Category Archives: Uncategorized

Play ball

Ifall det har undgått någon så kan jag informera att de gamla goda rockarna i AC/DC har släppt en ny singel. Låten heter Play Ball och är den första singen från Rock or Bust-skivan som kommer ut i början på december 2014.

Det intressanta med låten, och orsaken till att jag tar upp saken här, är den intressanta tematiken i låten och framförallt att AC/DC har valt att associeras med sport. Hooken “Play Ball” syftar på en matchstart och till att börja med, alltså innan låten börjar leva sitt eget liv, kan det tolkas vara baseboll man sjunger om. Innan låten släpptes officiellt kunde man också höra smakprov på den när tv-kanalen TBS gjorde reklam för Major League Baseballs post-season program.

Varför jag skrev att låten till en början med kommer att vara associerad med baseboll baserar sig givetvis på antagandet att låten är skriven med tanke på att spelas på sportarenor i stort. I texten nämner man inga lag, inga platser och man tar egentligen inte ställning till något som skulle kunna tänkas vara exkluderande. Dock finns det en viss hemmalagsvinkling när man hänvisar till tillställningen som en fest, vilket bara förstärker mitt antagande att man faktiskt har skrivit låten med tanke på att den ska plockas upp av sport djn och spelas på arenor men också i samband med sport på tv eller nätet. (Bryan Adams har också gjort det. Minns du We’re gonna win, en kampsång för “nån“?).

I refrängen finns däremot några referenser till baseboll då man, enligt min snabba analys, antyder att man ska slå (shooting/battin’) bollen mot väggarna och förståst helst ända över väggen ut i “parketten” (stalls), bland publiken:

Let’s play ball
Shoot(ing) down the wall
Let’s play ball
Battin’ down the stalls
Play, play, play ball

Den andra versen är aningen mera kryptisk och man kunde kanske tro att “Sid” syftar till någon bandmedlem som fillar eller drar solo. Men, nej, med

Listen Sid,
light me up
I’m in love
I’m all regional now
[…]

syftar de australiensiska rockarna antagligen på Sidney “Sid” Gordon (1917-75) en judisk basebollspelare som under flera säsonger gjorde homeruns på varje arena han spelade. Sid kallades också för “Solid Man” tack vare sin mångsidighet. Sid utsattes också för anti-semitiska kommentarer  men han lär inte ska låtit det påverka honom utan han tvingade de som hånade honom att beundra och avundas honom genom sina fina prestationer. Den kampen och energin är något som passar väl in i sportsammanhanget men musikaliskt sett har AC/DC inte förnyat sig speciellt mycket. Det ca 9-10 sekunder introt där låtens riff presenteras känns bekant på något sätt.

“Play Ball”, som uttryck kommer ju från baseball, men ordet “ball” (alltså boll) är rätt flytande och jag tror att vi kommer att få höra låten i många andra sammanhang. Uttrycket “Let’s get ready to rumble” (passa dig för att använda det) som används i många sammanhang kommer ju i sin tur egentligen från boxning. Men högst antagligen kommer du också att få höra Play Ball på t.ex. en basket-, handboll-, volleyboll-, innebandy- eller ishockeymatch nära dig så småningom. Precis så som AC/DC antagligen också tänkte när de skrev låten. Basebollsäsongen har ju just tagit slut…

 

Faster than a polaroid picture

Campus Allegro är en härlig plats att jobba på. Det är en smältdegel av olika kulturuttryck och här samsas allt möjligt folk inom samma kvarter. Bara i den lilla korridor där jag har min forskarlya finns en grafisk designer (eller två, tre…), en fotograf, en frilansande skribent,  ett lokalt kontor för ett pälsauktionsbolag samt ett mediabolag. Idag när det blev bråttom och jag inte hittade mina passfoton var det bara att ta några raska kliv till snälla Linda på Memento.

Under tiden som kaffet puttrade knäppte hon ett snyggt porträtt, passfoto-style. Det gick ungefär lika snabbt som det hade tagit för ett polaroid-foto att torka.  Dessutom fotoshoppade hon bort tvååringens drägel från min t-skjorta.

“Mot Lettland förlorade vi i decibel”

Tillsammans med ett gäng forskare som deltar i Kiekkokansa-projektet har jag haft möjlighet att uppleva ishockey-VM på plats i Minsk. Idag landade vi tryggt hemma i Helsingfors och när detta skrivs sitter jag på ett tuffande tåg upp mot Jakobstad. Att jag inte har bloggat på plats beror på de bedrövliga wifi-anslutningarna som såldes där, samt att jag helt enkelt har har fullt upp med att jobba och dokumentera. Nu, tryggt hemma i Finland, kan jag bjuda på några blogginlägg.

Finland har ju som bekant inte börjat så bra. Den första matchen mot Lettland trodde spelarna och alla finländare att nog skulle skulle bli en enkel match. Det som man inte hade förberett sig på var den enorma mängd lettländare som fanns på plats. De förde ett fruktansvärt liv på läktarna. Trumslagare gick runt arenan och understödde trupperna på läktaren. Om och hur spelarna påverkades av detta är spekulationer. Men att spelarna själv kommentera ljudmängden tyder på att de har varit dåligt förberedda. Helt enkelt. Ur det perspektivet var Lettlands seger mycket välförtjänt. Vi, kanske ett par hundra, finländare som satt på arenan blev fullständigt dominerade.

I bussen på väg till matchen mot Ryssland var det en som sa att “mot Lettland förlorade vi i decibel”. Helt korrekt analys.

Mot Ryssland var det exakt samma sak men det var mer väntat att det skulle vara massor med ryssar på plats. Segerns dag firades i Ryssland och Vitryssland den 9.5 och många hade kommit till Minsk, “Hjältarnas stad”, för att fira långhelg med parad och ishockey. Skillnaden från matchen mot Lettland var att den ryska publiken nu lyckade påverka domaren. När repriserna visades i hallen och man såg hur den ryska spelare grävde fram och tryckte in både puck och målvakt var det inget snack om saken att den svenska domaren skulle falla för trycket och godkänna 1-0. Efter det visst vi som satt på läktaren hur slutresultatet skulle bli och euforin hos ryssarna var total.

Den stora snackisen blev givetvis den brutala tacklingen mot Jormakka och att det inte ens dömdes någon utvisning. Den tystnad som rådde i hallen när spelaren låg livlös på isen var obehaglig. En lettisk trumslagare stödde för en stund de finska fansen när man bar ut Jormakka men när spelet kom igång igen bytte han tillbaka till det ryska lägret. Lika obehagligt var det att den ryske spelaren fick gå ostraffad (nå han fick ju sitt straff efteråt) och att den ryska dominansen, både på isen och i ljudlandskapet, fortsatte. “Rossija-Rossija” och “Tsaigu!” (Tsaibu?) skallade emedan alla finländares tankar var helt någon annanstans.  3-1 i numerärt underläge och godnatt. Sällan har jag upplevt sådan idrottslig orättvisa som just i den stunden. Den fullständiga dominansen i ljudlandskapet gjorde bara den finländska publikens upplevelse bara värre.

Att DJ:n drog “hemåt” men massor med Kalinka och bekanta ryska sånger som publiken kunde sjunga med i kompenserade inte på långa vägar att man spelade Hard Rock Hallelujah när Jormakka bars ut. Dominansen var total och den upplevdes med alla sinnen. Nu hemma i Finland kommer jag att se resten av matcherna via TV men “Latvija-Latvija” och “Rossija-Rossija” har för alltid etsat sig fast i min trumhinnor.

Imorgon tisdag väntar ödesmatch mot Tyskland. Den borde finnarna klara. Sen kommer igen två svåra matcher mot Schweiz och Vitryssland där det finska fansens ljudresurser inte på långt när kommer att räcka till. Schweizarna är nästan lika knasiga och högljudda som lettländarna.

Link

Kiekkokansa

Jag har fått möjligheten vara med i ett bokprojekt om VM-ishockey tillsammans med ett gäng duktiga forskare från Turun yliopisto. Min essä ska – givetvis – handla om musiken. Gå på in på projektets webbsida och ta del av enkäten så att vi får mycket material att jobba med. Enkäten kan göras på svenska också.

Link

”Det är hemmaplansfavör!” Strukturerna i tre sporters ljudlandskap studerade ur ett hi-fi/lo-fi–perspektiv

För en tid sedan skrev jag en bloggartikel för Sounding Out! Förra fredag publicerades äntligen den vetenskapliga artikel (peer review) som bloggtexten till största delen var baserad på. Den svenskspråkiga artikeln ”Det är hemmaplansfavör!” Strukturerna i tre sporters ljudlandskap studerade ur ett hi-fi/lo-fi–perspektiv finns med i Finlands musiketnologiska föreningens årsbok för 2013.

Heard Any Good Games Recently?: Listening to the Sportscape

Jag fick möjligheten att skriva en bloggartikel för Sounding Out!: http://soundstudiesblog.com/
Check it out!

Sounding Out!

Sound and music play important roles in shaping our experiences of sports. Every sport has its own characteristic sounds and soundscape; some are very silent while others can be dangerously noisy. Barry Truax, in his engagement with R. Murray Schafer’s concept of soundscape in the book Acoustic Communication, states that the listener is always present in a soundscape, not solely as a listener but also as a producer of sound (10). Both Truax and Schafer use the term hi-fi to describe environments where sounds may be heard clearly, while lo-fi, often urban, environments, have more overlapping sounds. When an audio environment is well balanced (hi-fi), there is a high degree of information exchange between sound, listeners and the environment, and the listener is involved in an interactive relationship with the other two components (Truax 57). Truax’s understanding of the concepts of hi-fi and lo-fi enable a better…

View original post 1,823 more words

Den oskyldiga bakgrundsmusiken

[Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 24.11.2013]

Den oskyldiga bakgrundsmusiken

För en kort tid sedan deltog jag i ett reportage om julmusik i affärer men bakgrundsmusik är givetvis inte är något nytt fenomen. Även Mozart förväntades komponera musik som var tilltalande men inte så bra att den störde middagsdiskussionerna eller matsmältningen. Men det var Edisons fonograf som förändrade allt. Nu kunde man för första gången lagra musik och flytta den till nya kontexter. Musikens mobilitet är ju något som vi i dag lätt tar för givet.

Idag brukar man särskilja på förgrundsmusik och bakgrundsmusik. Båda kategorierna utgår vanligtvis från att man är bekant med musiken sedan tidigare. I motsats till förgrundsmusik är bakgrundsmusik är oftast utslätade och omarrangerad på något sätt. Alla behöver äta vilket också är orsaken till att matvaruaffärerna, som inte vill exkludera något, oftast har den mest utslätade musiken. Den ska helt enkelt höras men inte lyssnas aktivt på. Den brukar populärt brukar kallas för ”hissmusik” eftersom människor en tid var osäkra på den nya teknik som skulle lyfta dem upp i luften. För att motverka rädslan för hissar använde man först glada hissvärdar men så småningom ersattes människorna med musik som inte bara lugnade ångesten men också dolde oljudet från maskineriet.

Med förgrundsmusik syftar man på helt vanliga kommersiella inspelningar och hur de placeras in i ett nytt flow av något slag. I princip vilken musik som helst kan tjäna som förgrundsmusik, det är den simultana aktiviteten man utför i samband med lyssnandet som definierar musiken. Samma musik kan alltså finnas i din skivhylla. Nischade butiker har oftast stenkoll på sina kunder och musiken kan bli förlängning av brandet och skvallra något om sociokulturell tillhörighet. Musik kan också upplevas som värderingar, därför kan Bachs fantastiska musik användas till allt från att sälja krämer mot fotsvamp till att skingra folkmassor i tunnelbanor. Barry Manilows musik har visat sig vara effektiv för att skingra ”problematiska” samlingar av ungdomar i Australien. Kanske The Manilow Method hade varit något för lokala McDonalds?

Julmusiken då? För butiksinnehavare är den största utmaningen att ”alla” känner sångerna och många har personliga minnen kopplade till musik. (En orsak till varför filmer sällan innehåller redan existerande musik) Det kan givetvis också ses som positivt men kan också dra uppmärksamhet till hur musiken har blivit en vara med vilken man försöker styra de aktiviteter som utförs på en viss plats. I butiken andvänds din och min favoritjulsång för att vi ska konsumera just där och gärna mera än förra året. Kanske inte helt i samklang med jul(sång)ens budskap. Hur oskyldig är den här bakgrundsmusiken riktigt? Nå, men visst sjutton är det, till en viss gräns, mysigare med doftljus och Sylvias julvisa än våta overaller och ljudet från surrande belysning.

Fast jag måste erkänna att senaste helg var nog julkänslan långt borta när jag ackompanjerad av bl.a. Sydämeeni joulun teen förbannade vindrutetorkarutbudet. I takt med att mitt blodtryck steg blev de oskyldiga julsångerna bara mera och mera påfrestande och intensiva. Fast vem vet vilka musikaliska upplevelser mina medshoppare fick. Någon verkar iallafall få en kupévärmare i julklapp.