Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 3.2.2021

Privilegiet att få ställa sig utanför kanon för en stund

Underhållande musikprogram har fått ett uppsving på tv och det finns program för alla smaker. I vår familj tycker vi om programmet Masked Singer, där kända personer sjunger iklädda lustiga dräkter. Sångprestationen, dräktens utformning och de ledtrådar karaktärerna ger i videon med röstförvrängning blir näring för spekulationer hos kändisjuryn och i hemmen.

Jo, upplägget är ganska knasigt. Efter att deltagarna avslöjats brukar de få frågor om varför de vill delta. Ofta drivs de av det tokiga konceptet och att bakom masken få vara sig själva: sjunga och uppträda utan förväntningar och krav.

Det sista är ett återkommande argument och kan tolkas i förhållande till förväntningar som publiken och branschen har på artisten i fråga. Nu kan hen bryta begränsande samhälleliga normer och genreförväntningar genom att sjunga inkognito.

Sångrösten räcker sällan för att identifiera personen. Det är ofta svårt att ens avgöra om det handlar om ett musikproffs eller ej. Det gör att också det visuella blir centralt, men då menar jag inte bara hur dräkten representerar artistens bakgrund eller person.

Tv-tittarnas granskande blickar svävar febrilt över avslöjande kroppsdelar och karaktärens habitus i jakt på detaljer. Barnens blickar är mera oskyldiga än vuxnas utsagor. De skrattar, dansar och utbrister “jag visste ju det” fast de inte alls känner personerna.

Att musicera “under cover”, ofta bakom ett skynke, är ett knep som tillämpas till exempel vid provspelningar för att få jämställd, rättvis rekrytering. Men att musicera utan att acceptera omgivningens likriktning, vilket masken för mig representerar, kan också vara frågan om liv och död: jag tänker på huvudpersonen i operan Magnus-Maria, den sanna historien om Föglömusikern Maria Johansdotter som vägrade gå med på omgivningens krav och ställdes inför rätta för att ha levt som Magnus Johansson.

De som ställer upp i Masked Singer brottas inte med likartade samhälleliga orättvisor men masken kan, med stöd av litteraturhistorikern Bachtins teorier kring karnevalisering, ses som en upp-och-nersvängning av de kulturella normer och laster som musiker och artister av olika slag behöver ta på sig eller anpassa sig till när man ställer sig på scen. Samtidigt som publiken beskrattar fånigheterna blottläggs tankegods för reflektion kring osunda normer, inte minst kroppsideal.

Kommentarer som “för stor”, “för tjock”, “för långsam”, “för stel”, “för smal midja”, “för grova armar” ligger nära till hands när man i hemmasofforna sveper genom ett föreställt porträttgalleri av imaginära kroppar, rörelsemönster, röster och könsnormer.

Bildgalleriet resonerar med doktoranden Anna Ramstedts högaktuella musikvetenskapliga forskning kring hur idealiserade artistpersona bildar en “utövarnas kanon” som bidrar till att upprätthålla olikvärdighet genom imaginära bilder. Uppfattningar och bilder, den förkroppsligade historien, är ännu i dag en del av det sociala arvet i musikbranschen och Ramstedt undersöker hur det inom den klassiska musiken skapas fysiskt och emotionellt illamående som påverkar musikers självbild. För att komma bort från dessa behövs en mångsidig palett av förebilder som förmedlas i klingande och visuellt format.

Tack vare masken har de etablerade artisterna privilegiet att för en stund kliva ur denna “utövarnas kanon”, samtidigt som man hemma febrilt bläddrar genom bilder som uppträdandena framkallar. Dessa bilder är formade av normer i underhållningsbranschen och där har männen mera rörelsefrihet. Bildgalleriet man sållar igenom borde vara mera pluralistiskt.

Frön till våra uppfattningar sås i tidig ålder. Man ska vara aktsam med generaliseringar som att någon till exempel är för liten eller stel. Barnen har detta klart för sig: man borde se Masked Singer-fånigheterna genom deras ögon, se hur människans behov av lek avspeglas i de knasiga dräkterna.