Monthly Archives: July 2014

Från Kwai till Kokkola

Förra veckan hade jag äran att besöka grannstaden Karleby två gånger. I normala fall när jag rör mig mot staden i norr brukar jag ta del av något i världsklass; endera Mellersta Österbottens Kammarorkesters konserter eller Kokkolan Tiikerits volleybollmatcher. Det är sällan man vallfärdar från Jakobstad för att se på fotboll till Karleby men förra veckans resor var båda faktiskt fotbollsrelaterade. Eftersom jag redan tidigare skrev ett inlägg och KPV och dess humppa är det väl mer än rättvist att jag uppmärksammar GBK också.

Som jag skrev i en tidigare text har KPV-humppa spelats på KPV:s matcher sedan 1969/70. Gamlakarleby Bollklubb grundad 1924 må inte ha någon egen gammal, “klassisk” kampsång men man har faktiskt spelat ett och samma musikstycke i samband med lagets inmarsch sedan åtminstone 1958. Vilken musikstycke då? Jo, “Bron över floden Kwai”, givetvis. Det vet väl alla GBK:are, eller?

Melodin som visslas i detta världesberömda filmklipp är Colonel Bogey March som skrevs redan 1914 och blev ett väldigt, väldigt populärt musikstycke. Marschen användes och kompletterades med annan musikför filmen Bron över floden Kwai år 1957 av kompositören Malcolm Arnold. För de flesta är musikstycket säkert synonymt med filmen trots att det egentligen är frågan om två olika musikstycken.

En GBK-källa som enligt egen utsago inte har missat mer än ett tiotal matcher sen 1958 kunde intyga att marschen har spelats på GBK:s matcher sedan 1958. Bron över floden Kwai hade premiär i Finland hösten 1958 och den populära filmen uppges som orsak till att musiken från filken har letat sig in i sportsammanhang. Även källor i anknytning till Vimpelin Veto nämner filmen som orsak till att marschen har spelats på Saarikenttä i Vindala sedan ungerfär samma tider. På GBK:s matcher spelas marschen när lagen marscherar in på plan med man på Vetos bobollsmatcher har spelat den när “uppdraget är utfört” och spelarna/publiken går ut.

Enligt Finlands ljudarkiv spelades den populära “Kwai-marschen” in i Finland hösten 1958 vilket kan betyda att den spelades på fotbollsplanerna först 1959, men det är bara spekulationer. Vid denna tid var ljudanläggningar dyra och inte allt för vanliga heller. Det verkar iallafall som att det kring dessa tider åtminstone har funnits ljudanläggningar på Centralplanen i Karleby samt vid Fiskhallsplanen som blev klar år 1960. Järnvägstorgets grusplan, där man spelade våromgångarnas matcher fram tills 1960, hade troligtvis ingen ljudanläggning.

Det finns givetvis många orsaker till att just “Kwai-marschen” spelades samt att man bara fortsatte och fortsatte att spela den på GBK:s matcher. Den främsta orsaken till att den överhuvudtaget spelades var att det var den tidens populärmusik och marschen populariserades via filmen. Egentligen är det lika logiskt som att man idag spelar filmmusik av Hans Zimmer eller annan populär musik (observera särskrivningen) på idrottsarenor runtom i världen. Samma gäller den för sin tid omåttligt populära Dirlanda som “fastnade” hos flera lag (inte bara HC TPS) efter att Kai Hyttinen gjorde den populär i Finland år 1972. Skillnaden till idag är att utbudet och tillgången till både teknologi och musik ser helt annorlunda ut än situationen år 1958 (eller 1972). Musiken som en gång var populär musik (inte bara populärmusik) har med årens lopp har förvandlats till en del av laget, dess historia och tradition och i och med det är det självklart att fotbollspublikens reception av musikstycket har förändrats genom åren. Idag är det fortfarande populär musik men det är definitivt inte populärmusik. På GBK:s matcher spelas alltså samma musikstycke som 1958 men upplevelsen av musikstycket och de känslor och (kulturella) minnen det väcker hos oss gör att det egentligen är ett helt annat musiktycke vi lyssnar till idag.

En annan orsak till att melodin till Colonel Bogey March var känd redan innan filmen var att man i England under andra världskriget gjorde sången “Hitler Has Only Got One Ball”. (Kolla in den historiskt inkorrekta men roliga sketchen)

Dock tror jag inte alls att dessa “anti-nazi” associationerna var en bidragande orsak till att GBK valde sången men förstärker iallafall antagandet att melodin var känd redan innan filmen hade premiär. Filmmakarna bakom Bron över floden Kwai var däremot definitivt medvetna om dessa associationer och valde uppenbarligen just därför att inte att sjunga den för den tiden ganska vulgära texten om nazisternas testiklar utan visslade melodin istället. Det cirkulerade flera versioner av texten.

Några som verkade ha haft minst lika stora problem med visslande som soldaterna i filmen är humorbandet Triio Peeråsetsi från Karleby. Trio Peeråsesti har hedrat GBK med en alldeles egen version av Colonel Bogey March. Marschen är helt klart en del av GBK och tillika accepterad av fansen.

Marschmusiken går som en röd tråd – eller kanske snarare en röd rand – genom GBK:s historia.  Den yngre delen av publiken har dock kanske lättare att spontant relatera till målsången We’re gonna win av Bryan Adams, eller den av spelarna utvalda musik som spelas under uppvärmningen. Men vem vet, kanske dagens juniorer om 50 år behöver förklara vem Bryan Adams är samt varför man har spelat den mållåten sedan 2006.

Från samba till stridsrop

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 29.6.2014

Från samba till stridsrop

Det finns väl ingen som har kunnat missa att det pågår ett fotboll-VM för tillfället. Inför VM hördes kritiska röster från Brasilien, men som vanligt tystnar de nästan fullständig när ”festen” har kommit igång. Ingen vill ge medialt utrymme åt festdödare, t.o.m. bitmärkens ekonomiska konsekvenser verkar relevantare att spekulera i. Pitbulls officiella VM-låt med textraden ”we invite the whole world to play” klingar onekligen lite ironiskt. Och vem är ”vi” riktigt? Det heter ju att man ska ge bröd och skådespel åt folket, men bröd (inklusive skolor och hälsovård) finns onekligen lägre ner i behovshierarkin. Enligt de som kan sin Marx distraherar skådespel folket från de verkliga problemen och i förlängningen motarbetar folkets revolution. Men sport och politik hör ju inte ihop…

De som har följt Brasiliens matcher har väl knappast kunnat missa med vilket intensitet brassarna a cappella sjunger andra versen av nationalsången. Med sällan skådad intensitet och frenesi sammanfattas nationens känslor och förvandlas till ett kollektivt stridsrop. Denna nationalsångsritual befästes vid fjolårets Confederations Cup och är inte den vördsamma reflektion vi är vana med på våra breddgrader. Det är en kraftfull kollektiv uppvisning som balanserar på gränsen till skådespel, vilket tv-kamerorna givetvis älskar. Allt för ”artistiska” tolkningar av nationalsången har under vissa skeden av Brasiliens historia faktiskt varit förbjudna.

I internationella sportsammanhang har nationalsånger en viktig symbolfunktion; de är ländernas klingande symboler i vilken nationens identitet sammanfattas musikaliskt. Man kan hoppas att den egna nationalsången också är det sista som hörs, och att vi som Räikkönen en gång formulerade det, får hör ”ordentlig musik”. I det sammanhanget blir nationalsången en segerns symbol. Björneborgarnas marsch har också varit en sådan symbol, exempelvis i YLE:s sändningar från OS har en vunnen guldmedalj kungjorts med ”Pasila (tidigare Helsinki) olkaa hyvä, Porilaisten marssi!”.

I nationella sammanhang däremot ersätts nationalsångerna med de lokala lagens egna sånger. Sällan spelas dock det gästande lags sånger, däremot kanske de sjungs av tillresta supportrar. I nationella finaler (speciellt i ishockey) sjungs däremot nationalsången för att understryka högtidligheten och matchens betydelse nationellt. Framförandet av nationalsången i ishockey är ett kulturellt lån från NHL. Den nordamerikanska traditionen, ofta med beledsagning av en känd ”försångare”, härstammar från krigstiden då man ville stärka samhörigheten samt visa sitt stöd för trupperna. Detta har sedan utvecklats till ett skådespel i sig.

Det återstår att se om vi någon gång kommer att få höra den finländska nationalsången i herrarnas fotbolls-VM eller EM och med vilken intensitet den då framförs.