Kolumn publicerad i Hufvudstadsbladet 17.4.2019

Varför får bara herrar tåga till Champions League-hymnen?

När jag undervisar i musikens historia brukar jag lyfta fram att musik inte bara framförs på konserter, musik genomsyrar hela samhället, skapar och formar sammanhang.

Som ett exempel på musik som en del av en ceremoni brukar jag använda G. F. Händels Kröningshymn, Zadok the Priest. Den (och tre andra) skrev han för kröningen av kung Georg II år 1727 och den har framförts vid kröningen av varje brittisk monark sedan dess.

Med små delikata rörelser och vändningar i musiken bygger Händel upp en spänd förväntan inför den monumentala höjdpunkten då kören bryter in: “Zaaaaaaaaadok the Priest”. Pukor och trumpeter, glädje och storslagen symbolik förenas med krönandet av en ny regent och beskyddare.

Eftersom ingen ny brittisk monark har krönts sedan Elizabeth II år 1953 är jag inte helt säker på i vilket skede av ceremonin hymnen vanligtvis används men den fungerar bra som exempel på ingångsmusik.

Det brukar vara krävande att hitta lämplig rytm i stegen och situationen leder till intressanta diskussioner och inte minst en del förbryllade miner eftersom många känner igen musiken från andra sammanhang.

Många drömmer om att få gå in till textfrasen “These are the Champions!”. Ja, du läste rätt, Fotboll. Uefa Champions League. De bästa europeiska klubblagen marscherar in till en omarbetning av Händels hymn.

Eller rättare sagt herrarna går in till den Champions League-hymn som Tony Britten komponerade 1992 med Händels mästerverk som förebild. Men man har aldrig hymlat om att det är en adaption av Zadok the Priest trots att det kommer som en överraskning för många. Originalets bibeltexter är ersatta med fraser på engelska, franska och tyska som lyfter fram turneringens och prestationernas storhet. Den är så vida känd att om och när Charles kröns till kung kommer många att undra varför man spelar Champions League-hymnen.

När man hör fotbollsspelare reflektera över sin upplevelse av hymnen – som till och med en del män sjunger med i innan match – är det ofattbart att Europeiska fotbollsförbundet (Uefa) inte unnar även kvinnliga fotbollsspelare en likartad inramning. Enligt uppgifter i norska TV2 har Uefa nämligen förbjudit damlag att använda hymnen i Women’s Champions League. Det är en motsvarande turnering, organiserad av samma förbund. Spelas hymnen får hemmalaget böter. Inga drottningar av fotboll får krönas till samma toner som herrarna.

För mig är detta en exkluderande handling helt i kontrast med de betydelser idrottsrörelser vanligtvis tillskriver idrotten, det vill säga brobygge människor emellan. Ord och handling är olika saker och här slår man en kil mellan könen. Jag kan inte dra mig till minnes någon motsvarande situation där man skulle ha förbjudit kvinnor att använda samma musikaliska symboler som män. Om dylika finns bör de lyftas fram i dagsljus.

Uefa har lovat att ta fram egen musik åt damerna. Trevligt, men Champions Leagues ljud- och symbolvärld har man tillskansat sig via Händel och den pompösa musikaliska gestik som brukats för att hylla kungligheter av båda könen. Det är detta kulturella kapital som man bygger vidare på, låser in och reserverar för herrar.

Vad är nästa steg, olika national- eller klubbsånger? En befängd tanke. Lika befängd som att nästa gång jag spelar Zadok the Priest i klassrummet påpeka att: jo, en bearbetning av detta musikstycke används inom herrfotbollen så nu kan killarna stiga upp medan tjejerna får sitta kvar och fortsätta drömma om att deras prestationer ska tas på lika stort allvar.