Det är säkert en och annan som precis som jag har läst Yuval Noah Hararis senaste bok 21 tankar om det 21:a århundradet med skräckblandad förtjusning.

Hararis tankar baserar sig på historiska riktlinjer och han målar upp framtidsscenarion som till viss del redan är här. I den framtiden har bioteknik och algoritmer ersatt en stor del av de processer som människor i dag utför (läs: jobben).

Han målar upp bilden av en ny underklass av oanpassningsbara människor som blivit utmanövrerade av algoritmer men också underkastade av människor som har haft möjlighet att förbättra den mänskliga kroppen. En del av hans dystopiska framtidstankar får det att krypa i kroppen – kan framtidens största utmaning vara meningslöshet?

Harari ägnar några sidor åt musik och vill med detta även rikta ett varningens finger åt konstnärer: I framtiden är inget arbete skyddat från automatisering. Ur ett producent/konsument-perspektiv lyfter han fram hur algoritmer ges makt att anpassa och manipulera utbudet av till exempel strömmad musik. Till viss del är ju den världen redan här i och med olika rekommendationssystem.

Men i framtiden kan algoritmer och bioteknik känna oss bättre än vi själva och inte bara välja ut men också snabbt skapa musik för oss. Det här är inte enbart fiktion: “i stunden” datorgenererad musik utifrån givna parametrar finns redan på många scener och i allt från tv-spel till offentliga miljöer, till exempel köpcentrum.

Tanken att någon vill manipulera människans beteende och känsloliv med musik är lika gammal som teorier kring (bakgrunds)musikens funktioner, men individualiseringens möjligheter är onekligen fascinerande.

Harari skriver förstås mycket utifrån jobben. Musiker är ett kreativt folk. De klarar sig nog, tänker jag. Musiker har sedan länge tämjt och använt, ja till och med utvecklat, teknik som stöd för kreativa processer. Framtidens bioteknik kan säkert avkoda våra kreativa preferenser och bistå oss att komponera den “bästa” musiken vi är kapabla till. Men var går gränsen för att musiken ska blir meningslös, det vill säga sakna mänskligt definierat kulturellt innehåll?

Hararis lite ensidiga perspektiv får mig att tänka på musikvetenskapens dubbla frågeställning, att forskningen intresserar sig för både “vad musik gör med människor” och “vad människor gör med musik”. Musik är nämligen mer än en uppifrån och ner flödande, potentiellt manipulativ konsumtionsvara: Musik är en meningsfull kulturell verksamhet som genomsyrar hela samhället, inte minst på gräsrotsnivå.

Jag tänker till exempel på alla passionerade amatörmusiker som samlas till körövningar, på barnens hobbyverksamhet, på samlare och konsertbesökare som vill uppleva musik live och gör musik till en del av sin identitet utan att kanske någonsin ha hållit i ett instrument. Hur förändras dessa aktiviteter? Digitala instrument har funnits länge men hur ter sig det vardagliga musicerandet i den digitala eran? Musik är ju ett mänskligt påhitt. Och kommer bioteknik att göra att de privilegierade till exempel kan sjunga med absolut gehör i framtiden?

Att utforska vad det innebär att vara människa kommer antagligen att vara musikens och konstens centrala uppgift även i framtiden. Det är viktigt att musik, musikaliska upplevelser samt verktyg för att uttrycka sig med konst och musik är tillgängliga för alla människor även i den digitala eran.