Tag Archives: musik

Rör inte mina cd-skivor

(Oredigerad) kolumn publicerad i Österbottens Tidning 4.2.2018. 

Rör inte mina cd-skivor

I mitt Facebookflöde var det för en tid sedan någon som undrade hur många cd-skivor vännerna köpt det senaste året. Svaren varierade från ”har inte köpt en skiva på många år” till någon entusiast som påstod sig köpa ”ett tiotal årligen”. Frågan har sitt ursprung i att den totala försäljningen av cd-skivor mer eller mindre varit i fritt fall sedan år 2000. Då såldes det ca 9 miljoner skivor i Finland. Ifjol såldes det ca en miljon. Idag är det strömmad musik via internet som dominerar och den typen av musiklyssnande förutsätter inte ett ägande av en fysisk produkt, en konkret skiva. Man äger inte, man får tillgång till musiken. Det är en radikal skillnad egentligen.

Jag har det stora lyckan att få många recensionsexemplar årligen. Detta är den största orsaken till att min cd-samling fortfarande växer. Utöver dessa växer samlingen med lokala artisters skivor och en del favoritartister vars skivor jag plikttroget köper.  Det mesta av min vardagliga musiklyssning sker däremot via strömningstjänster.

Ibland föreslår folk att jag borde göra mig av med mina skivor. De tar ju bara plats och samlar damm. Men nej, varför skulle jag göra det? Den största delen av de skivor jag har införskaffat har en egen historia. De är köpta vid en viss tid och plats. En del av mina vänner fnissar åt att jag t.o.m. har skrivit köpedatumet i en del av skivorna, men det bjuder jag gladeligen på. Att jag gjort det hjälper mig att idag knyta dem till olika livsskeden.

För mig står det klart att inte bara musik men också och mina cd-skivor är en del av min identitet; de bidrar till den jag är, blir men också har blivit. För några veckor sedan fuldansade jag och yngsta dottern till Crash Test Dummies megasuccéskiva God shuffled his feet (1993). Den skivan kan förvaras längre ner på skivhyllan än Green Days neongröna Dookie (1994) som alla mina fyra barn i tur och ordning har hittat och tuggat på.

Båda dessa skivor införskaffades 1994. Den senare av dem 27.12 1994, antagligen med julklappspengar. Om man kunde lyssna sönder en cd-skiva så hade jag antagligen gjort det. Samma gäller skivan med gitarristerna Andrés Segovias och John Williams legendariska inspelningar av Bachs cellosviter som jag fyndande för 19,90 mark på Anttila i studieorten Vasa ganska precis ett år senare.

För ett antal år sedan fick jag ärva en mängd lp-skivor men eftersom de inte är ”mina” har jag inte samma emotionella koppling till dem. Under fildelningens storhetstid samlade många på sig enorma mängder mp3-filer men den känslomässiga kopplingen till dem konstruerades inte på ett likartat sätt som till den musik man köpte. Ofta saknades skivomslag och information även om man bemödade sig att bränna en fysisk skiva. Dagens lagliga digitala musiktjänster har tyvärr försummat behovet att kreditera artister och upphovsmän på ett tydligt och värdigt sätt, men det är en annan historia.

Intressant nog har lp-skivan fått en liten renässans hos framför allt den generation som inte har en stark koppling till varken cd:n eller c-kassetten. Det kan vara en antydan om behovet av att också uppleva musik som något fysiskt och konkret. Även det ökade utbudet av festivaler och turnerande artister skvallrar om en önskan om att ge musikupplevelsen en dimension utöver de digitala strömmarna.

Strömningstjänster som t.ex. Spotify förutspås att fortsätta växa. Det är därför självklart att nutidens mobila musikkonsumtion där när, var och hur man införskaffade musiken inte spelar lika stor roll kommer att influera dagens unga musiklyssnares framtida relation till (sin) musik.

För mig lever den fysiska skivan ännu i symbios med den klingande musiken och att göra mig av med de mest kära skivorna vore som att göra sig av med långvariga vänner men också en karta över olika livsskeden och minnen.

Advertisements

Är det någon som lyssnar?

Kolumn i Österbottens Tidning 26.4.2014

Är det någon som lyssnar?

En sak jag har funderat mycket på den senaste tiden är ”lyssnaren”, dvs. hur vi lyssnar i olika situationer. Orsaken till att jag om och om igen verkar återkomma till detta bottnar i min egen nyfikenhet för hur vi som lyssnare påverkas av situationen i vilket lyssnandet tar plats.

För en tid sedan intervjuade jag en före detta professionell idrottsman, nuvarande marknadsföringschef för ett lag i Helsingfors. Lagets publik består, enligt undersökningar, rätt långt att SFP:are, Samlingspartister samt unga svenska och finskspråkiga. På deras matcher framhävs ofta en amerikansk låt med stark sydstats- och arbetarklassbakgrund. Hur sitter detta ihop med målgruppen och kontexten undrade jag. – ”Du ska inte lyssna SÅ noggrant”, var svaret jag fick. Sen skattade vi båda lite grann åt problematiken. Visst hade han väl rätt, jag borde borthöra vissa element och acceptera den berättelse som kommuniceras till mig. Speciellt tydligt blir detta i filmer där vi serveras både en visuell och auditiv illusion. Men ibland överensstämmer inte det som avsetts med lyssnarens berättelse.

Musikforskaren Ola Stockfelt anser att vi inte hör ljud. Ljud är svängningar och frekvenser men det är inte dessa vi hör. Vi hör betydelser och berättelser vilka varierar beroende på vår relation till det vi lyssnar på. Därför borthör vi ofta irrelevanta ljud men hör sånt som bryter mot det vardagliga. Den blomstertids vara eller icke vara i skolan har varit mycket på tapeten, igen. Vår egen position påverkar vad vi hör in i ljuden, musiken. Sjungandet av Den blomstertid berättar en historia för den som vill/kan höra den. När många människor delar berättelsen skapas och formas det som vi kallar traditioner. I Storbritannien sjunger man Bliv kvar hos mig (Abide with me) innan FA-cupfinalen i fotboll, något man har gjort sen 1927. Vilken kraft finns det inte i dessa kollektiva berättelser.

Med inspelad musik är det lite mera problematiskt eftersom vi som lyssnare måste acceptera att nu lyssnar vi på en inspelning som är lösryckt från den kontext i vilken den har producerats. Samtidigt förutsätts det att vi allt som oftast inte ska lyssna så noggrant. Om ett avsett ljud når avsedd lyssnare och den berättelse som den som skapar ljuden avser liknar den berättelse som lyssnare skapar, har kommunikationen fungerat, skriver Stockfelt. Så hur noggrant ska man lyssna när skoleleven gör dansnummer till tonerna av Blow My Whistle eller Timber. Visst kalla mig moralfarbror men tolkningsmöjligheterna finns där och kontexten problematiserar onekligen vad som kommuniceras.

När lyssnar vi? Hur lyssnar vi? Och varför lyssnar vi annorlunda på olika platser (jmf. Torsdagsjazzen med Schaumansalen)? Våra berättelse som lyssnare skiljer ofta från varandra och det är just därför lyssnandet är så intressant.

Kunskapsfabriken

Vetenskapens primära funktion är ju att skapa ny kunskap. Så här ser min fabrik ut. I helgen erbjöd min dotter sig att komma och städa åt mig på skolans dagsverksdag.

(Den där slangen bakom datorn förser givetvis samhället med färsk kunskap dagligen.)

Kick Off!

“Det är svårare att hitta en sportintresserad musiker än en musikintresserad sportare…”

Ungefär så inledde jag min magistersuppsats om Ishockeymusik (Åbo Akademi, 2008). Efter min magistersexamen från musikvetenskapen vid ÅA har jag inte kunna släppa dessa mina två favoritämnen musik och sport. När chansen att fortsätta studera uppenbarade sig så tog jag den och sedan hösten 2012 jobbar jag på en doktorsavhandling om musik & sport.

KuPS - Jaro 16.06.2013

KuPS – Jaro 16.06.2013. (Nej, det är inte jag med vikingahjälm)

Så efter att nu har varit doktorand i snart ett år har jag äntligen får tummen ur och skaffat en blogg. Här på bloggen kommer jag att skriva ner tankar, idéer och intressanta saker som jag behandlar och stöter på i min forskningsprocess. Kanske utvecklas bloggtexterna till användbar och vett text för de artiklar som ska ingå i min avhandling. Jag ber på förhand om ursäkt för att texterna kanske ibland kan bli lite akademiska.

De sporter som jag främst fokuserar på i min avhandling är lagsporter som fotboll, ishockey och boboll men också volleyboll, innebandy och korgboll. Jag gör fältarbete (“går på matcher”) regelbundet på bl.a. FF Jaros, Vimpelin Vetos, HC TPS och Kokkolan Tiikerits matcher. Du har kanske sett mig på någon match och tyckt att jag har betett mig underligt med min inspelningsmackapär. Det är inte bara en gång som jag har blivt eyeball:ad av säkerhetsvakter.

Saarikenttä i Vimpeli

Saarikenttä i Vimpeli

Mitt ämne tangerar många olika intressanta forskningsområden bl.a. ljudlandskapsforskning, bakgrundsmusik, filmmusik… Allt det som kan rymmas under det den engelska benämningen Ubiquitous Music, dvs. musiken i vår vardag – den musik som du oftast inte själv har valt att lyssna på. Jag är alltså intresserad av hur man använder inspelad musik på sportevenemang. Hejarklackar och den totala ljudmiljön är också kul och intressant men det är den inspelade musikens relation till sporten och tvärtom som fascinerar mig. Olika sporter har sin egen ljudkultur men lag skapar också under årens lopp sina egna traditioner. Vissa saker förändras, ibland influerat av andra sporter, medan andra saker i ljudlandskapet “har alltid varit så här och ska alltid vara så här”.

Så öppna öronen och lyssna på musiken i din vardag du kommer att bli förvånad att största delen av musken är sådan du själv inte har valt.

Om du har tips du vill dela med dig av eller veta mera om min forskning kan du antingen fortsätta läsa min blogg, kolla in sidan om min forskning eller kontakta mig via feedback-sidan.

Så stick around!

Kaj