[Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 24.11.2013]

Den oskyldiga bakgrundsmusiken

För en kort tid sedan deltog jag i ett reportage om julmusik i affärer men bakgrundsmusik är givetvis inte är något nytt fenomen. Även Mozart förväntades komponera musik som var tilltalande men inte så bra att den störde middagsdiskussionerna eller matsmältningen. Men det var Edisons fonograf som förändrade allt. Nu kunde man för första gången lagra musik och flytta den till nya kontexter. Musikens mobilitet är ju något som vi i dag lätt tar för givet.

Idag brukar man särskilja på förgrundsmusik och bakgrundsmusik. Båda kategorierna utgår vanligtvis från att man är bekant med musiken sedan tidigare. I motsats till förgrundsmusik är bakgrundsmusik är oftast utslätade och omarrangerad på något sätt. Alla behöver äta vilket också är orsaken till att matvaruaffärerna, som inte vill exkludera något, oftast har den mest utslätade musiken. Den ska helt enkelt höras men inte lyssnas aktivt på. Den brukar populärt brukar kallas för ”hissmusik” eftersom människor en tid var osäkra på den nya teknik som skulle lyfta dem upp i luften. För att motverka rädslan för hissar använde man först glada hissvärdar men så småningom ersattes människorna med musik som inte bara lugnade ångesten men också dolde oljudet från maskineriet.

Med förgrundsmusik syftar man på helt vanliga kommersiella inspelningar och hur de placeras in i ett nytt flow av något slag. I princip vilken musik som helst kan tjäna som förgrundsmusik, det är den simultana aktiviteten man utför i samband med lyssnandet som definierar musiken. Samma musik kan alltså finnas i din skivhylla. Nischade butiker har oftast stenkoll på sina kunder och musiken kan bli förlängning av brandet och skvallra något om sociokulturell tillhörighet. Musik kan också upplevas som värderingar, därför kan Bachs fantastiska musik användas till allt från att sälja krämer mot fotsvamp till att skingra folkmassor i tunnelbanor. Barry Manilows musik har visat sig vara effektiv för att skingra ”problematiska” samlingar av ungdomar i Australien. Kanske The Manilow Method hade varit något för lokala McDonalds?

Julmusiken då? För butiksinnehavare är den största utmaningen att ”alla” känner sångerna och många har personliga minnen kopplade till musik. (En orsak till varför filmer sällan innehåller redan existerande musik) Det kan givetvis också ses som positivt men kan också dra uppmärksamhet till hur musiken har blivit en vara med vilken man försöker styra de aktiviteter som utförs på en viss plats. I butiken andvänds din och min favoritjulsång för att vi ska konsumera just där och gärna mera än förra året. Kanske inte helt i samklang med jul(sång)ens budskap. Hur oskyldig är den här bakgrundsmusiken riktigt? Nå, men visst sjutton är det, till en viss gräns, mysigare med doftljus och Sylvias julvisa än våta overaller och ljudet från surrande belysning.

Fast jag måste erkänna att senaste helg var nog julkänslan långt borta när jag ackompanjerad av bl.a. Sydämeeni joulun teen förbannade vindrutetorkarutbudet. I takt med att mitt blodtryck steg blev de oskyldiga julsångerna bara mera och mera påfrestande och intensiva. Fast vem vet vilka musikaliska upplevelser mina medshoppare fick. Någon verkar iallafall få en kupévärmare i julklapp.