Impuls publicerad i Hufvudstadsbladet 17.6.2020.

 

Att sjunga i goda vänners lag

Mitt emot mitt barndomshem i Jakobstad finns Lagmans skolas fotbollsplan. På 1980-talet spenderade jag otaliga timmar på planen. Efter matcherna var det vanligt att tacka motståndarna. Detta gjordes ofta med en ramsa. En vanlig var “Heja grabbar friskt humör, det är det som susen gör!” och sen avslutade man med tre “heja, heja, heja!”.

Den här klassiska ramsan framfördes för första gången i samband med att Sveriges herrlandslag i fotboll mötte Danmark på Stockholms stadion 1916. Det organiserade hejandet hade börjat få fotfäste och kända hejarklacksledare gick runt stadion vid större idrottsevenemang. Skådespelaren Axel Hultman hade vunnit en tävling utlyst för att få fram en hejaramsa för matchen och “Heja grabbar” framfördes första gången under hans ledning.

Till Finland verkar “Heja grabbar” ha letat sig i samband med att Finland mötte Sverige tre gånger på kort tid hösten 1919. I dag hör ramsan till många klackars standardrepertoar. Ordet “grabbar” ersätts då med det egna lagets namn.

Att kollektivt visa sitt stöd för ett lag har en lång historia och inom dagens hejarklackskultur är sång en vanlig uttrycksform. Bekanta melodier ges ny text och sprids och sjungs oberoende av notläsningsförmåga. Här finns det kopplingar till exempelvis kuplettsång och snapsvisekultur. Det är en kreativ process och repertoaren är global men samtidigt också hyperlokal. Redan på Lagmans plan lärde jag mig “Tepsi tekee kohta maalin” (mel. Glory, glory Hallelujah) och omformade sången till att behandla det lag jag redan då hejade på. I dag lär sig supportrar också via tv och internet.

När samhället nu öppnas upp igen är det många som påpekat att det är spöklikt tyst då ingen publik är på plats. I många konsertsalar är tystnad en idealsituation men vårens digitala konsertutbud har lärt oss att fysiskt närvarande publik är det optimala. På idrottsarenor har man testat att montera skärmar eller placerat pappskivor på stolarna för att få en “närvarande” publik, men det rör sig om visuella trick för speciellt tv-kamerorna. Det är fortfarande tyst och därför har vissa tv-produktioner experimenterat med att addera artificiellt publikljud – likt påklistrat skratt i amerikansk sitcom. Publiken är visserligen en klingande spegling av händelserna, men ljud och sång i dessa kontexter är framför allt uttryck för tillhörighet, gemenskap och engagemang. Tystnad signalerar ointresse och avsaknad av ett gemensamt “vi”. Ljud är kopplat till dimensioner av meningsskapande processer.

Jag hoppas att tv-produktioner med fejkat publikljud inte normaliseras. Läktarkultur är mer än ett publiksorl av olika intensitet. I detta “sorl” döljer sig aktiviteter som inte bara tillskriver idrotten ekonomiskt och kulturellt kapital men som också kan vara djupt meningsfulla för den närvarande publiken.

Musik tillhör alla men många har ett negativt förhållningssätt till hejarklackssång. Personligen hyser jag stor respekt för mina medsångare: där finns duktiga sångare men också många (män) som kanske aldrig annars skulle sjunga, allra minst offentligt. Ur ett körperspektiv är det verkligen en “kör för alla”-kör men med ett inträdeskrav knutet till identitet.

När många av sommarens musikaliska aktiviteter har inhiberats eller virtualiserats blottläggs vilka som upplevs meningsfulla på samhälls- och individnivå, inte minst sådana som är kopplade till känslor av meningsfullhet och samhörighet. På en helt personlig nivå saknar jag att få delta i konserter lika mycket som möjligheten att besöka, och i goda vänners lag sjunga på fotbollsmatcher.

Även om föreningarna kan hitta trygga lösningar för att komma runt begränsningen på 500 personer – så att sånglada och stämningsskapande människor får plats – har också sång i grupp sina risker med tanke på smittspridning. Å andra sidan kanske man blir för utspridda för att den gemensamma sången ens riktigt ska kunna ta fart.

 

---

 

För mera läsning om hejarkultur se t.ex.

Ahlsved, Kaj, 2018. Idrottsevenemangens ljudlandskap och den ideale ljudskaparen.
Musiikin Suunta 3/2018.

Andersson, Torbjörn. 2014. Kung fotboll: den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950. Malmö: Arx förlag.

Hellspong, Mats. 2013. Stadion och Zinkensdamm. Stockholms idrottspublik under två sekel. Stockholm: Stockholmia förlag.

Kilpiö, Kaarina (red.). 2020. Musiikkia koronan aikaan II: Mitä kuuluu? Äänimaisemallis-musiikillisia huomioita. Suoniblogi. https://www.suoni.fi/etusivu/musiikkia-koronan-aikaan-ii