Tag Archives: Jean Sibelius

Några tankar om nationalsången

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 12.6.2016.

Några tankar om nationalsången

Med jämna mellanrum ifrågasätts nationalsångens status. Nu senast har samlingspartiets ungdomsförbund fört fram en motion till partistyrelsen att Finland borde byta nationalsång från Pacius/Runebergs ”Vårt land” till Sibelius/Koskenniemis ”Finlandia”.

I motsats till Finlands vapen och flagga är nationalsången nämligen inte fastställd i lag. Det är en kulturell överenskommelse att ”vi” bland många andra patriotiska finländska sånger använder just ”Vårt land” i betydelsen nationalsång. Om man får tro tidigare kulturminister Suvi Lindéns svar på Sulo Aittoniemis spörsmål 2001, då han var ute i samma ärende som de unga samlingspartisterna, är det just det som gör Vårt lands ställning som nationalsång stark.

Som jag ser det är Vårt lands ställning som nationalsång idag förankrad i att den används och sjungs som nationalsång, dvs. i de kulturellt meningsfulla sammanhang och ceremonier som konstruerar betydelsen ”nationalsång”. Det betyder helt teoretiskt att ifall finländare plötsligt skulle få för sig att börja använda en annan sång finns det inget som hindrar det. Men vilken soppa det skulle bli. Inte har Vårt lands väg till etablerad nationalsång varit spikrak heller, vilket framkommer i historikern Matti Klinges bok ”Suomen sinivalkoiset värit”.

Av alla tvångslagar SSS-regeringen har hotat att driva igenom har jag svårt att tro att en som påtvingar medborgarna att sjunga en ny nationalsång skulle vara ett klokt förslag. Efter att ha läst de unga samlingspartisternas motion får jag dessutom en känsla av att man vill tillrättalägga historien i efterhand då man antyder att svenskspråkige Runeberg och tyskfödde Pacius inte gör ”Vårt land” finländsk nog. Det är en farlig väg att gå och ett problematiskt sätt att hylla Finlands kulturhistoria märkesåret 2017. Det är lätt att hålla med Henrik Othman som på ledarplats i ÖT (31.05) gav en välmotiverad uppmaning att fortsätta sjunga Vårt land.

Genom tiderna har många också haft åsikter om nationalsången vilka bottnat i att dess bruksändamål inom idrotten. Speciellt ishockey-VM används ofta som ett slagträd för att man ska behålla ”Vårt land”. Visst, ”Finlandia” är mer svårsjungen men ofta antyds att ett så fint musikstycke inte ska förstöras av skränande fans i något så banalt som sport. Å andra sidan har Finlandiahymnen med hovsångare Sakari Kuosmanen redan en viss status inom ishockeykulturen.

Urho Kekkonen har i sin tur berättat att friidrottslandskampen Sverige-Finland var så blodigt allvar kring 1930-talet att Vårt lands text ansågs för mjuk för att kunna uppbåda den rätta kampandan. Kekkonen förespråkade en ”krigsmarsch” och lär ha planerat att försöka få ”Björneborgarnas marsch” att klinga på Stockholms stadion.

Vid tiderna för OS i Sarajevo 1984 förespråkade Mauno Koivisto att man för att undvika att underblåsa fanatism helt borde avstå från nationella kännetecken i samband med idrottstävlingar. Det finska folket var inte alls inne på samma linje. Ett liknande förslag hade faktiskt vunnit en omröstning i internationella olympiska kommittén 1968, men med för liten majoriteten för att kunna drivas igenom. En svindlande tanke i samma anda är att ifall hela världen skulle utgöras av ett endaste land så skulle bruket av nationalsånger bli överflödigt.

Eller tänk om Österbotten skulle bli en självständig nation, hur skulle man då enas kring en för ”oss” representativ sång? Och vem skulle vara österbottning nog att få skriva den?

_________________

Webblänkarna är bifogade för denna webbversion av texten.

Övriga källor:

Kokkonen, Jouko. 2003. Kansakunnat kultajahdissa. Urheilu ja nationalismi. Helsingfors: Liikuntatieteellinen seura.

Tuovinen, Petri. 2009. Musik, idrott och Vårt land. I Fredrik Pacius. Musiken som hemland. Red. Seija Lappalainen. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet. 162–175.

Advertisements

Grattis Sibbe, 150 år!

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning på Sibelius 150-årsdag 8.12.2015

Grattis Sibbe, 150 år!

Idag den har det gått 150 år sedan Johan Christian Julius Sibelius föddes den 8 december 1865 i Tavastehus. Pojken döptes till Johan men kallades ”Janne” efter sin farbror Johan “Janne” Sibelius. Under sina studieår började han använda farbroderns kvarvarande visitkort. På dem hade farbror Janne enligt tidens anda skrivit sitt namn på franskt vis vilket är orsaken till att vi i idag känner Johan Christian Julius ”Janne” Sibelius bäst under det internationellt gångbara namnet Jean Sibelius.

Stommen i Sibelius produktion skapades i huvudsak mellan 1880- och slutet av 1920-talet. Det var kritiska år för Finland och mycket sagts om Sibelius förhållande till vår självständighet. Själv var han nog medveten om sin symboliska roll även om det också grämde honom lite eftersom han främst ville skriva symfonier och inte arrangera Finlandia för n:te gången. Sibelius såg sig inte som en politisk kompositör utan som en konstnär och musiker. Han precis som andra samtida finska konstnärer deltog i protester mot förtryck och censur. Kompositörer påverkas och är till viss del produkter av det samhället de är lever i men få i en finsk kontext har väl påverkat samhället till den grad som Sibelius gjorde. Det är något unikt för Sibelius, trots att vi idag har en hel del internationellt mycket kända kompositörer.

Till (national)romantikens ideal hörde också konstruerandet av geniet, vilket oftast personifierades i den maskulina skaparkraften. Säga vad man vill om efterkonstruktioner men vid sekelskiftet 1800/1900 behövde Finland framgångsrika konstnärer vilka inte bara stärkte den nationella självkänslan men också med kulturen som medel förde ut Finland i världen. Man brukar säga att exempelvis Hannes Kolehmainen, vid OS 1912, löpte in Finland på världskartan. Sibelius gjorde detsamma då hans musik spelades världen över.

Det som Sibeliusåret har fört med sig är den musik som vi alltid hör har kompletterats med hans mera okända musik. Sibelius var delaktig i kulturlivet i stort. Om det vittnar exempelvis hans fina teatermusik, vilken bl.a. Åbosymfonikerna har lyft fram i sin sexdelade skivserie i år.

Sibelius var och är mer än Finlandia och symfonier men skaparkraft skulle bevisas i symfonisk form. Dessa var biffarna. De små ”smörgåsstyckena” han skrev för att kunna försörja sin familj fnyser en del åt än idag. De här små styckena skulle inte framföras bara på konserter, utan noter såldes så att man skulle kunna spela dem hemma. Det var var den tidens musikindustri och för framtidens musiker, pianister, violinister och sångare är de än i dag den första personliga ”egna” kontakten till Sibelius musik. Lyssna exempelvis på impromptu nr 5 och 6 ur Sex impromptu op. 5 vilket var de två pianoverk han sen sammanfogade till stråkorkesterklassikern ”Impromptu”.

Som klassisk gitarrist skulle jag gärna ha tagit emot fler ”smörgåsar” för gitarr. Det enda han lämnade efter sig var arrangemanget av ”Kom nu hit död” och ”Hållilå uti storm och i regn” för sång och gitarr. Trots att jag också sjungit hans vokalmusik måste jag erkänna att jag är lite avundsjuk på de som får sätta sig i orkesterpulten och spela hans fantastiska orkestermusik. Vem vet kanske jag till hans 175- eller 200-årsjubileum har dammat av violinkunskaperna så till den grad att jag kan sitta längst bak och spela det som blir över. Alternativ kan jag, om jag lever och har hälsan, anmäla mig som frivillig att spela triangel i Finlandia.