Tag Archives: Mark Katz

The cultural practice of localising mediated sports music

Äntligen har min engelska artikel The cultural practice of localising mediated sports music publicerats i Finska musiketnologiska sällskapets årsbok. Det är alltså frågan om den tredje av mina totalt fyra avhandlingsartiklar.

Syftet med artikeln är att utforska hur lokal tillhörighet konstrueras genom processer som tangerar mediering av musik. Musik medieras genom medieförmedlade inspelningar, men medieförmedlad musik kan å andra sidan också bli en del av lokala kulturella praktiker. I artikeln bygger jag framförallt vidare på Dan Lundberg, Krister Malm, och Owe Ronström (Lundberg et al. 2003) och deras tankar om medialisering och medialiseringsprocesser.

Utgångspunkten är att samhällets medialisering även har konsekvenser för den musik som framförs i sportkontexter. Genom att bygga vidare på Lundberg et als (2003) tankar kring medialiseringsprocesser, vilka härstammar från musiketnologin, strävar jag efter att komplettera diskussionen angående ”mediers inbäddning i vardagen” (Couldry & Hepp, 2013, 195) på en lägre abstraktionsnivå.  Inom mediestudier har tankar om anpassning till medielogik under senare tid varit tätt förknippat med konceptet medialisering (mediatization med ”t”, inte mediaization som Lundberg et al använder), vilket är ett koncept som används för att förstå medieringens långsiktiga kulturella och sociala förändringar (Lundby 2014, 7).

På svenska har vedertagna begrepp som skulle göra skillnad på medialisering på makro-, meso- och mikronivå inte etablerats. I denna artikel utforskar jag de processer som sker på en längre abstraktionsnivå än det institutionella perspektivet och artikeln kan således ses svara mot de ”konkreta och kontextspecifika subprocesser” som medieforskarna Ekström et al (2016, 11) har efterlyst i en alldeles färsk artikel.

Att fokusera på just medialisering har för mig här varit ett sätt äntligen kunna förstå och diskutera olika typer av idrottsmusik inom ett och samma teoretiska ramverk. Ofta pratar man om 1) specialskrivna musikstycken, 2) musik som tillskrivits nya betydelser genom användning i idrottskontexter, 3) läktarsång, samt 4) bearbetningar av tidigare lokaliserade inspelningar (t.ex. i formen av digital deltagarkultur på webben) som om de vore synonymer och likartade kulturella produkter. Jag försöker i den här artikeln att öppna upp förståelsen för dessa olika kulturella uttryck som processer.

I artikeln argumenterar jag för att det finns musik som primärt medialiseras för distribution inom en lokal supportergemenskap (i artikeln exemplifierad av framförallt Jeppis Dynamite och KPV-humppa). Denna musik har inte skapats för att spelas i exempelvis radio eller massmedia. Samtidigt, som kontrast till de specialskrivna musikstycken som skrivits för specifika lag, finns det medieförmedlad musik skriven för en generell publik  som har (re)lokaliserats och tillskrivits nya betydelser i en sportkontext. Det centrala i relokaliseringsprocesen är att inspelningarna har tillskrivits nya betydelser i lokala kontexter. Här lutar jag mig teoretiskt mot Mark Katz (2010) som konstaterat att inspelningar inte är befriade från ritualer utan snarare bidrar till skapandet av nya. Detta exemplifieras genom lokal praktiker att t.ex. använda Alte Kameraden och Dirlanda i lokala kontexter samt inte minst genom att belysa spänningsförhållandet mellan Helsingforslagen HIFK:s och Jokerits musikaliska praktiker.

Som ett tredje tema lyfter jag fram hur musikstycken anpassas till lokala sammanhang genom en avmedaliseringsprocess. Denna process skiljer sig från den tidigare nämnda relokaliseringen av inspelningar så tillvida att den är relaterad till hejarklackskultur och dess kreativa agens att i lokala sammanhang omarbeta och förse musiken med ny lokalt  relevant lyrik. Det är med andra ord en väsentlig skillnad om man pratar om framförandet av en inspelning av Go West på ett idrottsevenemang eller om man hänvisar till att supportrar sjunger t.ex. nämnda sångs melodi med ny text. (t.ex. “Jaro, tää matsi voitetaan” [Jaro, den här matchen vinner vi]).

Avslutningsvis påvisar jag att musik som har lokaliserats i en ny kontext kan följas av en återmedeliseringsprocess vilket innebär att ett musikstycke medieras och sprids i ett nytt omarbetat format. Denna kreativa omarbetning och distribution kan idag också ses som en deltagardriven kultur och sammankopplas med det som av Lawrence Lessig (2008) har kallat för “Read/Only culture” (RO) och “Read/Write culture” (RW). Denna möjlighet att själv omtolka och distribuera lokala (musikaliska) symboler och betydelser på t.ex. YouTube kan också avslöja och understryka vilka musikstycken som anses meningsfulla inom en viss idrottsgemenskap.

I artikeln har jag med avsikt använt exempel från många olika sporter och lag, detta med avsikten att bredda synen på kopplingen mellan musik och sport vilken allt för ofta domineras av studier rotade i fotbollskultur.

Jag hoppas att denna lilla svenska “teaser” ska ha väckt intresset för att läsa hela artikeln.

Advertisements

De olympiska segrarnas marsch

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 7.8.2016 (papper) och på webben 8.8.2016.

De olympiska segrarnas marsch

En idag ofta citerad artikel inom humaniora är Walter Benjamins essä “The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction” (1936). I sin inflytelserika essä diskuterar Benjamin modernitetens konsekvenser för konsten, och med fotografi och film som exempel lyfter han fram hur reproduktioner saknar den ”aura” av autenticitet som original anses ha.

Även om Benjamin inte uttryckligen diskuterade musik har hans idéer använts mycket inom musikvetenskapen. När fonografen gjorde det möjligt att spela in, reproducera och förflytta musik, fick vanliga människor, ”massorna”, tillgång till musik- och konstupplevelser som tidigare endast var möjliga i närvaro av levande musiker. Frigjord från sina exklusiva och restriktiva ritualer blev konsten mera tillgänglig för massorna.

Visserligen hade Benjamin rätt om tillgänglighet; inspelningar – alltså reproduktioner – ökade tillgången på musik men, som forskaren Mark Katz påpekar, är inspelningar inte befriade från ritualer och traditioner: snarare bidrar de till skapandet av nya. Inspelningar sprider inte bara kultur, de kan också skapa till nya uttrycksformer och betydelser avlägsna från originalets ursprungliga sammanhang.

Ett mycket aktuellt exempel är framförandet av ”Björneborgarnas marsch” (kompositör okänd, text J.L. Runeberg) för finländska olympiska guldmedaljörer i YLE:s utsändningar. “Björneborgarnas marsch” har sedan 1918 varit försvarsmaktens honnörsmarsch och hör till presidentens festceremonier. I ett tacktal till Finlands olympiska kommitté och guldmedaljörerna vid OS i Nagano 1998 uttryckte president Martti Ahtisaari sig så här:

“När jag uttalar dessa tackord känner jag mig nästan som er kollega. De som vinner en olympisk guldmedalj tillhör nämligen den skara människor för vilka man spelar ‘Björneborgarnas marsch’. Jag hoppas att allt flera idrottsmän och -kvinnor under de kommande åren kan sälla sig till er skara.”

Intressant nog gjorde Ahtisaari ingen skillnad på att för presidenten framförs den oftast av försvarsmaktens musiker, medan olympiavinnare hedras med en inspelning av marschen i etermedia (utan att kanske själv ens höra den).

Den här traditionen har, enligt tidigare sportredaktören Arto Teronen, troligtvis inletts redan vid OS i London 1948. Idén att ge olympiska segrare ”fosterländsk ära” med “Björneborgarnas marsch” kom från programchef Jussi Koskiluoma och referenten Pekka Tiilikainen. Tiilikainen, som ansågs ha en ”blåvit röst”, är den som antagligen först har yttrat de numera legendariska orden: ”Helsinki, olkaa hyvä, Porilaisten marssi!”*. Nuförtiden, när YLE finns i stadsdelen Böle, är det också möjligt att omformulera frasen till ”Pasila, olkaa hyvä, Porilaisten marssi”.

Det har alltså skapats en, åtminstone inom YLE, omhuldad medieritual reserverad för finska olympiasegrare. YLE publicerade till och med en artikel om ritualen på sin webbplats efter att Sami Jauhojärvi och Iivo Niskanen vunnit guld i Sotji 2014. Guldet i Sotji, det första vinterguldet på 12 år, innebar att både tv-kanalen YLE Fem och radiokanalen YLE Puhe spelade marschen. Marschen blev det första musikstycket som någonsin spelats i pratkanalen YLE Puhe. Senast musikstycket har spelats under sommar-OS var till Satu Mäkelä-Nummelas ära när hon vann guld i skytte vid OS i Peking 2008.

Det återstår att se om finländare når sådana framgångar vid OS i Rio att det finns skäl att spela marschen.

___

Edit 8.8.2016: webblänkar adderade till bloggtexten.

* Eller kort “Helsinki, Porilaisten marssi!”

Tillgänglighetens förgänglighet

Kolumn publicerad i ÖT 28.9.2014

Tillgänglighetens förgänglighet

I början av sommaren skrev jag en kolumn om ett för mig mycket kärt ljud, nämligen ljudet från familjens aktersnurra, den 3,9 hästar starka Volvo Penta som både fysiskt och emotionellt för mig till barndomens fiskeidyller. Folk verkar faktiskt ha läst texten. Därför kan jag meddela att i år var det fem före att snurran inte hade startat. Det hade varit mycket tråkigt, då hade ett för mig kärt sommarljud gått ur tiden. Kanske kunde jag spela in ljudet så att jag på min ålders höst kan återkomma till det? Nä, att spela in ett ljud betyder att man flyttar det från en annan tid och till en annan plats. Min Volvo Penta ska upplevas där och då.

Det här med skillnaden mellan ”live” och inspelat är något som jag har funderat en hel del på sistone, speciellt eftersom jag förra veckan deltog i ett seminarium med Mark Katz som bl.a. har forskat i hur inspelningsteknik har påverka musikproduktionen och vice versa. Efter standardisering av notationen och uppfinnandet av tryckkonsten (som möjliggjorde försäljning av noter) finns det väl inget som har påverkat musiklivet så mycket som möjligheten att spela in ljud. Det som har hänt efter att Edison uppfann fonografen 1877, har egentligen bara handlat om att förbättrat alla delar av den tekniska processen. Principen är fortfarande den samma; så fort ljud och musik spelas in blir den ett ting som kan lagras, distribueras och kanske säljas. (Min Volvo Penta-inspelning skulle ha på sin höjd ha nostalgiskt värde för mig och på inget sätt ersätta upplevelsen av ljudet i sitt ursprungliga sammanhang.)

I dag pratar man mycket om tillgänglighet. Med några knapptryckningar kan man lyssna till exempelvis hela Beethovens symfoniproduktion. Hur svårt var inte en sådan sak innan inspelningar fanns? Tänk det, och idag tar vi detta för givet. Vartefter tekniken utvecklades blev det möjligt att i studio manipulera ljud och skapa ljudvärldar som inte kunde återskapas live och som i princip aldrig har existerat på andra ställen än utanför mixerbordet i studion. Ljudet från själva mediet (så kallat surface sound) exempelvis knastret från LP eller svajet från C-kassettens tonhuvud har sedan övergången till digitalteknik också försvunnit. Eller rättare sagt har det eliminerats så till den grad att vi kanske inte upplever något fysisk produkt alls. När vi lyssnar på strömmad musik (exempelvis Spotify) ligger den fysiska ”kopian” av musikstycket på en server någonstans. Musiken strömmar som vatten ur kran. Den fysiska kopplingen till musiken kommer garanterat att se helt annorlunda ut för den generation som växer upp med musiken som inte är ett ting som kan ägas.

Musiken spelats in ”någonstans”, har en ljudbild som sällan kan återskapas, distribueras och konsumeras ”via molnet”. Kanske kan man konstatera att musik är mindre fysisk än någonsin? Kanske är det därför YouTube som gör musiken till en visuell upplevelse är så populär? Kanske är det därför som musiken i sig, själva ljudnivån, dynamiken (jmf. ”loudness war”) också under åren har ökat och fokuset allt mera har sjunkit mot det så fysiska basregistret. Då berör musiken oss trots att vi inte kan röra vid den.

Tidigare var musik knutna till fysiska medium som man kunde beröra, känna och uppleva med fler sinnen i lyssningssituationen. Kanske gjorde man egna kassettomslag eller som jag, antecknade inköpsdatumet. Man kunde läsa skivtexter, känna doften av vinylet – ja omge sig med sin musik på ett sätt som den strömmade musiken inte kan. Ännu. Kanske är det tillgänglighetens baksida.