinnor, studerande och arbetare. Den blev en frihetssymbol och har kallats en “feministisk frihetsmaskin”.

Intresset för cykling avspeglades tidigt i populärmusiken. För att noterna skulle sälja bättre kopplade kompositörer ofta musiken till något dagsaktuellt tema och redan i slutet av 1860-talet började till exempel velocipedgalopper publiceras. Noterna präglades av fina illustrationer, ofta med fokus på kvinnan.

I Finland verkar inte minst kompositören och kapellmästaren Harald Hedman (1874–1902) ha hakat på trenden med velocipedmusik. Hans stora hit var Helsingfors velocipedklubbs marsch. Den gavs ut i pianoversion 1897, samma år som den uruppfördes av militärmusiker i samband med internationella tävlingar i Helsingfors. Stycket spelades in redan 1905 av Helsingfors hornorkester.

Klubben grundades 1882 med syftet att öka intresset för cykling genom att ordna tävlingar och cykelutflykter men först 1887 fick man det officiella namnet Helsingfors Velocipedklubb. Medlemmarna gjorde tricks i parker och olika typer av ritter, till exempel med blommor, facklor, lampor eller kostymer, även till musik. Egen musik gav föreningarna möjlighet att leva ut en föreningsidentitet vilket bidrog till skådespelet vid offentliga uppvisningar. Hedman skrev även Åbo velocipedklubbs marsch (opubl.)

I sin tredelade fantasia Utfärd med Gladiator-velociped (1897, opubl. för hornorkester) skildrar Hedman en cykelutfärd med ett intermezzo som var vanligt på den tiden, nämligen att man cyklade omkull. Verkets tredje sats Hemfärd (med kollision) är en form av samhällskritik: landsvägarna var dåliga på den här tiden. Vilka intentioner Hedman hade är oklart, det fanns även ekonomiska intressen kopplad till cykling. Gladiator var ett populärt cykelmärke och titeln kanske en form av produktplacering.

När bilen gjorde inträde i samhället marginaliserades cykeln: genom stadsplanering blev bilen kung. Men man har fortsatt att skriva musikaliska hyllningar till “frihetsmaskinen” och i dag finns det en brokig flora av musik med cykeltema.

På senare år har till exempel Sia bidragit med ny musik till genren, men Queens Bicycle race och Kraftwerks Tour de France är kanske de låtar man ännu först kommer att tänka på. Kraftwerk manifesterar cykeln som högteknologi medan till exempel Lasse Erikssons och Anders Teirs dialektala Piede (“cykeln”, 1986) om ett kärleksmöte där Levi endast stjäl den kärlekskranka unga kvinnans cykel, manifesterar cyklingens folkliga genomslag (hör den här). Det finns cykelmusik för alla smaker.

Men vem ska ta upp Harald Hedmans fallna mantel och anpassa cyklingens samhällsomvälvande budskap till 2020-talet krissamhälle? En hejdundrande anthem som lyfter fram cyklingens potential och förändringskraft, att vi i ännu högre utsträckning kunde uppmuntras att överge bilen eller moppen och cykla mer både i arbete och fritid bara trygga cykelvägar planeras och är i skick.

Jag väntar på en maffig hit som slutgiltigt skulle tvätta bort cykelns rykte som färdmedel för barn, billösa trädkramare, festprissar eller män i tajta cykelbyxor. Musiken skulle nynnas ända in i de rum där framtidens vägnät och trafikflöden planeras och budgeteras. Förhoppningsvis skulle den också motivera mig att lappa min punktering.

https://open.spotify.com/embed/playlist/55Awv1hQTSqcXqR3UTNrca

Snoppen och snippan, vilket härligt gäng

Leave a reply 
Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 14.4.2021

Som förälder kan det vara en utmaning att prata med barn om de mest vardagliga saker ifall ämnet är starkt färgat av egna upplevelser. Man har kanske inte alltid heller det språk som skulle behövas för att hantera situationer och undviker därför vissa ämnen eller överför egna förhållningssätt till barnen. Det kan gälla frågor om kön, ras, jämlikhet eller vår syn på till exempel musik, konst eller andra hobbyverksamheter.

En annan utmaning är att barn redan i ung ålder översköljs av bilder, ord, musik och berättelser som färgar deras upplevelser av saker och ting innan föräldrarna ens hunnit ta upp dem till diskussion. I värsta fall kanske de rentav chockeras och därför är det viktigt att vi föräldrar har koll på den kultur som barnen konsumerar så att vi kan diskutera den på deras villkor och utifrån deras förståelse.

För ett par veckor sedan skedde en liten incident i den Ahlsvedska familjen. Fyraåringen hade fått lov att sitta med mamma och pappa på soffan och titta på roliga videor från en trygg svensk applikation på vår pekplatta. Föräldrarna satt – förstås – försjunkna i egna skärmar. Plötsligt ser vi en massa snoppar komma flygande. Sonen skrattar men vår reaktion var givetvis: “Herregud, var är det som pågår”. Man vet ju aldrig om han på något sätt har lyckats ta sig in på internets mörkaste hörn.

“Snippe-dipp-dipp-snippedi-snopp!”, sjunger han glatt samtidigt som vi andas ut: Det är ju bara Snoppen och Snippan. Förstås. Efter en stund sjunger vi alla med i refrängen “Snoppen och snippan vilket härligt gäng” och pratar om att alla har ju snopp eller snippa till och med gamla människor och därför sjunger vi “till och med på en gammal tant snippan sitter där så elegant”. Sången fortsätter ända in i bastun på kvällen.

Sonen hade alltså bara klickat sig fram till Bacillakuten på SVT Barn där Bacillbandet sjunger Johan Holmströms numera legendariska barnvisa “Snoppen och snippan”. Det är ett program där barn lär sig om kroppen och vardagssjukdomar. Låten kallar jag för legendarisk eftersom den redan börjar ha några år på nacken, men den blev aktuell för sonen först just nu. När låten gavs ut 2015 väckte Johannes Bartes animation en hel del uppståndelse och blev ett Youtubefenomen.

Sången bryter normer kring hur vi pratar om kön. Den namnger entydigt könsorganen och även om någon kanske tycker detta är gammal skåpmat så var det så sent som 2016 som RFSU jublade över att det i den nya upplagan av barnboken Totte och Malin äntligen finns ett namn för kvinnors kön – det är inte längre är “en springa med ett litet hål i”.

Visst finns det problem med videon också: den har ett manligt perspektiv, snoppen är inte bara i fokus den ser erigerad ut. Den är också heteronormativ och har vithet som norm. Det positiva är att musiken ger en ingångspunkt att samtala med barn kring saker som man själv, som barn av en annan tid, kanske inte har haft ord för och därför undvikit. Man, och kanske just främst män, har även sett kvinnans könsorgan mest som en svordom, både på svenska och på finska. Eller använt andra opassande ord som jag inte vill återge här. Snippa är bra.

Som far gläds jag åt att jag och min son, trots att videon även blottlägger andra normer att diskutera, via musik får ord och en gemensam grogrund som vi kan bygga vidare på så att vi i framtiden även kan diskutera andra frågor relaterade till kön och normer. Det vore illa om avsaknaden av ett gemensamt språk skulle bidra till svårigheter att prata om könsrelaterade ämnen.

I motsats till mycket av den barnmusik och -kultur som florerar så har den här faktiskt en tonart som inbjuder till sång. Det största problemet just nu är att få sonen att i något skede sluta sjunga refrängen.

__

Här låten och se videon här:

Privilegiet att få ställa sig utanför kanon för en stund

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 3.2.2021

Privilegiet att få ställa sig utanför kanon för en stund

Underhållande musikprogram har fått ett uppsving på tv och det finns program för alla smaker. I vår familj tycker vi om programmet Masked Singer, där kända personer sjunger iklädda lustiga dräkter. Sångprestationen, dräktens utformning och de ledtrådar karaktärerna ger i videon med röstförvrängning blir näring för spekulationer hos kändisjuryn och i hemmen.

Jo, upplägget är ganska knasigt. Efter att deltagarna avslöjats brukar de få frågor om varför de vill delta. Ofta drivs de av det tokiga konceptet och att bakom masken få vara sig själva: sjunga och uppträda utan förväntningar och krav.

Det sista är ett återkommande argument och kan tolkas i förhållande till förväntningar som publiken och branschen har på artisten i fråga. Nu kan hen bryta begränsande samhälleliga normer och genreförväntningar genom att sjunga inkognito.

Sångrösten räcker sällan för att identifiera personen. Det är ofta svårt att ens avgöra om det handlar om ett musikproffs eller ej. Det gör att också det visuella blir centralt, men då menar jag inte bara hur dräkten representerar artistens bakgrund eller person.

Tv-tittarnas granskande blickar svävar febrilt över avslöjande kroppsdelar och karaktärens habitus i jakt på detaljer. Barnens blickar är mera oskyldiga än vuxnas utsagor. De skrattar, dansar och utbrister “jag visste ju det” fast de inte alls känner personerna.

Att musicera “under cover”, ofta bakom ett skynke, är ett knep som tillämpas till exempel vid provspelningar för att få jämställd, rättvis rekrytering. Men att musicera utan att acceptera omgivningens likriktning, vilket masken för mig representerar, kan också vara frågan om liv och död: jag tänker på huvudpersonen i operan Magnus-Maria, den sanna historien om Föglömusikern Maria Johansdotter som vägrade gå med på omgivningens krav och ställdes inför rätta för att ha levt som Magnus Johansson.

De som ställer upp i Masked Singer brottas inte med likartade samhälleliga orättvisor men masken kan, med stöd av litteraturhistorikern Bachtins teorier kring karnevalisering, ses som en upp-och-nersvängning av de kulturella normer och laster som musiker och artister av olika slag behöver ta på sig eller anpassa sig till när man ställer sig på scen. Samtidigt som publiken beskrattar fånigheterna blottläggs tankegods för reflektion kring osunda normer, inte minst kroppsideal.

Kommentarer som “för stor”, “för tjock”, “för långsam”, “för stel”, “för smal midja”, “för grova armar” ligger nära till hands när man i hemmasofforna sveper genom ett föreställt porträttgalleri av imaginära kroppar, rörelsemönster, röster och könsnormer.

Bildgalleriet resonerar med doktoranden Anna Ramstedts högaktuella musikvetenskapliga forskning kring hur idealiserade artistpersona bildar en “utövarnas kanon” som bidrar till att upprätthålla olikvärdighet genom imaginära bilder. Uppfattningar och bilder, den förkroppsligade historien, är ännu i dag en del av det sociala arvet i musikbranschen och Ramstedt undersöker hur det inom den klassiska musiken skapas fysiskt och emotionellt illamående som påverkar musikers självbild. För att komma bort från dessa behövs en mångsidig palett av förebilder som förmedlas i klingande och visuellt format.

Tack vare masken har de etablerade artisterna privilegiet att för en stund kliva ur denna “utövarnas kanon”, samtidigt som man hemma febrilt bläddrar genom bilder som uppträdandena framkallar. Dessa bilder är formade av normer i underhållningsbranschen och där har männen mera rörelsefrihet. Bildgalleriet man sållar igenom borde vara mera pluralistiskt.

Frön till våra uppfattningar sås i tidig ålder. Man ska vara aktsam med generaliseringar som att någon till exempel är för liten eller stel. Barnen har detta klart för sig: man borde se Masked Singer-fånigheterna genom deras ögon, se hur människans behov av lek avspeglas i de knasiga dräkterna.

“Svenskar, friska till kropp och själ”

Leave a reply

Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 9.12.2020. Texten baserar sig på artikeln Vårt lif är friskt, vårt lif är gladt, ty se, gymnaster äro vi”: Elin Kallios Gymnastsång och kvinnogymnastikens tidigaste skeden i musikalisk belysning som finns i boken Musiikki ja merkityksenanto. Juhlakirja Susanna Välimäelle (red. Sini Mononen, Janne Palkisto, Inka Rantakallio). Boken kan fritt laddas ner här.

“Svenskar, friska till kropp och själ”

Utövande och konsumtion av konst, musik men också idrott kan ha en stor betydelse för många människor. Det här insåg man redan i slutet av 1800-talet när det finländska civila samhället och föreningslivet började ta fart inom många olika områden. Idrott var då en del av sångfesternas program eftersom både musik- och fysisk fostran ansågs bidra till att skapa friska människor för fosterlandets väl. Även idrottsrörelsen hade en egen musikkultur.

När jag för en tid sedan grävde i Idrottsmuseets arkiv stötte jag på en Gymnastsång skriven av den finländska gymnastikens moder, Elin “Mamma” Kallio (1859–1927, född Waenerberg).

Gymnastsången är författad 1901 inför kvinnogymnastikförbundets tredje gymnastikfest i Helsingfors. Festen sammanföll med Gymnastikföreningen för fruntimmer i Helsingfors 25-årsjubileum (nuvarande Gymnastikföreningen i Helsingfors). Texten publicerades i en liten historik som föreningen gav ut och sången sjöngs på gymnastikfesten.

Idrottens förmåga att förändra människans kropp och sinne genomsyrar sångens text och summeras i den “refräng” som återkommer i slutet av varje vers: “Vårt lif är friskt, vårt lif är gladt, ty se, gymnaster äro vi”. Även ord som “menniskovår” och “morgonfrisk” syftar på den typ av förändringskraft som fysisk fostran kan ha.

Elin Kallio skrev inte melodin själv utan lånade den från boerrepubliken Transvaals nationalsång, en melodi som var populär vid den här tiden och som bland annat Robert Kajanus arrangerat med titeln Boernas marsch. Melodin är egentligen skriven av den holländske kompositören, poeten och kvinnorättskämpen Catharina Felicia van Rees år 1875. Troligtvis sympatiserade Kallio med boernas kamp och såg symboliska likheter med Finlands kamp mot ryskt förtryck.

Den kända melodin bidrog till att Kallios Gymnastsång fick stor spridning bland kvinnliga gymnaster eftersom man utan notläsningsförmåga kunde sjunga den på till exempel sommarkurser. I motsats till männen såg de kvinnliga gymnasterna det som sin uppgift att nå ut till hela folket, även till landsortens arbetarkvinnor. Sången har också getts ut i notform, översatts till finska med ny melodi, och finns även i arrangemang för damkör.

Sången verkar ha blivit något av en lystringssång för kvinnliga gymnaster och den har sjungits tillsammans med klassiker som Modersmålets sång och Slumrande toner på gymnastikfester på 1920-talet. Exempelvis vid den stora gymnastikfesten i Vasa 1921 publicerades sångens text i svenskspråkiga lokaltidningar. I sitt festtal då påpekade hedersordförande Kallio att det hade grundats en ny sammanslutning som likt gymnastikförbundet hade som målsättningar att skapa “svenskar, friska till kropp och själ”. Hon syftade givetvis på Folkhälsan.

Folkhälsan firar sitt 100-årsjubileum våren 2021. Jubileumsåret till ära utlyste Folkhälsan en låttävling där man i musikalisk form skulle sammanfatta organisationens syfte och verksamhet. Den vinnande låten Från noll till hundra torde lanseras under jubileumsåret. Kanske en lystringssång i modern tappning?

Kallios Gymnastsång blev antagligen aldrig inspelad och lever i dag kvar i gamla sångböcker och kanske i ett allt mer bleknande minne hos äldre kvinnliga gymnaster. Frukterna och arvet av många eldsjälars verksamhet lever förstås vidare.

När pandemin nu begränsar många föreningars aktiviteter har den enformigare och blekare tillvaron blivit en tydlig påminnelse om vilket mervärde och välbefinnande ett aktivt förenings-, idrotts- och musikliv bidrar till, både på individ- och samhällelig nivå.

Att sjunga i goda vänners lag

Leave a reply 
Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 17.6.2020.

 

Att sjunga i goda vänners lag

Mitt emot mitt barndomshem i Jakobstad finns Lagmans skolas fotbollsplan. På 1980-talet spenderade jag otaliga timmar på planen. Efter matcherna var det vanligt att tacka motståndarna. Detta gjordes ofta med en ramsa. En vanlig var “Heja grabbar friskt humör, det är det som susen gör!” och sen avslutade man med tre “heja, heja, heja!”.

Den här klassiska ramsan framfördes för första gången i samband med att Sveriges herrlandslag i fotboll mötte Danmark på Stockholms stadion 1916. Det organiserade hejandet hade börjat få fotfäste och kända hejarklacksledare gick runt stadion vid större idrottsevenemang. Skådespelaren Axel Hultman hade vunnit en tävling utlyst för att få fram en hejaramsa för matchen och “Heja grabbar” framfördes första gången under hans ledning.

Till Finland verkar “Heja grabbar” ha letat sig i samband med att Finland mötte Sverige tre gånger på kort tid hösten 1919. I dag hör ramsan till många klackars standardrepertoar. Ordet “grabbar” ersätts då med det egna lagets namn.

Att kollektivt visa sitt stöd för ett lag har en lång historia och inom dagens hejarklackskultur är sång en vanlig uttrycksform. Bekanta melodier ges ny text och sprids och sjungs oberoende av notläsningsförmåga. Här finns det kopplingar till exempelvis kuplettsång och snapsvisekultur. Det är en kreativ process och repertoaren är global men samtidigt också hyperlokal. Redan på Lagmans plan lärde jag mig “Tepsi tekee kohta maalin” (mel. Glory, glory Hallelujah) och omformade sången till att behandla det lag jag redan då hejade på. I dag lär sig supportrar också via tv och internet.

När samhället nu öppnas upp igen är det många som påpekat att det är spöklikt tyst då ingen publik är på plats. I många konsertsalar är tystnad en idealsituation men vårens digitala konsertutbud har lärt oss att fysiskt närvarande publik är det optimala. På idrottsarenor har man testat att montera skärmar eller placerat pappskivor på stolarna för att få en “närvarande” publik, men det rör sig om visuella trick för speciellt tv-kamerorna. Det är fortfarande tyst och därför har vissa tv-produktioner experimenterat med att addera artificiellt publikljud – likt påklistrat skratt i amerikansk sitcom. Publiken är visserligen en klingande spegling av händelserna, men ljud och sång i dessa kontexter är framför allt uttryck för tillhörighet, gemenskap och engagemang. Tystnad signalerar ointresse och avsaknad av ett gemensamt “vi”. Ljud är kopplat till dimensioner av meningsskapande processer.

Jag hoppas att tv-produktioner med fejkat publikljud inte normaliseras. Läktarkultur är mer än ett publiksorl av olika intensitet. I detta “sorl” döljer sig aktiviteter som inte bara tillskriver idrotten ekonomiskt och kulturellt kapital men som också kan vara djupt meningsfulla för den närvarande publiken.

Musik tillhör alla men många har ett negativt förhållningssätt till hejarklackssång. Personligen hyser jag stor respekt för mina medsångare: där finns duktiga sångare men också många (män) som kanske aldrig annars skulle sjunga, allra minst offentligt. Ur ett körperspektiv är det verkligen en “kör för alla”-kör men med ett inträdeskrav knutet till identitet.

När många av sommarens musikaliska aktiviteter har inhiberats eller virtualiserats blottläggs vilka som upplevs meningsfulla på samhälls- och individnivå, inte minst sådana som är kopplade till känslor av meningsfullhet och samhörighet. På en helt personlig nivå saknar jag att få delta i konserter lika mycket som möjligheten att besöka, och i goda vänners lag sjunga på fotbollsmatcher.

Även om föreningarna kan hitta trygga lösningar för att komma runt begränsningen på 500 personer – så att sånglada och stämningsskapande människor får plats – har också sång i grupp sina risker med tanke på smittspridning. Å andra sidan kanske man blir för utspridda för att den gemensamma sången ens riktigt ska kunna ta fart.

 

 

För mera läsning om hejarkultur se t.ex.

Ahlsved, Kaj, 2018. Idrottsevenemangens ljudlandskap och den ideale ljudskaparen.
Musiikin Suunta 3/2018.

Andersson, Torbjörn. 2014. Kung fotboll: den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950. Malmö: Arx förlag.

Hellspong, Mats. 2013. Stadion och Zinkensdamm. Stockholms idrottspublik under två sekel. Stockholm: Stockholmia förlag.

Kilpiö, Kaarina (red.). 2020. Musiikkia koronan aikaan II: Mitä kuuluu? Äänimaisemallis-musiikillisia huomioita. Suoniblogi. https://www.suoni.fi/etusivu/musiikkia-koronan-aikaan-ii

Allt kan inte digitaliseras

Leave a reply 
Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 20.2.2020

 

Allt kan inte digitaliseras

När detta skrivs sitter jag och väntar på att husets förstaklassare ska storma in och berätta om sin skoldag – den “första” närstudiedagen. Det känns som en evighet sedan min familj satt samlad kring middagsbordet och lyssnade till presskonferensen där regeringen meddelade att skolorna stängs. Tårarna rann då hon insåg vad det innebär för hennes vardag och kompisar.

Efter måltiden och våra tröstande ord började hon och treåringen reflexmässigt glatt sjunga “Hej, kompis hej / Jag tänker på dig / Jag hoppas du mår bra, och allt e okej”. Med klump i halsen fortsatte jag sången i mitt inre: “Fast jag är här så finns jag alltid där / I en annan del av samma värld”. Fraserna härstammar från den låt av Tobias Granbacka och Johan “Nisse” Nybäck som skulle ha sjungits på Skolmusik i Jakobstad nu i maj.

Man brukar säga att man kan “drabbas av musik” och detta var ett sånt tillfälle. Musiken påminde mig om att alla är en del av samma värld men nu efter middagen var världen inte längre sig lik. Speciellt inte för de yngsta.

Många människor har dött i covid-19, andra har förlorat sitt levebröd, därför känns det nästan vulgärt att prata om hur stort det “digitala skuttet” har varit sedan ovannämnda dag. Det har varit ett rejält kliv och inom många områden kommer det att få långtgående konsekvenser.

När distansundervisningen inleddes spreds en massa roliga mem i sociala medier, exempelvis uppmanades pappor att sätta byxor på sig när de lufsar runt i huset när barnen har distansundervisning. Vartefter skämten lade sig kunde man med skräckblandad förtjusning följa med hur en digital nybyggaranda spred sig till samhällets hörn och kanter. Corona som yttre hot har medfört att människor kommit samman på helt nya sätt. Tänk om mänskligheten med dylik kraft och sammanhållning kunde ta sig an klimatkrisen eller andra orättvisor.

De senaste månaderna har vi framför allt lärt oss hur man kan vara närvarande, det vill säga “där” för andra människor. Men ur ett teknologiskt perspektiv har vi också lärt oss hur man kan använda digital teknik för att vara både “här” och “där” samtidigt. Som ett resultat av detta har vi också insett vilka situationer och processer av till exempel distansundervisning och -arbete som kräver att vi delar samma fysiska plats för att kunna mötas som kolleger, pedagoger, studerande eller helt enkelt som medmänniskor.

På ett helt praktiskt plan innebar den delade vardagen även kreativa lösningar som gått långt utöver att skapa arbetsro med hjälp av musik och hörlurar. Plötsligt blev vi även vardagens ljudtekniker när möten skulle hållas, interaktiva föreläsningar ålyssnas samt videor och ljudinspelningar produceras.

Jag var nog lite avundsjuk på sjuåringen när hon med klick i hörlurar spelade in videon som skulle synkas med andra unga stråkmusikers bidrag. Tänk om man hade haft tillgång till den här tekniken när man själv började musicera. Detta sägs nu med en ännu större medvetenhet om att många aspekter av kulturutbildning inte kan digitaliseras. En återgång till det nya normala hägrar inom en ännu oklar framtid.

I den värld som fanns innan covid-19 var digitalisering ett betydligt mer svårbegripligt ord. Nu har de flesta – på gott och ont – fått konkreta upplevelser av dess konsekvenser. Den här kunskapen kan vi bygga vidare på när vi tar steget in i en ny och kanske även lite humanare digital värld.

Hur gick då den efterlängtade “första” skoldagen? Bra, men det var jobbigt att inte få kramas. Allt kan inte digitaliseras.