Tag Archives: Kimi Kärki

Musikern Matti

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 10.2.2019

Musikern Matti

Många motstridigheter knutna till fenomenet Matti Nykänen har lyfts fram när backlegendens bortgång har ventilerats den gångna veckan.

Matti verkade i spänningen mellan hjälte och antihjälte och han blottlade nationens många smärtpunkter, till exempel alkoholkonsumtion och familjevåld.

När hans framgångsrika backhopparkarriär tog slut gjorde han sig känd som sångare. Han behövde en publik både ekonomiskt och för att få de kix som idrottskarriären gett honom. Matti blev en medieprodukt som bidrog till sin egen kommersialisering.

Inspirationen till en karriär inom musiken fick världens bästa backhoppare antagligen av världens “sämsta” backhoppare nämligen Eddie “The Eagle” Edwards. Eddie klättrade på de brittiska topplistorna med “Fly Eddie Fly” år 1988 då Matti vann tre OS-guld i Calgary.

Eddie fick kultstatus i många länder och släppte år 1991 låten “Mun nimeni on Eetu” som är skriven av bland annat Irwin Goodman. Den är säkert underhållande live. En kort stund.

I sitt bidrag till essäsamlingen “Mitä Matti tarkoittaa?” ser populärkulturforskaren Kimi Kärki likhetstecken mellan utgångspunkterna för Eddie Edwards och Matti Nykänens musikkarriärer: Man tar en kändis och sätter hen på scenen för att sjunga om sitt liv och sina bedrifter. Framgången är given oberoende av hur det än klingar.

Sen är det förstås upp till var och en definiera framgång. Matti var inbokad för en spelning ännu samma dag som nyheten om hans död briserade. Det blev tre skivor: “Yllätysten yö” (1992), “Samurai” (1993) och “Ehkä otin, ehkä en” (2006).

Bakom Mattis musikkarriär stod gitarristen Jussi Niemi som lär ha fått två veckor på sig att skriva låtarna till debutskivan. Samma Jussi Niemi låg också bakom låten “Ice Hockey” som några ishockeylejon med Teemu Selänne i spetsen spelade in inför ishockey-VM i Åbo 1991. De inspirerades i sin tur antagligen av Tre Kronor och Håkan Södergrens sångprestationer i “Nu tar vi dom!” (1989).

Sedan Timo Jutila lät sin hjältestatus hyllas och förlöjligas av narren Samppa Linna i låten “Ny rillataan” (2012) har idrottare figurerat sparsamt i musikaliska sammanhang. Dylik humor har idag ersatts av deltagardriven kultur i formen av mashups och mem på nätet.

Nu när Matti har landat för gott undrar jag om inte en musikform, eller rättare sagt en samarbetsform, mellan idrott och musik också går i graven. Jag tänker på den form av ”humormusik” där uttryckligen hyllade idrottare kliver upp på scenen och låter sig beskrattas.

Samma problem som hos Matti finns säkert bland dagens idrottare men de låter sig inte släpas in i inspelningsstudion för att genom sång karnevalisera och slå mynt av sitt leverne. Dagens medietränade idrottare vet att de är brand som på egna villkor kan kommunicera med fans på till exempel sociala medier. Mattis karriär som underhållare startade när inte vem som helst hade möjlighet att spela in och ge ut musik. Medielandskapet har förändrats enormt sedan dess.

Jag har aldrig haft behov av att höra min barndomshjälte sjunga men vandrade in på hans på förhand kritiserade konsert på Stadshotellet sommaren 2017. Det råder inga tvivel om att “vår Matti” hade en trogen skara fans som inte svek sin världsmästare.

Jag minns hellre hur jag och mina kompisar efter Calgary-OS med mini-skidor på vinterpjäxorna hoppade som Nykänen i alla möjliga snöhögar och gjorde allt för att klå rivalen, den mustaschprydde Jens Weissflog. Och Eddie, han blev förstås alltid sist.

Advertisements