Kolumn publicerad i Österbottens Tidning på Sibelius 150-årsdag 8.12.2015

Grattis Sibbe, 150 år!

Idag den har det gått 150 år sedan Johan Christian Julius Sibelius föddes den 8 december 1865 i Tavastehus. Pojken döptes till Johan men kallades ”Janne” efter sin farbror Johan “Janne” Sibelius. Under sina studieår började han använda farbroderns kvarvarande visitkort. På dem hade farbror Janne enligt tidens anda skrivit sitt namn på franskt vis vilket är orsaken till att vi i idag känner Johan Christian Julius ”Janne” Sibelius bäst under det internationellt gångbara namnet Jean Sibelius.

Stommen i Sibelius produktion skapades i huvudsak mellan 1880- och slutet av 1920-talet. Det var kritiska år för Finland och mycket sagts om Sibelius förhållande till vår självständighet. Själv var han nog medveten om sin symboliska roll även om det också grämde honom lite eftersom han främst ville skriva symfonier och inte arrangera Finlandia för n:te gången. Sibelius såg sig inte som en politisk kompositör utan som en konstnär och musiker. Han precis som andra samtida finska konstnärer deltog i protester mot förtryck och censur. Kompositörer påverkas och är till viss del produkter av det samhället de är lever i men få i en finsk kontext har väl påverkat samhället till den grad som Sibelius gjorde. Det är något unikt för Sibelius, trots att vi idag har en hel del internationellt mycket kända kompositörer.

Till (national)romantikens ideal hörde också konstruerandet av geniet, vilket oftast personifierades i den maskulina skaparkraften. Säga vad man vill om efterkonstruktioner men vid sekelskiftet 1800/1900 behövde Finland framgångsrika konstnärer vilka inte bara stärkte den nationella självkänslan men också med kulturen som medel förde ut Finland i världen. Man brukar säga att exempelvis Hannes Kolehmainen, vid OS 1912, löpte in Finland på världskartan. Sibelius gjorde detsamma då hans musik spelades världen över.

Det som Sibeliusåret har fört med sig är den musik som vi alltid hör har kompletterats med hans mera okända musik. Sibelius var delaktig i kulturlivet i stort. Om det vittnar exempelvis hans fina teatermusik, vilken bl.a. Åbosymfonikerna har lyft fram i sin sexdelade skivserie i år.

Sibelius var och är mer än Finlandia och symfonier men skaparkraft skulle bevisas i symfonisk form. Dessa var biffarna. De små ”smörgåsstyckena” han skrev för att kunna försörja sin familj fnyser en del åt än idag. De här små styckena skulle inte framföras bara på konserter, utan noter såldes så att man skulle kunna spela dem hemma. Det var var den tidens musikindustri och för framtidens musiker, pianister, violinister och sångare är de än i dag den första personliga ”egna” kontakten till Sibelius musik. Lyssna exempelvis på impromptu nr 5 och 6 ur Sex impromptu op. 5 vilket var de två pianoverk han sen sammanfogade till stråkorkesterklassikern ”Impromptu”.

Som klassisk gitarrist skulle jag gärna ha tagit emot fler ”smörgåsar” för gitarr. Det enda han lämnade efter sig var arrangemanget av ”Kom nu hit död” och ”Hållilå uti storm och i regn” för sång och gitarr. Trots att jag också sjungit hans vokalmusik måste jag erkänna att jag är lite avundsjuk på de som får sätta sig i orkesterpulten och spela hans fantastiska orkestermusik. Vem vet kanske jag till hans 175- eller 200-årsjubileum har dammat av violinkunskaperna så till den grad att jag kan sitta längst bak och spela det som blir över. Alternativ kan jag, om jag lever och har hälsan, anmäla mig som frivillig att spela triangel i Finlandia.