Monthly Archives: March 2015

Fotbollsgrabbar och swingpjattar

Förra sommaren när jag gjorde lite efterforskningar för mitt ”fotbollsmarschprojekt” stötte jag på en sång som finns omnämnd som “Vi är fotbollsgrabbar…” i Roy Frilunds JBK-historik (2004) Från skyttegraven till fotbollsplanen Jakobstads Bollklubb 1944-2004. JBK-sången rönte då inte något större intresse eftersom jag var på jakt efter annat och någon melodi fanns inte heller omnämnd i historiken. Jag drog slutsatsen att sången antagligen skrivits för något jubileum och kanske aldrig fått någon egentlig melodi. Jag frågade några JBK:are om sångens historia men utan resultat.

JBK_Logo_internet

Antagligen pratade jag med för unga JBK:are för i samband med att jag intervjuade en av JBK:s tidigare ordförande förra veckan blev jag informerad att sången visst har en melodi och att den faktiskt sjöngs så sent som på i december 2014 på JBK:s 70-årsjubileum. Melodin lär ska vara en känd melodi från 1950-talet och den går ungefär så här

(melodin inknackad “midi-style”). Hör av dig om melodin låter bekant!

I JBK gillar man tydligen att sjunga och i historiken (s. 16) skriver man att ”Det finns knappast något lag som sjungit så mycket som JBK. Vi sjöng alltid på våra resor, minns Ström som själv köpte en gitarr och spelade när laget åkte med lastbil”. Vilken av de många Ström:are som har spelat i JBK det var som köpte gitarren framgår inte i historiken.

En av sångerna man sjöng var antagligen Vi äro fotbollsgrabbar… Texten till sången är skriven av Albin Harell (född 1912). Samme Harell har också bl.a. skrivit texten till Håkan Strengs sång Kajsa-Lenas frassin. JBK:s sång torde vara skriven i början av 1950-talet och enligt historiken från 2004 lyder texten så här:

”Vi äro fotbollsgrabbar alla, som har ett glatt och käckt humör.
Fast vi ur serien kan falla, vi sjunger ändå gladeligen uti kör.
Här vilar inga sura miner, fast någon gång vi kammar noll.
Än kommer dag då solen skiner, i JBK vi spelar boll.

När ifrån planen bort vi tåga, vårt glada lynne än vi har
mot nya duster än vi våga, ty fotbollsgnistan sitter än i laget kvar.
Vi äro nog kamrater äro alla, vi trivs ej med gnat och gnäll.
Blott muntra sånger ska vi tralla, i JBK vi spelar boll.

Små söta flickor uti staden, de går och hoppas på en ring
av gentlemän på promenaden, men ej av långhårs pjattar uti jazz och swing.
Nej det skall vara käcka grabbar, som har humöret i behåll.
Av idrottsmän som ej gör tabbar, i JBK vi spelar boll.

Snart våra dobbskor ifrån hyllan får börja på en ny säsong
ty ny i vår glatt i nyllan fram emot mästerskapet tager nya språng.
Och sen omsider vi nog hinner i mästerskapet ha vår roll
att vi är laget nog som vinner, i JBK vi spelar boll.

Det finns två intressanta saker i texten. För det första är att den är rätt ödmjuk i tonen. Man är realistisk med att i bland kammar man noll, ja man kan till och med falla ur serien. Idag skulle det nog inte komma på fråga att skriva en kampsång där man antyder att man också kanske kan förlora matcher. I den här sången poängterar man samvaron och att man är glada grabbar som spelar fotboll i JBK. Även i texten till KPV:s humppa från 1969 antyds det att man måste tåla en förlust ibland.

Det som är det intressantaste med JBK-texten är referensen i den tredje versen till långhåriga så kallade swingpjattar. Detta ringar också in texten som en intressant beskrivning av samtiden på 1940- och 1950-talet. Fotbollspelarna var käcka gentlemän i motsats till långhåriga pjattar som enligt textförfattaren inte var något brudgumsmaterial.

Enligt en artikel av Martin Kristensons var swingpjattar framförallt unga män som klädde sig i överstora kläder och dansade till jazz och swing:

”Swingpjattarna började dyka upp i Sverige, speciellt i Stockholm, runt åren 1941-42. Man kände igen dem på de smala byxorna, de långa kavajerna som kunde gå ända ner till knäna, det för tiden chockerande långa nackhåret och hattarna ”som regnskyddet på Stureplan”. Vita strumpor, svarta skor och långa, långa slipsar, gärna med Hawaiimönster, fullbordade bilden.
Förebilderna fanns i USA, och nådde Sverige via England. Cab Calloway, den elegantaste av alla amerikanska orkesterledare, imponerade på de svenska ungdomarna med sin häftiga scenutlevelse och extravaganta klädstil.”

Kläderna har också kallat zoot suits och i Amerika, där det mesta ransonerandes under krigstiden, även tyg, upplevdes klädstilen provocerande på många sätt. Clark Gable har av vissa sett som en förebild för stilen. I Sverige var man bekymrad över ungdomens förvildning när man försökte hitta ett namn på moderörelsen. Kristenson skriver att ett

”genomgående tema i de många förslagen är swingpjattens brist på manlighet. Det var nog många som frågade sig hur Sverige skulle kunna försvaras i händelse av krig med en sådan ungdom. De beskrevs inte som ”Sveriges hopp”, utan som ”Sveriges hoppsan”, när rörelsen skulle namnges.

I JBK:s sång ställs den fotbollsspelande gentlemannen mot denna omanliga swingpjatt, så som han beskrivs i Sverige vid denna tid. Jakobstad är givetvis inte Stockholm men influenserna kom oftast västerifrån och månne inte även pjattar har skymtats i 50-talets Jakobstad, annars skulle de knappast ha nämnts i texten. Vid den här tiden stod också idrotten för det sunda idealet och styrkan fanns i kollektivet samt i idealismen som låg bakom idrotten. Detta kontrasterade mot de ungdomar (och musiker) som bara ville förnöja sig och uppfylla sina egna behov. Hur kraftig ska inte reaktionen mot swingpjattar i Finland ha varit under denna tid? Finland hade ju, i motsats till Sverige, varit i krig. Och JBK som förening föddes ju praktiskt taget vid fronten, vilket även framgår av JBK:s historik.

Kontrasten mellan sport och musik blev kanske ännu skarpare när rocken slog igenom. David Rowe (1995), som studerat rock och sport som två former av populärkultur, anser att både rock och sport under 1950- och 1960-talet, var de två tydligaste exemplen på ungdomskultur fixerad vid en ungdomlig kroppsbild trots att det var tydligt att sport och rock som institutioner var på väg åt olika håll. Sporten fick symbolisera det rena och hälsosamma kroppsidealet.

I Kai Pahlmans och hans Futistrios låt Jos sais kerran reissullansa från 1966 får man en liten bild av de hurtiga HJK:arna som “spelade för flickornas skull” (”sinun takiasi nätti tyttö olen lähtenyt reissulle”) och som bland annat gärna skulle ha haft nån att krama i bussen på vägen hem från matchen. Idag skulle ett motsvarande PR-jippo nog anklagas för sexism. I JBK verkar man iallafall ha sjungit i bussen.

Advertisements

Alltid måste jag skämmas

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 8.3.2015

Alltid måste jag skämmas

Pertti Kurikan Nimipäivät (PKN) – få fenomen har det skrivit så många spaltmetrar om den senaste veckan. Sången och begreppet ”Aina mun pitää” (”Alltid måste jag”) har redan börjat leva sitt eget liv och har således kanske också gjutit lite olja på vågor. Genast det blev klart att PKN kommer att representera Finland i årets upplaga av Eurovision Song Contest (ESC) flödade kommentarer fritt på nätet angående de fyra funktionshindrade musikernas låt och framförande vad som är rätt, fel, bra, dåligt eller rättvist. Att skicka fyra fullvuxna män, punkare med funktionshinder som river av en punklåt av den högre skolan, fick tidigare års toleranta ding-dongare med skäggprydda profilbilder att häva ur sig kommentarer som fick motdebattörer att kräva en skämskudde av modell större. Vad som följde var åsiktsfrihet i sin allra råaste o(själv)censurerade men också intoleranta form.

Lordi fick 2006 många anti- och proteströster och tolkades som ett långfinger mot etablissemanget. Även om punk i grunden handlar om att skrika ut samhällets felaktigheter och orättvisor är PKN:s påhejare inte resultatet av att man är emot de andra, även om PKN potentiellt vill skapa en förändring. Den skam och moralpanik som utbröt när Lordi kvalade in var annorlunda. En röst på PKN vill jag påstå var en röst för något, inte emot. Och, jo, ESC har sedan länge slutat att bara vara en musiktävling.

Ofta påpekas det här i Svenskösterbotten att man ska dra skämskudden över sig, alternativ emigrera till Sverige fram tills årets ESC-spektakel är över. Men betänk att Sverige, ofta kallat världens mest jämlika land, redan 2007 sände den kritikerhyllade tv-serien ”I en annan del av Köping” som skildrar livet på ett gruppboende. Men vad gäller musik tar Sverige tävlingen och arvet från ABBA på största allvar. År efter år skickar man den glassigaste, glittrigaste och mest slipade och konkurrenskraftiga ytan till ESC. Finland vågar i år att göra det obekväma valet (innan Sverige), att rösta fram ett gäng funktionshindrade oslipade diamanter att representera oss med sin egen musik, på sitt eget vis och med ett budskap som det inte går att värja sig mot. PKN handlar heller inte om att utnyttja uppmärksamheten genom att skamlöst placera tillrättalagda minoriteter på scen. Genom åren har det minsann jojkats, joddlats, riverdansats, spelats fela på mer eller mindre klyshigt sätt när representativa symboler har använts för att framhäva kulturell särprägel. Nu gör PKN det på riktigt. På sitt eget sätt. Syftet är att få lyssnaren att tänka efter innan man plockar fram skämskudden.

Tävlingsaspekten har försvarats genom att påstå att PKN så att säga skulle förhindra ”riktiga musiker” (musikhistorien är förresten full av människor med sociala funktionshinder) från att få en rättvis chans att slå igenom. Vilken musiker vill inte förändra världen med sin musik? Men att ”slå igenom” innebär primärt ofta att man först och främst förändrar sin egen värld samt förutsättningarna för ens musik till det bättre. PKN, som är en röst för de som inte har en röst, har faktiskt en möjlighet att inte bara förändra sin egen situation men förhoppningsvis också att skapa förändring i någon annans värld.


 

Om du ännu inte har sett dokumentären om Pertti Kurikan Nimipäivät Kovasikajuttu / The Punk Syndrome (2012), gör det:

Projekt fotbollsmarscher part 2

Sedan jag kom ut ur “artikelskrivningsmode” i slutet av januari har jag haft full rulle med att ta itu med saker som blivit lagda åt sidan under tiden. Det innebar först och främst att skriva mängder av stipendieansökningar. Efter sista september 2015 är min forskningsfinansiering ännu olöst. Konkurrensen om finansiering är stenhård i Finland.

Jag har också tagit i itu med några intervjuer som blev ogjorda i somras för mitt “Projekt fotbollsmarscher“. För två veckor sedan intervjuade jag tre riktiga föreningsmänniskor från VIFK, GBK respektive FF Jaro. Tre av den där typens talko– och föreningsmänniskor som det är så svårt att hitta idag. Föga överraskande var bara en av de här grabbarna under 70 år.

I samband med en intervju angående historien bakom Vasa IFK:s användning av den tyska marschen Alte Kameraden som ingångsmusik, framkom det att samhällsvetaren Claus Stolpe för några år sedan skrivit en liten artikel om marschen.

Stolpe skriver för VIFK-magazine 4/2010 att:

“Ett standardinslag på VIFK:s hemmamatcher är att Hasse Karlsson, Olle Sand, Peik Strömsholm och vilka som nu råkar hålla till i speakerbåset lägger på en inspelning av den tyska marschen ”Alte Kameraden” då lagen går in på planen. Hur många år den här traditionen har på nacken vet jag faktiskt inte. Men så länge jag kommer ihåg har den spelats i samband med hemmamatcherna. Tids nog lärde jag mig att det alltså var fråga om ”Alte Kameraden” (”Gamla kamrater”, ”Vanhat toverit”). Det där med ”Kameraden” syftar förstås på ”Kamrater” i meningen IFK:are (”Idrottsföreningen Kamraterna”).”

Alte Kameraden, som jag även tidigare har behandlat tidigare här på bloggen, är skriven redan år 1889 vilket betyder att den har överlevt två världskrig. Men marschen, trots att den ursprungligen är tysk, har också lyckats med konststycket att gå “obefläckad” genom krigen. Stolpe konstaterar att:

Intressant nog har marschen lyckats förbli politiskt obelastad, utan att associeras med nazismens illgärningar eller annat destruktivt. ”Alte Kameraden” och några få andra marscher brukar kallas ”Weltmärsche” (världsmarscher).

Den “obelastade” marschen var uppenbarligen populär och uppskattad både innan, efter och under kriget, vilket är orsaken till att den ännu idag hörs på VIFK:s matcher. VIFK:are som tjänstgjorde i det finlandssvenska regementet IR 61 under fortsättningskriget hörde uppenbarligen marschen ute vid fronten, fattade tycke för den och tyckte att den var lämplig att spela när man återupptog fotbollen efter krigen. (Man spelade nog fotboll under kriget också. Orsaken till att VIFK var så bra efter kriget vara att många Vasa IFK:are spelade tillsammans i olika serier vid fronten. Se VIFK:s 85-årshistorik Jubileumsboken 1985, s. 93-98). I Sverige är marschen mera känd som Den gamla vaktparaden efter att Povel Ramel “populariserade” den ytterligare år 1951. Av flera orsaker tror jag inte att det skulle komma på fråga att spela marschen på matcher i Sverige. Det är bara en fingertoppskänsla jag har.

Men på Vasa IFK:s matcher på Sandvikens fotbollsplan i Vasa torde Alte Kameraden-marschen, som även framfördes live i samband med en match sommaren 2014, ha spelats från skiva i samband med spelarnas entré ända sedan krigsslutet. Det om något är en tradition att värna om.

 

Här framförs Alte Kameraden “live” av Malax Hornseptett i samband med VIFK:s match mot Närpes Kraft 29.6.2014

Septetten och Vasabygdens körer framförde också bl.a. You’ll never walk alone.