Tag Archives: NHL

Några tankar om Lightnings önskan att hålla arenan blå

Ishockeysäsongen har gått mot sitt slut världen över. Enda stället det i princip spelas ishockey på ännu är i Nordamerika och framförallt i Tampa och Chicago där Tampa Bay Lightning och Chicago Blackhawks turvis kämpar på hemma- och bortaplan om den hårt eftertraktade Stanley Cup-pokalen enligt modellen bästa av sju matcher.

Ett mycket intressant fenomen, som har fått en del utrymme i media “over there”, är hur man i Tampa genom olika restriktioner har försökt hålla hemmaarenan Amalie Arena “helt blå” under slutspelet. Detta gör man genom att bland annat blockera biljettköp som görs med kreditkort utanför Florida. Bor man i Florida räknar man helt kallt med att man inte hejar på Chicago. Givetvis har det gjorts många försök att kringgå detta, bland annat genom att sälja biljetter vidare på nätet. De som lyckats ta sig in trots biljettrestriktioner har man irriterat genom att förbjuda Blackhawks-klädsel på vissa läktarsektioner.

En jämförelse med fotboll är förstås inte helt rättvis att göra, även om avstånden mellan lagen i NHL i vissa fall är lika stora som i exempelvis Champions League, men i brist på annat jämförelsematerial gör jag det ändå. En NHL-arena inrymmer ca 20000 personer. I internationell fotboll är en stadion betydligt större och man förväntas upplåta sektioner åt bortasupportrar. Detta förfarande gäller för övrigt även i finsk fotboll och det finns ett helt regelverk kring hur man garanterar säkerheten för alla inblandade parter. Att sen bortalaget inte har riktigt samma “service” och fördelaktiga placering som hemmalaget är en annan femma. Hannu Tihinen hade några intressanta exempel på detta i en artikel i Jalkapallolehti nyligen.

En av många skillnader mellan den nordamerikanska supporterkulturen och den europeiska är hur den nordamerikanska stämningen inte är uppbyggd kring de spänning som finns mellan  hemmalagets supportergrupp(er) och de tillresta fansen. Vissa NHL-lag  är uppenbarligen “allergic to raucous, chaotic, entertaining atmospheres at their home games“, skriver man på Yahoo Sports. Detta tycks gälla även i mindre skala, alltså på individnivå i olika sektioner, inte bara mellan olika supportergrupper som i europeisk klubbfotboll.

Men sport är inte bara ett visuellt spektakel. Det är också en auditiv upplevelse. I Europa förknippas stämningen med de sångare som fansen sjunger. Det är framförallt med ljud man meddelar sin närvaro. Här är vi, vi stöder lag X, vi hörs och vi ska genom de ljud vi producerar inte bara lyfta vår spelare till seger men också påtvinga våra symboler (i dess klingande form) på motståndarlaget och dess supportrar. Det är uppenbarligen det här man inte vill utsätta Tampa Bay Lightnings säsongskortsinnehavare för. De har betalat dyra pengar för sina biljetter och ska ostört få heja på sitt lag i en självbekräftande arenamiljö.

Här uppe “i norr” tar vi det för givet att det (både i ishockey och fotboll) ska finnas en tillrest hejarklack. Om det inte finns det är det inte bra fotbolls- respektive ishockeykultur och stämningen inte optimal (landslagsmatcher är en annan femma). Så är det inte i nordamerikansk ishockey där redan avståndet till bortamatcher samt den begränsade tillgången på biljetter gör det omöjligt att få tillstånd en hejarklacksmentalitet (se t.ex. Ahlsved 2013, 145). Någon hejarklackskultur enligt europeiska mått finns inte.

Det som man nu gör i Tampa är framförallt att begränsa att främmande supportrar syns. Eftersom det är svårt att koordinera sig och få till stånd en supportergrupp med en gemensam musikalisk repertoar är det från förut näst intill omöjligt att göra sig hörd. Undantaget är förstås spridda rop i exceptionellt tysta stunder, exempelvis när bortalaget gör mål. Att man vill ha arenan “helt blå” är förstås främst en visuell illusion man vill skapa för de egna leden, denna illusion ska sen förmedlas via tv-kameror världen över. Kameran och den bild den förmedlar är förstås selektiv. Allra helst visar man upp de fans som beter sig som den ideala supportern ska göra (se t.ex. Kolamo 2014 “Tunnekuvista tarinoita” i Tekniikan Waiheita 4/2014). Detta gäller förstås främst klädsel men också ansiktsmålningar men också ett entusiastiskt beteende på plats. När bortalaget gör mål brukar man i något skede filma de få tillresta fans som finns, eftersom de är lätta att hitta i publikhavet då de beter sig och ser annorlunda ut i förhållande till majoriteten av NHL-publiken.

I Tampa men också några andra NHL-arenor föredrar man en hemmaarena helt putsad från icke-obligatoriska element som kan förknippas med det tillresta laget. Hur sportsligt detta sen är kan man ju fråga sig men ärligt talat orsakar det på sin höjd irritation bland fans. Det har knappast över huvud taget ett göra med att lite supportrar skulle kunna höja motståndarnas moral och prestationsnivå; det handlar antagligen främst om att skapa en visuell illusion om sammanhållning, och supporterkultur (hur styrd den än må vara på det lokala planet) och som man vill förmedla till resten av världen. Den här tankevärlden kan förstås tillämpas på många andra typer av evenemang, kanske främst politiska sådana.

Hur korrekt representation av det faktiska ishockeyintresset i Tampa och Florida i stort kan ju också problematiseras. Men, för att göra en sista jämförelse med fotboll, kan man ju också fråga sig hur spontan en tifo som täcker en hel arena egentligen är, samt vad organisationen med den handlingen vill förmedla.

Advertisements

NHL15

För några veckor sedan släpptes EA Sports NHL15-spel. Själv har jag inte hunnit införskaffa spelet ännu. Säkert gör jag det förr eller senare, jag kan bra vänta tills det blir lite billigare. Jag är ingen stor ”gamer” själv men har varenda version sedan 2011 och ett par från förra årtiondet. Visst, spelen utvecklas men det mest intressanta för mig är givetvis spelens soundtrack. De har minsann utvecklats under spelets historia. I versionen från 1996 fanns en riktig så kallad “Sport Anthem” med, nämnligen 2 Unlimiteds låt Get Ready For This. Låten blev inte bara ett av de första exemplen på hur man använder ”riktig” musik i dataspel, det blev också ett riktigt startskott för marknadsföring av musik via sport tv-spel.

Jo, den som var med på 90-talet minns kanske att 2 Unlimiteds låt släpptes redan 1992 och fanns med på Jock Jams-skivan från 1995. Den spelade redan flitigt på läktare runtom i världen men genom spelet befästes den som en av de allra första och största låtarna som associeras med sport, utan att låten för den delen skulle ha ett uns av sporttematik.

Med åren har den musik som har figurerat i sport tv-spel sökt sig in i arenorna. När fjolårets soundtrack blev officiellt skrev man på EA:s webbsida att musiken representerar sådan musik som fansen gillar att höra i sin hemma arena. Enligt min kanske lite prematura analys skapas det ett flöde mellan den musik som spelas i arenorna och den som finns i spelen. Båda influerar varandra. Spelen marknadsförs garanterat i arenorna (och på domarnas kläder i Liiga) men några krav på att dj:na ska spela låtarna lär inte ska finnas. Inte ens i NHL.

Årets NHL-trailer innehöll den drömlika låten Sea Voices av Porter Robinson. De fluffiga syntarna går som hand i handske med slow-motion videon. Notera hur videon har synkroniserats till tempot i låten. Det är alltså inte någon random låt som har klistrats på en video i efterhand utan är en genomtänkt helhetsproduktion. Att det sedan är fantastisk reklam för en, åtminstone för mig, okänd artist är sedan en annan sak.

Jag sammanställde en Spotify-lista av de låtar som finns i “årets” spel, NHL15. (Någon hade tacknämligt nog laddat upp musikens credits på YouTube.) Riktigt alla låtar fanns inte på Spotify. Kanske de ännut inte är utgivna. Av de som fanns med i fjolårets spel är det bara Wolfmother och evergreenen Kernkraft 400 av Zombie Nation som fick förnyat förtroende. Det är marknadskrafterna som styr sountracket men Kernkraft är, precis som Get Ready for This, en riktig sport anthem. Nationalsångerna i spelet är förresten inspelade av Slovakiens Radios Symfoniorkester, uppenbarligen licensierade från Naxos.

Min favortilåt genom år en är definitivt Franz Ferdinands Take Me Out. En låt som spelas ofta på bl.a. på HC TPS-matcher. Vad hade NHL05 varit utan den låten? Var hade bandet varit utan spelet?

Soundtracket för NHL15:

1985 – Time Of Your Life*
Bear Hands – Giants
Benny Benassi – Control feat. Gary Go
Close Your Eyes – Chain Gang
Death From Above 1979 – Trainwreck 1979
Empires – How Good Does It Feel
Every Time I Die – El Dorado
Fall Out Boy – My Songs Know What You Did in The Dark (Light Em Up)
Franc Wyte – What I’m Talking ‘Bout
Heroes X Villains – TWERK
Holy Fever – Find Your Fame*
Madeon – The City
Max Frost – White Lies
Plague Vendor – Black Sap Scriptures
Pup – Lionheart
Red Sky Noise – She Don’t Know*
Summer of ’69 – Come And Get It
The Graveltones – Forget About The Trouble
The Night Marchers – Fisting the Fanbase
The Wyld – Odyssey
Wolf Rider – From Where You Are
Wolfmother – How Many Times*
Young The Giant – My Body
Phil Garrod, Reed Hayes and John Loeffler – Red Line Scuffle*
Porter Robinson – Sea of Voices

*inte tillgänglig på Spotify

#KHLISHERE part 2

Ett nytt element som introducerats fullt ut, i en finländsk kontext, av Jokerit är sjungandet av nationalsångerna i klubbsammanhang. KHL har uppenbarligen som tradition att spela nationalsången för de respektive länder varifrån lagen kommer. Följaktligen sjöngs Vitrysslands respektive Finlands nationalsång under Jokerits första hemmamatch mot Dinamo Minsk. Inför Jokerits första match florerade rykten om att man alltid skulle spela Rysslands nationalsång först men så är inte kutymen, vilket man också konstaterade i efterhand i bl.a. Aamulehti. Det som hände var att en kvartett ur Ylioppilaskunnan Laulajat sjöng Vårt Land (på finska givetvis) och publiken lyssnade. Om folket sjöng med var det nog pinsamt svagt. Orsaken till att man tyst kan också att man chockades att kvartettens svajiga utförande. Innan det sjöngs den vitryska nationalsången. Att hitta någon som kunde sjunga den vitryska var garanterat utmanande, lång var sången dessutom.

Men vad är du detta med nationalsånger riktigt? Påstående att KHL har tagit intryck från NHL kan både bekräftas och ifrågasättas. I NHL sjunger man USA:s och Kanadas nationalsånger, först bortalaget och sen hemmalagets precis som i KHL. Ifall båda lagen är från samma land sjunger man givetvis nationalsången bara en gång. Den här traditionen härstammar enligt McLeod (2011) från andra världskriget då man vill stärka samhörigheten på hemmafronten genom att sjunga nationalsången. Detta gällde även i Kanada. Först sjöng man bara hemmanationens sång men så småningom började man sjunga båda lagens hymner. Man såg detta också som ett sätt att hedrade de veteraner som återvänt eller stupat. Sedan dessa har traditionen hållit i sig over there och ritualen har fått överdrivet klyschiga och patriotiska undertoner, speciellt i USA.

I Finland har man vanligtvis sjung nationalsången i exempelvis ishockeyfinaler (SM-Liiga) där man velat understryka matchens betydelse nationellt. Oftast har någon känd person sjungit nationalsången vilket också är vanligt i jubileumsmatcher. Idén är att nationalsången, som är en hel nations klingande symbol, fungerar som gemensam identitetsmarkör för båda lagen och dess fans. I vanliga grundseriematcher har lagens egna sånger ersatt nationalsångens funktion men dessa sjungs ju inte när lagen står uppradade på varsin blå linje.

Jokerit hänvisar till “internationella sammanhang”, när man motiverar varför man först sjunger bortalagets nationalsång sedan hemmalagets innan matcher. ”Kansainvälisiin jääkiekko-otteluihin on pitkään kuulunut kansallishymnien esittäminen ennen peliä”, skriver Jokerit i sitt pressmeddelande. Pressmeddelandet är ett svar på ett journalistiskt bottennapp av HS när man medvetet försöker skapa sensationer och gör en artikel medvetet onödigt svårtolkad. Klart att den är svårtolkad när Jokerits VD Jukka Kohonen inte vet hur man gör i KHL och drar till med att man han har en ”känsla av att man kommer att spela Rysslands nationalsång”. HS har nog fattat att Korhonen är ute och cyklar eftersom han helt klart är tänker på traditionen i NHL där har man bara har två nationalsånger att välja mellan och oftast sjungs bara den ena.

Med ”internationella ishockeymatcher” syftar Jokerit antagligen på VM, Euro Hockey Tour eller Olympiska spel där man använder nationalsånger före och kanske även efter matcherna. Innan matcherna stärker det samhörigheten för lagen och dess fans, efter matchen blir nationalsången en segersymbol. Nystartade Champions Hockey League (CHL) använder vad jag vet inga nationalsånger men har i motsats till KHL, NHL och Liiga en ljudlogo, dock långt ifrån lika etablerad och i samma proportioner som fotbollförebilden Champions League (vars ljudlogo är en adaption av Händels Zadok the Priest). De som såg HJK spela en internationell vänskapsmatch mot Barcelona i augusti, s.k. ”El Stadico”, kanske noterade att båda lagen marscherade in till tonerna Barcelonas hymn medan HJK:s Taas kansa täyttää spelades i ett lite senare skede. Ännu ett tecken på att i fotbollsklubbsammanhang ersätter föreningarnas egna hymner och sånger nationalsångerna identitetsskapande funktion. I ishockeyklubbsammanhang får hemmalaget traditionellt den musik man skrinnar in till. Bortalaget skrinner ofta in i mörkret och utan egen musik. (Så är det givetvis inte i stora internationella turneringar.) Sen sjunger man (kanske) nationalsångerna. Efter matcherna klingar inga nationalsånger i varken KHL eller NHL. Segersymboliken övertas av lagens egna traditioner sånger.

Så vad vill då Kontinental Hockey League (KHL) med att i en ”kontinental liga” spela nationalsångerna? Antagligen vill man gärna se matcherna som internationella matcher nu när flera länder har kommit med. När KHL grundades var den helt klart en motpol till NHL. När KHL grundes 2008 var 21 av 24 lag från Ryssland, och det rådde det knappast något tvivel om att man var inspirerad av de nordamerikanska ishockeytraditionerna.

Att sjungandet av nationalsångerna på Jokerits matcher har väckt uppståndelse i Finland är helt klart politiska och man tolkar KHL och Hartwall-arenans ryska ägarskap gärna som någon ny form av rysk imperialism. Utan krisen i Ukraina skulle Jokerits KHL-process ha fått helt andra rubriker och proportioner. I Nord-Amerika politiserar man också nationalsångerna genom att de istället får överdrivna patriotiska inslag. Men inte är man helt okritiska där heller. Precis som på många andra ställen har man demonstrerat mot USA:s krigsföring i bl.a. Irak genom att bua när nationalsången sjungs. Jag kommer själv ihåg hur man i ishockey-VM i Minsk buade när USA:s nationalsång spelades i matchen mot Schweiz. De ”neutrala” schweiziska supportrarna var synnerligen partiska. (En väldigt full schweizisk supporter iklädd krokodilkostym sprang runt arena och försökt övertyga oss att heja på Schweiz genom att skrika ”fuck USA!”)

Att vi här i Finland reagerar på att Jokerit på sina matcher – hemma som borta – använder Vårt Land som identitetsmarkör är i sin tur också naturligt problematisk. Någon kanske minns att Jokerit har använt sig av nationalsången tidigare men i helt andra syften. Under 1990-talet, när finlandssvenske (!) Hjallis Harkimo tog över Jokerit sjöngs nationalsången på Jokerits matcher. Denna importerade NHL-tradition användes då för att förstärka känslan av att Jokerit, som nu sökte sin identitet i östra Helsingfors, var det ”finska” laget medan den ständige trätobrodern, HIFK var det ”svenska” (läs: finlandssvenska) laget. Sverige-ropen skallade från Jokerit-supportrar i både Helsingfors ishall och Hartwall-arenan när lagen möttes för derbymatcher.

Idag är faktumet det att största delen av ishockey-Finland inte (ännu) ser Jokerit som sitt eller ”vårt” lag alltså någon form av helfinskt lag som represterar ”oss” i de internationella matcher som Jokerit och KHL anser att de spelar. Jokerit och KHL skulle ju givetvis gärna vilja att hela den finska nationen skulle ställa sig bakom ”vårt” KHL-lag. Men det kan nog ta en stund ännu. I väntan på det får vi hoppas att ritualen i Hartwall inte får överdrivet patriotiska inslag.

Källor:

McLeod, Ken 2011. We are the Champions: The Politics of Sports and Popular Music. Ashgate.

Tuovinen, Petri 2009. Musik, idrott och Vårt land. I Fredrik Pacius. Musiken som hemland. Red. Seija Lappalainen. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland. 162-175

Wickström, Mika 2012 HIFK – Jokerit. Taistelu Helsingin herruudesta. Helsinki: Tammi

Några tankar om Jokerit till KHL

De som följer med sport eller ishockey överlag har ju inte kunnat undgå att Hartwall Arenan har sålts till ryska affärsmän och att Jokerit år 2014 kommer att börja spela i KHL. Ishockey-Finland och hockeyfansen har fått en rejäl dos av förändring att svälja.

För en som forskar i ljudmiljön på sportevenemang och bl.a. har skrivit om ishockeymusik ska det bli intressant att följa med hur Jokerit tacklar det här. För att ens kunna ha en liten möjlighet att klara sig i KHL behöver man Jokerit givetvis förstora sin budget rejält. Det brukar medföra höjda biljettpriser vilket i allra högsta grad påverkar publiken, fansen.

Det som är intressant med den europeiska fankulturen i ishockey är att den har influerats av fotbollskulturen. Det egna laget har ofta avvarat en läktarsektion för föreningens mest ljudliga fans, alltså en hejarklack. Detta är något som inte är praxis i t.ex. nordamerika. Även tifos förekommer i ishockey. Vi här i Norden är vana att ljudmiljön i bästa fall präglas, utöver den inspelade musiken i spelaravbrotten, av en kamp om luftrummet mellan hemma- och bortalagets supportrar. Precis som på internationell fotboll men där sjungs det ju oftast i varsin kurva. I Sverige finns det några ishockeylag som har lagt på sordin på DJ:n för att fansen ska få mera rum i ljudlandskapet. I Finland har vi både skränande hejarklackar och musik (eller reklam) i varje spelabrott. Oftast interagerar dess inte överhuvudtaget med varandra men det är en annan story.

Vad kommer månne att hända med Eteläpääty och hur kommer vol. 4 av Jokeritfansens “psalmbok” att se ut? Eller kommer ens en sån att behövas?

Kommer katupoiken laulu att tystna efter den sista säsongen i FM-ligan?

Fankulturen i KHL är ännu ett oprövat kort. Enligt en informant “over there”, inte i KHL utan NHL, är en fankultur likt den i Finland inte möjlig i NHL eftersom man som t.o.m. som säsongskortsinnehavare i princip sitter bredvid olika personer varje match.  I den nordamerikanska hockey är den snart utdöda organisten lite av en “ceremonimästare” för att få igång publiken. Den rollen sköts nu oftast av DJ:n och orgelloopar. Stänger du av musiken blir det väldigt tyst i NHL. På sin höjd kan du får höra “Go [team] Go” eller “Let’s go [team]!” skanderat av hockeyförsamlingen men oftast har de lockast fram av klappande händer och textramsor på videoskärmar. Ja, de har också börjat dyka upp i Finland.

I Finland har har bortasupportrar möjlighet att köpa biljetter till matcher. Ofta ges de även en egen läktarsektion. (Igen, i princip omöjligt i t.ex. NHL.) Var det någon annan än jag som reagerade på att man zoomade in den där lilla gruppen av Blackhawks-fans överdrivet mycket i den avgörande Stanley Cup-finalen i Boston? Go figure!

Man kan ju fråga sig om det är ditåt Jokerit nu trots deras goda intensioner är på väg? Att närmast bortalag ligger i St. Petersburg kommer givetvis att påverkar fansens beteende, både hemma och borta. I vintras invaderade 1600 Jokeritfans Åbo.

En imponerande manifestation! (Tror att gränskontrollen till Ryssland inte skulle kunna svälja en sån stor mängd Hesabor… 🙂 )

I finländska ishockeykretsarna associeras Jokerit inte bara med Eteläpäätys sång men också med Conti’s “Rocky Theme”…

…och Foo Fighters “Not like the Other”…

…till den grad att andra ligalag garanterat funderar två gånger innan de använder den musiken.

Men man kommer inte ifrån det faktum att det är nog helt andra krafter i rörelse när 1600 fans invaderar “Nakkikattila” i Åbo, eller när Eteläpääty sjunger Katupokien laulu, än när man väljer mållåt eller entrémusik. Traditioner och framförallt fansen engagemang kan inte skapas bara så där på en handvändning så det är klart att Jokerit och deras fans har en hel del att fundera på. Som tur har de ju över ett år på sig att smälta nyheten.

Det ska bli spännande att följa förändringen, att det kommer att bli en förändring är självklar. Det återstår att se om den går mot det glassiga, medierade NHL-spektaklet eller om man verkligen på allvar försöker ta till vara de traditioner som fansen också har varit med och byggt upp.

En sak är dock säker, Helsingfors har blivit ett derby fattigare.