Monthly Archives: June 2015

Laulavat Leijonat – Sjungande Lejon

I Kiekkokansa-boken skrev jag lite på finska om “Laulavat Leijonats” låt Ice hockey. Idag fick jag äntligen tag på en helt egen kopia av LP-skivan inklusive den tillhörande postern av de medverkande lejonen. Jag börjar så småningom ha en ganska nätt samling av framförallt ishockeylandslagsrelaterade skivor. Tidigare okända skivor dyker upp ännu lite nu som då vilket förstås problematiserar och utmanar de definitioner jag försöker göra i min forskning. Nu tror jag dock att jag börjar ha de flesta “lejonskivorna”. Saknar dock en bra kopia av Leijonat 2011.

Dagens alster, som jag ropade in på Huuto förra veckan, är 12″ LP-singeln Ice hockey (eller Icehockey båda stavningssätten används på omslaget) som gavs ut av Laulavat Leijonat inför hemma-VM i Åbo, Tammerfors och Helsingfors våren 1991. Splitternya Typhoon-arenan i Åbo var huvudarenan.

    De medverkade lejonen är (från vänster till höger) Sakari Lindfors, Pasi Huura, Teemu Selänne, Hannu Virta och Esa Keskinen.

De medverkade lejonen är (från vänster till höger) Sakari Lindfors, Pasi Huura, Teemu Selänne, Hannu Virta och Esa Keskinen.

På skivomslaget kallas Ice hockey för “MM kisalaulu-91”, alltså “VM-låten 91”. Det är dock inte frågan om någon “neutral” låt som skulle var turneringens klingande symbol. Nej, det är nog frågan om en blåvit, finskspråkig utgåva även om texten är mycket, mycket blygsam – långt ifrån någon kampsång. Den uppviglar inte till kamp utan hyllar och lyfter fram det glada faktum att Finland får arrangera vårens stora ishockeyfest (“Suomi saa kevään juhlan suuren”). I stället för att med stor självsäkerhet heja på de egna frågar man sig snarare i texten om “Kurris skott kommer att egga upp ishockeyfolket till ett vilt rop”… Vilket är då detta rop?

Jo…

Ice hockey, ice hockey

Refrängen i sin helhet går:

Ice hockey, ice hockey
totta toki
Ice hockey on siinä jokin
Ice hockey, Ice hockey
totta toki
siinä on se jokin

Fritt översatt:

Ishockey, ishockey
javisst [det kan vi]

Ishockey, ishockey
det e nåt det
Ishockey, ishockey
javisst [det kan vi]
Ishockey, ishockey
Där finns nåt i det

För att förstå den försiktiga och ödmjuka texten behöver man dra sig till minnes att år 1991 hade Finland bara en ishockeymedalj, OS-silvret från Calgary 1988. Inte en chans att man skulle skriva så här blygsamma texter efter VM-guldet 1995. Men mera om det senare.

Mera intressant är hur sättet de sjungande lejonen missionerar ishockeyns glada budskap på påminner lite om det svenska landslagets Nu tar vi dom från 1989. I den svenska klassikern använder man också, ja till och med stavar man ut sportens engelskspråkiga namn (dock i dess förkortade, vardagliga form): “H – O – C – K – E – Y – HOCKEY!” som om man även i Svea rike var mera intresserad att marknadsföra sporten, VM än väcka kamplusten. Men, Håkan Södergren & Landslaget kostade nog på sig att vara lite kaxiga också. De skulle ju ”knäcka ryssen, få tjecken på fall”. Tre Kronor hade ju trots allt några guld i prisskåpet. Lejonen årsmodell 1991 nöjde sig med att försöka väcka intresset hos folket i den ganska unga ishockeynationen Finland. Självsäkerheten liksom resultaten infann sig inte, ännu. Det som folk idag också kommer ihåg från Åbo-VM är – tyvärr – Mats Sundin och 4-4…

I musikvideon till Ice hockey ser framförallt Teemu Selänne måttligt bekväm ut framför mikrofonen. Lejonkören (“Leijonakuoro”) hörs minimalt i mixen. På omslaget till skivan, samt den medföljande postern i A2-storlek, ser Selänne ut att försöka greppa ett G-dur ackord på Stratocaster-kopian. Den unge svärmorsdrömmen har också en snygg blåtira kring sitt vänstra öga. Ice hockey, ice hockey…

Ice hockey är skriven av Jussi Niemi, känd bl.a. som Matti Nykänens låtskrivare, bandledare och gitarrist. Texten är av Kari Tyni (JYP:s nuvarade VD). Du kan lyssna på låten exempelvis här.

WP_20150624_010

Advertisements

RESPECT

Jag hade i måndags äran och glädjen att få vara med och överraska Jaro Rockets. Det var den överlägset roligaste händelsen den här veckan. Jag har haft ett rostfritt* Jaro-hjärta sedan slutet av 1980-talet. Jaro har inte vunnit många pokaler men har unik plats i lokalsamhället och har förenat stadens språkgrupper och klasser på ett helt unikt sätt. Det gläder mig stort att se vilket stort samhällsansvar föreningen tar samt hur inkluderande föreningens verksamhet är.

*Klubbnamnet Fotbollsföreningen Jaro Jalkapalloseura (FF JARO JS ) kommer från JA-RO (Jakobstads rostfria), en lokal metallindustri som länge var föreningens huvudsponsor. Jaro var ett av de första lagen i Finland vars namn är resultatet av ett sponsoravtal. Det finns andra historiska exempel också, exempelvis RU-38 (Rosenlewin Urheilijat, Björneborg) och Upon Pallo (Lahtis). Framförallt RU-38:s relation till Rosenlew såg lite annorlunda ut än Jaros relation till JA-RO. Jaros avtal påminner kanske mera om det sponsoravtal som fanns mellan hemelektronikföretaget UPO och Upon Pallo 1963-1968 (innan det hette föreningen Lahden Pallo-Miehet). Varken RU-38 eller Upon Pallo finns kvar idag men lever i någon form vidare genom lagen Porin Ässät respektive Kuusysi (som senare blev FC Lahti genom en sammanslagning med Reipas).

Några tankar om Lightnings önskan att hålla arenan blå

Ishockeysäsongen har gått mot sitt slut världen över. Enda stället det i princip spelas ishockey på ännu är i Nordamerika och framförallt i Tampa och Chicago där Tampa Bay Lightning och Chicago Blackhawks turvis kämpar på hemma- och bortaplan om den hårt eftertraktade Stanley Cup-pokalen enligt modellen bästa av sju matcher.

Ett mycket intressant fenomen, som har fått en del utrymme i media “over there”, är hur man i Tampa genom olika restriktioner har försökt hålla hemmaarenan Amalie Arena “helt blå” under slutspelet. Detta gör man genom att bland annat blockera biljettköp som görs med kreditkort utanför Florida. Bor man i Florida räknar man helt kallt med att man inte hejar på Chicago. Givetvis har det gjorts många försök att kringgå detta, bland annat genom att sälja biljetter vidare på nätet. De som lyckats ta sig in trots biljettrestriktioner har man irriterat genom att förbjuda Blackhawks-klädsel på vissa läktarsektioner.

En jämförelse med fotboll är förstås inte helt rättvis att göra, även om avstånden mellan lagen i NHL i vissa fall är lika stora som i exempelvis Champions League, men i brist på annat jämförelsematerial gör jag det ändå. En NHL-arena inrymmer ca 20000 personer. I internationell fotboll är en stadion betydligt större och man förväntas upplåta sektioner åt bortasupportrar. Detta förfarande gäller för övrigt även i finsk fotboll och det finns ett helt regelverk kring hur man garanterar säkerheten för alla inblandade parter. Att sen bortalaget inte har riktigt samma “service” och fördelaktiga placering som hemmalaget är en annan femma. Hannu Tihinen hade några intressanta exempel på detta i en artikel i Jalkapallolehti nyligen.

En av många skillnader mellan den nordamerikanska supporterkulturen och den europeiska är hur den nordamerikanska stämningen inte är uppbyggd kring de spänning som finns mellan  hemmalagets supportergrupp(er) och de tillresta fansen. Vissa NHL-lag  är uppenbarligen “allergic to raucous, chaotic, entertaining atmospheres at their home games“, skriver man på Yahoo Sports. Detta tycks gälla även i mindre skala, alltså på individnivå i olika sektioner, inte bara mellan olika supportergrupper som i europeisk klubbfotboll.

Men sport är inte bara ett visuellt spektakel. Det är också en auditiv upplevelse. I Europa förknippas stämningen med de sångare som fansen sjunger. Det är framförallt med ljud man meddelar sin närvaro. Här är vi, vi stöder lag X, vi hörs och vi ska genom de ljud vi producerar inte bara lyfta vår spelare till seger men också påtvinga våra symboler (i dess klingande form) på motståndarlaget och dess supportrar. Det är uppenbarligen det här man inte vill utsätta Tampa Bay Lightnings säsongskortsinnehavare för. De har betalat dyra pengar för sina biljetter och ska ostört få heja på sitt lag i en självbekräftande arenamiljö.

Här uppe “i norr” tar vi det för givet att det (både i ishockey och fotboll) ska finnas en tillrest hejarklack. Om det inte finns det är det inte bra fotbolls- respektive ishockeykultur och stämningen inte optimal (landslagsmatcher är en annan femma). Så är det inte i nordamerikansk ishockey där redan avståndet till bortamatcher samt den begränsade tillgången på biljetter gör det omöjligt att få tillstånd en hejarklacksmentalitet (se t.ex. Ahlsved 2013, 145). Någon hejarklackskultur enligt europeiska mått finns inte.

Det som man nu gör i Tampa är framförallt att begränsa att främmande supportrar syns. Eftersom det är svårt att koordinera sig och få till stånd en supportergrupp med en gemensam musikalisk repertoar är det från förut näst intill omöjligt att göra sig hörd. Undantaget är förstås spridda rop i exceptionellt tysta stunder, exempelvis när bortalaget gör mål. Att man vill ha arenan “helt blå” är förstås främst en visuell illusion man vill skapa för de egna leden, denna illusion ska sen förmedlas via tv-kameror världen över. Kameran och den bild den förmedlar är förstås selektiv. Allra helst visar man upp de fans som beter sig som den ideala supportern ska göra (se t.ex. Kolamo 2014 “Tunnekuvista tarinoita” i Tekniikan Waiheita 4/2014). Detta gäller förstås främst klädsel men också ansiktsmålningar men också ett entusiastiskt beteende på plats. När bortalaget gör mål brukar man i något skede filma de få tillresta fans som finns, eftersom de är lätta att hitta i publikhavet då de beter sig och ser annorlunda ut i förhållande till majoriteten av NHL-publiken.

I Tampa men också några andra NHL-arenor föredrar man en hemmaarena helt putsad från icke-obligatoriska element som kan förknippas med det tillresta laget. Hur sportsligt detta sen är kan man ju fråga sig men ärligt talat orsakar det på sin höjd irritation bland fans. Det har knappast över huvud taget ett göra med att lite supportrar skulle kunna höja motståndarnas moral och prestationsnivå; det handlar antagligen främst om att skapa en visuell illusion om sammanhållning, och supporterkultur (hur styrd den än må vara på det lokala planet) och som man vill förmedla till resten av världen. Den här tankevärlden kan förstås tillämpas på många andra typer av evenemang, kanske främst politiska sådana.

Hur korrekt representation av det faktiska ishockeyintresset i Tampa och Florida i stort kan ju också problematiseras. Men, för att göra en sista jämförelse med fotboll, kan man ju också fråga sig hur spontan en tifo som täcker en hel arena egentligen är, samt vad organisationen med den handlingen vill förmedla.

Digitalisera inte bort mänskligheten

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 31.5.2015

Det har knappast gått någon förbi att regeringsprogrammet lanserades tidigare i veckan. Många har höjt rejält på ögonbrynen rejält åt de stora besparingar som ska genomföras inom utbildning. Många miljoner ska bort än en gång men enligt blivande ministern kommer dessa att beröra väggar, administration och överlappningar. Trots tidigare löften kommer nedskärningar att drabba klassrummen, från dagis till universitet. Det är oundvikligt. Större grupper, mindre antal lärare och mera nätbaserad undervisning. Och digitalisering. Vi har hört det förut.

Begreppet digitalisering dyker upp på många ställen i regeringsprogrammet men förklaras inte direkt. I forskningssammanhang innebär digitalisering bl.a. att forskning tillgängliggörs fritt på nätet, så kallad Open Access. Med Open Access görs nya forskningsartiklar tillgängliga för allmänheten och forskningssamhället på nätet och universitetsbiblioteken slipper att ”köpa tillbaka” texter i form av dyra licenser. Det är bra. Forskning som har gjort med offentliga medel ska inte hamna bakom dyra betalväggar.

Men tyvärr är jag rädd för att regeringens digitaliseringsiver främst kommer att innebära att lärare ska ersättas med elektroniska plattformer. Stoffet som studerande ska kunna läggs ut på nätet och voilá – problemet är löst. Studerande läser, lämnar in uppgift och får feedback och vitsord av ansvarig lärare. Studiepoäng registreras, alla har varit effektiva och ”inlärning” har skett. Okej, en kraftig generalisering men faktum är att det är ungefär så det går till. Ibland fås knappt feedback eftersom ansvariga lärare helt enkelt inte hinner med arbetsbördan. Att många unga studerandes nätkompetenser knapp överstiger googling och svepande på mobila enheter verkar inte bekymra vår nya regering.

En sak jag har noterat i kursutvärderingar (på andra och tredje stadiet) är att studerande törstar efter att få feedback och att få diskutera ämnet som undervisas. Mänsklig interaktion, helt enkelt. Den positiva feedback som studerande vanligtvis ger i utvärderingar tangerar oftast de situationer där de har kunna vädra sina tankar och funderingar i möten med andra. Och det är ju där och då som inlärning sker och förståelsen fördjupas. Att läsa betyder inte automatiskt att man förstår. Inte på något undervisningsstadium.

För en tid sedan hade jag möjlighet att träffa en forskare vars böcker jag lusläst. Forskaren hade i sin tur läst min senaste text vilket var mycket spännande eftersom jag hade hänvisat till hen många gånger. Den inspirerande handledningssessionen var betydligt mer värd än alla böcker jag trodde jag hade förstått. Varför hänvisar du till den här typen här?, frågade forskaren och pekade på sitt efternamn och ett ställe i texten där jag hade slingrat mig runt ett svårt begrepp utan att egentligen visa att jag hade förstått. Sen pratade vi över en timme och lärde oss av varandra.

Att citera är inte det samma som att förstå. Att läsa inte är det samma som att förstå. Först när vi måste verbalisera och tillämpa det vi har läst kan vi lära oss något nytt. Kanske till och med fördjupa. Min nyfunna forskarvän ställde exakt de rätta frågorna. Det krävdes något som inte fanns i de där böckerna: ett mänskligt möte.

Det finns alltid en bok, en till och en till, både digitala och tryckta. Men var finns framtidens sammanhang att diskutera dem? Vi får inte i denna digitaliseringsiver rationalisera bort människorna, lärarna, möjligheten till interaktion öga mot öga och inspirerande möten.