Category Archives: Uncategorized

Forskarflyt

Oftast brukar man ju skriva och gnälla av sig lite grann både på Fb och Twitter. Denna vecka har det hänt så mycket bra saker att de inte ens ryms i en och samma status och allra minst en tweet eller två.

För det första blev jag beviljad mera studieledigt från mitt “egentliga” jobb på YA! För det andra blev jag beviljad lite finansiering, för det tredje blev en bloggartikel jag skrev för en stor Sound Studies blogg godkänd för publicering nästa måndag. Har också en kolumn i ÖT nu på söndag. Känns helt suveränt att få fortsätta vara doktorand på heltid även efter årskiftet.

When it rains, it pours. Fast tvärtom! 🙂

“Kulturdomaren”

(Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 27.10.2013)

”Kulturdomaren”

Den senaste tiden har det inte rått brist på diskussionsämnen för de som är intresserade av kulturkritik. Jag har alldeles nyligen undervisat delar av en kurs i musikjournalistik och som alltid när man undervisar väcks många tankar. Egentligen började jag fundera på kritikerns roll via en serie domarincidenter som skedde i anslutning till fotboll. På kort tid utsattes flera domare för inte bara psykiskt våld men också hot om fysiskt våld. Detta fick mig att fundera över den maktposition men också utsatta ställning som både domaren och recensenten har. Trots samma utsatthet och yttre krav på rättvisa är domarens och musikkritikerns uppdrag diametralt olika, en utgångspunkt för den här kolumnen.

Ofta finns det många som inte håller med de ställningstaganden som både recensenten och fotbollsdomaren vädrar i sin offentliga yrkesutövning. Den största skillnaden är att domaren har en regelbok att falla tillbaka på, regler som ska tolkas så rättvist som möjligt i stundens hetta. Recensenten är däremot hänvisad till personliga referensramar, sakkunskap och god journalistisk sed. Allt ogrundat tyckande faller ihop som ett korthus medan en “rättvist dömd”, god recension är resultatet av kontextualisering, referat, analys och utvärdering av utövarnas ansträngningar. Fotbollsdomaren skipar rättvisa, är konsekvent och förväntas hålla samma linje oberoende av kontext. Slutresultatet av en match är också definitivt och icke tolkningsbart. Någon vinner, den andra förlorar. Inom kulturen är resultatet och upplevelsen tolkningsbar. En recensent kan, precis som fotbollsdomaren, omöjligt vara rättvis genom att bekräfta allas eller utövarnas upplevelser. Regelboken ersätts av egna referensramar.

Alla vill ha en bra recension, även skribenten. Att vara rättvis och ärlig mot sig själv, utövarna och läsaren är utmanande men också en självklarhet. Lika självklart är det att alla inte kan eller ens ska hålla med en recensent. Men förhoppningsvis kan en bra text fördjupa eller t.o.m. väcka intresse hos någon att skaffa sin egen uppfattning. Ofta kallas musikrecensenten för ”allmänhetens öra”, vilket är en befängd liknelse då en upplevelse av något alltid är subjektiv och det finns lika många upplevelser som öronpar. Det betyder inte att vi ska kasta ut recensionsverksamheten ur media med hopp om att gilla-kulturen tar över ansvaret.

Nej, tvärtom, med ett allt mer likriktat utbud i media (och smalare spellistor än någonsin) och krav på kassaklirr behövs det fler som vågar analysera den kultur vi konsumerar och samtidigt upprätthåller med vår konsumtion. I detta hänseende har kulturkritik mycket gemensamt med sportjournalistiken vars primära uppgift inte är att vara en okritisk förlängning av föreningens marknadsföring. Visst, ingen har någonsin rest en staty över en kritiker men en god kritikkultur berikar musik- och kulturlivet. Kritikens offentliga natur bidrar till att synliggöra kultur, ofta sådan som inte får plats på kommersiella arenor. Hur många gilla-markeringar motsvarar en saklig analys?

Mitt skräckscenario är en likriktning i både utbud och tolkning där vi alla förväntas tycka likadant och ingen vågar höja ögonbrynen. Fullständig konsensus alltså. Om alla likgiltigt gillar finns det ett behov att fråga varför. Att konstant stryka medhårs gagnar däremot ingen. Det är något som förenar recensenten och fotbollsdomaren.

Tystnadens ljud

[Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 29.9.2013]

Tystnadens ljud

Tystnad, det är något som vi i Finland anses vara bra på. För många finländare är
tystnad inget problem. Vi behöver inte prata om vi inte vill. Själv har jag inga
problem med att vara tyst men jag har också studerat musik i många år, vilket
betyder att jag på beställning borde kunna producera estetiskt tilltalande ljud.
Musik börjar med tystnad, har någon sagt. I musik är tystnad ett viktigt element,
med den skapar man bl.a. spänning, rytm och form. När jag började studera
musikvetenskap vid ÅA gick jag en kurs med en gästande australiensisk
professor. Han uppmanade oss att lyssna kritiskt på vår omgivning och att
fundera över hur mycket av den musik vi hör under en dag är sådan vi själv har
valt. Myntet föll ner hos mej och efter att i många år ha studerat hur man skapar
musik var det nästan en befrielse att börja fundera på hur musik används i
vardagen för att skapa rytm och sammanhang. Detta utmynnade så småningom i
en gradu om ishockeymusik.

Det finns olika definitioner på begreppet tystnad, av vilka många är
vetenskapliga konstruktioner. Den definition som har fascinerat mig är tystnad
som avsaknad av förväntade ljud. Ni vet, när det är tyst då det helst inte borde.
Då är det ofta frågan om negativ tystnad. En förhatligt muttrande ”tystnad”
uppstår ofta när motståndarna har gjort mål i t.ex. fotboll. Ur hemmalagets
perspektiv är detta negativ tystnad men för bortalaget och dess supportrar är det
givetvis mycket tillfredställande att uppleva en tystad publik. Häromdagen satt
jag på trappan på verandan och lyssnade på när löven föll. Det var en positivt
tystnad, trots ambiensen från staden. Allt oftare verkar vi fly tystnaden, vilket har
resulterat i att vi i vår vardag omgärdas av en tapet av musik som vi kanske
själva inte har valt eller kan påverka. Den förföljer oss nästan överallt t.ex. i
klädbutiken, i matbutiken, på ishockeymatchen… Ja, det är sällan tyst där pengar
byter ägare och folk ska trivas. Först när musiken stängs av framträder de ljud
som varit dolda. Speciellt i sociala sammanhang är dessa ”tystnadens ljud” inte
önskvärda eller ens mänskliga ljud och därför försöker man dölja dem genom att
producera ännu med mera ljud.

En stor del av vår kommunikation är akustisk. Ljudlandskapsforskningens fader R.
Murray Schafer har skrivit att människan skapar ljud för att påminna sig själv och
andra om att hon inte är ensam. Därför är det också intressant hur musik
används för att hindra eller undvika kommunikation. Titta runt dig på bussen eller
på tåget och notera hur många som med musik i sina hörlurar både skapar och
undviker tystnad. Oftast för att helt enkelt slippa behöva kommunicera och få en
tyst stund för sig själv.

En i laget

Känner mig nästan som en i laget efter att ha haft en kolumnliknande text i FF Jaros tidning Futisextra (02/2013). Har en text där om ljudkulturen i fotboll och gör en kort jämförelse med ishockey. Om och när den laddas upp elektroniskt länkar jag till den här.

Med i texten finns också ett upprop till “öronvittnen” från 1960-talets Jakobstad när bl.a. den tyska marschen (die) Alte Kameraden spelades innan fotbollsmatcher. Av dessa nostalgiska skäl började Jaro för några år sedan att att spela marschen i samband med spelarentrén. Bobollslaget Vimpelin Veto använder samma marsch och den lär också vara flitigt spelad i trav i samband med presentationen (defileringen).

Hör av dig till mig om du råkar veta något om Alte Kameraden.

Back in the Jeppis

Nåja, nu är då årets Tour de Svenskfinland avslutad och alla är tillbaka uppe i Jeppis. Familjesemstern avslutades med jobb och en paper presentation på EUPOP2013-konferensen i Åbo. Den egna presentationen gick helt bra. Man börjar ha gjort några presentationer nu och samtidigt fått erfarenhet av hur konkret och effektiv man bör vara för att kunna presentera sin juttu på 20 minuter (+10 minuter feedback efteråt). Förhoppningsvis förstår de som lyssnar och kan komma med god feeback på presentationen. Den här gången var det rätt avslappnad stämning och bra diskussion. De internationella åhörarna tyckte att Go Jaro Go var intressant, framförallt pga. trespråkigheten.

En viktig del av konferenser är också den sociala aspekten av att mingla med forskare från olika delar av världen. Den delen är jag överlägset sämst på eftersom jag av naturen är lite blyg. Trots det träffade jag en hel del intressant folk och hade givande diskussioner. Fick en riktig motivations-kick. De senaste konferenserna och seminarierna har nästan fungerat tvärtom då kommentarerna ibland har varit lite väl ifrågasättande (vilket antagligen berott på min oklara problemformulering och presentation) men nu är feelisen god. Dessutom är det också roligt att följa med de andra doktorandvännernas framsteg. Alla verkar ha ungefär samma berg- och dalbana av forskningsmässig hopp och förtvivlan.

Kick Off!

“Det är svårare att hitta en sportintresserad musiker än en musikintresserad sportare…”

Ungefär så inledde jag min magistersuppsats om Ishockeymusik (Åbo Akademi, 2008). Efter min magistersexamen från musikvetenskapen vid ÅA har jag inte kunna släppa dessa mina två favoritämnen musik och sport. När chansen att fortsätta studera uppenbarade sig så tog jag den och sedan hösten 2012 jobbar jag på en doktorsavhandling om musik & sport.

KuPS - Jaro 16.06.2013

KuPS – Jaro 16.06.2013. (Nej, det är inte jag med vikingahjälm)

Så efter att nu har varit doktorand i snart ett år har jag äntligen får tummen ur och skaffat en blogg. Här på bloggen kommer jag att skriva ner tankar, idéer och intressanta saker som jag behandlar och stöter på i min forskningsprocess. Kanske utvecklas bloggtexterna till användbar och vett text för de artiklar som ska ingå i min avhandling. Jag ber på förhand om ursäkt för att texterna kanske ibland kan bli lite akademiska.

De sporter som jag främst fokuserar på i min avhandling är lagsporter som fotboll, ishockey och boboll men också volleyboll, innebandy och korgboll. Jag gör fältarbete (“går på matcher”) regelbundet på bl.a. FF Jaros, Vimpelin Vetos, HC TPS och Kokkolan Tiikerits matcher. Du har kanske sett mig på någon match och tyckt att jag har betett mig underligt med min inspelningsmackapär. Det är inte bara en gång som jag har blivt eyeball:ad av säkerhetsvakter.

Saarikenttä i Vimpeli

Saarikenttä i Vimpeli

Mitt ämne tangerar många olika intressanta forskningsområden bl.a. ljudlandskapsforskning, bakgrundsmusik, filmmusik… Allt det som kan rymmas under det den engelska benämningen Ubiquitous Music, dvs. musiken i vår vardag – den musik som du oftast inte själv har valt att lyssna på. Jag är alltså intresserad av hur man använder inspelad musik på sportevenemang. Hejarklackar och den totala ljudmiljön är också kul och intressant men det är den inspelade musikens relation till sporten och tvärtom som fascinerar mig. Olika sporter har sin egen ljudkultur men lag skapar också under årens lopp sina egna traditioner. Vissa saker förändras, ibland influerat av andra sporter, medan andra saker i ljudlandskapet “har alltid varit så här och ska alltid vara så här”.

Så öppna öronen och lyssna på musiken i din vardag du kommer att bli förvånad att största delen av musken är sådan du själv inte har valt.

Om du har tips du vill dela med dig av eller veta mera om min forskning kan du antingen fortsätta läsa min blogg, kolla in sidan om min forskning eller kontakta mig via feedback-sidan.

Så stick around!

Kaj