Category Archives: Uncategorized

Will Grigg’s on Fire

Man kan ju inte annat än fascineras över fenomenet med sången “Will Grigg’s on Fire”. Om du inte är bekant med sången och dess historia så går den i korthet så här: En Wigan-supporter hyllar det brittiska lagets målspruta Will Grigg genom att skapa en ny sång baserad på gruppen Galas 90-tals dansgolvshit “Freed from Desire” och laddar upp den på nätet. “Chanten” blir omåttligt populär bland Wigan-supportrarna då laget stiger till Englands League One. Kennedy, killen i YouTube-videon, får ett gratis säsongskort för nästa säsong av Wigan som tack för att han har bidragit till den goda stämningen på lagets hemmaarena.

En tid senare spelas låten in av gruppen Blond i samarbete med Wigan och Kennedy under namnet DJ Kenno (namnet är förstås en hommage till chantens upphovsman). Låten släpps på iTunes, klättrar på topplistorna och blir hela Nordirlands gemensamma egendom när laget åker till fotbolls-EM i Frankrike. Pengarna från den nerladdade låten går till välgörande ändamål. Otroligt.

Synd bara att Will Grigg inte fick spela en endaste minut för Nordirland i EM. Man kan ju inte välja spelare baserat på vad fansen sjunger, lär den nordirländske coachen ha sagt.

Advertisements

“Men därom äger ingen rätt att yttra sig, allra minst åskådaren”

De senaste åren har jag besökt ett stort antal sportevenemang. Ibland har det endast varit av kärlek till laget eller sporten men oftast med penna och papper eller med en ljud- eller videoinspelare av något slag i handen. Nuförtiden sitter jag mest och kollar runt mig och antecknar på min mobiltelefon vilken också är laddad men appar som kan känna igen den musik som spelas. Av “kärlek” bevittnar jag främst FF Jaros fotbollsmatcher, där jag också i nio fall av tio sitter ungefär på samma plats som jag alltid har gjort. Min första Jaromatch bevittnade jag i slutet av 1980-talet och det är helt klart att mitt eget beteende men också läktarkulturen i Jakobstad har förändrats sedan dess. Mer om det en annan gång.

Allt som oftast är min uppsyn på idrottsevenemang relaterad till min forskning och min nyfikenhet att besöka olika typer av idrottsevenemang (läs: olika sporter och lag) i olika delar av landet. Ofta har jag begärt att få sitta på pressläktare eftersom mitt beteende inte motsvarar de WP_001055förväntningar som ställs på en åskådare. Jag är sällan speciellt spontan eller ljudlig utan nöjer mig med att lyssna och observera  – min analytiska habitus är oftast resultatet av att jag försöker förstå den kulturella aktiviteten som tar plats så att jag ska kunna återge den i vetenskaplig form. Det är helt klart att min närvaro på olika evenemang har väckt nyfikenhet hos andra i publiken (inte minst väktare!) och för att inte förstöra någons idrottsupplevelse eller irritera med mitt avvikande “passiva” beteende söker jag mig hellre till något ställe där jag kan anteckna ifred.

Allt som oftast har jag frågat mig, även i mina texter (speciellt den om ishockeymusikens funktioner, 2014), hur det egentligen är tänkt att publikens ska bete sig på sportevenemang. Vad är det för idealbeteende som arrangörerna föredrar? Oftast är det rätt förvirrande och motsägelsefulla signaler man skickar. På internationella evenemang är det helt klart att tv-kamerorna gärna lyfter fram de fans och supportrar som spelar den idealroll som supportrar förutsätt anta  i samband med VM-turneringar (se t.ex. Kolamo 2014). Samma sak kan skönjas på t.ex. ishockeymatcher där speciellt aktiva supportrar kan få några sekunder på jumbotronen eller i tv. Det är helt klart att även supportrar har en roll att spela. På stora idrottsevenemang är ju inte heller läktarna nersläckta som på exempelvis teater och opera där man nuförtiden förväntas sitta tyst och begrunda det som sker på den upplysta scenen (lite som jag i min forskarroll på idrottsläktaren). Där är idealbeteendet det motsatta och etiketten annorlunda (så har det dock alltid inte varit och exempelvis Mozart och Haydn beklagade sig ofta övar att publiken var högljudd och respektlös).

Publiken på ett idrottsevenemang är inte någon homogen grupp människor och det finns  olika syften till varför man går på match, precis som att det finns olika syften till varför man går på konsert eller teater. Därför finns det också olika åskådarbeteenden. Vissa sällar sig gärna till de mest högljudda supportrarna på ståplatsläktarna medan andra tycker de är skräniga, vulgära ja rentav barnsliga. Andra anser dem skapa stämning och uppskattar dem mera än den musik som DJ:n spelar. Andra struntar i allt runtomkring och upplever sport mer analytiskt. Supportrarna på ståplatserna är oftast rätt medvetna om sin stämningsskapande roll och är heller inte rädda att utnyttja sin position med olika typer av manifestationer.

Ur arrangörs- och spelarsynvinkel är dock “mycket ljud” ofta en kvalitativ bedömning på bra stämning, detta trots att det finns uppenbara utmaningar i att kunna verbalisera vad som egentligen utgör en “bra stämning”. Ofta kommenterar publik, arrangörer jag kanske till och med spelare om stämningen har varit speciellt bra och publiken varit exceptionellt aktiv (läs: högljudd). Efter Lejonens förlustmatch mot Tre Kronor i söndags förundrade sig Oskar Osala dock över att det var så tyst i Hartwall-arenan trots att det var över 11 000 åskådare på plats. Han relaterade tystheten till att publiken hade för lite alkohol i blodet. Det bör påpekas att matchen spelades på farsdag och var en familjetillställning. Kommentaren blir förstås ännu mer problematisk ifall den tolkas så att publiken borde ha druckit mera.  Alkoholens relation till sport och läktarkultur är onekligen problematisk men åskådarbeteende är också något som inte bara varierar från evenemang till evenemang men också något som har utvecklats genom tiderna.

Just nu håller jag på att läsa Mats Hellspongs (2013) bok Stadion och Zinkensdamm. Stockholms idrottspublik under två sekler. Det är fascinerande läsning när Hellspong, professor emeritus i etnologi, redogör för hur Stockholmspubliken har tämjts och vant sig vid att gå på idrottsevenemang samt hur åskådarnas beteende har förändrats från 1800-talet fram till dagens mediasamhälle. Jag tänker inte redogöra för bokens huvudpoänger, det får ni läsa i introduktionen till min avhandling eller kolla recensionen här. Eller ännu hellre – läs boken, den är väldigt välskriven, informativ och beskriver hellspongen fascinerande, förbisedd utveckling.

Jag vill lyfta fram ett roligt pressklipp som Hellspong citerar och som är hämtat ur Dagens Nyheters reportage från en bandymatch mellan Sverige och Finland i samband med de Nordiska Spelen 1909. Här ser man hur det ridderliga beteendet som arrangörerna gärna uppmuntrade kontrasteras mot den allt mer högljudda moderna åskådaren. Att kalla åskådaren för pöbel vore att göra det för lätt för sig men också orättvist mot Hellspong som är väldigt nyanserad i sina tolkningar. Det är framförallt en intressant illustration över hur idrottens bakomliggande ideologier, vilka också formar förväntningar på läktarkulturen, förändras med tiden:

”Dagens täflingar hade varit af angenämare slag för åskådaren, om ej en del, mest yngre element på ett ytterst opassande sätt högljutt visat sitt missnöje med domaren. Säkert är att denne vide ett par tillfällen tilldömde finnarne frislag för offside av svenskarnes höger ytter, men därom äger ingen rätt att yttra sig, allra minst åskådaren. Att gymnasister i ungdomlig ifver kunna öfverskrida det passandes gräns är förklarligt, men desto tråkigare intryck gör det när oljudet kommer från de äldre. Ingenting är mindre sportmannamässigt än att tillropa domaren mer eller mindre goda råd och upplysningar, när man ej har med saken att göra”. Dagens Nyheter 14.2.1909 cit. i Hellspong 2013, s. 53)

Ännu vid denna tid var kollektiva verbala reaktioner (t.ex. hejarklackssång) ett obekant fenomen i Norden. Däremot var individuella verbala reaktioner inte ovanliga trots att man föredrog en gentlemannamässigt inställning hos publiken. Det här exemplet råkar vara riktat mot domaren, men illustrerar ett publikbeteende där man är rätt obekymrad om vad åskådarna runt omkring en kan tänkas ha för åsikt om ens individuella beteende.

Källor:

Hellspong, Mats 2013. Stadion och Zinkensdamm. Stockholms idrottspublik under två sekel. Stockholmia förlag

Kolamo, Sami 2014 ”Tunnekuvista tarinoita.” Tekniikan Waiheita 4/2014, s. 5-22

Marion Rung – Icing (1974): “Menit taklamaan taas miestä päin laitaa”

Ibland stöter man på roliga, relativt okända musikstycken med musiktematik som skrivits genom åren. I samband med Kiekkokansa-projektet gjorde en av redaktörerna mej påmind om ett bidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen 1974. I de finska uttagningarna deltog nämligen Marion Rung med låten Icing. Samme Marion hade varit i final i schlager-EM 1973 och nådde där en historisk sjätteplats med “Tom tom tom” men 1974 var hon inte i närheten av att nå finalen i Brighton. Enligt Viisukuppila nådde hon enbart en sjätteplats i den finska semi-finalen. 1974 var ju förresten året som ABBA vann med låten Waterloo.

Icing, som är en ishockeyterm, beskriver i musikformat en ishockeyänkas vardag samt det cykliska i ishockeysäsongernas natur. Den ishockeyspelande mannen lämnar kvinnan för matcher vilka spelas vem vet var, och hon får vara ensam på höst- och vinterkvällarna. Men på sommaren när isarna har smält får man vara tillsammans. Då finns det tid för romantik. Även andra andra har tangerat tematiken betydligt senare. Teemu Selännes & Pietarinkadun Oilers olyckliga plagiat från 2003 – “Lätkäammattilainen” – vänder ju på steken och ser på saken ur den resande mannens synvinkel. Lätkäammattilainen visade sig ju vara en kopia av Kari Kuuvas “Matkalaukkumies” som Jukka Raitanen spelade in 1977.

Samma Kari Kuuva var framme redan 1974 och Icing är komponerad av honom. Icing-texten är författad av Junnu Vainio. Det går inte att låta blir att tänka på Veli-Pekka Ketola när man hör texten. Han och Heikki Riihiranta var två av Finlands första ishockeyproffs, men de flyttade inte till Toronto eller Moskva utan blev proffs i Winnipeg Jets säsongen 1974-1975, alltså hösten efter den här låten skrevs.

“Menit pelamaan taas Moskovan öihin
Taikka Torontoon en tietää mä voi
Minä kotiin vaan jäin leipomatöihin
Wow-wow… taas on icing!”

Tidpunkten för låten är intressant med tanke på att våren 1974 arrangerades ishockey-VM i Helsingfors. Högst antagligen fanns en liten baktanke med val av tematik för låten. Det är knappast är en tillfällighet att schlagerfinalen i Brighton gick av stapeln 7 april 1974, exakt samtidigt som man kämpade om VM-medaljerna i Helsingfors (5.-20.4.1974).

7.4.1974 fick förresten Lejonen stryk med 1-7 mot Sovjetunionen. Men VM i Helsingfors 1974 kom, åtminstone ur finländsk synvinkel, att ihågkommas för helt andra saker än ishockey och Icing.

Musikinstitutet är ännu ungt

Det här läsåret fyller Jakobstadsnejdens musikinstitut (JMI) 40 år. Det firas stort med att man sätter upp den nyskrivna musikalen Natten är ännu ung (premiär 2.4.2015). Jag såg musikalens genrep och kan rekommendera den å det varmaste.

Men långt innan musikalen var planerad, redan för ca två år sedan, skrev jag en liten tillbakablick på musikinstitutets 40-åriga historia. Texten har nu uppdaterats lite grann, ombrutits och getts ut i elektroniskt format (pdf) lagom till denna veckas festligheter. Eftersom musikinstitutet är tvåspråkigt har historiken också översatts till finska av Ida Forsman.

Musikinstitutet ligger mig varmt om hjärtat, jag var gitarrelev där 1996-98, civiltjänstgörare 2001-2002 och intendent 2002-2006. Sedan hösten 2004 har jag varit timlärare i klassisk gitarr. Det har varit jätteintressant, jag en riktig ära att få skissa upp musikinstitutets historia. Någon regelrätt historik är det inte men väl en liten tillbakablick på musikinstitutets historia.

Direktlänk till den svenska pdf:en finns här.

Grattis JMI!

PS. För den historiska delen om “musikinstitutionaliseringen” av Finland har jag haft stor hjälp av Marja Heinonens utmärkta avhandling Music education & law. Regulation as an instrument.

 

 

Musik och sport (5 sp)

Det nya året börjar med en riktig rivstart då jag imorgon ska börja undervisa en kurs på Åbo Akademi, ämnet musikvetenskap. Det är andra gången jag drar en valbar specialiseringskurs om mitt forskningsämne och kursen heter kort och gott Musik och sport (5 sp). Jag är mycket, mycket klokare nu än för två år sedan så det ska bli riktigt roligt. Dessutom har jag skrivit som ett jehu de senaste veckorna (jullovet var kort och kraftigt) så det ska blir riktigt trevlig att göra något annat och kanske träffa lite nya människor. Det börjar kännas instängt i forskarbubblan ibland.

Ha det gott!

Kaj

 

Play ball

Ifall det har undgått någon så kan jag informera att de gamla goda rockarna i AC/DC har släppt en ny singel. Låten heter Play Ball och är den första singen från Rock or Bust-skivan som kommer ut i början på december 2014.

Det intressanta med låten, och orsaken till att jag tar upp saken här, är den intressanta tematiken i låten och framförallt att AC/DC har valt att associeras med sport. Hooken “Play Ball” syftar på en matchstart och till att börja med, alltså innan låten börjar leva sitt eget liv, kan det tolkas vara baseboll man sjunger om. Innan låten släpptes officiellt kunde man också höra smakprov på den när tv-kanalen TBS gjorde reklam för Major League Baseballs post-season program.

Varför jag skrev att låten till en början med kommer att vara associerad med baseboll baserar sig givetvis på antagandet att låten är skriven med tanke på att spelas på sportarenor i stort. I texten nämner man inga lag, inga platser och man tar egentligen inte ställning till något som skulle kunna tänkas vara exkluderande. Dock finns det en viss hemmalagsvinkling när man hänvisar till tillställningen som en fest, vilket bara förstärker mitt antagande att man faktiskt har skrivit låten med tanke på att den ska plockas upp av sport djn och spelas på arenor men också i samband med sport på tv eller nätet. (Bryan Adams har också gjort det. Minns du We’re gonna win, en kampsång för “nån“?).

I refrängen finns däremot några referenser till baseboll då man, enligt min snabba analys, antyder att man ska slå (shooting/battin’) bollen mot väggarna och förståst helst ända över väggen ut i “parketten” (stalls), bland publiken:

Let’s play ball
Shoot(ing) down the wall
Let’s play ball
Battin’ down the stalls
Play, play, play ball

Den andra versen är aningen mera kryptisk och man kunde kanske tro att “Sid” syftar till någon bandmedlem som fillar eller drar solo. Men, nej, med

Listen Sid,
light me up
I’m in love
I’m all regional now
[…]

syftar de australiensiska rockarna antagligen på Sidney “Sid” Gordon (1917-75) en judisk basebollspelare som under flera säsonger gjorde homeruns på varje arena han spelade. Sid kallades också för “Solid Man” tack vare sin mångsidighet. Sid utsattes också för anti-semitiska kommentarer  men han lär inte ska låtit det påverka honom utan han tvingade de som hånade honom att beundra och avundas honom genom sina fina prestationer. Den kampen och energin är något som passar väl in i sportsammanhanget men musikaliskt sett har AC/DC inte förnyat sig speciellt mycket. Det ca 9-10 sekunder introt där låtens riff presenteras känns bekant på något sätt.

“Play Ball”, som uttryck kommer ju från baseball, men ordet “ball” (alltså boll) är rätt flytande och jag tror att vi kommer att få höra låten i många andra sammanhang. Uttrycket “Let’s get ready to rumble” (passa dig för att använda det) som används i många sammanhang kommer ju i sin tur egentligen från boxning. Men högst antagligen kommer du också att få höra Play Ball på t.ex. en basket-, handboll-, volleyboll-, innebandy- eller ishockeymatch nära dig så småningom. Precis så som AC/DC antagligen också tänkte när de skrev låten. Basebollsäsongen har ju just tagit slut…

 

Faster than a polaroid picture

Campus Allegro är en härlig plats att jobba på. Det är en smältdegel av olika kulturuttryck och här samsas allt möjligt folk inom samma kvarter. Bara i den lilla korridor där jag har min forskarlya finns en grafisk designer (eller två, tre…), en fotograf, en frilansande skribent,  ett lokalt kontor för ett pälsauktionsbolag samt ett mediabolag. Idag när det blev bråttom och jag inte hittade mina passfoton var det bara att ta några raska kliv till snälla Linda på Memento.

Under tiden som kaffet puttrade knäppte hon ett snyggt porträtt, passfoto-style. Det gick ungefär lika snabbt som det hade tagit för ett polaroid-foto att torka.  Dessutom fotoshoppade hon bort tvååringens drägel från min t-skjorta.