Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 8.3.2015

Alltid måste jag skämmas

Pertti Kurikan Nimipäivät (PKN) – få fenomen har det skrivit så många spaltmetrar om den senaste veckan. Sången och begreppet ”Aina mun pitää” (”Alltid måste jag”) har redan börjat leva sitt eget liv och har således kanske också gjutit lite olja på vågor. Genast det blev klart att PKN kommer att representera Finland i årets upplaga av Eurovision Song Contest (ESC) flödade kommentarer fritt på nätet angående de fyra funktionshindrade musikernas låt och framförande vad som är rätt, fel, bra, dåligt eller rättvist. Att skicka fyra fullvuxna män, punkare med funktionshinder som river av en punklåt av den högre skolan, fick tidigare års toleranta ding-dongare med skäggprydda profilbilder att häva ur sig kommentarer som fick motdebattörer att kräva en skämskudde av modell större. Vad som följde var åsiktsfrihet i sin allra råaste o(själv)censurerade men också intoleranta form.

Lordi fick 2006 många anti- och proteströster och tolkades som ett långfinger mot etablissemanget. Även om punk i grunden handlar om att skrika ut samhällets felaktigheter och orättvisor är PKN:s påhejare inte resultatet av att man är emot de andra, även om PKN potentiellt vill skapa en förändring. Den skam och moralpanik som utbröt när Lordi kvalade in var annorlunda. En röst på PKN vill jag påstå var en röst för något, inte emot. Och, jo, ESC har sedan länge slutat att bara vara en musiktävling.

Ofta påpekas det här i Svenskösterbotten att man ska dra skämskudden över sig, alternativ emigrera till Sverige fram tills årets ESC-spektakel är över. Men betänk att Sverige, ofta kallat världens mest jämlika land, redan 2007 sände den kritikerhyllade tv-serien ”I en annan del av Köping” som skildrar livet på ett gruppboende. Men vad gäller musik tar Sverige tävlingen och arvet från ABBA på största allvar. År efter år skickar man den glassigaste, glittrigaste och mest slipade och konkurrenskraftiga ytan till ESC. Finland vågar i år att göra det obekväma valet (innan Sverige), att rösta fram ett gäng funktionshindrade oslipade diamanter att representera oss med sin egen musik, på sitt eget vis och med ett budskap som det inte går att värja sig mot. PKN handlar heller inte om att utnyttja uppmärksamheten genom att skamlöst placera tillrättalagda minoriteter på scen. Genom åren har det minsann jojkats, joddlats, riverdansats, spelats fela på mer eller mindre klyshigt sätt när representativa symboler har använts för att framhäva kulturell särprägel. Nu gör PKN det på riktigt. På sitt eget sätt. Syftet är att få lyssnaren att tänka efter innan man plockar fram skämskudden.

Tävlingsaspekten har försvarats genom att påstå att PKN så att säga skulle förhindra ”riktiga musiker” (musikhistorien är förresten full av människor med sociala funktionshinder) från att få en rättvis chans att slå igenom. Vilken musiker vill inte förändra världen med sin musik? Men att ”slå igenom” innebär primärt ofta att man först och främst förändrar sin egen värld samt förutsättningarna för ens musik till det bättre. PKN, som är en röst för de som inte har en röst, har faktiskt en möjlighet att inte bara förändra sin egen situation men förhoppningsvis också att skapa förändring i någon annans värld.

Om du ännu inte har sett dokumentären om Pertti Kurikan Nimipäivät Kovasikajuttu / The Punk Syndrome (2012), gör det: