Tag Archives: Minsk

Den vitryska glansbilden

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning den 16.5.2014

Årets ishockey-VM Minsk har på förhand varit utsatt för kritik från fler olika håll. Som deltagare i ett forskningsprojekt kring ishockeykultur hade jag möjlighet att tillbringa fyra dagar på VM.

VM-starten fredagen den 9.5 var tajmad till ”Segerns dag” då Sovjets seger över fascisterna firas. En genialisk PR-kupp för hockeytokiga Lukashenko. Massor med ryssar hade kommit till ”Hjältarnas stad” för att fira förlängd helg. Efter att ha imponerats av fyrverkerier och karnevalsstämning hoppades jag att resten av helgen få se det riktiga Vitryssland. Men det riktiga Vitryssland visade sig aldrig.

Minsk med nästan 2 miljoner invånare gav en bild av att vara säkrare än många andra ställen i världen. Någon misär existerade inte. Den liksom arbetslösheten hade effektivt städats bort och gömts undan. Många platser var skrämmande folktomma och offentliga platser var så välpolerade att det ibland kändes som Truman Show. De många byggplatserna illustrerade ekonomisk kraft. De enorma sovjettida höghusen nära VM-området var nymålade och fina. Gropar i vägarna? Knappast.

Området kring Minsk-Arena var hårt bevakat trots att man aldrig egentligen såg vapen. Ingångarna till VM-området och själva ishallen dokumenterades väl med övervakningskameror, vilket stod i kontrast till de slarviga kroppsvisiteringar och väskkontroller som genomfördes. Den ambivalenta inställningen till säkerhetskontrollerna gjorde mig inte säkrare på vår säkerhet (se HBL 12.5). Kontrollerna var inte för publikens eller spelarnas säkerhets skull. Kamerorna fanns där för landets säkerhet. Arrangemanget skvallrade om en illusion som kan vackla, bryta samman och det som finns bakom fasaden visar sitt rätta ansikte. Osäkerheten om vad som egentligen finns bakom gjorde mig bekymrad trots att det inte fanns något synlig hotbild.

För en så enkel sak som tillgång till trådlöst internet i ishallen tvingades jag inför matchen mot Ryssland inte bara att visa upp min biljett men också att skriftligt uppge mitt namn. Bakom den mörkt tonade rutan som effektiv förhindrade mänsklig kontakt debatterade människor intensivt och mitt namn antecknades på en sittplatskarta över ishallen. Obehagligt. Vad skulle man med den informationen till? Vem vet, kanske jag iklädd blåvit Suomi-mössa och halsduk uppfattades som en fara för samhället. Det dåliga arrangemanget, eller kanske vi ska kallad det vid dess rätta namn, nämligen det ansiktslösa maktutövandet vid biljettluckorna var en av de få saker som orsakade irritation bland supportrarna. Samhörigheten bland supportrarna var utöver det alldeles fantastisk och förlusterna mot Lettland och Ryssland sved garanterat mer för TV-tittarna.

Man har försvarat VM i Vitryssland med att det kan väcka diskussioner kring exempelvis människorättsfrågor. För mig har Vitryssland visat upp en bild av att man inte behöver någon sådan diskussion. Det finns ju inga problem. Kvar blir en möjlighet för Lukashenko att visa sin makt och en möjlighet för utländska besökare att med VM-biljett som visum få en möjlighet att bekanta sig med glansbilden. Redan i speglingen av de välpolerade, ammoniakluktande golven vid Minsk International Airport borde man förstå att uppskatta den egna friheten.

Var finns det riktiga Vitryssland? Var är de frånvarande människor som bryter mot den hårt reglerade normen, illusionen. Hur ser samhället ut när turisterna åker hem? Som ishockeyturist blir man både en del av samt orsaken till illusionskonstruktionen. Jag vill inte bidra till att svaga, utsatta människor får det ännu sämre. Därför känns VM i Ryssland år 2016 redan nu som en mycket motbjudande tanke.

Advertisements

“Mot Lettland förlorade vi i decibel”

Tillsammans med ett gäng forskare som deltar i Kiekkokansa-projektet har jag haft möjlighet att uppleva ishockey-VM på plats i Minsk. Idag landade vi tryggt hemma i Helsingfors och när detta skrivs sitter jag på ett tuffande tåg upp mot Jakobstad. Att jag inte har bloggat på plats beror på de bedrövliga wifi-anslutningarna som såldes där, samt att jag helt enkelt har har fullt upp med att jobba och dokumentera. Nu, tryggt hemma i Finland, kan jag bjuda på några blogginlägg.

Finland har ju som bekant inte börjat så bra. Den första matchen mot Lettland trodde spelarna och alla finländare att nog skulle skulle bli en enkel match. Det som man inte hade förberett sig på var den enorma mängd lettländare som fanns på plats. De förde ett fruktansvärt liv på läktarna. Trumslagare gick runt arenan och understödde trupperna på läktaren. Om och hur spelarna påverkades av detta är spekulationer. Men att spelarna själv kommentera ljudmängden tyder på att de har varit dåligt förberedda. Helt enkelt. Ur det perspektivet var Lettlands seger mycket välförtjänt. Vi, kanske ett par hundra, finländare som satt på arenan blev fullständigt dominerade.

I bussen på väg till matchen mot Ryssland var det en som sa att “mot Lettland förlorade vi i decibel”. Helt korrekt analys.

Mot Ryssland var det exakt samma sak men det var mer väntat att det skulle vara massor med ryssar på plats. Segerns dag firades i Ryssland och Vitryssland den 9.5 och många hade kommit till Minsk, “Hjältarnas stad”, för att fira långhelg med parad och ishockey. Skillnaden från matchen mot Lettland var att den ryska publiken nu lyckade påverka domaren. När repriserna visades i hallen och man såg hur den ryska spelare grävde fram och tryckte in både puck och målvakt var det inget snack om saken att den svenska domaren skulle falla för trycket och godkänna 1-0. Efter det visst vi som satt på läktaren hur slutresultatet skulle bli och euforin hos ryssarna var total.

Den stora snackisen blev givetvis den brutala tacklingen mot Jormakka och att det inte ens dömdes någon utvisning. Den tystnad som rådde i hallen när spelaren låg livlös på isen var obehaglig. En lettisk trumslagare stödde för en stund de finska fansen när man bar ut Jormakka men när spelet kom igång igen bytte han tillbaka till det ryska lägret. Lika obehagligt var det att den ryske spelaren fick gå ostraffad (nå han fick ju sitt straff efteråt) och att den ryska dominansen, både på isen och i ljudlandskapet, fortsatte. “Rossija-Rossija” och “Tsaigu!” (Tsaibu?) skallade emedan alla finländares tankar var helt någon annanstans.  3-1 i numerärt underläge och godnatt. Sällan har jag upplevt sådan idrottslig orättvisa som just i den stunden. Den fullständiga dominansen i ljudlandskapet gjorde bara den finländska publikens upplevelse bara värre.

Att DJ:n drog “hemåt” men massor med Kalinka och bekanta ryska sånger som publiken kunde sjunga med i kompenserade inte på långa vägar att man spelade Hard Rock Hallelujah när Jormakka bars ut. Dominansen var total och den upplevdes med alla sinnen. Nu hemma i Finland kommer jag att se resten av matcherna via TV men “Latvija-Latvija” och “Rossija-Rossija” har för alltid etsat sig fast i min trumhinnor.

Imorgon tisdag väntar ödesmatch mot Tyskland. Den borde finnarna klara. Sen kommer igen två svåra matcher mot Schweiz och Vitryssland där det finska fansens ljudresurser inte på långt när kommer att räcka till. Schweizarna är nästan lika knasiga och högljudda som lettländarna.