Monthly Archives: May 2015

Den stipendietid nu kommer

Vem har inte suttit där på skolavslutningen spänd av förväntan – är det mitt namn som kommer att ropas upp till näst? Har jag varit duktig nog för att få stipendium i år? Igår kom dottern stolt hem från skolan och meddelade att hon hade fått stipendium. Högst i kurs bland ungdomarna är förstås penningstipendier. Hon hade fått ett gåvostipendium men var förstås glad ändå. Stipendium som stipendium. Sånt blir man oftast blir glad över, sällan blir man ju riktigt besviken över att man inte fått stipendium. Skolan är ju slut, sommaren tar vid och man ha annat att tänka på.

Annat är det med doktorandstipendier. Utan dem tar skolan slut.

När jag blev doktorand hade jag förmånen att få finansiering från forskarskolan PPCS alltså doktorandnätverket PhD program in Popular Culture Studies. Det är lyxigt värre och få doktorander förunnat även om finansieringen inte täckte hela avhandlingstiden. Den sista maj (alltså nu på söndag) tar min andra PPCS-finansieringsperiod slut och i och med det avslutas även den doktorandanställning jag har haft vid musikvetenskapen vid Åbo Akademi sen juni ifjol. Från och med måndag är jag, igen, stipendieforskare och i något slags mittemellanland av social trygghet. I fyra månader, fram till den sista september 2015 kommer jag att leva på ett stipendium från Svensk-Österbottniska samfundet (SÖS).

Jag har haft stipendium från SÖS tidigare och är så otroligt tacksam för att jag i december ifjol beviljades finansiering för ännu en period. Ett ödmjukt tack!

Men.

Precis som för många andra doktorander har de negativa stipendiebesluten duggat tätt under åren, även i vår. Bara denna vecka har jag fått två avslag. Eller okej, ett fick jag, det andra måste jag fråga efter. Många stiftelser och fonder som beviljar medel för forskning och kultur är inte speciellt transparenta och meddelar ofta bara positiva besked. Det är surt. (SÖS är dock föredömliga på de här punkterna). I övrigt är det bra att det dessa fonder finns även om konkurrensen om sekinerna är stenhård. Som doktorand har man ju väldigt svårt att få Finlands Akademi-finansiering. Men, just nu, när finansiering från och med oktober 2015, är olöst känns det inte så himla kul faktiskt. Trots att brödet på bordet är kirrat för fyra månader framåt. Sen då?

I  bilagorna till det nya regeringsprogrammet framgår att anslaget till Finlands Akademi ska minskas med 10 miljoner euro. (Hela utbildningssektorn går man för övrigt fruktansvärt hårt åt. Mera om det i en kolumn i söndagens ÖT.) Det betyder att trycket på de privata fonderna bara kommer att öka och i slutänden är det de som är längst ner på den akademiska stegen som lider. Hur minskade anslag till Finlands Akademi ska bidra till att ”få Finland på fötter” fattar jag inte. (Herregud vilken soppa det skulle blir om Sannfinländarna fick börja beskatta stiftelserna).

Vad gäller den egna situationen hjälper det ju inte så mycket att gnälla när man sitter mitt i smeten. Då är det bara att göra det bästa av situationen och jobba på. Och gudarna ska veta att det jobbas på universiteten, trots att Sipilä, Soini och speciellt Stubb verkar tro att man bara slappar.

I framtiden blir det väl så att bara de som redan har forskningsfinansiering kommer att antas som doktorander/forskarstuderande till universiteten. Alltså man måste ha finansiering fixad innan man får antas. Det blir ungefär som i formel 1 där bara de som har ett par miljoner i bakfickan får en plats i stallet och får köra bilen. Det skulle förstås vara ett sätt att garantera den sociala tryggheten för doktorander och att projektet slutförs inom rimlig tid. Lite som i Sverige där man inte har ett stipendiehelvete likt det finska systemet. Men obligatoriska anställningar enligt den svenska modellen har också sina brister. Jag är illa rädda att i framtiden kommer det bara att leda till att forskningen även i Finland kommer att styras ännu mer av ekonomiska. De stora ämnena blir ännu större och mindre ämnen (läs: kulturämnen) blir bara ännu mera förvisade till den vetenskapliga periferin.

Men.

Nu hjälper det inte att gnälla. Det är bara att dra in snoret och lämna in nästa stipendieansökan. Wihuri har deadline på söndag. Sen är stipendiesökarsäsongen avslutad för i vår. Men stipendiehelvete fortsätter i höst.

Advertisements

“Knäcka ryssen, få tjecken på fall”

Jag har skrivit så mycket om Lejonen den senaste tiden att jag blir riktigt matt bara av att tänka på det. Lejonen omges av en aldrig sinande musikkultur som det finns mycket att ösa ur. I praktiken betyder det att de populärvetenskapliga essäerna Laulavat Leijonat (i Kiekkokansa) samt den engelska texten Lions Music (på FMQ.fi) nu ska utvecklas till en längre vetenskaplig artikel på svenska. Den ska bli den fjärde och sista artikeln i min avhandling. Men det kommer att ta en tid ännu innan den är klar.

Vårt grannland Sverige och deras Tre Kronor har förstås sin egen musikkultur. Därför vill jag nu, i brist på tid att skriva en längre bloggtext bjuda på en historisk svensk musikpärla, nämligen den numera legendariska ishockeylåten Nu tar vi dom med text och musik av Lasse Holm.

Under ledning av forwarden och solisten Håkan Södergren (numera känd som expertkommentator i bl.a. Viasat) skulle Tre Kronor – ”Moder Sveas bästa lag” – på hemmaplan våren 1989 försvara sitt guld från 1987. (OS-året 1988 arrangerades inget senior-VM för herrar). Guldet skulle försvaras genom att ”knäcka ryssen, få tjecken på fall”. Nu tar vi dom låg fem veckor på Svensktoppen, en topplista för svenskspråkig musik i Sverige. Av dessa fem veckor var tre på första plats.

På Nu tar vi dom-singelns b-sida fanns också en annan VM-inspirerad låt nämligen Här kommer grabbarna, med den folkkära artisten Lotta Engberg. Båda låtarna fanns givetvis med på samlingsskivan Hockey ’n Roll som gav ut lagom till VM.

Den här video innehåller en snutt av Nu tar vi dom samt en intervju med Håkan Södergren för tv-programmet “Listan”.

Låten i sin helhet kan du höra t.ex. här.

#95nevöfoget

Idag är en viktig dag i Finland – inte bara för att den nya regeringsbasen kommer att meddelas – idag har det förflutit 20 år sedan Finland vann sitt första VM-guld i ishockey. Mycket har skrivits om guldet ’95 och mången nostalgisk tår har runnit ner längs kinden under årens lopp. Den sportointresserade fnyser åt guldets betydelse för det finska folket och menar att det är bra fånerier. Men att VM-finalen från ’95 tillsammans med Okänd Soldat båda två visades på TV på självaste självständighetsdagen i december 2014 kan inte bara viftas bort som tjafs och nonsens.

Om man backar tillbaka bandet lite till 1990-talets Finland hittar man ett land hårt åsatt av ”laman”, kanske den värsta ekonomiska kris som Finland någonsin har hamnat i. Till detta hörde också beslutet om devalveringen av marken 1991. Även om det värsta kanske var förbi 1995 var arbetslösheten i Finland mycket hög ännu då. Min mor och far blev båda uppsagda från sina jobb som ett resultat av den ekonomiska situationen. Bland annat Maiju Kannisto och Hannu Salmi har kontextualiserat och beskrivit guldets betydelse som en nystart för Finland i den kommande boken Kiekkokansa.

1995 var grannen och “storebror” Sverige bättre på i princip det mesta, förutom då kanske klassisk musik, vilket minsann har basunerats ut på musikhistorielektioner i Finland. På 1990-talet ångade det svenska popundret på och serverade världen med listettor på löpande band. Inte ens den “svenska” musiken kunde gå den sportintresserade finnen förbi; Ledin hade varit ”på gång” sedan 1983 och GlenmarkErikssonStrömstedt grävde guld 1994. Det fanns inte en endaste cell i min kropp som kunde glädjas åt att Sverige fick brons i fotbolls-VM 1994. När utskåpningen av Bulgarerna var ett faktum tror jag inte att jag tittade på svenskt tv på en vecka. Här i svenska Österbotten såg man på betydligt mera svensk än finsk tv på 1990-talet, framförallt barn- och ungdomsprogrammen (exempelvis Bolibompa och Bullen) var betydligt intressantare än de finskspråkiga motsvarigheterna.

Men sportutsändningar gick det inte att titta på via de svenska kanalerna av andra orsaker. Vår tv kunde inte ta emot de finlandssvenska flerljudssändningarna, så ibland blev det att knäppa på radion och höra på den finlandssvenska radioutsändningen i kombination med tv-utsändningen. Min pappa ville ha svenskspråkigt referat klarade inte av att lyssna på de högmodiga svenska referenterna och expertkommentarerna. Arne Hägerfors & co var bannlysta i det Ahlsvedska hemmet. Spelarnamn som Anders ”Masken” Karlsson (1986) och Mats Sundin (1991), väcker dåliga sportminnen till liv än idag, hur hårt skar inte dessa namn i den finska folksjälen 1995?

Men forskning har visat att finländare inte har speciellt dåligt självkänsla, trots att det ofta lyfts fram som en nationell egenskap hos oss. Myten om det dåliga självförtroendet bottnar, enligt emeritusprofessor Markku Ojanens tolkning, i att självförhärligande inte har uppskattats i den finländska kulturen. Däremot har ödmjukhet och anspråkslöshet varit honnörsord.

Just detta med “högmodiga svenskar” i “guldpottor” är något som lyftes fram i Kiekkokansa-enkäten – det är med andra ord inte bara mitt eller min fars påhitt. Sveriges kampsång ”Den Glider In” upplevdes också av många som ett sätt att ta ut guldet på förhand, man hade redan skrivit sin segersång klar på förhand. Varje gång Sverige gjorde mål spelades den också som mållåt i Globen. Låten var också etta på Svensktoppen i slutet av april och ännu dagen före finalen var den på plats tre. Lördagen veckan efter finalen såg man inte skymten av låten på Svensktoppen längre, däremot var den omåttligt populär i Finland. Omåttligt populär. Händelserna kring VM-95 samt vilka konsekvenser det fick för den finska musikbranschen framöver har jag försökt beskriva i min Kiekkokansa-essä ”Laulavat Leijonat”.

Men var inte bara Sverige som hade spelat in en låt på förhand. Finland hade faktiskt också spelat in en sång. Men den låten var ingalunda ny. Låten jag pratar om var givetvis J. Karjalainens låt Sankarit (”hjältarna”) inspelad redan 1982. Många kanske idag inte minns det, men låt mig med några bilder friska upp minnet. Många kommer säkert nog ihåg hur Jukka Tammi rockar loss till tonerna av Den glider in.

Jukka Tammi rockar loss till Den glider in inför YLE:s kameror och hela finska folkets ögon. (Tammi spelade inte en minut under VM-95)

Jukka Tammi rockar loss till Den glider in inför YLE:s kameror och hela finska folkets ögon. (Tammi spelade inte en minut under VM-95)

Men innan Tammi släpptes loss sjunger Hannu Virta Sankarit i omklädningsrummet och stolt visar upp skivan som ”Kiekkoleijonat ’95″ spelade in INNAN ishockey-VM tillsammans med Sakari Kuosmanen och Pate Mustajärvi. (de numera legendariska scenerna inklusive statsminister Paavo Lipponens hälsningar till laget finns dokumenterade på YouTube här) Lejonen hade, i stil med de ”högmodiga” svenskarna, nog också en låt i beredskap men den var av helt annan karaktär.

Skärmklipp 2015-03-10 14.03.24

Hannu Virta visar upp skivan Sankarit som Lejonen hade spelat in innan VM.

Sankarit, är som gjord för allsång och den är en hyllning till oss – alla finländare, inte bara lejonen. ”Me ollaan sankareita kaikki […] ihan jokainen” (”Vi är alla hjältar… varenda en” sjöng också ett fullsatt senatstorg dagen efter finalen. Denna kollektiva upplevelse och allsången summerande och blev ett utlopp för många lama-tyngda finländares känslor. I sin bok om sports spectators skriver Allen Guttmann (1986) att de som verkligen har det tufft är de också de som behöver orsaker att fira. Jag tror inte att denna kollektiva glädje kan underskattas eller viftas bort som meningslöst eller irrationellt fyllebeteende i vår historieskrivning. (Guldfirandet år 2011 gick däremot helt annorlunda till.)

Lejonen rövade som sagt också med sig Den glider in från Globen. När VM-hjältarna hyllades på Sergels Torg i Stockholm på finalkvällen, söndagen den 7.5.1995 skedde det till tonerna av Den glider in. Sveriges och Tre Kronors låt, alltså. Sången användning och dess omåttliga popularitet är givetvis en pik mot Sverige, ett uttryck för ett komplicerat lillebrorsförhållande. Många kanske tycker att det är på gränsen till osmakligt att ”stjäla” någons sång på detta sätt och sedan i olika mera eller mindre offentliga sammanhang göra narr av den. Men man bör komma ihåg att det görs i en karnevalistisk glädjeyra vilket möjliggör att symboler, i Bakhtins anda, ställs på kant. Det är framförallt en glädjeyttring. Inte en aggression eller ett negativt sätt att få utlopp för starka känslor.

I samband med sportevenemang är det ju framförallt vinnarnas musik som spelas. Nationalsången blir därför ofta en segersymbol, det sista som spelas, en klingande symbol för vinnaren. ”Maamme laulua kohti” (”Mot Vårt Land”), har MTV3 basunerat ut i sina reklamer för matchernas tv-sändningar i år. Nationalsångernas symbolvärde är givetvis betydligt större än kampsångens, de ska ju sammanfatta en hel nation musikaliskt, inte bara ett landslag. Därför används nationalsången också mera sparsamt. Det är en förklaring var det upplevs det som mera osmakligt är att bua åt andra nationers nationalsånger, vilket har skett ett par gånger redan under årets VM i Prag och Bratislava (Dock inte av finska eller svenska fans). Skulle Lejonen ha kunnat rockat loss till Du gamla du fria på Sergelstorg? Knappast. Inte en chans. Men Den glider in var en lämplig lekfull symbol. En retfull symbol som dessutom också hade spelats varje Tre Kronor hade gjort mål, och inte minst mot Finland i VM-95 (även under finalen).

Idag, 20 år senare, ger bilderna från 1995 i kombination med Den glider in eller Sankarit säkert gåshud får många av de som var med. Så stark var den kollektiva upplevelsen. Jag minns exakt var jag var den dagen och var jag såg matchen. Jag minns den höga pulsen i slutet av matchen och samtalsämnet i Oxhamns skolas korridorer dagarna och veckorna som följde. Euforin i samhället lika påtaglig. Alla var glada. Några veckor senare under våren ’95 gick jag ut nian. Det var en fantastisk vår. En riktig pånyttfödelse.

Se Urheiluruutu (“Sportrutan”) från 7.5.1995 här.

Den mörka framtiden

Söndagen den 3.5.2015 firades den internationella pressfrihetsdagen. 
Med anledning av detta hade jag en kolumn i Österbottens tidning.

Den mörka framtiden

För knappt tre veckors sedan tog jag del av en panel om kulturjournalistik i samband med Finlands musikforskares årliga symposium. Panelen bjöd på intressanta insikter i kulturbevakningens nuläge men präglades, tyvärr, av ett storstadsperspektiv. Lokaltidningarnas (”landsorternas”) kulturbevakning togs egentligen bara upp i förbifarten nästan som något slags kuriosa. Ur forskningsperspektiv är det givetvis spännande att analysera historiska förändringar i kulturbevakningen. Hos mig låg däremot HSS Medias färska besked om uppsägningar överst på ytan. Kommer det överhuvudtaget att finnas någon oberoende (kultur)journalistik utanför storstädernas mediehus i framtiden?

”Bär ej på bekymmer för den dag du inte sett”, lyder en fras ur en fin sakral sång. Varför gör jag mig då bekymmer? Väl medveten om vad som åsyftas i frasen tillåter jag mig att problematisera den lite. Jo, journalistisk bevakning är också att dokumentera och granska samtiden och i förlängningen en del av historieskrivningen. Hur är det då med de dagar vi inte ser runtomkring oss, våra medmänniskors livsöden och handling? Eller om vi i tanken hoppar fram till den där dagen vi ännu inte sett. Väl där kan vi stöta på bekymmer som grundar sig i de dagar vi inte såg, alltså de dagar vi inte ser omkring oss nu. Vilka problem skymtar inte vid horisonten om ingen dokumenterar, analyserar och tillgängliggör det lokala, dagarna runt omkring oss här och nu? Vår historia kan lära oss så mycket. Även det som inte når över nyhetströskeln för nationella medier, som veteranfester, ungdomsföreningens senaste revy, byatalkon, lokaderbyn och artiklar om nejdens framtida stjärnor. Vem skriver om det när lokalblaskan har släckt lampan?

Tendensen verkar vara att folk ”tar paus” från prenumerationen när det skrivs något man inte vill läsa om eller det skrivs om något på fel sätt. Vilka konsekvenser får det inte om alla stoppar huvudet i sanden och istället öppnar Facebook, Instagram eller andra sociala medier i hopp om mera bejakande och bekräftande ”nyheter”. Och vilket källmaterial ska framtidens historieskrivare använda om inte lokalpress längre finns som samhällsdokumenterare? Visst, bland annat medieforskare och sociologer gottar sig över vårt nätbeteende, men som samhällsdokumentation tror jag att ryggdunkningar eller känsloutbrott på Facebook inte riktigt duger. Problemet med Fb, advertorials, bloggar och Youtubare är att det är svårt att få grepp om ifall man blir serverad en seriös text eller reklam.

Man brukar prata om ”den mörka medeltiden”, ett begrepp som lyftes fram när man under 1800-talet började utforska 1400- och 1500-talets nyväckta intresse för antiken. Då blev det naturligt att kalla tiden, transportsträckan fram till Renässansen, för mörk. Det var inte ett andligt mörker, mörkret syftade på brister i historieskrivningen. Det saknades källor och dokumentation. Jag hoppas att vi på ett lokalplan inte går mot ett sådant mörker. Ett mörker där bara det nationellt relevanta lyfts upp eller en framtid där bara de som lyckas uppbringa tillräckligt med ekonomiska krafter för att sprida propaganda lyckas göra sin röst hörd. Då kan det bli riktigt mörkt.